Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

Parkeringshissen blev aldrig något lyft

Fem förhoppningsfulla män framför femton luftigt parkerade bilar. Så här såg det ut när parkeringshissen presenterades på Oskarshamns varv den 19 november 1968. Från vänster Hans Hägg, civilingenjör och försäljningschef, KVAB:s Karl-Erik Karlsson, överingenjör och produktionschef, konstruktören Lennart Strandberg, KVAB:s vd Erik Hammerlund och Oskarshamns kommunalråd Nils Falk (S).
Foto: Åke Håkansson

I årtionden har bilarna brett ut sig och lagt beslag på en allt större del av stadsrummet. Det är ju inte bara gator och vägar som tas i anspråk, enorma arealer går åt till parkeringsplatser. Redan 1968 presenterades en elegant lösning på problemet när Kalmar Verkstads AB – KVAB – visade upp det nya dotterföretaget AB Autolifts produktion på varvsområdet i Oskarshamn. 

Varvskrisen hade börjat ta fart och för varvet i Oskarshamn kom den att innebära att konkurser och rekonstruktioner följde på varandra i många år framöver. 

Hösten 1968 var läget sådant att varvet nedlagt, för gott eller temporärt kunde ingen vara säker på. 

Tågtillverkaren KVAB i Kalmar hade också problem. 1960-talet var ett katastrofalt årtionde för järnvägen i Sverige med massor av nedläggningar. 

Framtiden fanns uppenbarligen någon annanstans: på gator och vägar. Att både Oskarshamnsvarvet och KVAB kom att intressera sig för den expanderande bilismen var helt naturligt.

Parkeringshissen hade konstruerats av ingenjör Lennart Strandberg i Örnsköldsvik och presenterades för den församlade länspressen som något alldeles nytt.

Signaturen Barret – alias Bertil Johansson – beskrev funktionen i Oskarshamns-Nyheterna:

”Innan kommunalrådet Nils Falk tryckte på startknappen väntade 15 bilar i en rad på parkering. Herr Falk tryckte på knappen och bilarna körde en och en in i hissen och gick, elegant, till väders. Det tog bara några få minuter att parkera de 15 bilarna och lika snabbt att köra dem ut ur parkeringen.

Parkeringshissen, som drivs med två kraftiga länkkedjor, utformade med en länk mellan varje hisskorg, arbetar som en elevatorhiss eller ett ’pariserhjul’ med två vertikala rader hisskorgar”.

Förutom att den sparade plats hade parkeringshissen andra fördelar: ”en bil som befinner sig i en hisskorg uppe i luften är omöjlig att stjäla eller göra åverkan på”. Hissen sas också vara tämligen enkel att montera ner och flytta och därför lämplig i samband mässor och utställningar där det behövdes tillfälliga parkeringsplatser. Den kunde kläs med olika fasadmaterial, men ”hissen är i sig själv dekorativ och kan i många fall inpassas i miljön utan fasadbeklädnad”. 

Sedan bilen körts in i hissen gick föraren fram till apparaten till höger på bilden och vred om en nyckel med samma nummer som hisskorgen. Då hissades bilen upp och nästa tomma hisskorg kom ner i inkörningsläge. Först därefter gick det att dra ut nyckeln och ta den med sig.
Foto: Åke Håkansson

Det var ingen ände på visionerna. Bilen kunde parkeras utanför lägenheten, oavsett våning. ”Man skulle kunna ha sin parkeringsplats på till exempel nionde våningen och gå direkt från lägenhet till bil utan omvägen via byggnadens hiss eller trappor samt vägen från entré till parkering. Säkert en fördel många skulle uppskatta”, menade en tidning.

Hissen skulle gå att få i olika storlekar, den minsta med nio platser, den största med 35. Den som förevisades i Oskarshamn med 15 platser kostade cirka 180.000 kronor – drygt 1,5 miljoner i 2016 års penningvärde. 

I november 1968 var 20 man sysselsatta med att tillverka de fem första hissarna, men efterfrågan skulle alldeles säkert öka dramatiskt, främst från Stockholm men också från utlandet. 1970 räknade AB Autolift med att ett par hundra personer skulle arbeta i företaget.

Så blev det nu aldrig. Hur många parkeringshissar som färdigställdes och hur länge produktionen pågick har jag inte lyckats utröna.

Riktigt så revolutionerande som tillverkarna ville ha det till var parkeringshissen inte. Olika system för att minimera den yta som går åt för parkering har funnits länge. 

Så tidigt som 1905 togs en bilhiss i bruk i ett parkeringshus i Paris och redan på 1920-talet var konstruktioner snarlika den i Oskarshamn i bruk i bilismens hemland USA.

I dag är olika sorters hissar i samband med parkering inte alls ovanliga, varken i Sverige eller på andra håll i världen. Men i 1960-talets Sverige var parkeringshissen något nytt. Förmodligen alltför nytt.

Varvet i Oskarshamn återgick till en skakig tillvaro som fartygsbyggare. 

KVAB gav sig däremot ännu längre in i bilbranschen och började tillverka den synnerligen originella brevbärarbilen Tjorven, en satsning som höll på att bli slutet för företaget. Även det projektet var på sitt sätt före sin tid.

Men det är en annan historia.

”Som ett hopklämt pariserhjul” beskrevs parkeringshissen i tidningarna. Konstruktören Lennart Strandberg från Örnsköldsvik hade arbetat med hissen i fem år innan den blev verklighet. Här poserar han framför sitt verk. 
Foto: Åke Håkansson

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 22 oktober 2016

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder till förfogande.

KÄLLOR:
Artiklar i lokalpressen, främst en text av Bertil Johansson, signaturen Barret, som var införd i Oskarshamns-Nyheterna den 20 november 1968.

Kalmarföretaget som höll värmen i 130 år

Anita Hunold närmast kameran, som när bilden togs hette Petersson i efternamn, var en av de kvinnor som började montera värmepannor på Exoverken 1963. ”Jag fick mycket högre lön än vad jag haft när jag var på Rifa eller när jag jobbade på konditori eller i restaurangen på Stadt”, konstaterade hon.
Foto ur ”Kalmar”, utgiven av Förlag AB Appeltoffts Bokhandel 1969

När Euronom i Kalmar gick i konkurs 2016 var det slutet på en lång och växlingsrik företagshistoria som startat i Chicago och hade rötter en bra bit ner i 1800-talet. 

I Kalmar började det hela med att Victor Hill 1886 återkom till Sverige efter att i sju år ha praktiserat på olika industrier i USA. Under de tre sista åren drev han ett eget företag i Chicago.

Fabrikör Victor Hill.
Bilden hämtad ur ”Smålands Näringsliv i ord och bild, del III” (1918)

På Norra Malmgatan 5 startade Hill samma år som han kommit hem en liten mekanisk verkstad. Den växte sig snart större och flyttades redan 1897 ut till Verkstadsgatan på Gamla industriområdet. 

Det första stora lyftet kom år 1900, i samband med att vattentornet byggdes. För anläggandet av vattenledningarna – och även avloppsledningarna – stod firma Victor Hill. Senare fick man också installera gasledningar. Företaget skaffade sig gott renommé och levererade värmeanläggningar till skolor, kyrkor, industrier och privatbostäder runt om i södra Sverige.

1904 öppnades en rörläggnings- och maskinaffär på Ölandsgatan. 1918 hade firman totalt cirka 40 anställda. 

Victor Hills firma på Ölandsgatan 1918.
Bilden hämtad ur ”Smålands Näringsliv i ord och bild, del III” (1918)

Exoverken startades 1939 som ett dotterföretag till Hill & Co. Värmepannorna, som tillverkades på Verkstadsgatan, där i dag de östligaste delarna av köpcentret Giraffen finns, såldes över hela landet och gick även på export.

I mitten av 1950-talet tog man över Maskin- och Gjuteribolaget på Bragegatan. Sommaren 1967 las det ner – gjutjärnsrören som tillverkades där hade slagits ut av plaströren.

Annars var 1960-talet Exoverkens gyllene år, liksom för så många andra svenska industrier. Lokalerna på Verkstadsgatan byggdes ut i flera omgångar och man hade 425 anställda 1963. Då anställde också Exoverken som första stora verkstadsföretag i Kalmar ett halvdussin kvinnor. 

Kvinnliga industriarbetare fanns förstås redan, till exempel inom livsmedelsindustrin, på tändsticksfabriken och hos kondensatortillverkaren Rifa. Men det var typiskt dåligt betalda kvinnoarbeten. Inom verkstadsindustrin var lönerna mycket högre och det var det som lockade kvinnor att prova på vad som ansågs vara tunga, smutsiga och typiskt manliga industrijobb. De flesta kom att trivas utmärkt, både med arbete och arbetskamrater.

I mars 1982 vajade den röda fanan med hammaren och skäran utanför Euronoms lokaler, när företaget hade sovjetiskt besök. Redan när Skanska byggde det enorma hotellet Pribaltiskaja i Leningrad (S:t Petersburg) på 1970-talet kom värmeanläggningen från Kalmar.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Exoverken gjorde inte bara värmepannor. Den mest udda produkten var nog de exklusiva nöjesbåtar av aluminium, formgivna av seglaren och dubble olympiamedaljören Pelle Pettersson, som tillverkades under en tioårsperiod 1962–1971. 

Med det tidiga 70-talets oljekris och vikande konjunkturer inleddes en lång period med ständigt återkommande kriser, vilken egentligen varade ända till konkursen 2016. Ibland såg det förstås ljusare ut och satsningen på nya produkter som solfångare väckte stor uppmärksamhet och gick tidvis utmärkt.

Full fart på produktionen av solfångare i december 1979. Här läggs ”ytterglaset” på av Bertil Magnusson, till vänster, och Roland Persson, till höger. Mellan dem står fackbasen Sven Karlsson och vd:n Åke Hjort. Nu hette företaget Euronom; namnet ”Exo” lär ha sålts för en miljon kronor till den amerikanska oljejätten Exxon.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Redan 1973 hade Exoverken gått i konkurs. Jättekoncernen Euroc – tidigare Skånska Cement AB – tog över och garanterade sysselsättningen i fem år framåt. Eurocs vd hette Sten Lindh, född i Kalmar och son till AB Kalmar Nya Tapetfabriks vd Ernst Lindh (1972 flyttade dansrestaurangen Sandra in i den före detta tapetfabriken). 

När Euroc gick in hade Exoverken cirka 240 anställda men fem år senare var man nere på 137. Verksamheten drevs under namnet TeknoTerm som blev först i Sverige med att utveckla såväl solfångare som luft- och vattenvärmepumpar.

”Energisnåla värmeprodukter” stod det ovanför företagsnamnet när Kalmar FF gjorde reklam för Euronom 1981 och 1982. Nummer 7 nere till vänster på denna något annorlunda lagbild är för övrigt en viss Nanne Bergstrand.
Foto ur Kalmar FF:s historiska akademis arkiv

Euroc ändrade sin koncernpolicy 1978 och driftige platschefen Åke Hjort tog över, dock efter stor tvekan. Men trots återkommande svackor och kriser lyckades han ändå driva rörelsen vidare, nu under namnet Euronom. 

Ingemar Olsson stämplar ut. Han var en av 18 anställda som varslades om uppsägning våren 1982. För egen del var han inte så orolig, det var värre för ungdomarna som hade svårt att få fäste på arbetsmarknaden. ”Sänk pensionsåldern så att de unga får jobb”, föreslog han. 
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

1988 flyttade företaget ut till Franska vägen på Berga industriområde och man fortsatte att sälja värmepumpar, solfångare och pannor både i Sverige och på export ända till i maj 2016 när konkursen var ett faktum.

Konkursen 2016 var inte Euronoms första, företaget hade gått omkull redan i maj 1985. På hösten samma år presenterades lösningen att Kalmars egen storföretagare Henning Danielsson (till vänster) – oftast vanvördigt kallad ”Henning Penning” – och hans Norden Machinery AB skulle ta över Euronoms fastigheter. TTM – tidigare Termoteknik – och dess direktör Christer Nordström (till höger) skulle ta över lagret. I mitten står den nöjde konkursförvaltaren advokat Lars Werner.
Foto: Fredrik Hjerling/Östra Småland

Fast arvet efter Victor Hill lever faktiskt ändå vidare i ett annat Kalmarföretag, nämligen LR-installation. Firman har sina rötter dels i Läckeby Rör, grundat på 1930-talet, dels i Värme och Sanitet AB, som i sin tur uppkom ur det företag Victor Hill startade vid förra sekelskiftet när Kalmar skulle förses vattenledningar.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 22 april 2017

STORT TACK
till Rune Johansson, mångårig reporter på Östra Småland, som ställt material ur sina privata samlingar om till förfogande, när tidningens eget arkiv inte räckt till. 

KÄLLOR
Förutom artiklar i Östra Småland framför allt Kalmar Lexikon (red: Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson, 2014) och Per Jarlbos omistliga Kalmars gatunamn (2007) samt Smålands näringsliv i ord och bild III - Kalmar och dess omnejds handel och industri (utg: Arvid Wallerström, 1918) 

Göranssons höll färgen i mer än 130 år

Arbetet i full gång på Göranssons färgeri 1946. Emil Lindberg till vänster är sysselsatt med färgning medan hans svärfar Edvard Ahl till höger kör den nyfärgade garnhärvan i en vridmangel. Emil Lindberg var egentligen sjökapten, men när han inte var till sjöss brukade han hoppa in och hjälpa till på färgeriet när det behövdes.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Inte många Kalmarfirmor har existerat lika länge som Göranssons Färgeri och Kemiska Tvätt på Norra Långgatan 30. Firman räknade sina anor tillbaka till 1832 och fanns kvar ända tills Sparbanken – nuvarande Swedbank – rev hela gården i början av 1960-talet för att bygga det bankhus vars huvudingång finns på Storgatan, på andra sidan kvarteret. 

Göranssons låg i alla år på Norra Långgatan 30. Bilden ska ha tagits 1947, även om de vackra skyltarna ser ut att vara av betydligt äldre datum. Alltihop revs 1963.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I början av 1970-talet byggde Sparbanken, nuvarande Swedbank, sitt hus tvärs igenom kvarteret Åldermannen, mellan Norra Långgatan och Storgatan. Bilden tagen i samband med ombyggnad 2016.
Foto: Klas Palmqvist

I århundraden gick nästan alla svenskar klädda i grå vadmalskläder. Färgade tyger kunde bara de riktigt rika kosta på sig. Textilierna importerades från Tyskland, Frankrike och Flandern, där färgerihanteringen var ett fullt etablerat och ansett hantverk redan på 1200-talet. Först från mitten av 1600-talet blev färgare verksamma i Sverige. På 1700-talet blev färgerierna vanligare och inte bara besuttna kunde klä sig i färgade kläder.

Så här såg det ut i Göranssons butik – eller Garn-, Vävnads- och Tricot-affären, som den egentligen hette. Vad damerna på fotot heter finns det tyvärr inga uppgifter  om, men herrarna bakom disken är far och son Göransson. Bilden ska ha tagits 1901, i samma veva som sonen Georg tog över firman efter sin far Jöns.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Utvecklingen fortsatte på 1800-talet. 1861 fanns 479 färgerier i landet.  Samtidigt förändrades förutsättningarna drastiskt i och med att man i mitten av 1800-talet började utvinna syntetiska färger ur stenkolstjära. Textilfärgning blev industri och de hantverksmässiga färgerierna allt färre. I slutet av 1800-talet omvandlades många av dem till kemiska tvättinrättningar. Färgeriverksamheten blev på sin höjd ett komplement.

Den här gamla tygpressen fotograferades 1946, förmodligen i samband med att den skänktes till Kalmar läns fornminnesförening, Sveriges första länsmuseum.
Foto: Walter Blomberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det gällde även Göranssons på Norra Långgatan 30. Den förste färgaren på adressen hette Isak Oxelberg. Han var född i Kalmar, men hade lärt sig yrket utomlands, och köpte gården 1832. Då han avled tolv år senare övertogs verksamheten av Adolph Silfverling (1817–1885), inflyttad från Arboga.

Jöns Persson Göransson från skånska Hörby tog 1883 över färgeriet på Norra Långgatan 30. Han utvidgade verksamheten till att omfatta garn- och vävnadshandel samt trikåtillverkning.
Bild ur Kalmarl läns museums arkiv

1883 överlät denne i sin tur firman till skåningen J P Göransson. Vid sekelskiftet tog sonen Georg över. Han hade praktiserat i Tyskland, Schweiz och Danmark och moderniserade företaget grundligt. De gamla husen åt gårdssidan  revs och nya stenhus byggdes åt färgeriet. Samtidigt etablerade han stans första kemtvätt och drev företaget fram till 1947. Året därpå blev Björn Brändström ägare.

Verksamheten fortsatte fram till att Sparbanken köpte tomten och rev husen 1963. En mer än 130-årig företagsepok var över.

Vinterbild inifrån gården på Norra Långgatan 30 som visar det gamla färgeriet. Det ersattes 1901 av ett modernt tegelhus. På gårdsplanen med händerna på ryggen står fabrikör J P Göransson och i dörren till färgeriet skymtar sonen Georg Edward.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 13 februari 2016

Toppmodern utrustning på Göranssons kemtvätt 1947, samma år som Bengt Lagström tog över företaget efter G E Göransson. Han behöll affärsdelen som en filial till sin butik August Lagström på Storgatan, men sålde tvätteriet och kemtvätten till Björn Brändström redan 1948.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

FAKTA/Kemtvätt
Kemtvätt innebär att man tvättar med så lite vatten som möjligt. Ursprunget brukar härledas till 1820-talets Frankrike, då en fabriksarbetare råkade spilla bensinbaserad lampolja på en smutsig bordsduk. När den torkat såg man att den blivit ren. I början använde man terpentin och karosen men gick sedan över till bensen och  gasol. Hälsoriskerna var stora, liksom eldfaran; dessutom luktade tvätten bensin. 
Stoddard Solvent, en luktfri och avsevärt mindre explosionsbenägen lösning, introducerades på 1920-talet. På 1950-talet lanserades perkloretylen. Brandrisken minskade ännu mer, men ämnet är synnerligen miljöfarligt. Det var fortfarande den förhärskande metoden när den här texten publicerades 2016, även om en säkrare och mer miljövänlig koldioxidtvättning introducerats på senare år.
Källa: kemtvattsguiden.se

Göranssons jubileumsskift, utgiven 1957.

KÄLLOR
Göranssons Färgeri och Kemtvätt 125 år (1957)
Hantverk i Sverige (LTs Förlag i samarbete med Nordiska Museet, 1989)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Butiker i Kalmar på 1950-talet (utgiven av Kalmar stads hembygdsförening 2012)

STORT TACK
till Peo Nilsson, Kvigerälla, Glömminge, som generöst ställt Göranssons jubileumsskrift till förfogande och upplyst om vilka de båda männen på bilden överst i blogginlägget är; hans egen morfar Edvard Ahl står till höger.

STORT TACK 
även till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar. 

Baronen har ett flott förflutet

Massor av margarin! På den här bilden från början av 1940-talet arbetar man vid den så kallade multiplexvalsen. Före andra världskrigets utbrott tillverkades drygt 6.000 ton margarin årligen i Kalmarfabriken. I mitten av 1950-talet var man uppe i mer än 17.000 ton per år.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Att köpcentret Baronen håller till i en av Kalmars gamla livsmedelsindustrier känner kanske inte alla till som går dit för att handla. Under nästan 60 år tillverkades här tusentals ton margarin varje år. Som mest arbetade ungefär 220 personer i fabriken som spred sitt omisskännliga os över stan.

Trots ett otal om- och tillbyggnader går det fortfarande att se att den gamla margarinfabriken Svea utgör stommen till dagens köpcenter. Bilden är från 1933.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

Cocos & Margarin AB Svea drog igång tillverkningen 1906. I huset fanns då sedan några år en havregrynskvarn, men den flyttades till ångkvarnskomplexet. Margarinfabriken var en del av familjen Jeanssons industriimperium i Kalmar. Initiativtagare var Ragnar L Jeansson (1873–1942), en hetlevrad herre som inte drog sig för tuffa metoder mot såväl konkurrenter som fackföreningar.

När Arbetsgivareföreningen 1926 lockoutade 130.000 metallarbetare utestängde Jeansson ett antal anställda vid margarinfabriken med motiveringen att de tidigare varit metallarbetare. Tilltaget väckte en storm av kritik runt om i landet, men lockouten blev kortvarig och det hela rann ut i sanden.

Margarinmärket Tre Ess lanserades i mitten av 1920-talet av Zenith i Malmö, men sedan fabrikerna börjat samarbeta om försäljningen fanns det även i Kalmar. ”Smakar Som Smör” stod de tre essen för, men det var en slogan som förbjöds på 1930-talet. Margarinreklam fick inte använda ordet ”smör” hur som helst. 1956 togs namnet upp på nytt till det första svenska bordsmargarin som såldes förpackat i aluminiumfolie.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

1926 var också året som gjorde slut på de ständiga priskrigen. Zenith i Malmö, Fenix i Helsingborg, Pellerin i Göteborg, Svea i Kalmar och flera andra hade i åratal bekämpat varann med alla medel. 1913 hade Svea rent av gått omkull, men återuppstått direkt som Nya Margarin AB Svea.

Reklamkrig modell 1923. Annons riktad mot en ny produkt från Zenith och Pellerin.

Första världskriget klarade Kalmarfabriken till en början ganska bra eftersom man till skillnad från konkurrenterna hade ett eget raffinaderi. Men råvarutillförseln ströps och de sista krigsåren försökte man göra smörersättning av potatis.

Margarinmärket Runa lanserades 1925 och blev en försäljningssuccé.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

1920-talet fortsatte med nya priskrig men 1926 gick fabrikerna samman i ett gemensamt försäljningsbolag, med udden riktad mot den alltmer konkurrenskraftiga kooperationen. Året därpå köpte holländska Unie NV – sedermera Unilever – in sig i Svea. Oljefabriken – nuvarande Byteatern – som var nära knuten till margarinfabriken las ner 1932. 100 personer förlorade jobbet.

Svea matolja producerades i den egna oljefabriken.
Bild ur "Kokbok och rådgivare – Nya Margarin AB Svea, Kalmar" (1926)

Oljefabriken drogs igång igen under andra världskriget (den las slutligen ner 1957). 1947 ombildades Svea till AB Liva Fabriker och på 50-talet ökade margarinproduktionen stadigt.

I början av 60-talet bestämde sig Unilever för att bygga en ny fabrik på Lidingö. Fabriken i Kalmar stängdes 1964 och gjordes snabbt om till varuhuset Kalmar Stormarknad, som i sin tur blev köpcentret Baronen 1977.

Men det är en annan historia.

Köpcentret Baronen på en bild från 2013.
Foto: Klas Palmqvist

FAKTA / Margarin
I mitten av 1800-talet var efterfrågan på smör mycket större än tillgången och priset var högt. På 1860-talet utlyste den franske kejsaren Napoleon III en tävling för att få fram en billig smörersättning. Kemisten Hippolyte Mège-Mouriès presenterade 1869 en produkt han kallade för ”margarin” efter det grekiska ordet för pärla, ”margaron”. Under det fransk-tyska kriget och belägringen av Paris 1870–71 fick margarinet sitt genombrott. I början användes bara animaliskt fett, talg och ister, som kärnades med skummjölk. Först under 1900-talets första årtionde kunde man raffinera vegetabiliskt fett så att det gick att använda till storskalig margarintillverkning.

Några av de anställda vid fabriken som de presenterades i jubileumsskriften "Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955":

John Ottosson, chaufför, anställd 1924. Fackföreningens ordförande. 

Aina Nilsson, anställd 1924.

Per Follin, mejerist, anställd 1912.

Annie Johansson, kassörska, anställd 1924.

Torsten Andersson, anställd 1923.

F d maskinmästare Johan Sundberg, anställd 1906.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 9 november 2013

KÄLLOR
Jeansson-sagan, artikelserie av Rolf Ljung och Alf Olsson i Östra Småland den 13–18 november 1981
Kokbok och rådgivare, utgiven av Nya Margarin AB Svea Kalmar (Göteborg, 1926)
Margarinaktiebolaget Svea 1905–1955, jubileumsskrift under medverkan av Harald Lignell (Kalmar, 1955) 
Jeanssondynastin av Göran P D Adolfson (Kalmar, 1993) 

TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar Läns Museum.

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

LÄNKAR till andra texter på bloggen:
• Gula Faran och vampyrernas kung
• Tippade nazisten i Stensökanalen
• När marzipanen kom från Kalmar

Pané var ytterligare ett av Sveas margarinmärken.

När köket kom från Kalmar

Ett härligt, jättestort kök på en reklambild från Kalmarkök, förmodligen från 60-talets början. Notera arbetsbänken för symaskinen till vänster och den djärva färgsättningen av lådorna. Kylskåp finns förstås, men frysen har ännu inte blivit standard i det svenska köket.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I nästan 40 år levererades köksinredningar till lägenheter och villor runt om i Sverige från AB Kalmarkök. Som mest hade företaget 220 anställda.

Andra världskriget var slut och i Kalmar behövdes nya bostäder – som alltid är man frestad att säga. Freden satte på allvar fart på byggverksamheten i stan och till de flitigaste i branschen hörde N J Andersson & Son. 

Standardsnickeriers fabrik i kvarteret Giraffen byggdes 1947 och såg ut så här från början. 60 personer arbetade där, men verksamheten växte snabbt och fabriken kom att byggas ut i flera omgångar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ivar Tegnander hade 1944 tagit över ledningen av sin far Nils Johan Anderssons byggnadsfirma. Två år senare såg han till att starta Standardsnickerier AB för att säkerställa tillgången på inredningssnickerier i de hus N J Andersson & Son byggde, dels i egen regi, dels på entreprenad åt bland andra kommunala Kalmarhem.

Byggnadsingenjör Ivar Tegnander (1904–1991), en av de enskilda personer som – på gott och ont – bidrog allra mest till omdaningen av Kalmar på 1900-talet.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Redan påföljande år flyttade Standardsnickerier in i nya lokaler i kvarteret Giraffen och verksamheten expanderade sedan rejält i många år. 

Ivar Tegnander var vd fram till 1960 och återkom 1963 efter ett mellanspel av Olle Högström, innan svärsonen Stig Molinder tog över 1965. 

Då ändrades företagsnamnet till AB Kalmarkök, vilket redan tidigare använts som varumärke. 1970 såldes företaget till statliga Svetab. 

Spånskivan gjorde sitt intåg i byggindustrin i samband med att en miljon bostäder skulle byggas i Sverige 1965–75. Produktionsbild från Kalmarkök 1976.
Foto: Östra Småland

Kalmarkök las ner några år in på 1980-talet. Sedan dröjde det inte länge innan det blev stormarknad i lokalerna. Först på plats var kooperationens Obs 1985, sedan följde Ica och den ena specialbutiken efter den andra. På sitt sätt ett av de tydligaste exemplen på att den tämligen korta industriepoken i Kalmar gick mot sitt slut och ersattes av handel, den verksamhet som präglat stan ända sedan den uppstod under tidig medeltid.

På höga klackar vid städskåpet i köket, iförd ett fantastiskt förkläde med metkrokar, flöten och fiskar, öppnar husmor en förpackning bonvax:”Självbonande Lustra”.
Reklambild från tidigt 60-tal ur Kalmar läns museums arkiv

Festligt dukat för vardagsmåltid på en katalogbild från Kalmarkök 1962. Den unga husmodern talar i trendriktig kobratelefon och har såväl transistorradio som kryddhylla och bokhylla för kokböcker (till vänster) i sitt, ljusa, stora och toppmoderna kök. Men på en av spisens spiralplattor står den blekgula emaljerade kaffepannan från Kockums i Ronneby som ett minne från forna tider.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 29 oktober 2016

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

KÄLLA
till uppgifterna om Kalmarkök är framför allt Kalmar Lexikon (2014), huvudredaktörer Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson.