lördag 22 juni 2024

Biblioteket som tog tolv år att packa upp

Kalmar stadsbibliotek i början av 1920-talet. Vid lånedisken sitter Sven Petersson, som tidigare hade hanterat arbetareföreningens bibliotek. Den unge mannen – nummer två från vänster – lär vara blivande frisörmästaren Bertil Holm.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Posthuset vid Sveaplan är Kalmar stadsbiblioteks sjätte adress på knappt 100 år. Att flytta verksamheten från kvarteret intill tog mer än två månader. Men det är förstås ingenting mot de tolv år det tog att få upp böckerna på det allra första stadsbibliotekets hyllor. Och då var lokalerna förstås för trånga redan från början.

Redaktör John Rosén (1844–1910) vars  böcker utgjorde stommen till stadsbiblioteket. Oljemålningen fanns upphängd på väggen redan när biblioteket öppnades vid Stortorget 1922 och har sedan följt med biblioteket till alla dess skiftande adresser genom åren. Konstnären anges i 1928 års bibliotekskatalog heta ”A Jansson”.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Grunden till stadsbiblioteket utgörs av ungefär 10.000 böcker som John Rosén testamenterade till Kalmar stad. Rosén var född i Kalmar 1844, läste romanska språk samt konst- och litteraturhistoria i Uppsala och kvalificerade sig därmed till att bli en av vårt lands första lexikografer. Han var en av redaktörerna för den första upplagan av pionjärencyklopedin Nordisk Familjebok, som gavs ut i 18 band 1875–1894 av förläggaren Christian Gernandt, även han född i Kalmar och son till en av stans tobaksfabrikörer.

Rosén dog i Stockholm 1910. Hans böcker packades i lårar och skickades till födelsestaden. Där blev de liggande på rådhusvinden i åratal, alltmedan stadens styrande inte kunde komma fram till var någonstans det nya offentliga biblioteket skulle inrättas.

Men den 6 mars 1922 öppnades äntligen Kalmars första kommunala bibliotek i tre rum i Nelsonska huset vid Stortorget, mellan Storgatan och dåvarande läroverket (nuvarande stadshuset). Trots att man haft tid på sig sedan 1910 att gå igenom samlingen och det dessutom fanns en noggrann förteckning över bokbeståndet, utförd av Rosén själv, var vid öppnandet bara ungefär hälften av hans böcker så pass ordentligt katalogiserade att de kunde sättas upp på hyllorna.

Stadsbibliotek 1922–1931. Sjökaptenen Nelson köpte fastigheten 1885. Huset är förstås äldre än så och källaren är från 1600-talet. Hyser numera kommunala kontorslokaler och är sedan länge hopbyggt med stadshuset.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Fler fick heller inte plats. De rosénska böckerna hade nämligen fått sällskap av ett par tusen volymer ur Kalmar Arbetareförenings bibliotek. Det räknade sina anor tillbaka till stans allra första folkbibliotek på 1860-talet, vilket faktiskt också hade hetat Kalmar stadsbibliotek och som kommit till som ett helt privat initiativ av pedagogen O.E.L. Dahm. Biblioteket inrättade han i sin egen bostad, det 1600-talshus vid Lilla torget som fortfarande kallas för Dahmska huset.

O.E.L. Dahm (1812–1883) – initialerna stod för Oscar Elis Leonard – skolman, gymnasierektor och djupt engagerad i lokalpolitiken och de flesta samtidsfrågor. Startade lånebibliotek i sitt eget hem. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv


På 1870-talet införlivades Dahms bibliotek med nybildade Kalmar Arbetareförenings boksamling. När föreningen upplöstes skänktes böckerna till Kalmar stad. Då den boksamlingen skulle slås samman med Roséns omfattade den ungefär 5.200 band, men många var föråldrade och ännu fler i så dåligt skick, efter att ha varit flitigt utlånade och lästa, att inte mer än cirka 3.000 till slut ingick i det nya stadsbibliotekets katalog.

Dahmska huset vid Lilla torget byggdes 1666 som bostad åt fortifikationskaptenen Anders Olofson Bergh. Här inrättade O.E.L. Dahm på 1860-talet ett bibliotek varifrån en del böcker så småningom införlivades med stadsbiblioteket. 
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland


Av naturliga skäl innehöll Roséns bibliotek inga böcker tryckta efter 1910, vilket innebar ett stort glapp fram till 1920-talet. Anslagen till nyanskaffningar var otillräckliga – som alltid i bibliotekssammanhang – och det fanns en klar slagsida mot humaniora i den gamle lexikografens samling. Naturvetenskaperna var inte alls lika rikligt företrädda som till exempel konst, kultur- och personhistoria. Även skönlitteratur förekom ganska sparsamt. Det sistnämnda kompenserades i viss mån av arbetareföreningens bibliotek.

Ett uppslag ur 1928 års bibliotekskatalog. Den är ungefär lika stor som en nutida pocketbok. Där finns de cirka 15.000 titlar registrerade som biblioteket då förfogade över. Tillväxten av bokbeståndet hade alltså varit tämligen måttlig under de sex år som gått sedan biblioteket inrättats.
Foto: Klas Palmqvist


Att biblioteket redan från början var alldeles för trångbott rapporterade dess förste föreståndare, läroverksadjunkten Henning Ternblom, i Biblioteksbladet 1922. Som hans biträde fungerade Sven Petersson, en veteran inom arbetarrörelsen som redan länge haft hand om arbetareföreningens bibliotek, och som i många år framåt kom att bli stadsbibliotekets ansikte utåt.

I nio år blev stadsbiblioteket kvar i Nelsonska huset. Men då måste även detta tas i bruk för det ännu mer trångbodda läroverkets behov och biblioteket fick maka på sig en liten bit till Rosenlundska huset i hörnet Östra Sjögatan–Södra Långgatan. Där ställdes 150 kvadratmeter på bottenvåningen till förfogande och meningen var att så fort det nya läroverket – i dag känt som Stagneliusskolan – stod klart, skulle biblioteket få ta över en del av de gamla skollokalerna och därmed skulle lokalfrågan äntligen få en varaktig lösning.

Stadsbibliotek 1931–1941. Rosenlundska huset är stans äldsta stenhus, uppfört på 1650-talet. Här var det meningen att biblioteket bara skulle finnas provisoriskt i ett par år. Så blev det inte alls.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Stadsbibliotek 1941–1942. Biblioteket blev uppsagt från Rosenlundska huset och måste 1941 flytta in i gamla läroverkets gymnastiksal. Bilden är tagen efter 1946 då Handelsgymnasiet flyttade in. 
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Stagneliusskolan invigdes 1933, men det gamla läroverkshuset gjordes om till stadshus medan stadsbiblioteket vackert fick stanna kvar i Rosenlundska huset ända fram till 1941. Då tvingades man till ett ännu sämre provisorium i gamla läroverkets gymnastiksal, bakom stadshuset. Tjänsterum och läsrum fick åstadkommas genom avskärmningar med masonitskivor…

Först den 10 november 1942 kunde stadsbiblioteket ta emot allmänheten i de dittills mest ändamålsenliga lokalerna, belägna på nedre botten i en av de gamla lasarettsbyggnaderna vid Slottsvägen. Huset fick man dela med det sedan 25 år husvilla konstmuseet.

Stadsbibliotek 1942–1983. I en av före detta lasarettets byggnader blev biblioteket kvar i över 40 år. Hela tiden måste litteraturen samsas med det lika trångbodda konstmuseet, som fick ta över hela huset när biblioteket flyttade till Tullslätten. Nu är alltihop ombyggt till bostäder.
Foto: Östra Småland

Även dessa lokaler visade sig förstås vara otillräckliga för två så ambitiösa kulturinstitutioners behov. Men Slottsvägen är trots allt Kalmar stadsbiblioteks långvarigaste adress hittills; här fanns det i mer än 40 år. Under tiden öppnades filialer i Funkabo (under Östra Funkaboskolans matsal, filialen är sedan länge nedlagd), Bergavik och Lindsdal. Ett sjukhusbibliotek inrättades redan i samband med att det nya lasarettet (nuvarande länssjukhuset) togs i bruk 1937, men det slopades några år in på 2000-talet.

Efter närmare 20 års diskuterande och utredande byggdes till slut ett nytt stadsbibliotek vid Tullslätten. Den 1 maj 1983 öppnades stadsbiblioteket för första gången i lokaler som var byggda för att fungera just som bibliotek och inget annat. Tyvärr hade den samlingssal som från början ingått i planerna sparats bort. Något som gjorde det snudd på omöjligt att på ett vettigt vis ordna litterära eller musikaliska arrangemang för mer än på sin höjd 40–50 personer.

Annars var det lätt för besökarna att trivas och hitta i biblioteket på Tullslätten. Allt, utom vissa delar av magasinet, fanns tillgängligt på markplanet. Biblioteket kändes öppet och inbjudande, men på samma gång avgränsat på ett sätt som gjorde att det aldrig upplevdes som oöverskådligt. Och den kunniga och vänliga personalen har förstås alltid varit mån om att hjälpa sina besökare att hitta vad de sökt.

Stadsbibliotek 1983–2020. För hittills enda gången fick stadsbiblioteket ett hus som var byggt för att vara just bibliotek. Tillgängligheten har varit utmärkt eftersom utrymmet för besökarna nästan helt saknat nivåskillnader. Så är inte fallet i gamla posthuset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland


Efter drygt 37 år höll stadsbiblioteket vid Tullslätten öppet för sista gången den 22 augusti 2020. Sedan gick flyttlassen i skytteltrafik den synnerligen korta sträckan till det före detta posthuset vid Sveaplan. 

Posthuset vid Systraströmmen på ett vykort, förmodligen från 1960-talet.
Ur Klas Palmqvists samling


Det är förträffligt att arkitekten Lars Erik Lallerstedts fantastiska byggnad från 1948 gjorts tillgänglig för allmänheten igen. Men inte heller i det nya biblioteket finns det någon större samlingssal. I stället ska en sal med plats för åtminstone 300 personer inrättas i de gamla lokalerna vid Tullslätten. Halva huset har rivits och det som byggts i stället kommer att bli mycket högre för att rymma bland annat kulturskolan och öppna förskolan. 

Men än så länge får vi nöja oss med att äntligen ha ett stadsbibliotek som håller öppet igen. Trots alla utgallringar som gjorts genom åren har John Roséns 10.000 böcker nu hunnit växa till en samling på ungefär 450.000 volymer, alla fritt tillgängliga för den läsande allmänheten.

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidnngen Hela Östra Småland den 3 november 2020

© Klas Palmqvist


KÄLLOR

Henning Ternblom: Kalmar stadsbibliotek (i Biblioteksbladet 1922 och 1923) 

Manne Hofrén (red): Kalmar stadsbibliotek – Katalog 1928 (1928)

Manne Hofrén: Kalmar stadsbibliotek i ny lokal (i Biblioteksbladet 1931) 

Carl Ernst Göransson: Donationshandbok (1962)

Alf H Nordström: Konst- och kulturlivet [i Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962, minnesskrift] (1962)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1961–1978 (1981)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1978–1988 (1989)

Karin Eriksson [senare Asmundsson]: Stadsbiblioteket firar 60-årsjubileum och förbereder flyttning (i Östra Småland den 6 mars 1982) 

Gunila Rooth: Kalmar stadsbibliotek 70 år (1992)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Oddbjörn Andersson: Epokerna har avlöst varann i stans äldsta hus (i Östra Småland den 14 december 2009)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)


torsdag 20 juni 2024

Prästen som mördade en annan präst

Den avsatte kyrkoherden Carl Olof Nyström sköt sin chef och vikarie Albert Åstrand i ryggen när han satt och arbetade på den provisoriska pastorsexpeditionen i Runsten. I rummet befann sig också fjärdingsmannen N P Nilsson som inte hade en chans förhindra mordet.
Stort tack till tecknaren Sverker Ek, Stockholm, som generöst ställde sin bild av mordet till Östra Smålands förfogande. Teckningen publicerades första gången i ”Nordisk kriminalkrönika” 1991

Att präster inte nödvändigtvis är guds bästa barn i alla avseenden är ingen hemlighet. De brukar dock lika lite som de flesta andra människor bli mördare. Ännu ovanligare är att en präst mördar en annan. Men det var vad som hände en sommardag i Runsten på Öland. Den skyldige blev en av de sista i Sverige att dömas till döden.

Klockan var halv tolv på förmiddagen fredagen den 25 juli 1913 när det knackade på dörren till den tillfälliga pastorsexpeditionen i Runstens folkskolehus, där kyrkoherde Albert Åstrand och fjärdingsmannen N P Nilsson höll på att arbeta. Åstrand satt vid skrivbordet med ryggen mot dörren.

”Kom in”, sa han, och in steg Carl Olof Nyström, nyligen avsatt kyrkoherde i Runsten. I handen höll han en revolver. Han satte mynningen mot Åstrands rygg och fyrade av.

”Herre Jesus, hjälp mig!”, ropade Åstrand samtidigt som han föll åt sidan och togs emot av Nilsson.

”Där fick du, din djävul”, sa skytten och fortsatte, vänd till Nilsson: ”Ta vara på karln, för kulan är förgiftad”, varpå han försvann sin väg.

Mördaren Carl Olof Nyström (1850–1933)

I huset bodde Hildur Hillén och hennes man Viktor, församlingens kantor. Hon hörde skottet och kom rusande och försökte ta hand om den skjutne, medan fjärdingsman Nilsson gav sig i väg för att telegrafera efter läkarhjälp och länsman Adolf Waldén.

Doktor Hellstén anlände från Borgholm och insåg direkt att Åstrand var så illa däran att han med en gång måste till lasarettet i Kalmar. Åstrand fördes med tåg till Färjestaden och vidare med färja över sundet. I Kalmar opererades han men livet stod inte att rädda. Albert Åstrand avled natten till lördagen. På dödsbädden bad han om förlåtelse för sin baneman.

Offret Albert Åstrand (1858–1913)

Efter dådet hade Nyström gett sig i väg till prästgården, varifrån han ännu inte blivit avhyst. Mordvapnet kastades i en brunn. Sedan gav han sig i väg mot stranden. Då stötte han ihop med Hildur Gustafsson, en yngre kvinna han sedan länge hade ett förhållande med, vilket påbörjats långt innan han blev änkling 1911.

Hon blev mycket orolig för honom. När han klätt av sig och gått ut i vattnet följde hon efter, fullt påklädd. Det var kallt i vattnet och efter en stund blev hon yr och tog sig upp på stranden igen. Nyström stannade kvar i vattnet i en halvtimme. Kanske hade han tänkt ta sitt liv.

Tillbaka i prästgården dröjde det inte lång stund innan han greps av Waldén, som påföljande dag förde honom till Kalmar. Han häktades och som rättegångsbiträde anmälde sig Carl Romanus (1876–1952), en välkänd jurist som bland annat försvarat de så kallade Amaltheamännen efter deras uppseendeväckande attentat mot ett fartyg med strejkbrytare i Malmö 1908. 

Länsstyrelsen utsåg Romanus att försvara Nyström, förmodligen för att han inte begärde någon ersättning för uppdraget. Romanus kom senare att biträda en av de åtalade i ”Ryssligan” som leddes av Mohammed Beck Hadjetlaché, den siste som dömdes till döden i Sverige (se artikeln till höger). Åren 1919–1923 satt Romanus i riksdagen för Socialdemokraterna.

Romanus var en av de första juristerna som på allvar intresserade sig för rättspsykiatriska frågor och Nyström fick genomgå något för tiden så ovanligt som en sinnesundersökning i Växjö. Slutsatsen blev att han varken var sinnessjuk eller otillräknelig i någon grad, där-emot visade han sig ha en ”påtaglig etisk defekt”. 

Mördaren och hans offer hade känt varandra länge. Nyström var född i Kalmar och den åtta år yngre Åstrand i Förlösa. Under sin studietid i Lund fick Åstrand en del hjälp av Nyström, som 1897 utsågs till kyrkoherde i Runsten. 

Nyström var begåvad och hade gjort en snabb karriär. Tidigare hade han tjänstgjort bland annat i Kristvalla, men redan där hade hans drickande och ofredande av unga kvinnor väckt anstöt. Det blev ännu värre i Runsten. 1905 blev han tillfälligt avstängd i sex månader. Problemen blev bara värre och församlingen försökte få honom avsatt. Droppen kom då Nyström var stupfull vid ett barndop 1912. 

Åstrand förde däremot ett oklanderligt leverne och var känd för sin omutliga rättvisa. Han hade blivit kyrkoherde i Norra Möckleby samma år som Nyström i Runsten. 1909 blev han kontraktsprost i Ölands medelkontrakt och därmed Nyströms närmaste överordnade.

I den egenskapen var det han som höll i yxan när Nyström avsattes. På Runstensbornas begäran vikarierade han sedan i Nyströms gamla församling, vilket inte var så välbetänkt. 

Inför rätta påstod Nyström att han ingenting mindes av händelserna och blånekade till de flesta andra anklagelser som riktades mot honom, bland när det gällde tvivelaktiga penningtransaktioner.
Häradsrätten dömde Nyström till döden. Hovrätten ändrade domen till livstids fängelse. Högsta domstolen slog åter fast dödsdomen, men öppnade samtidigt för benådning genom att anmäla målet till Kungl Maj:t. På regeringens hemställan ändrade kung Gustaf V domen till livstids straffarbete och förlust av medborgerligt förtroende för alltid.

Efter 15 år på Långholmens fängelse i Stockholm, benådades Nyström som 79-åring 1929. Mycket skröplig bodde han hos en dotter i Östergötland till sin död 1933. Carl Olof Nyström begravdes utan sten i ett hörn på Södra kyrkogården i Kalmar.

Åke Sandberg, i många år vaktmästare på tingsrätten i Kalmar, visar upp mordvapnet från Runsten, en revolver av det belgiska märket Nagant.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland

Tsaren sköts med ett likadant vapen

Revolvern Carl Olof Nyström använde vid mordet på Albert Åstrand hade hans son Gösta, som var sjökapten, skaffat sig i Australien. Där användes den, enligt vad sonen uppgav, till att skjuta hajar vid pärlfiske.

Sommaren 1913 var Gösta hemma i Sverige på besök hos sin far och förvarade revolvern i sitt rum i prästgården. Vid tiden för mordet var sonen emellertid bortrest så det var enkelt för hans far att lägga beslag på vapnet.

Revolvern var konstruerad av den belgiska firman Nagant på beställning från Tsarryssland. Den tillverkades från 1895 i Liège men ryssarna tog själva över produktionen efter några år. Den var sedan standardvapen både i den kejserliga armén och inom poliskåren. Revolvertypen kom att användas i båda världskrigen och tillverkningen pågick ända till 1945. 

Nagantrevolvern var ett mycket pålitligt och robust vapen; en tsarrysk officer konstaterade att om det blev något fel på den kunde det oftast lagas med hjälp av en hammare.

Faktum är att Nyström också tagit med sig vapnet till bysmeden Johansson i Runsten, som konstaterat att laddstaken var felinställd, vilket åtgärdades.

När den ryska tsarfamiljen avrättades 1918 av bolsjevikerna användes revolvrar av den just den här typen. Revolvern blev också favoritvapen för den sovjetiska hemliga polisen. Först 1952 slutade Röda armén att använda Nagantrevolvrar, men i inom postens säkerhetstjänst blev vapentypen utmönstrad först 2003. 

Nagantrevolvrar användes också av polis och militär i många andra länder, även i Sverige och Norge. I krig förekom modifierade Nagantrevolvrar så sent som hos FNL-gerillan i Vietnamkriget. En Nagantrevolver hittades även hos en av de terrorister som utförde attacker i Paris i januari 2015.

Den ”förgiftade” kulan som dödade Albert Åstrand finns kvar hos tingsrätten i Kalmar. Förgiftad var den knappast, däremot avskuren för att passa i revolvern.
Foto: Mattias Johansson/Östra Småland



De sista som blev dömda till döden i Sverige

Efter att Carl Olof Nyström dömts att mista livet utfärdades ytterligare fyra dödsdomar i Sverige innan dödsstraffet avskaffades 1921. I krigstid fanns det kvar ända till 1973.


Hilda Nilsson (1876–1917), som dödat åtta små barn, tog sitt liv efter dödsdomen.
Bild ur Östra Smålands arkiv

”Änglamakerskan” Hilda Nilsson från Helsingborg, som dömdes att mista livet 1917, lär inte ha känt till att benådning blivit praxis utan hängde sig med hjälp av en linneduk i sin cell på citadellet i Landskrona.

Rånmördaren Alfred Ander (1873–1910) blev den siste som avrättades i Sverige. 
Foto: Stockholms stadsarkiv/Stockholmspolisens signalemtfotografier

1910 genomfördes den sista avrättningen i Sverige, som också blev den första då giljotin användes. Tidigare hade bödeln använt sig av yxa. Alfred Ander avrättades för att ha mördat kassörskan Viktoria Hellsten på ett växelkontor i Stockholm. 

Leonard Gyllenpalm dömdes till döden 1916 och Jodärpå. Båda kom från Riga och båda dömdes för rånmord, men brotten hade inget med varandra att göra. Deras straff omvandlades till livstids fängelse.


Mördaren och ligaledaren Mohammed Beck Hadjetlaché (1868 eller 1872–1929) dömdes 1920 som den siste i Sverige till döden.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Den mystiske kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlaché – förmodligen hette han egentligen Kasi Beck Akhmetukov – stred mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter ryska revolutionen. Han tog sig till Sverige, gav ut en antikommunistisk tidning och blev ledare för en grupp ryska flyktingar. 

De kidnappade och mördade under sadistiska former minst tre personer som de anklagade för att ha sänts ut av den sovjetiska regeringen. Det kan ha rört sig om ännu flera mord, men fyra försvunna personers kroppar hittades aldrig.

Hadjetlaché dog i fängelset på Långholmen 1929.


Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 25 augusti 2018

© Klas Palmqvist

KÄLLOR:
"Prästmordet på Öland" av f d länsåklagare, jur dr Klas Lithner i Nordisk kriminalkrönika (Göteborg 1991)
"Du skall icke dräpa – Brott och straff i Runsten på 1900-talet" av Kerstin Eva Hellman (Borås 2015)
"Kalmar stifts herdaminne del 4" av Bror Olsson (Lund 1951)
"Prästen som sköt sin kollega" av Bonny Kilefors i Östra Småland den 27 mars 2008
"För 100 år sedan – Kalmarfrimurare dömd till döden" av Bengt Bengtsson i tidskriften Frimuraren nr 1/2015

söndag 25 februari 2024

Mina fotbollstexter på Kalmar FF:s hemsida

 Från julafton 2021 fram till den 29 december 2023 publicerades mer än 100 av mina texter om Kalmar FF:s historia på föreningens hemsida. Den sista är rubricerad ”Mittpunktens öronbedövande tystnad” och nedanför den finns länkar till alla de andra texterna.

torsdag 15 februari 2024

När en enda familj bodde i Norrliden

Familjen Nylander på 50-talet när man bodde i Norrliden. Från vänster mamma Dagmar, barnen Kjell, Inga, Dagny och Arnold samt pappa Henry. Senare utökades barnaskaran också med systrarna Britta, Haidi och Tanja.
Foto: Walter Olson/Arnold Nylanders samling

Bostadsbristen var svår i Kalmar i mitten av 50-talet. Fyrabarnsfamiljen Nylander hade tvingats flytta in i hustrun Dagmars föräldrahem, men hennes man Henry fick inte plats där utan måste bo i hönshuset. Då kom ett erbjudande att flytta till Norrliden. Vad som i dag är en stadsdel med flera tusen invånare bestod då av åkrar, skog och ett omodernt litet torp.

En flygbild från 1964, tagen från 750 meters höjd, lagd ovanpå en nutida karta över Norrliden. Torpet där familjen Nylander bodde ligger just ovanför det röda krysset på bilden. Vid det blå krysset syns det så kallade Fiskartorpet som stått obebott i många år innan det också revs när den moderna stadsdelen skulle börja byggas.
Stort tack för flygbilden till Ola Skogler på samhällsbyggnadskontoret i Kalmar samt till Sarmite Roske, som utfört montaget av kartan och flygbilden.

Det är spännande att promenera omkring i Norrliden i Arnold Nylanders sällskap.

De synliga resterna av vad som fanns här innan Norrliden blev Kalmars då nordligaste stadsdel, inskränker sig för oss andra till en del gamla träd och en och annan stenmur.

Men Arnold vet exakt hur här såg ut innan alla hyreshusen byggdes i skarven mellan 60- och 70-talet.

– Och många av gång- och cykelvägarna går faktiskt precis där de gamla grus- och åkervägarna fanns, berättar han.

Hilding Linde, direktör på Siefvert & Fornander – sedermera känt som Arenco och Norden – hade fått veta att familjen Nylander var i akut behov av bostad och erbjöd familjen att hyra Norrliden för 40 kronor i månaden. Hyran var låg – 40 kronor 1955 är i 2016 års penningvärde 540 kronor – men det var standarden också, det fanns inte ens ström i stugan.
Ur Arnold Nylanders samling

Norrliden 1957, sista året familjen Nylander bodde i det lilla torpet, som gett namn åt hela den nuvarande stadsdelen. I dag bor bortåt 4.000 människor i Norrliden, då utgjordes det totala invånarantalet av sex personer.
Foto ur Arnold Nylanders samling

Arnold var bara två år när familjen kom till torpet Norrliden och inte mer än fyra när han flyttade därifrån. Men han minns hur kallt det kunde vara på vintern.

– Det fanns bara en järnspis och en kakelugn i huset. En vinter låg vi fullt påklädda allihop. När vi steg upp upptäckte vi att det var så kallt att det frusit i kaffepannan...

Arnold Nylander, fotograferad i mars 2016, ungefär på platsen för sitt barndomshem. Ingenting finns kvar av det i dag. Den adress som ligger närmast det totalförsvunna torpet är Två Bröders väg 15.
Foto: Klas Palmqvist 

Familjen Nylander flyttade inte långt från Norrliden, bara till Videvägen i Berga. Och Arnold, hans bror Kjell och deras kompisar fortsatte under hela uppväxten att hålla till i området.

–Fast en gång tog vi i lite väl mycket. Vi byggde en jättestor koja, ja, nästan ett blockhus, och det såg ut som rena kalhygget runt omkring.

– Vi gick och hämtade farsan och visade stolt upp vad vi åstadkommit. Han sa att ”ni har varit jätteduktiga, men ni måste förstå att det kan kosta mig mycket pengar om någon kommer underfund med att det är ni som fällt alla träden. Och det har jag inte råd med.”

– Han blev inte arg, utan bad oss bara att inte hålla till där i fortsättningen. Och det förstod vi ju.

En 14-årig Arnold Nylander, fotograferad 1967 när han bodde i Berga, men fortfarande tillbringade mycket av sin fritid med sin bror Kjell och andra kompisar i markerna runt Norrliden. De fiskade, grillade och körde moppe fast de kanske inte riktigt hade åldern inne.
Foto ur Arnold Nylanders samling

Arnold drog sitt strå till stacken. Som elvaåring rensade han bönor på Berga bruksgård. Men det var mer inbringande för honom och hans kompisar att vakta grinden på vägen ut till badet på Värsnäs.

– Vi fick en slant när vi öppnade den för folk som skulle passera. Och det kunde bli ganska stora pengar: 30 kronor en dålig dag, 90 kronor en bra dag och som mest 125 kronor.

Om man lägger till en nolla får man beloppen ungefär i 2016 års penningvärde.

Dagny Nylander – sedermera Andersson – fotograferad tillsammans med morbror Tomas Grön på vägen framför familjen Nylanders hus i mitten av 50-talet.
Foto ur Arnold Nylanders samling

När Arnold fyllt 15 fälldes det träd och byggdes hus i helt andra dimensioner i området än när han och kompisarna byggt koja. En ny stadsdel bredde plötsligt ut sig.

– Känslorna var lite kluvna. Det var ju ”vårt” ställe, men samtidigt var det kul att det hände något. Och det blev så fint, tyckte man.

– Så flyttade det ju in en massa snygga tjejer också. Vi var nog i precis rätt ålder för att inte bli sentimentala.

Bearbetad version av en text som fanns med i Östra Småland den 9 april 2016

© Klas Palmqvist

Torget i Östra Småland den 6 februari 2016 handlade om äventyraren och affärsmannen Richard Allgårdh (1902–1965), som i början av 60-talet blev den allra siste att bo i det gamla Norrlidentorpet eller ”Villa Norrliden”, som han föredrog att kalla det. Arnold Nylanders pappa Henry extraknäckte med att göra i ordning gamla lyktstolpar som Allgårdh köpte på kontinenten och sålde i Sverige och Nordamerika. Extraförtjänsten kom väl till pass när familjen Nylander byggde ett eget hus på Videvägen i Berga, strax söder om Norrliden. Texten om den extravagante Richard Allgårdh finns att läsa även här på Torgetbloggen under rubriken Mannen som samlade på lyktstolpar.

fredag 3 mars 2023

Unos röda bil skrämde slag på både folk och fä

Ungefär så här såg Uno Danielsons första egna bil ut, en belgisk Minerva Minervette, typ A.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Barnen i stadsdelen Funkabo i Kalmar hälsade i slutet av 60-talet gärna på hos före detta länsjägmästaren Uno Danielson på Stallgärdsgatan 2. I sin lägenhet hade den gamle farbrorn många spännande saker och han visade gärna upp dem: gamla radioapparater som han byggt om till bokhyllor (!), en samling vapen där de äldsta var från 1500-talet, och en frimärkssamling med ett treskilling bancomärke. Grönt förstås och inte feltryckt gult, men i alla fall.

En 90-årig Uno Danielson med en liten del av sin förnämliga vapensamling skymtande i bakgrunden.
Foto: Östra Småland

Uno Danielson var född i Tveta 1880. Han tog studenten i Västervik 1900 och blev 1911 länsjägmästare i Kalmar, den tidens benämning på regionchefen för skogsvården. Hans arbeten om skogen på Öland anses fortfarande vara av stor vikt, inte minst för hans breda historiska kunskaper. Han medverkade flitigt i facklitteratur och facktidskrifter. 1924 gav han ut ”Öland”, en kortfattad skildring av öns natur, fornminnen och historia, främst avsedd för turister.

Här visar länsjägmästare Danielson rätta sättet att kvista av unga tallar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv


1929 sammanställde Uno Danielson också en resehandbok för bilister och skissade i samma veva på en broförbindelse mellan Öland och fastlandet. Först hade han tänkt sig en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro, men eftersom ”man ansett att järnvägstrafiken kommer att mista sin betydelse” presenterade han i stället tre alternativa sträckningar för en landsvägsbro. Kortast väg var det förstås via Revsudden, men på grund av det stora vattendjupet var det också det kostsammaste alternativet. En bro över Grimskär, strax utanför Kalmar hamn, till Färjestaden var också tänkbar, men det överlägset bästa alternativet, menade Danielson, gick över Svinö via Kalvholmarna. Bortsett från segelleden var djupet inte mer än 1–2,5 meter. För att fartygstrafiken skulle kunna passera tänkte sig Danielson en klaffbro. 

Det hela skulle kosta 6,5 miljoner kronor och utföras som ett arbetsmarknadsprojekt, ett så kallat nödhjälpsarbete (summan motsvarar i dag cirka 220 miljoner kronor; kostnaden för den bro som långt senare verkligen byggdes kom att uppgå till 130 miljoner kronor, i nutida penningvärde cirka 2,5 miljarder kronor – till detta kan läggas ytterligare en miljard i reparations- och underhållskostnader).

Kalmar Motorklubb, vars ordförande förstås hette Uno Danielson, la fram förslaget till bro över Kalmarsund. Riksdagsman Ruben Wagnsson (S), sedermera legendarisk landshövding i Kalmar, motionerade i ärendet men fick avslag av riksdagen 1933. Danielson fortsatte sina beräkningar och sex år senare skulle riksdagen åter behandla brofrågan. Den gången kom andra världskriget emellan och det dröjde som alla vet ytterligare några decennier innan en bro över Kalmarsund till slut blev en realitet. Bredden på bron i Uno Danielsons förslag skiljer sig för övrigt med bara 28 centimeter från den bro som stod klar 1972 och som ju mycket riktigt kom att dras över Svinö. Den byggdes dock så hög över djuprännan att någon klaffbro inte var nödvändig.

En ung Uno Danielson. Han var född i Tveta utanför Mörlunda 1880 och blev länsjägmästare i Kalmar 1911. Han kom att stanna kvar i Kalmar fram till sin död 1974.
Bild ur Porträttgalleri Kalmar län (1926)


I Kalmar engagerade Uno Danielson sig även kommunalt. Han satt i stadsfullmäktige och var flitigt anlitad i alla möjliga kommittéer och nämnder. Han var också – bland mycket annat – länsskogsbrandchef, chef för landstormens bilkompani och från 1918 fram till pensioneringen Vetenskapsakademiens ombud för naturskydd. Han belönades av akademien med både lilla och stora naturskyddsmedaljen och av Akademiska Föreningen i Lund även med Agardhmedaljen, för att nu bara nämna några av alla de utmärkelser han erhöll genom åren. Han fick förstås ta emot såväl Vasaorden som Nordstjärneorden och var också hedersledamot i en hel räcka olika föreningar och institutioner.

Resultatlistan vid Smålands Idrotts- förbunds ”täflingar” på Gamla idrottsplatsen den 2 juni 1912, vilka leddes av Uno Danielson. ”V. Petersson”, som vann både 100 meter och längdhopp – och även diskus – är känd i idrottshistorien som William Björneman, guldmedaljör i längdhopp vid OS i Antwerpen 1920.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

Länsjägmästaren hade nämligen en kolossal massa andra intressen också, hur han nu hann med allting. Till exempel var han med och startade den första scoutkåren i Kalmar och han var tidigt engagerad i idrottsrörelsen och fungerade som tävlingsledare vid friidrottstävlingar på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. 1922–1932 var han Kalmar Skyttegilles ordförande och 1947 tillhörde han stiftarna av Kalmar Filatelistklubb, vars förste ordförande han blev. Kort sagt var Uno Danielson en oerhört mångsidig, engagerad och utåtriktad människa.

Men av alla fritidsintressen var det nog ändå bilar och motorsport som Uno Danielson satte främst. Som bilist var han tidigt ute. Redan 1904 satt han för första gången bakom ratten. Det var i Stockholm där han utexaminerats från Skogsinstitutet och sedan fått arbete på Domänstyrelsen.

– Jag hyrde en bil och sedan var det bara att sätta igång. Att köra fick jag lära mig själv, berättade han för Östra Smålands reporter Meta Fogis i en intervju i samband med 90-årsdagen 1970.

Fast då fanns ”det ingen ratt utan en stång, som satt i framändan på en dåtidens Oldsmobile, en konstifik pjäs, bastard mellan droska och spindel”, konstaterar Danielson själv i Kalmar Motorklubbs jubileumsskrift från 1952.

En sådan här Oldsmobile körde Uno Danielson i Stockholm. Bilen på bilden var den allra första som gjorde Västerviks gator osäkra. Den köptes redan 1905 av medicinstudenten Sigvard Kinell som här sitter vid styrspaken, intill sin fästmö Elsa Frumerie. I det bakvända baksätet sitter Maria och Anna Frumerie. Motorn var på sju hästkrafter och bilen kunde komma upp i 30 km/h.
Bilden hämtad ur årsboken Tjustbygden 1978

Registrering och körbevis var det inte så noga med. Uno körde helst bara korta sträckor i Stockholm och föredrog att hålla sig undan från landsvägarna, ”där framfarten i regel illustrerades av skenande hästar och vettskrämda käringar.”

När Uno Danielson fått arbete som assistent i Tjusts revir och bosatt sig i Västervik skaffade han 1908 sin första egna bil. I Motorklubbens jubileumsskrift skriver han att det handlade om ”ett styck Minerva av engelskt fabrikat”.

– Den kom med järnväg och det medföljde en beskrivning hur man skulle bära sig åt.

Såvitt jag förstår så mindes den gamle länsjägmästaren bilmärket korrekt, däremot inte inte ursprungslandet; Minerva tillverkade bilar i belgiska Antwerpen från 1902 och fick snabbt gott renommé – de lyxvagnar man tillverkade användes av såväl det belgiska som det norska och det svenska kungahuset. Märket försvann under 30-talets depression och företaget las slutgiltigt ner efter ett misslyckat comebackförsök på 50-talet.

Av Danielsons beskrivning att döma bör hans Minerva ha varit en Minervette Typ A.

– Den var eldröd med stora mässingsbeslag och förde ett fruktansvärt oljud. Folk trodde det var den onde själv som kommit till stan. När jag körde på Storgatan sprang folk och fä åt alla håll.

Minervette typ A, tillverkad 1904.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Den här bilen var försedd med en riktig ratt. ”Vindrutorna saknades emellertid, men det gjorde ej så mycket, ty farten var icke överväldigande”.

Vid det här laget hade myndigheterna börjat reglera den framväxande bilismen så smått och innan Uno Danielson kunde börja köra sin Minerva krävdes såväl registrering som förarbevis. Det förstnämnda var lätt avklarat, bara att skriva till länsstyrelsen och be om ett bilnummer. Det blev H11.

Återstod att ordna förarbeviset. Den nyblivne bilägaren tog dagen efter leveransen kontakt med besiktningsmannen Bjurström.

– Han kunde inte själv köra bil, men satte sig bredvid mig och så bar det i väg.

Man tog den minst trafikerade vägen ut på landet. När man kommit till Karstorp ansågs det vara tid för vändning och återfärd. Men Danielson hade ju bara hunnit ögna igenom bruksanvisningen och kunde inte påminna sig hur det gick till att backa. Så han körde in på en gårdsplan och rundade en plantering:

”På hemvägen mötte vi en med två eldiga springare förspänd droska av dåtidens smäckra typ. I förskräckelsen kom jag mig ej för att stanna, varför pållarna började stryka baklänges och droskan ställde sig tvärs över vägen. Naturligtvis blev det en smäll så att droskan gick av på mitten. Kusk och hästar hamnade i en hagtornshäck och de åkande, stadens tullförvaltare och hans lagvigda, hamnade i andra häcken. Bilen, besiktningsmannen och jag hamnade givetvis i samma häck. Sedan vi samlat ihop alltsammans gjordes affären upp på stående fot. 35 kronor fick jag betala för droskans lagning. Några andra skador kunde inte upptäckas, varken på folk eller fä.”

Danielson erbjöd sig förstås att ge tullherrskapet skjuts hem, något som vänligt men bestämt avböjdes. Paret föredrog att gå hem. Något besiktningsmannen Bjurström redan gjort, utan att någon märkt det.

– Han var som uppslukad av jorden. Jag körde tillbaka utan honom. Sedan fick jag tag i honom på telefon och menade det inte hade gått så bra och undrade om vi kunde göra om provet nästa dag. ”Aldrig i livet”, sa han, ”körbeviset ligger här färdigskrivet och får hämtas”.

Danielson gjorde så och sedan var det bara att ge sig ut på vägarna. Fast alldeles enkelt var det ju inte alltid. Det visade sig till exempel att Minervan inte orkade forcera de brantaste motluten i Tjust, om man inte vände den om och backade uppåt i stället. Då gick det förträffligt bra.

Ett annat bekymmer var att möta hästskjutsar, vilket naturligtvis inträffade ideligen. Både djur och människor var ovana och rädda för de självgående vagnarna. Det var ”vanligt att man fick gå av och leda den vettskrämda pållen förbi, stundom även körkarlen. Ibland spände denne ifrån hästen och sprang till skogs, varefter man själv med möda fick försöka baxa undan den ibland rätt tunga forvagnen.”

Hästskosöm låg det också gott om i gruset på vägarna i början av förra århundradet, vilket fick till följd att bilisterna tvingades stanna titt som tätt för att laga punkteringar.

En gång när Uno Danielson kört så långt bort som till Vimmerbytrakten – en svindlande sträcka på sex mil – och skulle ta sig uppför en backe, uppenbarade sig på dess krön en man och en pojke som kom skjutande på en kärra. ”När de såg och hörde detta vrålande odjur rusa upp för backen, släppte de kärran och sprungo till skogs. Kärran fortsatte sin vingliga stråt utför backen och träffade bilen, varvid mjölsäckarna på kärran sprack och pudrade både bilen och mig grundligt, så att i stället för en röd bil blev det en vit, körd av en mjölnare. Gubben och pojken såg jag aldrig till, fastän jag väl en halvtimme stod och skrubbade mig ren. Troligen låg de bakom en buske med klappande hjärtan och såg på eländet.”

Under första världskriget stod de flesta bilar i landet stilla. Bensinen var inte ransonerad, men den hade blivit så dyr att det var helt omöjligt för de flesta att köra bil. De gamla körbevisen skulle bytas ut mot nya körkort, men det blev inte av för Uno Danielson, eftersom han de åren inte hade råd med bilkörning längre.

Bilinspektör Folke B Sundberg fotograferad i sin egen Volvo Amazon 1962. Den hade registreringsnummer H17.
Foto: Åke Håkansson

När bensinen så småningom sjönk i pris skulle Danielson förstås skaffa sig en ny bil. Men först måste han alltså skaffa sig körkort igen och för det var han tvungen att göra en uppkörning. En gammal Ford från 1906 lånades och Danielson anmälde sig hos sin gode vän bilinspektören Folke B Sundberg, som var den som bestämde vem som var kvalificerad att bli innehavare av ett körkort. Sundberg var för övrigt tillsammans med Danielson med och bildade Kalmar Motorklubb 1922.

Nu bodde Uno Danielson i Kalmar sedan flera år och i körkortsprovet ingick på den här tiden att man skulle köra in på Kalmar slott och sedan backa ut därifrån. Att köra in på borggården vållade förstås inte en gammal och van förare som Danielson några som helst problem. Men det visade sig vara värre att backa ut därifrån. Med backväxeln ilagd hoppade den gamla Forden som en kråka ”och ville ovillkorligen frottera sig mot de gamla ärevördiga väggarna”.

– Nä, det här går ju inte, sa Sundberg. Vi kommer aldrig ut.

– Kör själv då, sa Danielson.

Sundberg tog plats vid ratten med resultatet att bilen hoppade runt ännu värre.

– Nja, sa han och såg snopen ut. Det måste vara fel på backväxeln.

Till slut lyckades herrarna i alla fall trassla sig ut från slottet och for hem till Sundbergs bostad, där bilinspektören utan kommentarer skrev ut ett förarbevis som Danielson sedan kunde byta mot ett riktigt körkort på länsstyrelsen.

Efter att ha kört en Ford och en mindre Buick skaffade sig länsjägmästaren sedan en stor Buick Six, ”en sportvagn med cirka 100 hästkrafter och en vikt av ungefär två ton, men så låg den också stadigt på vägen i vilken fart som helst.”

En Buick Six av 1918 års modell. Ungefär så här bör den Buick ha sett ut som Uno Danielson halkade av vägen med tre gånger utanför Gadderås.
Foto: Alexander Migl/Wikimedia Commons

Fast inte när det var halt förstås. En vinterdag befann sig Uno Danielson i Buicken tillsammans med en länsskogvaktare, någonstans i närheten av Gadderås glasbruk. Det var mildväder till en början, men så kylde det på och blev halt. När de skulle tillbaka till Kalmar började det snöa på isgatan också, vilket förstås gjorde väglaget ännu vanskligare och i en kurva gled bilen oundvikligen ner i diket. Snökedjor hade man med sig och lyckades med stort besvär fästa dem på bakhjulen. Då gick det bra att komma upp på vägen igen, men nu hade det hunnit bli så halt att Buicken genast hamnade i diket på nytt: ”Nåja, det gick ju bra att komma upp också denna gång, men när jag satte mig lite hårt i sätet, gled bilen för tredje gången ner i diket. Vad vi då sa, lämpar sig knappast för tryck.”

Alldeles i närheten pågick det timmerkörning i skogen. Danielson och hans ressällskap ”gick dit och lånade en karl plus en ardenner, en stor hejare till häst, som spändes för bilen. Det gick med ett ryck ur diket men av farten slog kofångaren hästen på bakbenen, vilket resulterade i att den skenade med bilen slängande efter. Jag slog till alla bromsar och la i backen och då stannade ekipaget. Sedan klarade vi oss utan fler äventyr hem.”

Så småningom hade den stora Buicken gjort sitt och efter kortare mellanspel med en Hudson Terraplane och en Studebaker blev Uno Danielson ägare till en Ford 36:a cabriolet, ”som var en utomordentlig vagn och stod sig i alla väder”.

En gång vid en nattlig hemfärd mot Kalmar ”hade vi hunnit till Kläckeberga, då vi såg en Ford stå i diket med kardanhuset vilande på vägkanten. I den satt två personer och motorn gick för full gas.”

Danielson öppnade dörren till Forden i diket och frågade:

– Vad gör ni här, gubbar?

Den ene tittade på den andre och sedan på Danielson med stora ögon, samt utlät sig:

– Hör du, hur fan kan han öppna dörren, när vi kör så fort?

”Då förstod jag vad klockan var slagen”, skriver Danielson. Han förmanade de båda herrarna;

– Sitt ni kvar i bilen, men stäng av motorn och sov. På den plats ni nu är, är ni minst farliga.

Efter att ha meddelat lite goda anvisningar om hur man bör bete sig i trafiken, avslutar Uno Danielson sina bilistminnen med sammanfattningen: ”Kör som om alla andra vore trafikidioter. Då klarar ni er. Tro aldrig att en mötande alltid iakttar regler och vägvett, ty då råkar ni snart ut för olycka.”

Han måtte ha följt sitt eget recept för efter krocken med hästdroskan vid Karstorp 1908 klarade sig Uno Danielson undan alla kollisioner och körde prickfritt i mer än 60 år.

Uno Danielsons hustru Ingrid gick ur tiden 1969. Själv avled han i Kalmar 1974, nära 94 år gammal. Han begravdes i sina föräldrars familjegrav i Västervik, som också var hans hustrus hemstad.

Den här bilden av Uno Danielson togs när han var en av 15.000 åskådare som bevittnade motorcykeltävlingen Kalmarscramblen 1948.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 juni 2021

© Klas Palmqvist


KÄLLOR
Uno Danielson: ”45 år vid ratten – Några glimtar” (Kalmar Motorklubb 30 år, 1952)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Meta Fogis: Vital 90-åring i Kalmar köpte första bilen 1908 (Östra Småland den 21 maj 1970)
Sven Kjellgren: ”Den första bilen i Västervik” (Tjustbygden 1978, årsbok för Tjustbygdens kulturhistoriska förening)
Ulf Beijbom: En bro till Öland på 1920-talet” (Ölandsbladet den 8 april 2008)
Eva Johansson: Böckerna berättar om människor och hus (Wåra rötter nr 1/2012, Tjust Släktforskarförening)
Osignerat och odaterat minnesord över Uno Danielson ur Helge Bruuns klippsamling.

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Åke Håkansson, Kalmar; och Henrik Bruun Williams, Uppsala.

LÄNKAR
Uno Danielson: Anteckningar om de öländska skogarna historia och utveckling (Skogsvårdsföreningens tidskrift 1918)
Rolf Nilsson: Första biltävlingen hade målgången i Borgholm (Ölandsbladet den 26 juni 2016)
Klas Palmqvist: Bilinspektören som ville byta spår (Östra Småland den 16 december 2017)
Klas Palmqvist: Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning (Hela Östra Småland den 2 januari 2021 och Kalmar FF:s hemsida den 4 februari 2022)
Klas Palmqvist: Full fräs i Harby och på Hagbynäs (Hela Östra Småland den 29 maj 2021)

Uno Danielson, till vänster, i sällskap med stadsträdgårdsmästare Gunnar Haglund. Bilden togs i Stadsparken i Kalmar den 20 maj 1933.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening