 |
| Ture Gerdes (1907–2002), här på äldre dagar, blev hela livet upprörd över orättvisor och tvekade inte att gripa in för att hjälpa andra. Just så som andra hade hjälpt honom när han som ung trakasserades av Kalmars myndigheter och inte ens skulle få skaffa mat till sin familj. Foto ur Östra Smålands arkiv |
Applåderna från de 2.000 personer som samlats på Sveaplan i Kalmar dånade mot talaren, Östra Smålands chefredaktör Adolf Malmborg:
– Man gör inte som arbetslöshets- och hjälpkommittén i Kalmar, utsätter en arbetslös för svältdöden!
I folkmassan fanns den unge arbetslöse man som Malmborg syftade på. Han hette Ture Gerdes. De makthavande i Kalmar hade bestämt sig för att göra hans liv till ett helvete.
 |
| Demonstrationståget avgick från Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen och hade Sveaplan på Malmen som slutstation. Annons i Östra Småland den 7 oktober 1933 |
Den 26-årige arbetslöse tvåbarnspappan Ture Gerdes hade gjort sig känd som radikal och stridbar redan när han jobbade på den Jeanssonägda oljefabriken i stan. Holländska multijätten Unilever hade kommit in i som delägare redan på 20-talet och 1932 stängdes plötsligt fabriken.
Arbetslösheten var redan hög i Kalmar och beredskapen och viljan från myndigheternas sida att ordna nödhjälpsarbeten och ekonomiskt stöd var milt sagt svag. Sådant måste mer eller mindre tvingas fram genom aktioner av de nödställda själva.
Till exempel då 700 arbetslösa, trots en hotande konfrontation med polisen, lyckades överlista ordningsmakten och få in en delegation med Gerdes i spetsen, som kunde tala för deras sak på ett fullmäktigemöte.
De så kallade AK-jobben (AK = Arbetskommissionen) kom dock i gång efter hand. Ture Gerdes konstaterar i sin bok Det blågula repet från 1976 att det oftast rörde sig om rent kommunala arbeten som utfördes till mycket låg ersättning.
Gerdes var bland annat med när Slottsfjärden tömdes på vatten. Massor av historiska föremål kom i dagen medan muddermassorna användes till utfyllnad.
 |
| Många arbetslösa Kalmarbor var sysselsatta vid torrläggningen av Slottsfjärden 1932–34. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
En ung arbetsledare dök upp en dag – en av stans mest ökända nazister, prålande med sitt hakkorsmärke – och beordrade Gerdes att följa med honom. De gjorde halt vid ett stort avröjt fält i stans södra delar:
– Här ska ni schakta ner ett uttag i marken, tre meter i fyrkant och två meter djupt – till att börja med...
– Kanske en massgrav, undrade Gerdes oskyldigt.
– Kalla det vad fan ni vill! Bara se till att det blir gjort!
Här skulle länssjukhuset byggas. Gerdes sattes att hugga i alldeles på egen hand. Idrottsman som han var tog han det som träning.
Sedan Östra Småland publicerat en insändare, skriven av en för Gerdes okänd antinazist, slapp han dock det ensamma straffarbetet.
I stället fick han och ett 30-tal andra arbetslösa i uppgift att gräva Stensökanalen, för att småbåtsägarna skulle slippa omvägen runt udden när de tog sig mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge.
 |
| Arbetet i full gång med att ordna vattenleden mellan Västra sjön och Stensö fiskeläge. Det var här ”AK-führern” stod på öronen i leran. Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
”AK-führern” från lasarettsgroparna var den som hade hand om de magra löneutbetalningarna varje fredag. En sådan dag rågades måttet när han gick in i arbetsboden, vräkte sig i en stol, slängde upp sina bestövlade fötter på bordsskivan bland jobbarnas matboxar och la armarna i kors över bröstet.
När arbetarna kom in i boden för att kvittera ut sina slantar höjde han handen och röt:
– Stopp! Ni lämnar genast boden och återvänder till era arbeten! Sen kommer ni hit en och en i den ordning jag ropar upp er!
Först blev det alldeles tyst. Sedan brakade det löst. Arbetarna stormade fram till bordet, slet upp honom och bar i väg honom till en tom tippvagn som stod på ett flyttbart spår som ledde ner till schaktstället.
Översittaren slängdes ner i vagnen, bromsarna lossades och den skramlade nedför slänten tills det blev tvärstopp mot ett bromsblock nere i kanalen. Den förskrämde passageraren flög i en elegant båge innan han under allmänt jubel landade mjukt i en gyttjepöl.
Han kravlade sig upp ur leran, skakade vanmäktigt knytnävarna åt de rått skrattande jobbarna och sprang till sin cykel. Däcken var tomma. Han fortsatte till fots in mot stan.
Gerdes berättar att man snart kom till besinning. Här gällde det att handla snabbt.
Tippvagnen drogs upp och spåret flyttades bort från kanalen. Cykeldäcken pumpades och portföljen med pengarna och avlöningslistan, som den avskydde ”AK-führern” haft med sig, togs om hand. Varje man fick kvittera ut sitt lönekuvert, varpå den fulltecknade listan las i portföljen som klämdes fast på cykelns pakethållare.
När den något uppsnyggade arbetsledaren återkom i sällskap med polisen konstaterade den medföljande kriminalaren bistert att det inte fanns någonting alls som kunde styrka anklagelserna mot arbetarna.
Sedan tilltog förstås trakasserierna mot Gerdes. Efter att ha arbetat med att baxa minnesstenen över Gustav Vasa på plats på Stensö udde, protesterade han mot att efter ”AK-führerns” uträkning bara ha fått 13,50 kronor i veckolön (drygt 400 kronor i dagens penningvärde) – han var berättigad till minst 20 kronor till.
 |
| Vasakumlet på Stensö, fotografgerat 1933. Det mödosamma arbetet med att forsla det 25 ton tunga stenblocket från dess ursprungliga läge flera hundra meter bort och sedan lyfta det på plats utfördes som underbetalt så kallat "reservarbete". Och ingen var mer underbetald än Ture Gerdes. Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Gerdes avstängdes då ”för all framtid” från AK-arbetsplatserna. Han stod under ständig polisbevakning. Han fick inget kontantunderstöd, varken på AK-byrån eller fattigvården.
Inte ens på soppköket för arbetslösa som inrättats på Tullskolan fick han ärtsoppa till sin familj. När Gerdes ombads uppge sitt namn blev svaret:
– Jaså, jaha. Jag är lessen, men ni får ingenting här, det är tillsagt...
Genom att göra det omöjligt för honom att försörja sin familj skulle myndigheterna kunna internera honom på ”arbetshemmet” Ödevata utanför Emmaboda, dit ”försumliga” familjefäder skickades.
Upprördheten blev stor när detta blev känt i stan. En morgon stod en korg med ett tjog ägg från den socialdemokratiska ungdomsklubben utanför dörren, trots att Gerdes gällde för att vara kommunist. Av lantarbetarfacket fick familjen en välfylld portmonnä och ett kuvert med insamlingslistor där lantarbetarna skrivit sina namn. Beloppen var små, 50 öre, men för lantarbetarna innebar det en timlön.
– Ni här i stan hjälpte oss i Mörekonflikten, sa mannen som överlämnade börsen när Gerdes tackade för hjälpen.
Fallet Gerdes hade på allvar börjat väcka uppmärksamhet även på riksplanet. Gerdes cyklade till Stockholm och lyckades träffa samtliga partiledare.
Följden av mötet på Sveaplan blev att han så småningom åter tilläts arbeta i AK:s regi.
Slottsfjärden fylldes med vatten igen, turisterna kunde beundra minnesstenen över Gustav Vasa på Stensö och småbåtarna skvalpade fram i kanalen.
LYFTE 56 000 KILO VARJE DAG PÅ JOBBET
Större delen av sitt långa liv kom Ture Gerdes att arbeta som journalist.
Han var född 1907 och började som 13-årig volontär på Kalmar Läns Tidning. Men när han efter fem år fortfarande bara tjänade 25 kronor i veckan började han 1926 i stället jobba på oljefabriken (där Byteatern håller till i dag). Stans slitsammaste arbetsplats, men lönen var i alla fall en 50-lapp.
Sedan fettet, som användes till margarintillverkning, pressats ur soja, kokos och jordnötter, återstod ett mjöl som såldes som kraftfoder. Det förpackades på 70-kilossäckar. Gerdes uppgift var att springa ett tiotal meter med varje säck på nacken och slänga ifrån sig den så precist att en stabil ”stuv” byggdes upp.
Hundra säckar i timmen, åttahundra – eller 56 000 kg – på varje skift; man arbetade treskift som täckte hela dygnet.
 |
| Det var sådana här säckar Ture Gerdes hanterade på jobbet varje dag. Bilden är tagen på oljefabriken i februari 1931. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv |
Efter tiden som arbetslös och AK-arbetare började Gerdes arbeta på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag 1936. Snart fick han nog av utrensningarna på redaktionen, protesterade och blev utesluten ur partiet.
I stället hamnade han i den socialdemokratiska pressen. Som reporter på Aftontidningen (AT) och senare Aftonbladet ägnade han sig åt undersökande journalistik långt innan det kallades så. Han tog jobb i industrin, skogen och vården för att kunna berätta om hur det egentligen stod till i Sverige.
Men han hade breda kunskaper och kunde också skriva om såväl rymdfärder som kärnkraft och användes även som krigsreporter. I början av 60-talet var han i Kongo där svenska FN-trupper sattes in i striderna.
Allra mest uppskattad blev han kanske ändå som kåsören Tidlund, som i 30 år medverkade i Metallarbetaren. Tidningen kom ut en gång i veckan och nådde en miljon läsare.
Efter pensioneringen började Ture Gerdes skriva böcker. Han gav ut ett urval av sina kåserier, berättade om sina undersökande reportage och skrev satiriska berättelser, där makthavare och storfinans fick vad de förtjänade.
 |
| Ture Gerdes: Det blågula repet (1976) |
Och så gav han ut två små böcker om sitt liv i Kalmar. I Det blågula repet (1976) berättar han om sin uppväxt och sina tidigaste erfarenheter av arbets- och arbetslöshetslivet. Händelserna är autentiska liksom många av namnen.
 |
| Ture Gerdes: Jag minns en dag (1978) |
En del av uppväxtminnena återkommer i barn- och ungdomsboken Jag minns en dag som gavs ut 1978. Den utspelar sig under en händelserik lördag i Kalmar 1919, när den tolvårige huvudpersonen fått ledigt från skolan för att hans snälle magister ska gifta sig.
SATTE KLUBBREKORD I MELLANHOPP
”Elitgymnast, friidrottare, fotbollsdåre och boxningsfantast”. Så beskriver Ture Gerdes sig själv i den självbiografiska boken Det blågula repet.
Gerdes var djupt engagerad i idrotten. Det märks inte minst om man bläddrar i Ängö Idrottsförenings 20-årsjubileumsskrift, som är en ovanligt underhållande publikation i sitt slag.
Den gavs ut 1931. Då hette föreningens vice ordförande – ja, just det: Ture Gerdes.
 |
| Kalmar SK:s styrelse 1931. Bakre raden från vänster: Oskar Dahlgren, Ragnar Jonsson, Rudolf Carlander, Ture Gerdes och Sten Berg. Främre raden från vänster: Arvid Johansson, Oskar Johansson och Gustav Lönner. Foto: Walter Olson |
Tittar man närmare efter ser man att det också är han som skrivit de flesta texterna. De är signerade ”T. G.”, ”T–e”, ”G–s” och ”Tyko”. ”Tyko” kallade han sig också när han några år senare skrev i Ny Dag.
Ängö IF hade redan 1929 bytt namn till Kalmar SK när jubileumsskriften kom ut. Så heter klubben än i dag. Samtidigt ändrades den svarta klubbdräktens färg till ”den något gladare gröna” som även den består.
Det var fotbollen som stod i centrum för Ängö IF under föreningens första tio år. Men man lyckades aldrig riktigt konkurrera med de bästa lagen i stan.
Så småningom vann friidrotten insteg och fotbollen mer eller mindre självdog, vilket är närmast unikt bland svenska idrottsföreningar. Motsatsen är desto vanligare – en allmän idrottsklubb som specialiserar sig på fotboll; Kalmar FF är ett typiskt exempel, man har tidigare haft bland annat bandy, friidrott, handboll – även för damer – och bridge på programmet.
Hur framstående Gerdes egentligen var som idrottsman framgår inte av jubileumsskriften. Men han innehade i alla fall klubbrekordet i den något kuriösa grenen mellanhopp, ”en krävande idrottsgren som fordrar stor snabbhet, smidighet, spänst och djärvhet”, som det står i Nordisk Familjeboks Sportlexikon.
Gerdes rekord löd på 3,82 meter och var satt 1930. Det svenska rekordet innehades då av E Svensson, Vikingen, på 4,59 meter, en notering som W Sjöström, IFK Östersund, 1931 förbättrade med tre centimeter.
Så här beskrivs mellanhopp i Nordisk Familjeboks Sportlexikon, del 5, från 1943:
 |
| Efter upphoppet i mellanhopp sättas händerna med kraft på hästen i dels påskjutande, dels balanserande syfte. |
 |
| Händerna ha släppt hästen, i nästa moment kastas benen fram till marktagning. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar