Ebba Witt-Brattström fyra gånger om

Ebba Witt-Brattström på bokmässan i Göteborg 2014.
Foto: Vogler/Wikimedia Commons

Första gången jag skrev om Ebba Witt-Brattström i Östra Småland var för mer än 30 år sedan. 

Jag kände inte alls till henne när jag råkade få hennes nyutkomna doktorsavhandling om Moa Martinson i händerna. Doktorsavhandlingar är visserligen ofta intressanta och lärorika – och det var den här också i högsta grad – men den var dessutom synnerligen underhållande att läsa. Det gäller det mesta jag läst av Ebba Witt-Brattström, om än inte riktigt allt.

Här följer fyra texter jag skrivit i Östra Småland genom åren om hennes böcker – och lite grann om hennes ex-man Horace Engdahl.

Ebba Witt-Brattström: Moa Martinson – Skrift och drift i trettiotalet (Norstedts 1988)

Ebba Witt-Brattström är ute efter inget mindre än att skriva om en mytomspunnen del av den svenska litteraturhistorien.

Och det gör hon med gott humör, polemiskt skarpsinne, en rejäl portion hederlig ilska, intelligens, stor beläsenhet, självironi (!) och med ett stilsäkert och varierat språk som bara det gör hennes bok till något alldeles extra.

Ebba Witt-Brattström menar att Moa Martinson var en högst medveten konstnär och inte alls någon blint verkande naturkraft som varje år ”nedkom med en välskapt bok”, som någon – givetvis manlig – recensent med bristande inblick i det litterära skapandets processer skrivit.

Med förödande exempel visar Witt-Brattström på hur den manliga nedlåtenheten aldrig tagit Moa Martinsons böcker riktigt på allvar, men hon ger också 70-talsfeminister, som ville reducera Moa Martinson till ett redskap för sina idéer några välriktade snytingar. Därvidlag smäller hon utan pardon på även sig själv och en uppsats hon skrev för tio år sedan – det tror jag aldrig en manlig doktorand eller kritiker skulle gjort.

Ebba Witt-Brattström menar att 30-talet i ännu högre grad än de manliga ”proletärförfattarnas” var de kvinnliga författarnas stora genombrottstid i Sverige - något de manliga litteraturhistorikema ännu idag lyckas bortse ifrån. Hon låter sitt giftiga bläck rinna över pubertala och overkliga kvinnobilder, tillverkade framförallt av de ”fem ungas” primitivistverkstad, där Artur Lundkvist var verkmästare. Det är kanske lite orättvist här och där, men det är inget mot den orättvisa Moa Martinson – och hennes kvinnliga kollegor – beståtts, därom blir man sannerligen övertygad.

Ebba Witt-Brattström har skrivit en bok, som helt enkelt inte kan negligeras av andra litteraturhistoriker som med hedern i behåll i framtiden kommer att syssla med 30-talet.

© Klas Palmqvist – Texten var publicerad i Östra Småland den 22 december 1988

Märta Tikkanen såg mig rakt i ögonen...

Ebba Witt-Brattström: Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur (Norstedts 2014)

Av någon obegriplig anledning var det så länge sedan jag läste något av Ebba Witt-Brattström att jag nästan glömt bort hur klokt, drastiskt och roligt hon skriver.

Inget årtionde har blivit så förtalat, utskällt och misstänkliggjort som 1970-talet. Det påstås i stort sett ha bestått av kommunistiska testuggare, manshatande feminister och skäggiga proggmusiker med ostämda gitarrer. För den som är tillräckligt gammal att ha egna minnesbilder av decenniet är det lite svårt att känna igen sig.

Ett av många glädjeämnen med Gunnar Hardings minnesbok från 2013, Mitt poetiska liv, är hans skildring av det generösa, för världen vidöppna och mångsidiga 70-talet. Detta i kontrast till 80-talets snöpta litteraturklimat, där poesipotentater som Anders Olsson krävde att poeterna skulle ”redovisa sitt språkarbete”. Harding konstaterar att termen skulle gjort vilken taxeringsintendent som som helst grön av avund.

Självklart har bilden av 70-talet färgats av dem som då kände sig hotade (ett särskilt kapitel utgörs av det borgerskap som i dag med roat överseende ser tillbaka på sina ”vänsterförvillelser” – de fattade inget då och ännu mindre nu). Ett flagrant exempel är Göran Hägg, misslyckad 70-talsförfattare – den som försökt läsa Lejontecknet (1977) förstår vad jag menar – som sedan lyckats etablera sig som notoriskt ledsam expert på kulturhistoria i allmänhet och retorik och litteratur i synnerhet.

Hägg får sig i förbifarten ett par välförtjänta tasksparkar i Ebba Witt-Brattströms nya bok Stå i bredd. Det ödet delar han med några andra litterära 80-talspampar som tidigare nämnde taxeringsintendent Olsson, pösmunken Peter Luthersson, Mats Gellerfelt, som ju aldrig riktigt bottnat i sina anspråk att bli tagen för en stor kritiker, samt – oundvikligen – Horace Engdahl, gift med Ebba Witt-Brattström i 25 år.

Med strålande gott humör och givetvis med gedigna litteratur- och kvinnopolitiska insikter återupprättar Witt-Brattström det missaktade decenniets litteratur genom att helt enkelt ta den på det allvar den förtjänar. Till exempel Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink (1970), Kerstin Ekmans romansvit Kvinnorna och staden (1974–83) och Kerstin Thorvalls ”bekännelseböcker” för att bara nämna något. Ja, till och med Ulf Lundells Jack (1975) bestås en oväntat välvillig läsning.

Witt-Brattström visar också hur en del kvinnliga författare förändrade sitt skrivande på 80-talet, när männen återtagit makten. Kristina Lugns ambivalenta författarskap, som jag aldrig blivit riktigt klok på, bestås en klargörande analys som sätter saker och ting på plats.

Men den oomtvistade höjdpunkten är förstås Märta och Henrik Tikkanens litterära könskamp med Århundradets kärlekssaga (1978) som kulmen: ”Än i dag är deras kärlekskrig med noga redovisade kvinnliga respektive manliga utgångs- och ståndpunkter en stor gåva, en skatt i den svenska litteraturen”, skriver Witt-Brattström och det är bara att hålla med.

Som student i Uppsala 1978 – jag höll ut en hel termin – träffade jag en gång Märta Tikkanen. Jag var en mopsig 20-åring och kunde förstås inte låta bli att ställa den korkade frågan varför hon och Henrik inte kunde gräla som vanligt folk, utan nödvändigtvis måste göra det i böcker. Hon tittade mig rakt i ögonen, log brett och sa på klingande finlandssvenska: ”Man tjänar mera pengar på det viset”.

En del frågor får onekligen de svar de förtjänar.

© Klas Palmqvist – Texten var publicerad i Östra Småland den 3 december 2014

Witt-Brattström på mördande gott humör

Ebba Witt-Brattström: Kulturmannen och andra texter (Norstedts 2016)

I dag kommer Ebba Witt-Brattströms nya bok Kulturmannen ut. I morgon berättar hon på Soppscenen på Kalmar Teater om denna egendomliga, halvbildade typ av Homo sapiens, som på tok för länge gjort anspråk på att vara kulturhistoriens krona. 

En av dess senaste inkarnationer är till exempel Karl Ove Knausgård, som skrek som en stucken (mans)gris när Witt-Brattström gjorde processen kort med honom i några artiklar häromåret. De finns förstås med i den nya boken.

Någon gång på 80-talet köpte jag för ett par tior ett gammalt novellurval av Thomas Mann (1875–1955) på Brage Olofssons antikvariat i Kalmar, saligt i åminnelse. Thomas Mann hör väl inte till mina absoluta favoritförfattare, även om Huset Buddenbrook eller Buddenbrooks – en familjs förfall, som boken heter i den senaste svenska översättningen (2005), är en suverän släktsaga. Bergtagen läste jag med viss fascination, men Doktor Faustus orkade jag inte riktigt med. Jag är väl helt enkelt inte tillräckligt ”kulturmanlig”...

Novellerna – översatta av den flitige Nils Holmberg (1891–1977), vars Kalmaranknytning nog ska redas ut i den här spalten någon gång framöver – gjorde ärligt talat inte något bestående intryck. Men den text som överraskar mig mest i Ebba Witt-Brattströms nya bok anknyter i högsta grad till en av Manns berättelser: Slagsmålet mellan Jappe och Do Escobar. Den skrevs 1911 och handlar om en uppgörelse mellan två tonårspojkar på badsemester i Travemünde och har en hel del av de pubertalt homoerotiska drag som ju mer än bara skymtar fram i Manns författarskap: ”Allt är metafysik, musik och pubertetserotik – jag lyckas aldrig lämna puberteten”, skrev Thomas Mann en gång. (Detsamma gäller många av dagens ”kulturmän”, även om det ibland är lite si och så med metafysiken).

I utkanten av berättelsen om Jappes och Do Escobars batalj figurerar Jürgen Brattström, som – förutom sitt omisskännligt svenska efternamn – också bär en ”svensk sjömansmössa med framskjutande vaxduksskärm” och även bedriver viss kommers med lakrits. 

Godsakerna ska ha kommit från Finland och finsk lakrits har nu en gång varit en av mina få passioner i livet, vilket förstås bidrar till att göra mig lite extra intresserad av Witt-Brattströms grandonkel Marcellus Brattström från Lübeck, förlagan till berättelsens Jürgen. 

Denne visar sig vara betydligt mer än bara konfektkolportör. Ebba Witt-Brattströms text om honom har tidigare endast publicerats på tyska, som förord till hans bok Marussja: eine sibirische Magd und ihr Werdegang, utgiven först 2010, 58 år efter författarens död. Marcellus Brattström var – liksom Mann – född i Lübeck, excentrisk ungkarl och entreprenör i västra Sibirien före revolutionen. Samt alltså författare till detta kvinnoporträtt som man gärna skulle läsa på svenska. Ebba Witt-Brattström har för övrigt sitt andra förnamn Marcelle efter honom.

En klippbok blir nu aldrig mer än just en klippbok. Kulturmannen är en samling artiklar och går förstås inte att jämföra med Witt-Brattströms briljanta genomlysning av den svenska 70-talslitteraturen i Stå i bredd från 2014. Men den nya boken är skriven med samma mördande goda humör. Tråkigt är det aldrig i Ebba Witt-Brattströms sällskap. Försök skaffa biljett till Soppscenen i morgon.

© Klas Palmqvist – Texten var publicerad i Östra Småland den 10 februari 2016

Bokbesvikelser med buller och bång...

Senvårens och sommarens läsning ligger i en ansenlig hög på skrivbordet framför mig. Dags att lyfta på de volymer som hamnat överst och påbörja en snabbsummering. Det råkar bli två besläktade besvikelser, skulle man kunna säga.

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig
– En punktroman (Norstedts 2016)

Besvikelse nummer 1:
Med buller och bång, storvulna anspråk och höglitterär notapparat lanserades Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström. Denna ”punktroman” – fråga mig inte vad det betyder – skulle vara den största äktenskapsuppgörelsen på svenska sedan Märta och Henrik Tikkanens drama kulminerade med den förstnämndas magnifika Århundradets kärlekssaga 1978.

Mannen i Witt-Brattströms bok är förstås Horace Engdahl, liksom hon själv så mycket intellektuell superkändis i hela Sverige det nu bara är möjligt att bli.

Vad bidde de’ då? Jo, 180 sidor ”hon sa” och ”han sa” och ”hon sa” igen. Privat i stället för personligt, lika bedövande enformigt att ta del av som vilket äktenskapligt gräl som helst man kan få höra om man har sovrumsfönstret öppet i sommarnatten och det råkar finnas en strategiskt placerad sittbänk utanför. 

Treradingen på sidan 175:
Jag förstår om du tycker 
att det är trist och även 
ointressant
är visserligen inte riktad till läsaren (det är det inte mycket som är i den här boken), men sammanfattar åtminstone min läsupplevelse på ett tämligen uttömmande vis. 

I stället för buller och bång blir det mest ”huller om... bång”, som den gamle stjärnskådespelaren Lars Hanson, alla sufflörers skräck för sin ovana att komma av sig på helt oväntade ställen, efter monumental tvekan en gång ska ha lyckats åstadkomma.

Kanske känns missräkningen över Witt-Brattströms bok extra stor eftersom jag annars nästan alltid tyckt så väldigt mycket om det hon skrivit. I denna tidning har jag tidigare hyllat såväl hennes Stå i bredd som Kulturmannen. Ja, redan 1988 skrev jag entusiastiskt om hennes bok om Moa Martinson.

Horace Engdahl: Den sista grisen
(Albert Bonniers förlag 2016)

Besvikelse nummer 2: 
Kulturmannen själv, Horace Engdahl alltså, har jag också alltid gillat att läsa, ända sedan jag råkade snubbla över några nummer av den legendariska tidskriften Kris någon gång för sisådär 35 år sedan. 

Kan dessutom inte låta bli att uppskatta en människa som – synbarligen på fullt allvar – en gång i det numera sedan länge avsomnade TV-programmet Röda rummet, hävdade att konst kunde bota sjukdom. Själv hade han kurerat en svår halsinfektion genom att i Berlin intensivt studera hur Caspar David Friedrich målade himlar. Några timmar senare klev han ut på gatan igen, fullkomligt botad.

Men Engdahls senaste bok Den sista grisen gör det onekligen ganska lätt att förstå att Witt-Brattström fått nog av karln. Tråkigare och mer självgod har han aldrig varit. Baksidestexten meddelar, på baksidestexters typiska vis, att ”det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden”. Tyvärr är det svårt att uppleva den känslomässiga avgrunden som något annat än banal i just det här fallet.

Nog sagt.

© Klas Palmqvist – Texten var publicerad i Östra Småland den 30 augusti 2016