torsdag 30 april 2020

Bröderna Osmond drog storpublik i Folkets Park

Åttaårige Donny Osmond satte i sig en rejäl macka efter att ha sjungit tillsammans med sina bröder i Kalmar Folkets Park 1966. Foto: Östra Småland

Det kom mer än 2 000 personer till Folkets park för att se bröderna Osmond avsluta sin Sverigeturné i Kalmar sommaren 1966.

Då hade de alltid välkammade och klämkäcka bröderna Alan, Wayne, Merrill, Jay och Donny redan avverkat 70 folkparksframträdanden.

Östra Smålands utsände verkar nästan ha fått en chock när pappa George talade om att det fanns ännu fler välartade syskon hemma i Utah. Fast Jimmy och Marie fick vänta lite till på att komma upp på scenen. Att de båda äldsta, Virl och Tom, var döva från födseln och inte kunde sjunga fick reportern tydligen inte klart för sig.

I början av 70-talet blev Donny stor flickidol och han har fortsatte som soloartist, dock ofta i par med systern Marie. Jimmy, Jay, Merrill och Wayne fortsatte länge att uppträda tillsammans. Alan däremot alltmer sällan sedan han drabbats av MS.


Backstage i Folkets Park. Donny i högsätet, övriga bröder är från vänster Merrill, Jay, Alan och Wayne. Foto: Östra Småland

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 27 oktober 2011



Flygkapten och krigsförbrytare – Hälsning från Henning, del 3


Den 14 juli 1932 skickade antikvariatsbokhandlare Henning Kullzén ett vykort från Swinemünde – i dag polska Swinoujscie – på världens största sjöflygplan till sin bror Karl hemma i Kalmar.

”Såg i går denna flygmaskin komma; idag var tillåtet bese densamma mot avgift. Varit inne i den, syns på stämpeln. Henning”. 

På stämpeln på kortets baksida står det Do X, namnet på jätteplanet, vars konstruktör Claude Dornier (1884–1969) – porträttet till vänster på bilden – börjat skissa på farkosten redan 1924. Fem år senare var det dags att dra i gång de tolv motorerna för premiärtur med start på Bodensjön med 159 passagerare och tio besättningsmedlemmar ombord i det 40 meter långa planet. 

Ytterligare ett av de vykort Henning Kullzén köpte när han tittade in i det stora flygplanet.

Diverse tekniska problem gjorde att Do X aldrig blev någon succé – bara två plan till byggdes, båda för export till Italien. Redan på 30-talet hamnade jätteflygplanet på museum i Berlin, men skadades i ett bombangrepp 1943. Det som återstod la skrothandlare och samlare beslag på efter kriget. I Deutsches Technikmuseum finns bara några metallfragment kvar. 

En av träpropellrarna finns dock att beskåda på Friesenmuseum på ön Föhr vid tyska Nordsjökusten; flygkapten Friedrich Christiansen (1879–1972) – porträttet till höger – var nämligen född på ön. Han dömdes efter andra världskriget till tolv års fängelse för krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare för den tyska ockupationsmakten i Nederländerna, men benådades redan 1951. 

• Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1
• Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 29 juni 2016


Tack till Olof Vallerhed som lånat ut vykorten ur Henning Kullzéns samling

Låtom oss fröjdas i ungdomens vår – någon sköt sig här i går

Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005) sitter i mitten med den fine, lågmälde poeten och essäisten Carl-Erik af Geijerstam (1914–2007) till vänster och den betydligt mer välkända Karin Boye (1900–1941) till höger.

När den notoriske Herman Lindqvist i sin självbiografi Mitt i allt, som gavs ut 2012, för andra gången pådyvlade Karl-Gustaf Hildebrand brunanstrukna åsikter, som han i själva verket var en klar och uttalad motståndare till, tycker jag att det kom bort i rabaldret att Hildebrand också var diktare. En bra sådan.


Jag minns hur jag en kväll i slutet av 70-talet satt och bläddrade i Tom Hedlunds just utkomna översikt Den svenska lyriken. Plötsligt stötte jag på Hildebrands namn mitt i en utläggning om 30-talspoeter som Karl Ragnar Gierow och Sigfrid ”Tristan” Lindström, vilka aldrig kommit att tillhöra mitt litterära husapotek. Jag hade inte hört talas om Hildebrand tidigare och studsade till inför ett par strofer ur Valborgsnatt:

Låtom oss fröjdas
i ungdomens vår.
Någon sköt sig
här i går.

Djupt i jorden
skall han bo,
där de härliga
lagrarna gro.

Detta var vers, minsann! Herman Sätherbergs punschdrucket självgoda studentsång travesterad på blodigt allvar.

Jag slog upp antologidelen av Hedlunds tvåbandsverk och där fanns hela Valborgsnatt och ett par dikter till. Jag insåg snabbt att Hildebrand visserligen inte skulle bli någon favoritdiktare, men hans allvar gjorde ändå intryck på mig. Att han tog vägen ut från svartsynen genom tron – sådant har jag konstitutivt svårt att ta till mig – gjorde ingenting. Det var Hildebrands svärta som grep tag, inte hans förtröstan.

Fyrtiotalistpoesi innan fyrtiotalet eller en diktare som var något av en Tranströmer innan Tranströmer? Tja, kanske bådadera. Men sånt spelar ju mindre roll när man är 20 år och läser en dikt man tycker är bra.


Tom Hedlund: Den svenska lyriken – från Ekelund till Sonnevi (FIB:s Lyrikklubb/Tidens förlag, 1978 – Antologidelen ser likadan ut) 

Precis som Hildebrands diktning kommit i skymundan tror jag att Tom Hedlunds ambitiösa och fortfarande högst användbara genomgång av den svenska 1900-talslyriken till och med 70-talet – Från Ekelund till Sonnevi som undertiteln lyder – också glömts bort. Både översikten och antologin går att hitta antikvariskt för långt under hundralappen. Tillsammans! Fyndvaror med andra ord.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som publicerades i Östra Småland den 30 augusti 2012

onsdag 29 april 2020

Svea kände sig hemma på hotell

Sina sista år i hotellbranschen, före pensioneringen i början av 80-talet, arbetade Svea Åhlund som städerska på Esso Motor Hotel – nuvarande Scandic. Foto: Östra Småland

När Svea Åhlund var 15 år började hon jobba på hotell. Det fortsatte hon med i nästan 50 år. När hon pensionerats 1982 intervjuades hon av Östra Smålands reporter Alf Olsson om hur det var att leva på drickspengar, om snälla artister, om slit och släp och osäkra arbetsvillkor – men mest om hur roligt allt hade varit.

Svea Åhlund kom till världen på Öland, i Långrälla, Norra Möckleby, i januari 1918. När hon var sju år flyttade familjen till Björnhovda. Därifrån var det inte långt till Hotell Skansen i Färjestaden, där hon blev anställd 1933. Så småningom tog Svea färjan över sundet och kom att arbeta på olika hotell i Kalmar i 40 år.

– Ett par gånger försökte jag med andra yrken. Stod bland annat i affär, men det var bara korta perioder. Mitt ”riktiga” yrke lockade. Och jag var snabbt tillbaka efter varje utflykt.

Hon stod i receptionen, hon arbetade med servering och rumsservice. De sista åren var hon städerska på Esso Motor Hotel i Kalmar, nuvarande Scandic.

– Jag skulle gärna göra om alltihop igen. Så roligt har det varit!

Svea Åhlund kom att arbeta hos de flesta av Kalmars krogkungar: Malmberg på Stadshotellet, och dennes efterträdare, den legendariske Torsten Carlsson. Carlsson drev flera av stans näringsställen med Teaterkällaren som flaggskepp. 

Torsten Carlsson, legendarisk Kalmarkrögare och en av Svea Åhlunds chefer. Bild från 1980. Foto: Östra Småland

Svea arbetade också hos källarmästare Berg på Hotell Continental på Larmgatan 10 (där finns det fortfarande krog, men inte hotell) och alltså på Esso Motor Hotel, där Uri Frankenstein skötte om ruljangsen i många år.

Källarmästare Uri Frankenstein drev i många år Esso Motor Hotel på Dragonvägen i Kalmar. Bild från 1983. Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Allra roligast var kontakten med gästerna. 

– Tänk så mycket fina människor och intressanta personligheter man fått stifta bekantskap med.

Svea Åhlund berättade särskilt gärna om artister som varit extra vänliga mot personalen. Komikern och pilsnerfilmstjärnan Thor Modéen till exempel:

Thor Modéen (1898–1950) började som smärt dansör men blev med tiden bastant komiker och stjärna i många filmer av det något enklare slaget. Populär hotellgäst.

– Tänk så rolig han var. Och sångaren Gunnar Wiklund som gav mig alla blommor han fick efter föreställningen.

Gunnar Wiklund (1935–1989), schlagersångare som fick en gigantisk hit 1959 med ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”. Skänkte sina blommor till Svea Åhlund.

– För att inte tala om Lasse Lönndahl som gav gratiskonsert för oss anställda i Stadts trädgård. Såna minnen kan man leva länge på...

Lasse Lönndahl (född 1928) gav gratiskonsert för de anställda på Stadshotellet i Kalmar. Vald till Sveriges populäraste sångare tio gånger under perioden 1952–1970.

Men på intervjuare Olssons fråga medgav hon förstås att det inte bara var en dans på rosor att passa upp och städa efter tusentals hotellgäster, även om hon var noga med att betona att fördelarna övervägde:

– Annars hade jag inte stannat i över 40 år...

Men anställningstryggheten var länge närmast obefintlig och lönevillkoren var dåliga och skiftande, problem som ständigt återkommit i branschen. Fast det var ännu värre förr.

– Fram till 50-talet var lönen helt baserad på drickspengar från gästerna. Vi hotell- och restauranganställda organiserade oss fackligt ganska sent. Först 1954 fick vi en fackförening här i Kalmar.

– Sedan fick vi en liten fast lön, men fortfarande var det drickspengarna som utgjorde den största delen av betalningen.
Som alltid var det serveringspersonalen som tog hem den största potten. 

– Klassindelningen är ett utmärkande drag för branschen. Den lever kvar än i dag, men var ännu hårdare markerad förr, berättade Svea.

– Då hade alla yrkesgrupper sina revir. Umgicks bara sinsemellan. Och framför allt: De olika ”skråna” hade mycket olika löner.

Med åren hade det i alla fall blivit bättre:

– I dag finns skillnaderna där fortfarande, men klassgränserna har börjat suddas ut.

Jobbet hade också blivit lättare. Köken var inte lika tungarbetade som tidigare och man slapp skurgolven. Men samtidigt hade gemenskapen med gästerna försämrats, tyckte Svea:

– Jobbet har blivit mer opersonligt och stressigt.

Trots dammsugare och diskmaskiner kunde hon ändå sakna tiden när ett rejält smörgåsbord kostade sex kronor och Thor Modéen spexade på hotellrummet efter föreställningen...

Om sitt privatliv pratade inte Svea Åhlund den där gången 1982. Men hon tycks ha levt ensam på olika adresser i Kalmar; bland annat på Larmgatan, Kungsgårdsvägen och Runvägen. Hela sin pensionärstillvaro bodde hon på Arrheniusgatan i Oxhagen. 

Svea Åhlund bildade aldrig familj – kanske hotell- och restaurangbranschens arbetsvillkor och arbetstider spelade in. 

Utan sociala kontakter var hon knappast. Under sina nästan 50 år inom detta mycket speciella arbetsområde måste hon haft att göra med mångdubbelt fler människor än de flesta träffar under ett helt liv.

Svea Åhlund avled dagen före julafton 2006. Hon blev 88 år gammal.

Svea Åhlund (1918–2006), arbetade på hotell på Öland och i Kalmar i  totalt 48 år. Ett arbetsliv på tuffa villkor, men också med många glädjeämnen.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 24 september 2016


KÄLLA
Alf Olssons intervju med Svea Åhlund i Östra Småland den 18 december 1982.

STORT TACK
till Hans Egeskog som tagit fram personuppgifterna om Svea.

Obegripligt roligt – och därför sant!

Teddy Hultberg: Erik Beckman i etern (Gidlunds, 2014)

Författaren Erik Beckman konstaterade en gång i ett radioprogram att ”det är inte riktigt sant om det inte samtidigt är roligt”. Själv hade han ett gediget rykte för att vara rolig. Och samtidigt obegriplig. Vilket ju är ganska obegripligt. Fast kanske ändå ganska roligt. Men knappast sant. Eller?

Teddy Hultberg har skrivit en härligt entusiastisk bok om Beckmans hörspel och dramatik och det är både sant och faktiskt obegripligt roligt att en sådan bok getts ut. Mer än 500 sidor om denne ”modernistiske barockdiktare”, som Beckman kallats av Jacques Werup, själv en författare utrustad med ett osvikligt gehör för vad som är bra hos andra poeter. 

Teddy Hultberg har sniffat upp Werups inkännande ord om Beckman i radioprogrammet Bokfönstret 1973, något som ger ett fint exempel på vilket oerhört gediget researcharbete han lagt ned i olika ljud- och textarkiv.

Erik Beckman är mest känd som poet. Men som poet har ingen människa kunnat leva i detta land, utom möjligen Bo Setterlind. Så Beckman skrev även prosa, texter av skilda slag i tidningar och – inte minst – dramatik. 

När jag i december 2013 listade mina tio svenska favoritförfattare i en kolumn i Östra Småland skrev jag så här om Erik Beckman (1935–1995): 

”Böcker som Kommunalrådet cyklar förbi (1982), Kameler dricker vatten (1971), Katt och sten (1984) och Pyjamasöverdelarna med Utvecklingen i Östeuropa (1990) och hela hans övriga författarskap är – för att tala beckmanska – pissträngt nödvändig litteratur. Lysande radiodramatiker.”

Och det var just som radiodramatiker Erik Beckman verkligen nådde en stor publik, mycket större än han gjorde som poet. Hans böcker sålde trots god kritik inte i särskilt många exemplar. Men en radiopjäs kunde ha mer än 100.000 lyssnare. Dessutom fick upphovsmannen hyggligt betalt och Beckman själv påpekade i ett brev till en vän på radion att ”Sveriges Radio är författarsveriges bästa penningkossa”. 

Teddy Hultberg frågar sig följdriktigt varför radiodramat är så styvmoderligt behandlat i litteraturvetenskapen: ”Hur kan det förklaras? Att den teater som flertalet människor i vårt land regelbundet tar del av, också är den mest osynliga i litteraturen/kritiken”.

Han ger själv en del av förklaringen, erfaren radiomedarbetare som han är, att radion förstås är ett flyktigt medium: ”Men egentligen är det just flyktigheten som är det förträffliga med mediet, att inget ljud försvinner i etern innan det har nått 10.000–100.000-tals par öron dessförinnan”.

Hultberg önskar att den kulturskatt som utgörs av Radioteaterns pjäser sedan mer än 70 år tillbaka skulle läggas ut på nätet. Alltsammans är redan digitaliserat; ”det finns ett arkiv men skulle det kunna bli ett bibliotek?”. 

Visst finns det upphovsrättsliga och andra frågor att lösa, men Hultbergs förslag att den intresserade kunde betala några hundralappar och i gengäld få fri avlyssning under ett år borde väl ändå vara genomförbart.

Hultberg själv drar sitt strå till stacken genom att hans bok också har en medföljande cd-skiva med Erik Beckmans debut som radiodramatiker, Vem-du-är-och-vad-vi kan tillsammans från 1969. 

Och det är riktigt sant – eftersom det samtidigt är roligt!

© Klas Palmqvist

Texten publicerad i Östra Småland den 13 november 2014

Friedrichstraße, Berlin – Hälsning från Henning, del 2


Det här vykortet skickade antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén till sin syster Rut hemma i Kalmar sommaren 1934. 

Friedrichstraße i Berlin var under mellankrigstiden en av de mest hektiska nöjesgatorna i Europa, något som ljusreklamen på detta delvis kolorerade kort vittnar om. 

Efter andra världskriget hamnade den svårt bombskadade gatan i den Sovjetkontrollerade delen av stan. Sedan Berlinmuren fallit 1989 har gatan levt upp igen, även om den i dag mer har karaktären av affärsgata än nöjesstråk.

• Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som publicerades i Östra Småland den 25 januari 2016

Tack till Olof Vallerhed för vykorten ur Henning Kullzéns samling

tisdag 28 april 2020

Graf Zeppelin har landat – Hälsning från Henning, del 1

Tack till Olof Vallerhed för vykortet ur Henning Kullzéns samling.

Som varje sommar gjorde antikvariatsbokhandlaren och frimärksexperten Henning Kullzén från Kalmar en resa på
kontinenten även 1934. 

I början av augusti befann han sig i Friedrichshafen vid Bodensjön i sydligaste Tyskland. Staden var huvudort för den tyska luftskeppstrafiken och därifrån skickade han det här vykortet hem till sin mor Karolina: 

”Friedrichshafen, lördag. Beser i dag zeppelinhallarna. I kväll klockan 8 går en zeppelinare till Sydamerika, stannar här över natten för den skull”. 

Förmodligen var det just Graf Zeppelin, uppkallad efter den tyske luftskeppspionjären och greven Ferdinand von Zeppelin (1838–1917), som skulle lyfta. Åren 1932–1937 gick Graf Zeppelin i reguljär trafik mellan Tyskland och Brasilien med passagerare, post och fraktgods. Luftskeppet var 236 meter långt, hade en besättning på 40 personer och kunde ta 20 passagerare. 

Totalt hann Graf Zeppelin med 64 resor till Brasilien tur och retur, innan i stort sett all luftskeppstrafik fick ett abrupt slut efter katastrofen den 6 maj 1937 i Lakehurst utanför New York då 36 människor omkom när luftskeppet Hindenburg fattade eld. 

Graf Zeppelin skrotades 1940 och metallskelettet användes vid tillverkningen av stridsflygplan.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 22 december 2015

Svenska språket – ett känsligt och exakt instrument

Per Erik Wahlund (1923–2009) berättade med samma språkliga mästerskap om såväl medeltida mathållning, guldhamstrar och finländsk konfekt som om konsten att plantera om enbuskar. För att nu nämna bara en bråkdel av denne lärde och underhållande skriftställares repertoar. 

Ibland påstås det att svenskan är ett fattigt språk och att det därför är nödvändigt att skriva akademiska uppsatser eller hålla föreläsningar på engelska. 

Visst, rent kvantitativt har ju engelskan säkert många fler ord. Men det är knappast avgörande för språkets funktion som kommunikationsmedel eller konstnärligt redskap. 

Per Erik Wahlund var essäist, teaterkritiker i Svenska Dagbladet och en ytterst kvalificerad översättare, främst från engelska och tyska men även från flera andra språk. Trots sin närmast demonstrativt borgerliga livshållning översatte han exempelvis vänsterdramatikern Bertolt Brechts pjäser med stort engagemang. 

Tack vare Wahlund finns också ett antal engelska klassiker suveränt överförda till svenska. Det gäller särskilt den fullständiga – och allt annat än barnanpassade – versionen av Jonathan Swifts Gullivers resor samt Pestens år av Daniel Defoe, annars mest känd som Robinsons Crusoes författare. Där görs 1600-talets London sällsamt levande mitt i skildringen av den fruktansvärda farsotens framfart. 


 Per Erik Wahlunds mästerliga översättning av Daniel Defoes Pestens år gavs ut 1983.


Själv skrev Wahlund så här i essän Översättandets estetik som ingår i Förbindelser från 1984: 

”Vårt förkättrade modersmål är enligt min mening ett utomordentligt känsligt och exakt instrument. Under de cirka trettiofem år jag vid sidan av andra litterära aktiviteter ägnat mig åt översättningsarbete har det aldrig föresvävat mig att det språk jag översatt till vore ett torftigare, ovigare eller mindre elastiskt medium än de språk jag översatt från. I fråga om klarhet och pregnans, lätthet och behag, synonymrikedom och musikalitet, giftighet och förstucket diableri kan svenskan mäta sig med vilket världsspråk som helst och överträffar vida vad denna smågriniga och självstympade nation egentligen förtjänar.” 

Man kan kanske tillägga att svenskan också har en högt utvecklad känsla för ordföljder och – inte minst – en formidabel förmåga att smidigt skapa nya sammansättningar på ett sätt som många andra språk inte är i närheten av. 

Fast jag håller ju inte riktigt med om att nationen skulle vara fullt så grinig och självstympad som den gamle stilsäkre bitvargen hävdar; han kunde minsann vara nog så grinig själv. Något citatet ju också vittnar om... 




Per Wästberg har både redigerat och skrivit ett väldigt fint förord till Lekverk – Essäer och kritik i urval, som ingår i Svenska Akademiens klassikerserie och gavs ut 2017 i samarbete med bokförlaget Atlantis. Det är den enda bok med texter av Wahlund som för närvarande går att få tag i via bokhandeln. 

Antikvariskt är förstås utbudet betydligt större – jag har själv femton titlar av honom i bokhyllan samt en hel rad av hans översättningar, men det är långtifrån allt Wahlund gav ut genom åren. Se efter på Bokbörsen och Antikvariat.net.

Boken från 2017 ska för övrigt inte blandas ihop med Wahlunds Lekverk – essayer och miniatyrer från 1972, som är bra den också:





Se även:
• Kalmarpresidentens 25 barn och 4.000 ordspråk

© Klas Palmqvist

Bearbetad och utvidgad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 6 augusti 2012

Sarmatiska havet får bokbordet att svämma över


Vissa böcker får en att gå på upptäcktsfärd bland sådana som redan står i ens bokhyllor. 

Bilden visar vad Tomas Ljungs nyutkomna och märkliga bok  ”Sarmatiska havet – Spår och spådomar” fått mig att rota fram ur de egna gömmorna hittills. Och då har jag bara hunnit läsa 80 sidor ännu. Dessutom borde Ingvild Brochs och Ben Johnsens fantastiska norska svampbok funnits med på bilden, men den råkar för närvarande vara utlokaliserad till sommarstugan. 

Det här kommer att ta sin rundliga tid, med omläsningar och nyläsningar… Undrar vilka fler mer eller mindre bortglömda fynd Ljung kommer få mig att göra i mina hyllor. Härligt!

måndag 27 april 2020

Dags att underlätta hemarbetet

På reklambroschyrens omslag hanteras förstås den heta bakplåten med hjälp av en praktisk plåtuttagare. På den moderna elspisen står en särskild fågelgryta och bakom den skymtar en av Kockums klassiska gulgröna kastruller från Ronneby.

1945 var andra världskriget äntligen slut. Tidernas största svenska babyboom var i full gång och alla unga familjer som satte bo behövde nya husgeråd. Plasten hade ännu inte gjort sitt intåg utan det var trä, glas, plåt  och emalj som gällde.

Det första fredsåret delade landets järnhandlare ut en klatschig reklambroschyr, som visade upp alla möjliga moderna redskap som skulle underlätta hemarbetet. 

För den sakkunniga introduktionstexten stod de förtroendeingivande skolkökslärarinnorna Marie Hesselgren och Margit Wingquist. De hade redan föregående år anlitats av ”Husmoderstjänsten” vid Sveriges Köpmannaförbund för utgivningen av receptsamlingen ”Våra bästa”, som kom att uppleva en hel rad nya upplagor under fortsättningen av 1940-talet.


De flesta svenskar i något sånär mogen ålder känner säkert igen de flesta av prylarna här ovanför (klicka på bilden så blir den större). Till exempel Kockums hushållsvåg, den trefägade kakburken och purépressen som alla hängde med i åratal. Däremot kommer nog inte mjölkflaskan med gräddbehållare till användning så ofta numera.

Här nedan finns ytterligare några klickbara uppslag med praktiska hushållsutensilier ur Underlätta hemarbetet:







© Klas Palmqvist

Publicerades i Östra Smålands pappersupplaga den 31 augusti 2013

Reklambroschyren ”Underlätta hemarbetet” framställdes av Wezäta Reklam och trycktes i Göteborg 1945. Just det här exemplaret delades ut av AB Oskar Sohlbergs Järnhandel i Ljungby. 

Stort tack till Sarmite Roske, som lånat ut broschyren.

Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Henning Kullzén (1896–1985) fotograferad i sitt antikvariat. Först på äldre dagar började Henning trivas någorlunda i Kalmar, som han i sina dagböcker annars beskrev som ett ”pinorike”. Foto: Åke Håkansson

Varje sommar gjorde den legendariske antikvariatsbokhandlaren, frimärks- och myntexperten Henning Kullzén en resa på kontinenten. Dels för att köpa in nya varor, dels för att komma ifrån instängdheten i hemstaden i några veckor.

För att hålla kontakten med tvillingsystrarna Rut och Signe och sina föräldrar hemma i Kalmar skickade han flitigt vykort från alla platser han besökte. Ofta var meddelandena mycket kortfattade i stil med: ”Wien, måndag. Reser i morgon hem över Innsbruck med några uppehåll i Tyskland”, ungefär som folk i dag skickar sms till varandra. 


Är i dag i Berlins flyghamn. Såg i Hamburg Goebbels tala inför 300 000 personer. Henning.
(Vykort till systern Rut, avsänt den 17 augusti 1934)

När Henning Kullzén kom hem igen återfick han sina vykort. Dessutom hade han passat på att köpa många kort som han aldrig skickade i väg. Alla sattes in i album, tillsammans med hotellräkningar och inträdesbiljetter till sevärdheter han beskådat. Någon gång kunde han göra noteringar som den här från 1932: ”Bästa platserna denna gång: Swinemünde, Wien och Alperna” eller från året därpå: ”Sämsta platserna: ”Basel, Strassburg, Stettin”. 


Ungefär så här ser de flesta uppslagen ut i Henning Kullzéns vykortsalbum. Just dessa bilder är från hans vistelse i Italien under sommarresan 1933. Vyer från alpvägar, en affärsgata i Merano, en urgammal bro över floden Adige i Verona och en brygga i Gardasjön osv. Men i albumet finns även en del kort med helt andra motiv än de vanliga turistvyerna. Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Resorna var andningshål i en annars inrutad och trång tillvaro, där fadern Karl härskade med oinskränkt patriarkal myndighet. Hennings äldste bror dog som liten, den näst äldste brodern och systern Rut avled båda i dryga 40-årsåldern. 


Henning Kullzén ägde hörnhuset vid Kaggensgatan–Norra Långgatan tillsammans med sin syster Signe. Inga pengar i världen kunde förmå syskonen att sälja den gamla gården när Domus skulle byggas i början av 1960-talet. Något Kalmarborna ska vara de originella syskonen evigt tacksamma för. De avled med bara ett par månaders mellanrum 1985. Det är fortfarande antikvariat i lokalen till höger på nedre botten. I den gamla bostadsdelen en trappa upp finns ett av stans populäraste kaféer. Foto: Helen Edvall/Östra Småland

Kvar blev till slut Henning och den två år yngre systern Signe, som vägrade sälja sitt 1700-talshus när Domus skulle byggas på 1960-talet, något Kalmarborna ska vara dem evigt tacksamma för. Henning sålde böcker, frimärken och mynt i butiken till höger innanför entrén och Signe sina bokmärken, klippdockor och pussel i lokalen till vänster. 



Signe och Henning Kullzén, fotograferade 1916. Foto ur Östra Smålands arkiv.

Ingen av dem bildade familj. Henning förblev ungkarl livet ut, bekvämt överlåtande markservicen till syster Signe, allt från matlagning till snöskottning.


Änglar, bokmärken, vykort och en idolbild på boxaren Ingo Johansson tittar fram bakom en poesibok. Ett litet prov på vad som fanns i sortimentet hos Signe Kullzén. Men det var inte alltid hon ville sälja just det bokmärke kunden ville ha. Då försökte hon oftast få dem att köpa ett annat. Bilden är tagen vid en utställning på Kalmar läns museum 2008. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

När Henning och Signe avled med bara ett par månaders mellanrum 1985 var huset proppfullt med skräp och kostbarheter i en oöverskådlig röra. Boutredningsmannen Kristoffer Strümpel hade att göra i två år innan han grävt sig igenom alltsammans. Han hittade, bland mycket annat, aktier för 25.000 kronor i en tidningshög och under en byrå låg ett kuvert som innehöll 10.000 kronor. Sedan såldes alltihop på auktion. 


Henning Kullzén sparade på mycket från sina resor; biljetter, restaurangnotor och vykort förstås. Passet på bilden utfärdades 1971, kanske var det hans sista. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Ett av Henning Kullzéns semesteralbum är från sommarresorna 1932–1934, en politiskt orolig tid i Europas historia. Men det märks det inte särskilt mycket av på de flesta av bilderna. Det är konventionella vykortsvyer som visar österrikiska alper eller förföriska badflickor vid Östersjökusten, järnvägsstationen i Leipzig, ett hotell i Ängelholm, broar i Italien eller folklivet på diverse kurorter i Böhmen. 


Vykort från ett möte med kamporganisationen SA i Braunschweig i oktober 1931. Bakom Hitler går SA-ledaren Ernst Röhm som Hitler lät likvidera sommaren 1934.

Men så plötsligt dyker det upp ett vykort på Adolf Hitler vid ett SA-möte i Braunschweig och ett annat på Joseph Goebbels och Hermann Göring. Ett idolporträtt på den italienske fascistledaren Benito Mussolini. En bild från den av nazister mördade österrikiske diktatorn Dollfuss begravning. Polis och militäravspärrningar utanför vad som tycks vara en redaktionslokal för en nazisttidning i Innsbruck. 


Hitlers födelsehus i österrikiska Braunau på ett kort från 1932, året före han grep makten i Tyskland.

Riksdagshusbranden i Berlin 1933 innebar att de flesta medborgerliga rättigheter upphävdes.

Nazikoryféerna Joseph Goebbels, till vänster, och Hermann Göring.

Italienske fascistdiktatorn Benito Mussolini i ovanligt avspänd civil mundering.

Vykort från Innsbruck i Österrike, förmodligen taget i samband med mordet på fascistdiktatorn Dollfuss i juli 1934. Beväpnade vakter utanför en nazistisk tidning.

Och sedan en idyll från en båttur på Rhen, ett vackert hus i Nürnberg och en pittoresk gatuvy från Lugano eller en raffig badflicka av tidig 30-talsmodell.


Lättklädd flicka och stor rutschbana på ett vykort som skulle locka badgäster till Swinemünde. Staden ligger numera i Polen och heter  Swinoujscie.

Jag har ingen aning om Henning Kullzéns politiska åsikter i början av 30-talet eller vid någon annan tidpunkt heller för den delen. Men det vore alldeles för förhastat att utnämna honom till nazist eller fascist bara för att han satte in de här bilderna i sitt album. 

Vykorten var ett av våra första kommunikationsmedel, före telefonen, de illustrerade tidningarna och filmen. Bilder på remarkabla händelser och personer förekom på vykort mer än ett halvsekel innan Henning Kullzén åkte på semester i det politiskt labila Centraleuropa. Som sensationsjournalistik och propaganda höll vykorten vid den här tiden på att ersättas av tidningarnas förbättrade möjligheter att trycka nyhetsbilder och av journalfilmerna. Men helt försvunna från marknaden var de inte. 

Det handlar om tidsdokument i en form som vi vant oss av med att förknippa med reportagebilder eller politisk propaganda. Det är väl just därför man studsar till när man hittar bilder på hakkorsflaggor och massmördare alldeles intill stadsvyer och naturscenerier som ser ut som vykort brukar göra än i dag.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 15 januari 2015

Stort tack till Olof Vallerhed, som köpte vykortsalbumet på auktionen efter Henning Kullzén och som generöst ställt det till mitt förfogande.

söndag 26 april 2020

Kalmar mellan slarv och noggrannhet

Göran Tagesson och Peter Carelli (red): Kalmar mellan dröm och verklighet – Konstruktionen av den tidigmoderna staden (Arkeologerna – Statens historiska museer 2016)


Vid första anblicken är boken om de senaste årens arkeologiska
utgrävningar på Kvarnholmen i Kalmar en ytterst imponerande volym.

Mer än 400 sidor, fulla med vackra och intressanta bilder, skisser och kartor. Och text förstås; ett 20-tal experter skriver om hur den svenska stormakten vid 1600-talets mitt bestämmer sig för att flytta en av landets viktigaste städer från platsen där den legat i hundratals år och i stället skapa en stad som återspeglar tidens såväl fortifikatoriska som ideologiska ideal in i minsta detalj.

Detta jätteprojekt och dess följder för Kalmarborna blir belyst ur alla vinklar och vrår. Vi får lära känna idéerna om hur stadsrummet organiseras hierarkiskt med makten centrerad kring Stortorget och Lilla Torget, vi får med utgångspunkt från fyndet av en komplett
nedmonterad kakelugn reda på vad kaklet på olika sätt kan berätta om samhället– en hel del visar det sig – och vi får veta vad Kalmarborna i kvarteret Gesällen odlade i sina kökstäppor och vad för fisk de drog upp till husbehov osv. Det är ofta spännande och intressant, både när det gäller de stora, svepande linjerna och de små, små detaljerna.

Men med så många textleverantörer blir kraven på kvalificerat redaktörskap stora, inte minst som man i marknadsföringen går ut med att boken är ”lättillgänglig” och ”ett oumbärligt standardverk för den som har kopplingar till Kalmar och är intresserad av dess historia”.

Med lättillgängligheten förhåller det sig si och så och oumbärligheten kan diskuteras både här och där. Nivån på de olika bidragen skiftar rejält, och man anar också att det inte varit alldeles enkelt att komma till rätta med hur man bäst hanterar ett material som går att belysa såväl ur skriftliga källor som arkeologiska, trots att det flera gånger påpekas vilket fruktbart samspel detta innebär. I exempelvis kapitlet Hantverk och hantverkare blir läsarens förvirring kring en person med namnet Wassberg på tomt 244 i kvarteret Mästaren – tvärs över Fiskaregatan från Gesällen – bara värre och värre ju längre man läser. Var karln gördelmakare eller tenngjutare? Det är trots allt en viss skillnad.

Texterna skulle behövt korrekturläsas minst en vända till, både för språklig puts och för att få bukt med rena felaktigheter som borttappade eller upprepade ord, omöjliga meningskonstruktioner och allmänt stolpigt akademikerspråk här och där.

Men det största problemet är bilderna och bildtexterna som inte alls ägnats den omsorg läsaren kan kräva av ett ”oumbärligt standardverk”. Många bilder, verkar bara ha en dekorativ funktion utan något belysande samband med texten och bildtexterna är genomgående informationsfattiga, för att uttrycka det milt. Rent parodiskt blir det till exempel när en bild på Strandgatan på Malmen på sidan 283 påstås föreställa en sammansatt gatubild på Kvarnholmen, samtidigt som samma kåkar finns fotograferade, fast
från andra hållet, på sidan 296, då med rätt adress...

Trots sina odiskutabla förtjänster är det inte utan att Kalmar mellan dröm och verklighet ändå blir en besvikelse, när boken nu lanseras med så stora anspråk. Särskilt som en del av dess brister mest tycks bero på slarv och brådska.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text publicerad i Östra Småland den 30 november 2016