fredag 12 augusti 2022

Tillfälligt avbrott

Att det varit extra uselt med uppdateringar här på sistone beror på en bruten axel. Som bilden visar är den nu hopmonterad med hjälp av en platta och åtta skruvar, men det kommer att dröja ett tag till innan den här bloggen förses med fler texter. Förhoppningsvis inte alltför länge, men någon prognos vågar jag mig inte på.

Under tiden går det förstås bra att botanisera bland de mer än 250 texter som redan ligger i bloggarkivet.

/Klas

torsdag 28 juli 2022

Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

Allan Bernving framför Borgholms slottsruin. För sin folkbildargärning belönades han med landstingets kulturpris i slutet av 1970-talet. En stor del av Allan Bernvings bildarkiv överlämnades 1997 till Borgholms kommun. Återstoden fick Kalmar läns museum ta hand om 2012. Generösa urval kan ses på Borgholms kommuns bildarkiv och på Digitalt Museum.
Foto: Östra Småland/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sommaren 2016 visades ”Kännbart” på Kalmar Konstmuseum och på Konsthallen i Virserum, en utställning där dövblindhet stod i centrum. Östra Småland/Nyheternas gamle Hultsfreds- och Borgholmsredaktör Allan Bernving hade garanterat hyllat det initiativet. Han var både syn- och hörselskadad men ändå oförtröttligt engagerad i alla tänkbara samhällsfrågor, djupt intresserad av människor, politik, kultur, natur, historia, idrott och – så länge han hörde – musik. Trots sitt handikapp var han en skicklig fotograf och skrev uppskattade krönikor och kulturartiklar tills bara några år före sin död 1993.

Väntar på bättre väder. Laxfiskare från såväl Västervik, Nynäshamn som Hönö på västkusten sökte skydd i Bläsinge hamn undan höststormen den 4 oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Även om Allan Bernvings landskap kom att bli Öland, var han från början ”fastlänning”, som man säger på ön. Han föddes i Hultsfred 1912 och efter sex år i folkskolan började han arbeta på föregångaren till den fabrik som senare blev känd som Hultsfreds Hus. Studier var inte att tänka på, sådant fanns det inga pengar till.

Allan var tidigt synskadad men blev ändå en duktig brottare, rent av Smålandsmästare i weltervikt.

Den bastante mannen i rutig skjorta och rejält tilltagna byxor ska ha varit känd som ”TV-Levis”. Hans vistelse i Böda den heta sommaren 1959 lär på något sätt ha haft med ”Hylands hörna” att göra. Vilka damerna är finns det tyvärr inga uppgifter om. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1947 började han som Oskarshamns Nyheternas lokalredaktör i Hultsfred. Tre år senare blev han Östra Smålands man i Borgholm. 

Hustrun Margit var Allans oavlönade medarbetare. Allan framkallade bilderna men det var Margit som kopierade dem.  Då fick Allan mer tid till att skriva och de bestämde själva vilka bilder som skulle skickas till centralredaktionen i Kalmar. De sista åren var det oftast Margit som fotograferade, i takt med att makens syn blev allt sämre.

Här har rälsbussen spårat ur någonstans på Öland. Den öländska järnvägen var 15 mil lång och trafikerade sträckan Ottenby – Mörbylånga – Färjestaden – Borgholm – Böda. Den var smalspårig och hade spårvidden 891 mm. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1965 förlorade Allan slutgiltigt även sin hörsel och kunde inte fortsätta som lokalredaktör längre. Redan i samma veva som han börjat arbeta i Borgholm hade han drabbats av tinnitus. Han beskrev i en artikel 1990 hur han inte vågat berätta om hörselproblemen: ”Då kunde ju folk ha trott att man höll på att förlora förståndet”. Han berättar också hur han för en öronspecialist beskrev sin tinnitus som ”att den mest liknar ljuden från en sågklinga då det sågas tjurigt granvirke”. 

En både målande och förfärande beskrivning som ger prov på vilken fin skribent Allan Bernving var. Inte konstigt att tidningens upplaga på norra Öland steg kraftigt under hans tid i Borgholm.

Kung Gustaf VI Adolf, till vänster, var en kvalificerad arkeolog. Här har han just gjort ett fynd i Skedemosse som han skärskådar  tillsammans med  ledaren för utgrävningarna, Ulf Erik Hagberg. Bilden bör ha tagits någon gång runt 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sin svåra tinnitus tvingades Allan leva med, men i början av 80-talet återfick han en del av synen efter en operation och kunde se färger och börja läsa igen.

Här bryts det sten i Gillberga stenbrott. Bilden förmodligen tagen i oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Allan Bernving var djupt engagerad i Föreningen Sveriges Dövblinda – i dag Förbundet Sveriges Dövblinda – och arbetade med så kallade röra vid-utställningar som öppnade nya perspektiv för dövblinda. Utställningen 2016 i Kalmar och Virserum kunde på sätt och vis ses som en fortsättning av hans insats.

Allan Bernving, näst längst till höger, utanför Madison Square Garden i New York vid en internationell kongress för dövblinda i New York 1977.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 11 juni 2016

© Klas Palmqvist

”Badgäster vid Kapelludden, juli 1959”. Så lyder den knapphändiga beskrivningen av det rökande paret på bilden.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
 

KÄLLOR

Artiklar av och om Allan Bernving i Östra Småland, från 1950- till 1990-talet, särskilt Conny Lindells minnesord den 2 september 1993.


Fyrmästare Samuelsson försöker hålla kalufsen på plats. I bakgrunden hans arbetsplats, fyren Långe Erik vid Ölands norra udde. Bilden togs den 11 september 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.


Kaffebrickan bärs fram i samband med färjan M/S Nordpols premiärtur mellan Öland och Gotland 1959.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv


LÄNKAR

• Verner – den cyklande lokalredaktören


Skylten tas ner vid järnvägsstationen i Färjestaden den 1 oktober 1961. Därmed var det slut med den reguljära tågtrafiken på Öland.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

torsdag 21 juli 2022

På trä, granit och betong till Ängö

Den allra första Ängöbron (1878–1913) var en rödmålad träbro som mynnade i Sparregatan, Ängös då enda gata. Målningen är gjord av Erik Lönnegren (1897–1949) och återfinns i ett trapphus på Kaptensgatan.
Foto: Bengt-Arne Strand/Kalmar Hembygdsförening 


När den nuvarande bron mellan Ängö och Kvarnholmen togs i bruk 1972 fanns det många Kalmarbor kvar i livet som färdats över båda dess föregångare; den granitklädda bron med två spann som stod klar 1913 och den rödmålade träbron från 1878. 

Idag är det förstås ingen som har egna minnen av den allra första broförbindelsen mellan öarna och man måste nog närma sig 60-årsåldern för att komma ihåg att man gått på 1913 års bro med det vackra räcket.

Gått och gått förresten; tusentals skolelever på Stagneliusskolan och den sedan länge avsomnade Söderportsskolan har sprungit den förr så fruktade Ängörundan runt Malmfjärden.  

Själv gick jag på båda lärosätena, men jag hade ingen talang och om möjligt ännu mindre motivation och var aldrig i närheten av rundans drömgräns som jag har för mig låg på åtta minuter.

Fredriksskans stora port utgjorde såväl start som mål och man sprang av någon anledning alltid i vänstervarv, ner mot Fredriksskansbron, mot Ängöbron, över Lindö och sedan längs Jutegatan.

Sådana språngmarscher var omöjliga på 1800-talet. För det första var Malmfjärden mycket större än i dag – man började fylla igen den rejält på 1890-talet – och för det andra fanns det inga broar. Den som skulle ta sig mellan Kvarnholmen och Ängö fick ro själv eller bli rodd av någon pojke eller flicka som fick en slant för besväret. 

Roddarpojkarna och -flickorna blev utkonkurrerade och miste sina passagerare mellan Ängö och Kvarnholmen när träbron, som skymtar i bakgrunden till höger, byggdes 1878.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937)


Inte alltför sällan var vinden så hård och sjön så svår att det var omöjligt att ta sig fram på det sättet. För den Ängöbo som hade blivit inblåst på Kvarnholmen återstod då bara att ta sig över den gamla Malmbron – inte identisk med dagens – och sedan gå den långa Lindölundsgatan bort till vadställena vid Lindö. Ibland gick det inte att komma över där heller och man fick vackert avvakta bättre väder.

På det här vykortet från 1920-talet ser man den andra Ängöbron uppe till vänster. När Ängöborna tog sig fram och tillbaka över bron genade man gärna över den slitna Gamla idrottsplatsen, oavsett om där pågick fotbollsmatch eller ej.
Vykort ur Pelle Fribergs samling

Så träbron var förstås välkommen när den efter åratal av diskussioner äntligen stod klar till midsommaren 1878. Den kostade 11.823 kronor, vilket i nutida penningvärde motsvarar en bra bit över 600.000 kronor.

Några gator hade de drygt 600 invånarna på Ängö inte haft förrän Sparregatan las ut 1870. Men i och med brons tillkomst blev Ängö snabbt en reglerad stadsdel med stor inflyttning och många hus byggdes vid de nya gatorna.

Bron var dock av en skäligen enkel konstruktion och redan i början av 1900-talet stod det klart att den måste ersättas med en ny. 

Den nya Ängöbron från 1913 i en variant konstruerad av konditor Hoimgren. Gissningsvis prydde den bankettbordet vid invigningsmiddagen.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län i ord och bild – en hundraårskrönika” (1954)

1913 byggdes en betydligt robustare bro i betong och granit. Den kostade 40.000 kronor vilket i dag skulle vara närmare två miljoner kronor. 

Den andra Ängöbron (1913–1971) hade två valv, var tio meter bred och försedd med fyra ”electrifierade lyktor”.
Vykort ur Ingrid Bruuns samling

Av virket från den gamla bron byggdes en bro mellan Lindö och Lindölund och redan föregående år hade en fyra meter bred träbro anlagts mellan Ängö och Lindö.

Broräcket tas bort hösten 1971. De intresserade åskådarna ser alla ut ha varit med redan på den första Ängöbrons tid. Nu ska den andra rivas. I bakgrunden skymtar den provisoriska gång- och cykelbro som användes tills den nya bron och Ängöleden var färdig. Smeden som tillverkade räcket ska ha hetat Eriksson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

1913 års Ängöbro hade säkert kunnat stå kvar fortfarande, men den räckte inte till för den nya Ängöleden som kom till i samband med färdigställandet av Ölandsbron 1972. Alltså revs vad många tyckte var Kalmars vackraste bro hösten 1971 och ersattes av den funktionella men charmlösa betongkonstruktion som finns där i dag. 

Broräcket var ritat av stadsarkitekt J. Fred. Olson.
Bild ur ”Kalmar län – porträttgalleri” (1926)

En bit av det handsmidda räcket togs tillvara och placerades i en privat trädgård på Hornsgatan, ut mot Kindbergs udde.

Efter att ha utgjort Ängöbornas förbindelse med Kvarnholmen i 58 år revs vad många ansåg vara Kalmars allra vackraste bro 1971.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Genom utfyllnaderna för leden blev Ängörundan en bra bit kortare. Men i dag skulle jag ändå aldrig klara av den på åtta minuter...

Den tredje och nuvarande Ängöbron har en spännvidd på 30 meter. Bredden mot Kvarnholmen är hela 28 meter, mot Ängö 23 meter. Någon romantisk brokänsla förmedlar knappast denna prosaiska trafikmaskin från 1972.
Foto: Östra Småland 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 1 februari 2014

© Klas Palmqvist

STORT TACK 
för bilder till Kalmar Hembygdsförening, Ingrid Bruun och Pelle Friberg. 

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland samt Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (Kalmar 1944) och Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar 1997)


lördag 16 juli 2022

När Domus kom till stan

Domus i Kalmar var det första stora varuhuset i landet som satsade på att kunderna skulle betala alla varor i samma kassa, såväl livsmedel som specialvaror. Och man tog till rejält: på den här bilden, som är tagen minuterna före öppnandet, finns personal på plats i samtliga tolv kassor. Dagen till ära bar alla en gul nejlika i knapphålet. Inga-Lill Nilsson, närmast på bilden, blev den som slog in den första kundens inköp. Beloppet uppgick till 2 kronor och 54 öre.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Klockan var 10.00 torsdagen den 10 september 1964 när konsumtionssamhället gjorde sitt definitiva intåg i Kalmar. Då invigdes landets mest hypermoderna varuhus i hjärtat av stan. 

Vid porten till framtiden. Domus hade fyllts med 130.000 olika varor på öppningsdagen 1964. Musikkåren Lyran spelade och många tal hölls innan tusentals köpsugna Kalmarbor i grupper slussades in i köptemplet. Äntligen hade den moderna tiden kommit även till Kalmar.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Storgatan var avstängd för trafik och 3.000 personer väntade otåligt på att dörrarna till Domus skulle öppnas. Då hade det gått nästan 20 år sedan kooperationen började köpa in sig kvarteret. Till slut hade man fått allt man ville ha – utom de envisa syskonen Henning och Signe Kullzéns stora trähus i hörnet Kaggensgatan–Norra Långgatan. Ingenting kunde förmå dem att sälja. 

 Att syskonen Kullzén vägrade sälja sitt hus ska Kalmarborna vara dem evigt tacksamma för.
Foto: Klas Palmqvist

Tack och lov, måste man säga i dag. Det traditionsrika hörnhuset dämpar den enorma Domuskolossens förödande inverkan på stadsbilden, även om det gamla varuhuset i dag närmast ter sig pittoreskt i jämförelse med köpladorna ute vid Hansa City. Detta trots att kalkstensfasaden är hela 125 meter lång. 

 Så här såg huset ut där Blomster-Olles butik låg på Storgatan 21, närmast intill Bröderna Berggrens (bild nedan). Båda husen revs tillsammans med en mängd andra gamla byggnader i kvarteret.
Foto: Dagmar Selling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tolv Konsumbutiker las ner i Kalmar när Domus öppnades. Ännu fler skulle försvinna med tiden. Varuhuset i Kalmar var det 62:a i ordningen som öppnades i Sverige sedan kooperationen infört namnet Domus 1956. 

Kjell Nilsson vid delikatessdisken hade många kunder som ville undersöka utbudet och provsmaka ostarna på premiärdagen.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Visst kom Domus att betyda ett rejält lyft för handeln på Kvarnholmen. Men det varade inte i mer än ungefär 20 år. Redan på 1980-talet var cityvaruhusens tid förbi. Många byggdes om till gallerior. I Kalmar invigdes 1985 Obs – nuvarande Stora Coop (som dock krympt avsevärt jämfört med åren) – ute på Gamla industriområdet. 

Sedan gick det ungefär 20 år till. 2006 öppnade Ikea och handeln drog sig ut till stans nordvästra utkanter. 

Och på Kvarnholmen ligger nu det tomma varuhuset från 60-talet kvar, som en påminnelse om att framtiden nog aldrig riktigt blir vad den en gång var... 

Domus blev större än planerat eftersom Ivar Berggren under projekteringen erbjöd Konsumföreningen att köpa företaget Bröderna Berggren, inklusive fastigheten. Därmed var det anrika hörnhusets öde beseglat. 

FAKTA/DOMUS I KALMAR
• Började byggas i mars 1963. Restaurangen togs i bruk redan på sommaren 1964.
• Varuhuset öppnades 10 september 1964. 
• Bygget kostade – inredningen oräknad – 7,5 miljoner kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar det ungefär 86 miljoner kronor. 
• Specialvaruavdelningarna hade vid starten 40 heltids- och 19 deltidsanställda. Livsmedelsavdelningen hade 11 heltids- och 6 deltidsanställda. Samtliga hade genomgått utbildats i den så kallade Domusskolan samt konditionstestats. 
• Mjukglassmaskinen var av det italienska fabrikatet Carpigiani Doppio. 
• På skoavdelningen fanns 9 000 par skor. 
• Ett speciellt vilorum fanns för trötta kunder. 
• 2003 gjordes huset om till gallerian ”Kvasten”. Kooperationen försvann ur huset 2014. Sedan dess har verksamheten gradvis avtagit för att till slut ha upphört helt. Enligt uppgift ska större delen av huset nu göras om till kontorslokaler.

FAKTA/PRISERNA 1964 
Om man multiplicerar 1964 års priser med 11,5 får man penningvärdet i maj 2022. 
• På invigningsdagen serverade restaurangen oxfilé med gräddstuvade champinjoner för 6:50 
• Två par sömlösa damstrumpor Romantica 3:50 
• Strykjärn med termostat och ett års garanti 29:50
• 500 g Cirkelkaffe 4:95 
• Damjumper i acrylfiber 14:90 
• Färsk strömming 1:40/kg 
• Färska tjockskurna revben 8:90/kg 
• Kastdockan ”Twistlisa” 5:50 
• Herrbenkläder i krympt bomull, 4 par 8:90 

Klockan på väggen är som en historisk hälsning till klockan på Berggrens hörna. Arkitekt var Johnny Ericsson på Ericsson & Kolte i Stockholm. Bilden är tagen på 60-talet, innan Storgatan blev gågata. Treans buss skymtar till höger.
Vykort ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 20 oktober 2012

© Klas Palmqvist

LÄNK

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.
Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.



onsdag 13 juli 2022

När man handlade på Konsum i Koljan

Året är 1940 och butiksföreståndare Märta Andersson står i konditoridisken i Konsumaffären i Koljan. Hennes kund har en mjölkhämtare i handen. På den här tiden köptes mjölk i lös vikt.
Foto: Valter Gudbrand/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det stora huset i korsningen Norra vägen–Esplanaden i Kalmar har alltid kallats för Koljan, även om det egentligen är namnet på hela kvarteret. Här låg på sin tid Reprograficentralen och Televerket har också huserat här. Men under tre årtionden förknippades fastigheten framför allt med Konsum. 

Bild på Koljan, tagen någon gång 1938–40. Huset ser likadant ut än i dag. Men Konsumbutiken försvann redan i början av 60-talet.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv


Huset ska ha börjat byggas 1912. Men byggmästaren ”Häst-August” Andersson hade problem med finansieringen. Ett helt år ska huset ha stått uppmurat till hälften, utsatt för väder och vind. Då ingrep tegelleverantören AB Nygärde Tegelbruk och såg till att huset – det största dittills på Malmen – kunde byggas färdigt. De första hyregästerna flyttade in 1915.

Konsum kom in i bilden på nyåret 1931 när man köpte fastigheten av Oskar E Andersson för 240.000 kronor, vilket i 2022 års penningvärde motsvarar drygt åtta miljoner kronor. Dessutom köpte man ett litet hus på gården för 21.000 kronor (motsvarar drygt 700.000 kronor).

Kooperationen i Kalmar tog en blygsam början under 1900-talets allra första år med Kooperativa Handelsföreningen Union. De inledande åren var skakiga och 1907 bildades Kalmar Handelsförening som inte hade det lätt i starten. Grossisterna vägrade sälja till föreningen och det första varulagret utgjordes av två små rum i gamla Folkets Hus på Unionsgatan.

Medlemmarna handlade genom att fylla i vad de ville ha på särskilda beställningslistor. Sedan gick de och hämtade varorna på fredagskvällen.

Efter första världskriget stabiliserades verksamheten avsevärt och man etablerade butiker över hela stan. Vid andra världskrigets utbrott hade Konsumtionsföreningen Kalmar mer än 2.100 medlemmar och ett 30-tal butiker.

Kalmarområdets Konsumbutiker enligt 1962 års telefonkatalog.

Efter ungefär 30 år i stans mest trafikerade gathörn slog Konsum igen i Koljan och ytterligare ett dussin butiker las också ner i samband med att Domus öppnades på Storgatan 1964. Meningen var att det skulle finnas ytterligare fem eller sex Konsumbutiker i stan.

Men det fanns inte många kvar när Obs startades 1985 – för att senare  bli först Coop Forum och sedan Stora Coop. Så småningom förvandlades Domusvaruhuset självt till en Konsumbutik, alltså en sådan som det var tänkt att det stora varuhuset skulle ersätta. Nu finns inte heller den längre och kooperationens sista fäste på Kvarnholmen är butiken i Baronen. Ytterligare en Konsumbutik existerar i Kalmar i dag, i Norrliden. Fast den etablerades så sent som 1970.

Klassisk Konsumkasse med den liggande åttan, oändlighetssymbolen, användes av Kooperativa Förbundet 1967–95.
Foto: Maria Magnusson – Stockholms Stadsmuseum/Stockholmskällan

Sedan länge bor det folk i Koljan igen. Lägenheterna renoverades i början av 2000-talet och såldes snabbt, trots att de kostade en hel del. 

Men man kan inte sticka ner till bottenplanet för att handla Cirkelkaffe, Wårbyläsk, Gomans falukorv eller godis från chokladfabriken några kvarter längre upp längs Norra vägen – alltsammans en gång kooperationens egna varumärken. 

Nej, inte ens frallor från Konsumbagarn kan man få. Bageriet i Kalmar, som las ner i början av 2013, hade anor som gick tillbaka till Kooperativa Bageriföreningen, startad 1906.

I en sådan här låda kunde man samla sina Konsumkvitton och när året var slut räknade man ut hur mycket man handlat för, lämnade in kvittona och fick ett antal procent av den totala köpesumman i återbäring.
Föremål ur Upplandsmuseets samlingar

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 7 september 2013

© Klas Palmqvist

LÄNKAR
• När Domus kom till stan

• Himmelriket är likt en kroppkaka

KÄLLOR
Manne Borgwall: Esplanaden, vårt vackraste trafikstråk (Östra Småland den 15 juni 1941, finns även med i boken Från flydda tiders Kalmar, 1944)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
B Wendel: Beskrivning över Kalmar med omnejd (1940) 
Osignerad artikel i Östra Småland den 8 januari 1931

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum

Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

På den här LP:n från Svenska Popfabriken i Klippan 1979 hade Torsson med två låtar: ”Konsum” och ”Klippans Centrum”. Övriga artister på skivan är Noise (inte att förväxla med samtida Noice), Push, Olle Bop och Kriminella Gitarrer. De sistnämndas låt ”Knugen skuk” vållade ett visst rabalder.


KONSUM

Det är morron, kylskåpet är tomt.
En halv påse bröd, smöret luktar skumt!
Det finns kaffe och vattnet står på.
Magen skriker. Klä på dig ändå!
Vi går på Konsum och handlar ett paket ägg, 
en liter mjölk samt smörgåspålägg.
Bredvid mjölken står svagdricka,
passa på att köpa paprika.
Vi behöver palsternackor,
det är rea på färdigbredda mackor.
Ta med dig varorna och gå hem,
betala först, 92,65!

Torsson – Från samlings-LP:n Svensk pop (1979)



torsdag 7 juli 2022

Galgarna hänger fortfarande med – eller varför jag åt spaghetti i Söderköping

Så här gjorde jag ut uppslaget med det här blogginläggets text, när den publicerades första gången i Östra Småland den 28 september 2013.

Plaggen som hängde på dem från början är utslitna sedan länge. Och  butikerna där kläderna köptes kan ha varit nedlagda i decennier. Men trägalgarna med firmanamnen finns kvar. De är nästintill outslitliga. Här kan man sannerligen tala om marknadsföring med lång exponeringstid.

Klädgalgen av trä lär ha introducerats i slutet av 1800-talet. Dess svenska glansperiod tog slut på 1960-talet. Sedan dess dominerar de trista plastgalgarna. De spricker lätt eller tappar hängaren efter bara några års användning.

Det är många som fascineras av de gamla trägalgarna med reklam för butiker och andra inrättningar som inte längre existerar. Sedan början av 2000-talet har detta anspråkslösa vardagsföremål till och med ett eget museum i Olofström i Blekinge. Där härskar Johnny Karlsson över ett rum på 30 kvadratmeter som är fyllt av alla möjliga sorters galgar som folk har skänkt – såväl ekiperingsaffärer i Norrtälje som bordeller i Holland finns representerade i samlingen.

Johnny Karlsson vill ha galgar från så många platser som möjligt för att bjuda besökarna på en liten kick när de hittar någon från sin egen ort. 

Privatsamlaren Tommy Norrman är däremot främst inriktad på sin barndoms Vänersborg med omnejd. Liksom många andra galgsamlare har han en särskild förkärlek för galgar från butiker med så få siffror i telefonnumret som möjligt, tre eller rent av bara två. 

Han är också imponerad av kvaliteten på själva hantverket. Det är förstås därför galgarna fortfarande hänger (!) med, trots att de kan vara både 50, 60 och 70 år gamla. Tommys speciella favorit är för övrigt en mycket ovanlig galge från rederiet Svenska Amerika Linien. 

En annan konnässör på området är finansmannen Erik Penser, som inte bara samlar på pengar. Han ståtar också med galgar från såväl Athaeneum Hotel i London som Järnvägshotellet i Storvik. 

Den som är på det humöret kan på Youtube också ta del av en parodi på galgsamlande. För den oemotståndligt intresserade finns även en avsevärt längre version av besöket på Lillhärads Galgmuseum, men här tror jag vi nöjer oss med en kortare redovisning av vad som utmärker en äldre norsk klädgalge:

  

Vi är många som har våra egna mer eller mindre omfattande ”museer” hemma i garderoben eller klädkammaren. Själv har jag till exempel en fantastiskt stabil och snygg galge som jag brukar hänga tyngsta vinterjackan på. Drucker Malmö står det på den och jag har förstås ingen aning om var jag fått den ifrån. 

Det gäller för övrigt de flesta gamla trägalgarna i garderoben. Det största mysteriet är nog en med den inbjudande texten ”Välkommen till Stadshotellet i Söderköping”. Där har jag aldrig bott, inte så vitt jag vet i alla fall. 


Men själva innehavet av galgen fick mig ändå att besöka denna faktiskt mycket ståtliga byggnad i maj 1986. Hotellverksamheten var redan då nedlagd men det förekom ännu lunchservering på nedre botten. I en dammig och 70-talsmurrig lokal med brun heltäckningsmatta, växter av plast, medaljongtapeter och en väggklocka som ingen orkat ställa om till sommartid, intog jag en av de mest mediokra portioner Spaghetti Bolognese som någonsin serverats mot betalning.

Men – det är ju inget att hänga upp sig på...

STORT TACK
till Sarmite Roske i Kalmar som bidragit med en hel del av galgarna i det här inlägget. De övriga hänger i min egen garderob.

© Klas Palmqvist 

Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 28 september 2013