Kalmaröl är ingen avslagen historia

Har man inte bra vatten kan man inte göra gott öl, det är en lika gammal som obestridlig sanning. 

I många hundra år var det saltbemängda vattnet i de flesta av Kalmars brunnar ett dagligt bekymmer för stadens invånare. Och i brunnar där vattnet inte var salt så var det ändå av synnerligen tveksam kvalitet. Ja, det var faktiskt så illa att det usla Kalmarölet blev ett försvarspolitiskt problem på högsta riksnivå. 

En hel del av det öl som konsumeras i Kalmar nuförtiden har köpts in i nordtyska städer som Rostock och Puttgarden. På medeltiden var det likadant. Ölet importerades från Stralsund, Wismar, Lübeck och inte minst Rostock.  

Den lokala brygden bar den nedsättande benämningen”Kalmar Silke”. Riktigt vad ordet ”silke” stod för i sammanhanget vet man inte. Men i Stockholm fick en man vid namn Jost Basunare 1483 böta tolv mark ”för det han slagit Calmarna Silke”, som troligen var en ”kvinna, som likt Kalmarölet ej hade det bästa rykte”, skriver Kalmarhistorikern Manne Hofrén i sin lilla bok Bryggare och bryggerier i Kalmar från 1947. Han verkar bekymra sig mer om dryckens renommé än om den misshandlade damen. 

Kung Johan III var orolig för att soldaterna på slottet skulle bli illojala om de inte försågs med ordentligt öl. 1586 beordrade han därför att en ny fåra skulle grävas för Törnebybäcken, förmodligen från någonstans söder om Kläckeberga kyrka, så att vattnet kunde ledas in i slottets vallgrav. Simsalabim så skulle därmed stadens vatten- och ölbekymmer vara lösta. Detta jätteprojekt blev förstås aldrig genomfört och hur det alls skulle kunnat fungera i praktiken är svårt att föreställa sig.

Så Kalmarborna fick fortsätta dricka dåligt vatten och uselt öl i några hundra år till. Inte förrän i mitten av 1800-talet började två bryggerier av mer modernt snitt förse Kalmarborna med humledrycker: Johan Anderssons bryggeri  och Bryggeriet Nordstjernan. 

Båda fanns på Kvarnholmen, inte alls långt ifrån varandra – Nordstjernans byggnader på Östra Sjögatan mittemot Hotell Witt finns fortfarande kvar, men är sedan länge omvandlade till bostäder. 

Några av eleverna vid Weihenstephans bryggarhögskola i Bayern någon gång kring 1875. Tredje man från vänster är Axel Andersson från Kalmar. 
Beskuren bild ur ”Bryggare och bryggerier i Kalmar” av Manne Hofrén (1947).

Det anderssonska bryggeriet var det största i stan. Sonen Axel skickades att utbilda sig på Weihenstephans urgamla bryggeri i Friesing utanför München, där man bryggt öl sedan år 1040. När Axel återvänt hem blev han chef för verksamheten och införde nya metoder och öltyper.

Nordstjernan togs över av Axel Åhman. Trots konkurrensen blev han och namnen Andersson mycket goda vänner. Efter den långa arbetsdagens slut tog de båda kollegorna sig gärna ett glas tillsammans på något av stadens näringsställen. Då lär de dock inte ha druckit öl – kanske för husfridens skull – utan i stället gärna en toddy eller lite punsch. 

”Ekipage med öltunna”. Så står det på baksidan av det här fotografiet i Östra Smålands arkiv. Man får också reda på att såväl folk som fä arbetar för Axel Anderssons bryggeri på Kvarnholmen. Bilden är tagen vid tiden kring förra sekelskiftet. Men förmodligen är det inte öl utan vatten i tunnan, som är en så kallad liggare. Hela dagarna gick vattentransporterna i skytteltrafik till bryggeriet. Våtvaran i Kvarnholmens brunnar dög inte att göra öl av, utan man fick bege sig en bra bit ut från centrum för att hitta brukbart sötvatten.

Vattenfrågan var ett problem som bara blev större ju längre tiden gick. Vid sekelskiftet 1900 byggdes vattentornet och Kalmar började äntligen förses med vatten av acceptabel kvalitet, även om det tog mycket lång tid att hitta och ansluta vattentäkter med tillräcklig kapacitet.

Axel Andersson har berättat att man dessförinnan för det mesta hämtade vatten i en brunn på Norrdal, mittemot Norrgård på Norra vägen. Vattnet i Kvarnholmens brunnar dög knappt ens till matlagning:
– När vi skulle koka ärter hemma fick jungfrurna gå och hämta vattnet ända från brunnen vid Skvallertorget, kom Axel Andersson ihåg.

Axel Andersson (1854–1947) drev i många år det största bryggeriet i Kalmar. 
Bild ur ”Bryggare och bryggerier i Kalmar”.

Kornet köptes alltid från Öland och humlen från Bayern. Is behövdes också för kylning vid öltillverkningen. 
– Isen tog vi bland annat i Lilldammen i Gamla stan, i ett kärr ute i Tallhagen och i Ängökärret, mindes Axel Andersson.
Milda vintrar kunde läget bli så kritiskt att man tvingades importera is ända från Norge. I april 1882 anlände sålunda barken Speranza med en islast från sydnorska Kragerø till bryggerierna i Kalmar.
När ölet var klart lagrades det i Västerport och i slottets källare.

I början av 1930-talet övertogs de båda Kalmarbryggerierna av AB Stockholms Bryggerier. Nordstjernan las ner och Axel Anderssons Bryggeri ändrade namn till Kalmar Bryggeri AB. 

I slutet av 40-talet byggde man nytt och modernt men efter mindre än 25 år i de nya lokalerna, las tillverkningen ner 1971. Då blev det squash- respektive biljardhall i olika delar av det i övrigt i stort sett tomma bryggerikomplexet. Så småningom revs alltihop och ersattes av äldreboendet Bryggaren.

Sedan var Kalmar alldeles utan bryggeri i nästan 40 år. Men 2010 drog Johan Håkansson i gång kvartersbryggeriet på Ängö. Kvaliteten på produkterna därifrån är sådan att gångna tiders Kalmarbor inte ens skulle vågat drömma om något liknande.

Johan Håkansson med ett lass Ängöl utanför det gamla tunnbinderiet på Ängö, där han 2010 började föra Kalmars bryggartraditioner vidare. Det har gått så bra att bryggeriet vuxit ur lokalerna och nu håller till på industriområdet, i Gemax’ gamla lokaler. 
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Texten var publicerad i Östra Småland den 4 augusti 2012

© Klas Palmqvist