Hundra års strid om Floras kulle

Floras kulle som den såg ut när den var så färdig den nu blev. Till vänster står tre flickor mitt i Ölandsgatan, men Odd Fellowshuset, som byggdes 1904–05, syns inte till, vilket förstås innebär att bilden är äldre än så, Gissningsvis är den tagen cirka 1901 och kanske en av herrarna på kullen rent av är initiativtagaren Albert Atterberg. I bakgrunden till höger skymtar den stora byggnad som från 1906 inrymde Margarinfabriken Svea, i dag känd som köpcentret Baronen.
Foto: Herman Sandberg

Floras kulle i Kalmar är ett gott exempel på hur en välment idé kan ge upphov till en infekterad kommunal debatt som pågår i åratal, med rasande insändarstormar i lokalpressen, myndigheter som kommer i gräl med kulturinstitutioner, vilket till och med får regeringen att ingripa både en och två gånger – alltihop för en planterings, en kälkbackes och en statys skull. Det tog nästan exakt 100 år innan till slut några blommor fridsamt började spira på platsen för stridigheterna.

Albert Atterberg föddes i Härnösand 1846. Blev först student och sedan adjunkt och docent vid universitetet i Uppsala. 1877 kom han till Kalmar och här blev han kvar till sin död 1916.

Alltihop började med att kemisten Albert Atterberg från Kalmar på 1890-talet besökte Humlegården i Stockholm för att ta sig en titt på skulptören John Börjessons nyligen invigda minnesmärke över Carl Wilhelm Scheele, apotekare i Köping och kemist även han. Som sådan upptäckte han syret och vann därmed evärdlig ryktbarhet. Åtminstone i Sverige, utomlands behandlas han mer som luft i sammanhanget och äran tillkommer antingen britten Priestley eller fransmannen Lavoisier, beroende vilka nationella preferenser som föredras.

John Börjessons staty av Carl WIlhelm Scheele (1742–1788) på toppen av Floras kulle i Humlegården i Stockholm. Fotografiet är från 1896, bronsskulpturen från 1892. Det var ett besök här som inspirerade Atterberg att 1899 föreslå inrättandet av en Floras kulle i Kalmar.
Foto: Okänd fotograf/Stockholms Stadsmuseum – Stockholmskällan

Atterberg höll säkerligen på sin svenske kollega – som i och för sig råkade vara född i Stralsund i det då för tillfället svenska Pommern – och uppenbarligen uppskattade han monumentet och framför allt det parti av Humlegården som minnesmärket var en del av: Floras kulle.

Kälkbackarna och iskanorna nedför Floras kulle i Humlegården har varit ett givet vinternöje för många generationer av barn i Stockholm. Den här bilden togs 1947.
Foto: Lennart af Petersens/Stockholms Stadsmuseum – Stockholmskällan

På kullen runt Scheele bredde grönskan ut sig under sommarhalvåret och på vintern blev kullen, på vars topp Scheele avspänt sitter och upptäcker syret, omvandlad till en förträfflig kälkbacke för Stockholmsbarnen.

En häst med vagn passerar norrut på Larmgatan vid korsningen med Södra Långgatan en dag 1887. Till höger ligger det gamla kommendanthuset, byggt som kasern cirka 1780, senare stans fattighus. Sedan det slutat användas 1898 ersattes det ironiskt nog av det pompösa Riksbankshuset. Till vänster Hushållningssällskapets kemiska station, inrättad 1877 och fram till 1916 – de sista dryga tio åren i andra lokaler – under chefskap av Albert Atterberg, forskaren som 1903 skapade Atterbergsskalan, vilken än i dag används av geotekniker och geologer för att indela jordartspartiklar i storleksklasser.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Atterberg tog med sig idén hem till Kalmar, där han inte enbart ägnade sin tid åt arbetet på Hushållningssällskapets kemiska station på Södra Långgatan, utan också hann med att vara en högst engagerad samhällsmedborgare med säte i stadsfullmäktige. 

Atterbergska trädgården är knappast någon av Kalmars mest kända parker. Den var större förr när Albert Atterberg själv disponerade den. Han bodde på Södra vägen 1, även känt som Hospitalet, Kalmars första lasarett, det ljusa huset i vänstra bildkanten. Parken är från början en del av den betydligt större Rostadsparken som klövs i två delar när järnvägen drogs tvärs igenom den på 1870-talet.
Foto: Klas Palmqvist

I Kalmar hade man, sedan staden officiellt upphört att vara fästning 1786, ägnat det senaste dryga århundradet åt att omsorgsfullt bryta ner det kolossala försvarsverk som omgav Kvarnholmen och som man under ungefär lika lång tid dessförinnan varit strängt sysselsatta med att bygga upp. 

Den enorma statliga satsningen att vid 1600-talets mitt flytta en av rikets största, rikaste och viktigaste städer, från dess urgamla plats i skuggan av slottet, en bit åt nordost till en ö som man lät omgestalta totalt och transformera till en toppmodern fästning med en stad innesluten bakom sina murar och bastioner, kan väl på sätt och vis betraktas som ett monumentalt fiasko. I alla fall ur militär synpunkt. Strax därpå flyttades ju riksgränsen och det nya Kalmars kanoner kom aldrig till användning; vid något enda tillfälle lär det ha skjutits en salva eller två ut mot sundet när man tyckte sig skymta några danska örlogsmän.

Kvarnholmen på Kalmars stadsplan av år 1651. Bastionen som skjuter ut längst ned till vänster är Christina Regina där Floras kulle kom att anläggas. Även Kvarnholmens ursprungliga konturer finns angivna.
Beskuren bild ur ”Kalmar mellan dröm och verklighet – konstruktionen av den tidigmoderna staden” (2016)

De delvis svårt förfallna vallarna och befästningsverken hade i början av 1860-talet slutgiltigt överförts från staten och kyrkan till kommunal ägo. Mycket av dem hade sedan rivits, delvis som nödhjälpsarbeten när arbetslösheten varit stor. 

Kvarnholmen hade också vuxit till sig en hel del genom utfyllnader, inte minst i området där järnvägsstationen och spårområdet anlagts 1874. Alldeles där i närheten fanns återstoden av bastionen Christina Regina. Nu var frågan vad som skulle hända med den och med området närmast runt omkring.

Resterna av bastionen Christina Regina i slutet av 1800-talet, innan man fått för sig att anlägga Floras kulle på platsen.
Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Innanför de bastanta murarna hade domkyrkokantorn Holmberg på 1860- och 1870-talet anlagt och vårdat en prydlig trädgård. Stinsen, konsuln och tidningsmannen Karl Ek har nostalgiskt beskrivit den och dess välsmakande frukter:

”In till trädgården som var hägnad mot Larmgatan och längs vallens dosering, ledde en grönmålad dubbelgrind med höga stolpar. Plommonträden sträckte gudskelof sina grenar långt öfver staketet, ja, jag vill minnas så högt upp mot vallkrönet, att man njöt under själsskakning af dess ljufliga frukter.”

Från vallen hade man också en enastående utsikt över Kalmarsund. Men allt förändrades när större delen av murarna bröts ner och träd planterades på det som blev kvar. Därigenom uppstod så småningom den så kallade Pildalen med grönska och bersåer. Traktens damer höll gärna kafferep här i det fria, men snart gjorde sig närheten till krogar och utminuteringsställen för brännvin sig påmind. Pildalen intogs av törstiga herrar, som försökte skramla ihop de 90 ören som krävdes för inköp av en liter renat. När det väl var avklarat och dryckjomet inhandlat inmundigades det med de stökiga följder sådant brukar få. ”En anständig människa kunde snart inte för sitt goda namn och rykte beträda platsen”, konstaterar Kalmarkrönikören Manne Borgwall i sin redogörelse för turerna kring Floras kulle i en artikel från 1943.

En kommitté tillsattes 1898 för att reda ut vad som borde göras med det som återstod av försvarsanordningarna i det här hörnet av Kvarnholmen. I oktober 1899 hade man funderat färdigt och förslog att en del av vallen mot Larmgatan skulle tas bort och det som blev kvar skulle göras till en svag sluttning mot en plantering nedanför.

Albert Atterberg hade suttit med i kommittén, men efter sitt Stockholmsbesök förde han fram en egen idé: 

”Härvid har som mönster föresvävat mig den vackra 'Floras kulle' i Humlegården i Stockholm, vilken utgör platsen för den lilla vackra Scheelestoden. Vi skulle lätteligen här kunna anordna en dylik 'Floras kulle' med plats för en framtida staty av någon av samhällets historiska män (till exempel av Stagnelius). För sådan reglering behöver vallen förändras till sin form och mittenpartiet behöver betydligt förhöjas och förvandlas till en hög platå. Uppvägarna till platån kunna bilda goda kälkbackar för stadens ungdom, alldeles som i Stockholm 'Floras kulle' därtill användes.”

Det var ett förslag som väckte anklang! I juni 1900 beslutades att Atterbergs projekt skulle genomföras och arbetet satte i gång redan samma sommar. Men hur det nu kom sig – ”utförandet blev emellertid förfuskat”, konstaterar Borgwall – kom resultatet inte alls att motsvara vad Atterberg hade hoppats på.

Sedan de flesta kommit till insikt om att projektet inte skulle bidra till att förhöja stadens skönhet, snarare tvärtom, beslutade fullmäktige i juni 1901 med 14 röster mot tio att helt sonika riva hela rasket, inklusive den del av vallen som stod kvar alldeles intill. 

Floras kulle på ett foto från 1903 när stadsfullmäktige bestämt sig för att projektet var misslyckat och skulle jämnas med marken. Till höger går Larmgatan och bakom kullen ser man Riksbankshusets torn sticka upp. Mitt framför den, till höger om dragkärran, står en man lutad mot den vattenpump där stans många åkarhästar ofta fick stanna till för att vattnas.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Detta trots att kullen i alla fall visat sig kunna fungera som kälkbacke på vintern, även om den nog var i brantaste laget för de minsta barnen. För de lite större pojkarna blev det en utmaning att försöka ta sig ner hela väggen på skidor utan att falla. Såvitt Manne Borgwall kunde erinra sig var det ”endast två oförvägna ynglingar” som lyckades med konststycket, ”båda nu ’grånade män i staten’.”

Debatten hettade nu till rejält, vilket förstås medförde att den kalmaritiska nationalsporten överklaganden började utövas på allvar. Vad fullmäktige bestämt överklagades sålunda till Kungl. Maj:t, det vill säga regeringen, som exakt ett år efter att Kalmarpolitikerna fattat sitt beslut såg till upphäva det. Detta eftersom Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, som den heter med särskrivning och allt, menade att vallen måste anses som fornminne.

De hundratals meter av vallen som redan tidigare hade raserats och de partier som man bestämt sig för att bevara hade inte intresserat riksmyndigheterna eller den nationella fornminnesvården det bittersta. I mars 1903 gick ett mot överheten rejält uppretat fullmäktige på nytt till omröstning i frågan. 25 ledamöter ville ta bort både kulle och vall omgående och bara två var emot. Den ene var förstås förslagsställaren Atterberg själv, som inte gett upp hoppet om att kunna snygga till terrängen; den ende som stödde honom var järnvägens trafikchef major Carl Wilhelm Jung, som trots detta ställningstagande ändå blev fullmäktiges ordförande året därpå.

Ett vykort daterat den 1 maj 1905 som visar Floras kulle precis innan den började raseras. Vykortet har getts ut av Anna Sandbergs Cigarraffär. Den hette så långt fram i tiden och det går nog fortfarande att inhandla tobaksvaror där, men lokalen på Kaggensgatan 21 är sedan länge i första hand spelbutik.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Vitterhetsakademien vägrade emellertid att ge med sig och efter mycket om och men överklagade stadsfullmäktige akademiens avslag till regeringen, som denna gång gick på kalmariternas linje och medgav att kullen fick tas bort.

I maj 1905 började så Floras kulle jämnas med marken. Alltihop transporterades bort som fyllningsmassor till den än så länge obebyggda Sveaplan. 

Den 1 juni 1905 står sju man och gräver bort kullen och som bilden visar har de kommit ungefär halvvägs.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Men själva vallstumpen slog Vitterhetsakademien fortsatt vakt om. I flera år utfärdades massor av skrivelser, genomfördes den ena utredningen efter den andra och organiserades uppvaktningar både här och där. I november 1912 gav akademien till slut med sig. Vallen togs omgående bort och nu stod man där med en alldeles plan yta, som man inte riktigt visste vad man skulle ta sig till med. Floras kulle kallades den fortfarande, trots den totalt tillplattade topografin, det blev till och med namnet på själva kvarteret.

Det var den här vallresten stadsfullmäktige i Kalmar och Vitterhetsakademien höll på att träta om ända till 1912. Sedan revs även den.
Foto: Emil Blomberg/Vykort ur Olle Vallerheds samling

Så småningom pockade den växande bilismen på uppmärksamhet. Lösningen blev att anlägga en bensinstation och låta resten av den öppna plats där kullen en gång rest sig fungera som parkeringsplats. En del av området gör så än i dag.

Bilden är tagen den 23 juni 1930. Hästen släcker törsten vid den pump som fick ersätta den som försvann tillsammans med Floras kulle. I bakgrunden står bilar parkerade på kullens forna plats och det låga skärmtaket som skymtar borta till höger hör till den bensinstation, vars efterföljare fanns kvar ända in på 90-talet. Bensinpumparna är borta i dag, men vattenpumpen står där fortfarande, även om den är torrlagd.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Annars fanns det på 30-talet långt framskridna planer på att bygga ett posthus på den centralt belägna och lättillängliga tomten. Posten höll då till i alldeles för trånga och dåligt anpassade lokaler i Riksbankshuset alldeles intill. Till slut skrinlades planerna när man insåg att det hela skulle göra trafiksituationen framför Centralen på tok för komplicerad. I stället byggdes på 40-talet ett nytt och in i minsta detalj genomtänkt posthus på Sveaplan – det vill säga på jorden från gamla Floras kulle – där det fanns ordentligt med svängrum. Det var första gången en viktig samhällsinstitution i stan förlades utanför Kvarnholmen. På Sveaplan blev posten kvar till 1993. Efter skiftande öden omgestaltades byggnaden häromåret till stadsbibliotek.

Klockan är tio på förmiddagen söndagen den 25 november 1945, första dagen då bensinen är fri, det vill säga ransoneringen som rått under krigsåren har upphört. Till vänster tankar man Esso och till höger är det Shell som gäller.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Så här såg den nya bensinmack ut som runt 1950 ersatte den gamla från 20-talet. Nu hade Esso försvunnit och Shell var ensamma om anläggningen.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bensinstationen på Floras kulle fanns också kvar in på 90-talet. Det rörde sig från början i själva verket om två mackar: i ena änden huserade Shell och i den andra Pratt, så småningom känt under firmamärket Esso. I skarven till 50-talet revs den gamla bensinstationen och i den nya som byggdes på samma plats fanns bara Shell kvar. 

”Full tank, förstås!” Gösta Tapper var föreståndare på Shellmacken vid Floras kulle på 50-talet.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sedan hände egentligen ingenting förrän man lagom till firandet av 600-årsminnet av Kalmarunionen 1997 tyckte att stan borde snyggas upp lite här och var. Macken försvann och är sedan dess ersatt av den blomstrande plantering som omger en diminutiv kulle där ett litet lusthus placerats. Elsie Dahlbergs skulptur ”Vindil” har fått flytta från andra sidan Larmgatan och infogats i ensemblen.

Sommargrönska på Floras kulle som den sett ut sett sedan 1997. Just den här bilden är från 2014.
Foto: Gunnar Magnusson/Kalmar stads hembygdsförening

Så blev det till slut ändå lite grann som Albert Atterberg hade önskat den där gången i slutet av 1800-talet, en kulle med blommor och konstverk – fast kälkbacke duger den förstås inte till. 

Det tog bara nästan 100 år. 

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 29 januari 2021

Bronsskulpturen ”Vindil”, som påminner om en gammaldags galjonsfigur, är ett verk av Elsie Dahlberg (1916–2005). Den ställdes upp 1983 framför Gröna stugan, där tidigare turistbyrån låg, men har sedan flyttats tvärs över Larmgatan och har nu sin plats i den låga mur som omger planteringarna runt den lilla kullen.
Foto: Östra Småland

KÄLLOR
Svenskt biografiskt lexikon, artikel om Albert Atterberg av Sv. Odén
Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (1944)
Lars Schött, Artur Kaibjer och Enar Koch (red): Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 (1962)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Jan Öhberg: Farväl till macken – Historien om bensinbolagen och den svenska bensinhandeln (2007)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Göran Tagesson och Peter Carelli (red): Kalmar mellan dröm och verklighet – konstruktionen av den tidigmoderna staden (2016)

TACK
till Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Jan Magnusson, Kalmar kommun; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; och Olof Vallerhed, Färjestaden.

LÄNKAR
Stockholmskällan
Klas Palmqvist: Postpalatset vid Sveaplan
Klas Palmqvist: Mackarna som bara finns kvar i tankarna
Klas Palmqvist: Gröna stugan, Röda stugan och Hotell Räcke
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder
På Digitalt museum finns mer än 90 000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

Inga törstiga hästar stannar längre för att dricka vid den gamla vattenpumpen vid Stationsgatans gång- och cykelbana. Blänket i vattenhon beror bara på att det regnat, ur pumpen har det inte kommit något vatten på länge. På andra sidan gatan skymtar den lilla kullen med lusthuset.
Foto: Klas Palmqvist