onsdag 9 oktober 2024

När köket kom från Kalmar

Ett härligt, jättestort kök på en reklambild från Kalmarkök, förmodligen från 60-talets början. Notera arbetsbänken för symaskinen till vänster och den djärva färgsättningen av lådorna. Kylskåp finns förstås, men frysen har ännu inte blivit standard i det svenska köket.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I nästan 40 år levererades köksinredningar till lägenheter och villor runt om i Sverige från AB Kalmarkök. Som mest hade företaget 220 anställda.

Andra världskriget var slut och i Kalmar behövdes nya bostäder – som alltid är man frestad att säga. Freden satte på allvar fart på byggverksamheten i stan och till de flitigaste i branschen hörde N J Andersson & Son. 

Standardsnickeriers fabrik i kvarteret Giraffen byggdes 1947 och såg ut så här från början. 60 personer arbetade där, men verksamheten växte snabbt och fabriken kom att byggas ut i flera omgångar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ivar Tegnander hade 1944 tagit över ledningen av sin far Nils Johan Anderssons byggnadsfirma. Två år senare såg han till att starta Standardsnickerier AB för att säkerställa tillgången på inredningssnickerier i de hus N J Andersson & Son byggde, dels i egen regi, dels på entreprenad åt bland andra kommunala Kalmarhem.

Byggnadsingenjör Ivar Tegnander (1904–1991), en av de enskilda personer som – på gott och ont – bidrog allra mest till omdaningen av Kalmar på 1900-talet.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Redan påföljande år flyttade Standardsnickerier in i nya lokaler i kvarteret Giraffen och verksamheten expanderade sedan rejält i många år. 

Ivar Tegnander var vd fram till 1960 och återkom 1963 efter ett mellanspel av Olle Högström, innan svärsonen Stig Molinder tog över 1965. 

Då ändrades företagsnamnet till AB Kalmarkök, vilket redan tidigare använts som varumärke. 1970 såldes företaget till statliga Svetab. 

Spånskivan gjorde sitt intåg i byggindustrin i samband med att en miljon bostäder skulle byggas i Sverige 1965–75. Produktionsbild från Kalmarkök 1976. 
Foto: Östra Småland

Kalmarkök las ner några år in på 1980-talet. Sedan dröjde det inte länge innan det blev stormarknad i lokalerna. Först på plats var koopperationens Obs 1985, sedan följde Ica och den ena specialbutiken efter den andra. På sitt sätt ett av de tydligaste exemplen på att den tämligen korta industriepoken i Kalmar gick mot sitt slut och ersattes av handel, den verksamhet som präglat stan ända sedan den uppstod under tidig medeltid.

På höga klackar vid städskåpet i köket, iförd ett fantastiskt förkläde med metkrokar, flöten och fiskar, öppnar husmor en förpackning bonvax:”Självbonande Lustra”.
Reklambild från tidigt 60-tal ur Kalmar läns museums arkiv

Festligt dukat för vardagsmåltid på en katalogbild från Kalmarkök 1962. Den unga husmodern talar i trendriktig kobratelefon och har såväl transistorradio som kryddhylla och bokhylla för kokböcker (till vänster) i sitt, ljusa, stora och toppmoderna kök. Men på en av spisens spiralplattor står den blekgula emaljerade kaffepannan från Kockums i Ronneby som ett minne från forna tider.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 29 oktober 2016

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

KÄLLA
till uppgifterna om Kalmarkök är framför allt Kalmar Lexikon (2014), huvudredaktörer Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson.

tisdag 1 oktober 2024

Velocipedstadga för Kalmar stad år 1913

”Den som färdas på velociped åligger att när fara för sammanstötning kan uppstå gifva signal med ringklocka”, står det i velocipedstadgan från 1913. Detalj ur ett mer än hundraårigt vykort som visar Stortorget i Kalmar.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

I början av 1900-talet hade cykeln blivit ett så allmänt förekommande färdmedel att det krävdes särskilda bestämmelser för hur cyklisterna skulle bete sig. 

Nedanstående velocipedstadga är från 1913 och fastställd av landshövdingen – ”konungens befallningshafvande”.
Vem vet, kanske är den fortfarande i kraft? Förutom det där med att hålla till vänster, förstås.

Böterna på mellan två och tjugo kronor motsvarar i dagens penningvärde ungefär 100 till 1 000 kronor.

Velocipedstadga för Kalmar stad har nu fastställts af konungens befallningshafvande. Den är af följande lydelse:

§ 1

Mom. 1. Ingen får färdas med velociped på annan allmän plats än sådan som är upplåten för körande eller ridande.

Mom. 2. Den som färdas på velociped, åligger

• att såväl i gatuhörn, som annorstädes, där trängsel råder eller fara för sammanstötning kan uppstå, färdas med så långsam fart, att en fullväxt person med rask gång kan följa velocipeden;

• att vid möte med åkdon eller ryttare hålla till vänster;

• att vid färd förbi häst, som ledes, hålla åt den sida föraren går;

• att när fara för sammanstötning kan uppstå gifva signal med ringklocka;

• att färdas varligt förbi hästar samt stiga af velocipeden vid möte med häst, som visar sig orolig, äfvensom då det eljes är af behofvet påkalladt för undvikande av olyckshändelse;

• att ej åka närmare trottoar än 50 centimeter, såvida ej nödvändigheten sådant kräfver för undvikande af sammanstötning eller dylikt;

• att ej åka å trottoar vid färd från gård till gata.

Mom. 3. Efter mörkrets inbrott skall vid eller framom styrstången finnas lykta med tändt ljus, hvars sken tydligt synes på afstånd.

Mom. 4. Flere än två velocipeder få ej framdrifvas i bredd, och är jämväl förbjudet att vid färd på velociped onödigtvis eller för öfning åka annorledes än rakt fram.

Mom. 5. Öfverträdelse af dessa föreskrifter medför bötesansvar från och med 2 till och med 20 kr.

Ett vykort som visar Storgatan i Kalmar när 1900-talet var ungt. Frågan är om cyklisten verkligen håller det påbjudna avståndet på en halv meter till trottoarkanten.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Texten var publicerad i Östra Småland den 29 oktober 2016.

Stort tack till Gunnar Magnusson som tillhandahållit velocipedstadgan!

måndag 30 september 2024

De tio bästa böckerna jag läste i september 2024

Texten under bokomslagen länkar till mer läsning om respektive bok.

Thomas Tidholm:
Hilding Kvists minnen
(Wahlström & Widstrand, 2014)

Denis Diderot:
Brev om de blinda till gagn för dem som ser
Översättning: Tore Wretö
(Atlantis, 2002)
Fransk titel: Lettres sur les aveugles à l'usage de ceux qui voient (1749)

Michael Maar:
Leoparden im Tempel – Portraits großer Schriftsteller
(Rowohlt, 2024 – första utgåva 2007)

Gunnar Nirstedt:
Elefantupploppet i Skänninge år 1806
(Modernista, 2023)

Birgitta Holm:
Språnget ut i friheten – Om ögonblicket då konsten blir revolutionär
(Ordfront, 2015)

Inger Edelfeldt:
Efter angelus
(Norstedts, 2004)

Per Wästberg:
Frukost med Gerard och andra texter
(Wahlström & Widstrand, 1992)

Jeremias Gotthelf:
Den svarta spindeln
Översättning: Bodil Zalesky
(Hastur förlag, 2022)
Tysk titel: Die schwarze Spinne (1842)

Sven-Bertil Taube [berättar för Petter Karlsson]:
Ord och många visor
(Albert Bonniers förlag, 2007)

Lars Huldén:
Berättelser ur mitt förflutna liv
(Legenda, 1990)

Gå och bada – vilket badhus Kalmar hade!

Simtävling i gamla varmbadhuset. Eftersom bassängen bara var 12,5 yards lång – 11,43 meter – blev Kalmarsimmarna skickliga på vändningar. Skälet till att man inte använde metersystemet var att distanserna vid simtävlingar i början av 1900-talet angavs i engelska mått.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

2025 ska Kalmars nya simhall stå klar i Snurrom. Men trots att alla i åratal varit ense om att den gamla simhallen från 1970 blivit både nedsliten och omodern tog det sin tid innan beslut om ett nybygge kunde tas. Ungefär likadant var läget när det gällde inomhusbadande i Kalmar vid 1900-talets början. 

Maskinist C A Hedin var innehavare av det gamla varmbadhuset från 1856. Det var en enkel inrättning som inte tillfredsställde tidens smak. Man kan väl också förmoda att anläggningen med åren blivit tämligen sliten.

Varmbadhuset från 1856 revs för att lämna plats åt J Fred Olsons jugendskapelse. Uppe till höger på bastionen Regeringen låg lotsstationen.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Decennierna runt år 1900 var badens storhetstid i hela Europa. En kombination av mondän lyx, hygieniska insikter, socialt ansvar och intresse för simsporten ledde till inrättandet av badanstalter av olika slag över hela kontinenten. 

Den främsta exponenten i Sverige för de stora sekelskiftesbaden är Centralbadet i Stockholm från 1904, byggt i böljande jugendstil av Wilhelm Klemming, byggmästare, arkitekt och innehavare av Klara badinrättning. 

Josef Fredrik Olson  (1870–1947) ritade badhuset och ytterligare 450 Kalmarhus.
Bild ur ”Porträttgalleri Kalmar län” (1926)

Anställd vid bygget av Centralbadet var en grosshandlarson från Kalmar vid namn Josef Fredrik Olson. Han hade utbildat sig i Stockholm och 1896 rest till München för att lära sig ännu mer. Samma år började Georg Hirths tidskrift Jugend ges ut i den bayerska huvudstaden och dess formspråk slog an direkt hos många konstnärer, arkitekter och formgivare.

1904 var Centralbadet klart och J Fred Olson, som han gärna skrev sig, utnämndes till Kalmars förste stadsarkitekt. Han kom att inneha tjänsten i ett tredjedels århundrade, ända till 1937. Ingen arkitekt har präglat Kalmar mer än han. Totalt ritade han cirka 450 hus i stan.

I det Kalmar Olson återvände till var de första jugendhusen redan på gång: Stadshotellet, brandstationen och det så kallade Eoska huset vid Larmtorget, även känt som Ludvigshuset. Men det varmbadhus Olson blev färdig med ritningarna till i april 1907 skulle byggas i mer utpräglad jugendstil än något av dem.

För efter att ha diskuterat ärendet ända sedan 1890-talets början hade stadens styrande i juni 1904 kommit fram till att det gamla varmbadhuset skulle rivas och ett nytt byggas på samma tomt. Det fanns dock vissa som tyckte att placeringen var lite väl långt från centrum...

Gamla varmbadhuset som det såg ut efter att ha stått tomt i några år. Bilden är tagen före rivningen av skorstenen 1974. I badhusets panna brukade av tullen beslagtagna smuggelcigaretter eldas upp. Fast kanske inte riktigt alla – det påstås att polismännen som levererade tobaksvarorna diskret brukade titta bort sedan de överlämnats till den som storrökare kände badhusvaktmästaren...
Foto: Östra Småland

Olson var noga med att badhuset inte bara skulle förses med duschar och karbad av olika slag utan även med en stor bassäng, ”då i de moderna badhusen numera brukar anordnas simhall, hvilken badform numera synes vara mest omtyckt af allmänheten”. Centralbadets bassäng i Stockholm ansågs enorm med sin längd på hela 25 engelska yards. 

I Kalmar nöjde man sig med 12,5 yards – 11,43 meter – vilket ändå var betydligt mer än i de samtida badhusen i Västervik, Karlskrona och Halmstad. 

Stora simbassängen i gamla varmbadhuset i all sin prakt.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Ovanför bassängen svävade ett glastak – skulle förmodligen dömts ut som livsfarligt i dag – med handmålade kastanjelöv. I ena kortändan sprutade ett skulpterat valrosshuvud returvatten. Där bakom fanns en duschalkov med ett jättestort musselskal i rundningen, vilken i sin tur omramades av fiskar och sjöstjärnor i färgat kakel.

Den 1 november 1909 var hela härligheten klar för invigning. För bygget svarade N J Andersson (firman blev i senare tid känd som Tegnanders). Men något badande i bassängerna förekom inte. De läckte nämligen! Först den 22 december kunde de tas i bruk.

Sedan plaskade alltså Kalmarborna på i mer än 60 år, innan det i juni 1970 var dags att flytta badandet till den nya simhallen.

Badentusiaster samlade till gravöl i badhuset i juni 1970. Från vänster Harry Haglund, Sven Zinnerström, Tommy Rindsäter, Evert Johansson, Lars Schött och Gunnar Nilsson. Öppettiderna var alltid mer generöst tilltagna för män än för kvinnor.
Foto: Östra Småland

En del ville riva varmbadhuset, men många, med dåvarande stadsarkiteketen Ulf Liedström i spetsen, kämpade för ett bevarande. Dock revs den höga skorstenen våren 1974, sedan den börjat luta betänkligt.

Folk bröt sig in och vandaliserade det övergivna huset och brandkåren använde källaren för rökdykningsövningar. Alltmedan förfallet fortskred avlöste förslagen varandra om vad det skulle användas till: karantänstation, konstnärsateljéer med utställningslokal, ungdomsgård, vandrarhem och kommunal tvättstuga var bara några av förslagen. 

Bassängen i bedrövligt skick 1979. När renoveringen drog i gång 1982  tog det flera veckor bara att röja ur all bråte som slängts omkring i huset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I slutet av 1970-talet ville sjukgymnasten Gizella Pallay inrätta vad som i dag skulle kallas ett spa i badhuset. Det hade ju varit en naturlig fortsättning av den tidigare verksamheten och hade man byggt om i dag skulle man säkerligen gjort något åt det hållet. 

Den största samlingen punkklotter i stan kom till när badhuset stod övergivet och objudna gäster tog sig in. Men klottrarna hade onekligen sinne för musiken i tiden. Riktigt bra band och artister allihop! Bilden är från 1982.
 Foto: Östra Småland

Men det blev bostäder i stället. Våren 1982 började ombyggnaden, efter tolv års vanvård. Husets stomme var trots allt i gott skick och i december  var det inflyttning för de första bostadsrättsinnehavarna. Sedan dess är gamla varmbadhuset en av stans mest åtrådda adresser.

Själv har jag inte besökt det sedan det byggdes om. Men i slutet av 1960-talet var jag där och badade, ditfraktad med min skolklass. Den slitna elegansen gjorde visserligen intryck, men när den nya simhallen togs i bruk 1970 kändes det som att ha förflyttats från forntiden till framtiden. 

En framtid som numera alltså sedan många år är fuktskadad, möglig och utdömd. 

Ingrid Parild började arbeta som baderska i varmbadhuset 1947. Valrossen, ett verk av den i Kalmar verksamme tyske bildhuggaren Josef Anton Schmid, syns vid bassängen på ett par av bilderna härovanför, men är sedan länge placerad i badhusets trädgård. Bild från 1981.
Foto: Östra Småland

Ingrid tvagade Kalmarborna i 23 år

Hur var det egentligen att arbeta i varmbadhuset på den tiden Kalmarborna kom dit för att bada? Det kunde baderskan Ingrid Parild berätta om för Östra Smålands Annie Björck några veckor före sin pensionering 1981. 

När det gamla varmbadhuset i Kalmar hade tjänat ut 1970 fick baderskan Ingrid Parild börja arbeta i den nybyggda simhallen i stället. 

– Men det var ju lite annorlunda förr i världen. Man skulle arbeta på ett helt annat sätt. Nu har ju jobbet mer bara blivit att vi får gå och passa, konstaterade hon.

Varmbadhuset togs alltså i bruk 1909. På den tiden var det ytterst ovanligt att ha badrum hemma och det blev snabbt populärt att gå till badhuset och låta sig bli tvagad. 

När Ingrid Parild började arbeta där 1947 hade bostadsstandarden i stan förbättrats en hel del, men det var fortfarande många som bodde utan bad eller dusch:

– Folk kom ju hit på ett annat sätt då, någon gång i veckan, helt enkelt för att de ville bli riktigt rena.

I karbaden skrubbade baderskorna folk med borstar. Dessutom kunde man förstås bada i den stora bassängen, som var 11,43 meter lång. I den billigare andraklassavdelningen fanns en liten bassäng på 3x4 meter.

Sex baderskor arbetade i varmbadhuset. De började varje dag med att städa hela huset. 

Förutom att de tvagade Kalmarborna skötte baderskorna dessutom all kommunal tvätt.

Sex baderskor fotograferade på 1940-talet i entrén till varmbadhuset. Tyvärr finns det inga uppgifter om damernas namn, men nog skulle det kunna vara Ingrid Parild som står längst upp till vänster.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Jag måste nog säga att jag saknar det gamla, även om vi fick slita hårt. När vi jobbade på gamla badhuset, då var det inte lönt att vara sjuk. Det fanns inga extra att ta in. 

– Men vi tyckte att det var så kul så vi skötte om det som om det varit vårt eget, skulle man kunna säga.

Fast det fanns förstås stillsammare stunder också. Ingrid fnissade förtjust när hon berättade för Östra Smålands reporter om hur mysigt hon tyckte det var att sitta uppe på vinden... 

– ...och titta ner, tillade hon lite tyst.

Badkläder användes inte av badgästerna på den tiden. Damer och herrar hade skilda tider. Fem av veckans sju dagar var badhuset reserverat för män. Ynka två dagar var kvinnornas.

– Men det var ju också mest herrar som badade, konstaterade Ingrid.

Ingrid Parild avled i Kalmar 1996, 78 år gammal.

Ingrid Parild fotograferad 1981 utanför det då förfallna gamla varmbadhuset. Där hade hon arbetat från 1947 till 1970 med att skrubba Kalmarborna rena.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland 

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 22 november 2014 respektive den 23 januari 2016

KÄLLOR
Jim Sundström: Gamla Varmbadhuset i Kalmar – En historik (Kalmar 2008)
Gunilla Petri: Josef Fredrik Olson och några av hans tidiga hus (ur årsskriften Kalmar län 1974)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar lexikon (2014)
Reportage i Östra Småland av Håge Mattisson (12 juni 1976), Rune Johansson (7 december 1979), Annie Björck (28 juli 1981) och Bonny Kilefors (11 november 2009)

LÄNKAR
Klas Palmqvist: "Kalla bad på Kattrumpan" (2021)

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren för bilder ur Kalmar läns museums arkiv. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.
Stort tack även till Anders och Olof Torbrand som några år efter att ovanstående texter kom till gav mig chansen att få se varmbadhuset inifrån på nytt, mer än ett halvsekel efter mitt första besök i huset. Den gamla bassängen finns bevarad, men är överbyggd. Och tömd, förstås...

onsdag 11 september 2024

Från fattighuset till Falkenbergshemmet

Falkenbergshemmet när det var nybyggt vid förra sekelskiftet. Personalen står uppställd på gården.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Gustaf Petersson var glad åt samhällsutvecklingen när Östra Småland intervjuade honom 1946:

– Hellre straffånge än fattighjon, det är det ingen som säger längre!

Men sådan hade inställningen varit förr i världen, kunde han berätta. Skeppshandlare Petersson var själv en av de främsta anledningarna till den förändrade attityden gentemot samhällets omsorger i Kalmar. Han var född 1873 och engagerade sig djupt i sociala frågor redan i unga år. Framför allt arbetade han för att samhället skulle ge människor trygghet på äldre dagar. I drygt 25 år satt han i fattigvårdsstyrelsen – den tidens socialnämnd – och i mer än 15 år var han sedan pensionsnämndens ordförande.

Skeppshandlare Gustaf Petersson (1873–1958) ville ha ett samhälle där människornas levnadsvillkor ständigt förbättrades: ”Huvudsaken är att det går framåt, allt stampande på samma fläck är förkastligt.”
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det uppdraget lämnade han först i slutet av 1945, när han just fyllt 72 år. I Östra Småland förklarade han några veckor senare hur glad han var åt att ha fått uppleva ”den storartade utvecklingen”:

– Tiderna ändrar sig som väl är. Det är sannerligen ingen skam att bli fattig på ålderdomen och det finns väl nu heller inga som talar nedlåtande om understödstagare till fattigvården. Men att skräcken för att hamna på fattighuset länge levde kvar kunde han vittna om:

– Jag minns så väl en gumma – så säger man förstås inte i dag om 60-års damer men man åldrades tidigare förr – och den här kvinnan var i alla fall i just de åren och låg därhemma i sin säng, inpyrd av smuts, men ville inte på något vis till fattighuset. Inte för allt i världen.

En poliskonstapel patrullerar på Larmgatan. Bakom honom, vid korsningen med Södra Långgatan, ligger den gamla kasern där fattighuset var inrymt 1839–1898.
Teckning av John Sjöstrand hämtad ur ”Det Kalmar som gått och går” (1948)

Det här måste ha inträffat på 1890-talet och fattighuset var sedan 1839 beläget i det gamla ”Kommendanthuset”, en kasern i hörnet Larmgatan–Södra Långgatan. Till slut tog en förtvivlad anhörig kontakt med Gustaf Petersson och undrade om ”gumman kunde få komma dit omedelbart”. Det fick hon förstås, om det nu bara fanns något sätt att få henne till fattighuset. Hennes anhöriga tog till drastiska åtgärder:

– Man hade helt enkelt lyft den gamla ur hennes bädd – där man inom parentes sagt efteråt hittade mask och allt möjligt i de smutsiga sängkläderna – och burit ut henne till ett väntande hästlass. Och under ackompanjemang av gummans skärande skrik gick färden till fattighuset! Väl där vidtog sanering:

– Hon måste badas i två omgångar innan hon blev någorlunda rentvådd. Men faktum är att, när hon blivit van vid litet renligare förhållanden, då hade hon ingen längtan tillbaka till sin forna ruckliga bostad. Där var det nämligen uppriktigt sagt för ruskigt!

Det nya Falkenbergshemmet i vad som då var stans södra utkant stod klart 1898 och innebar ett stort framsteg för den dåtida omsorgen. Fattighuset på Kvarnholmen revs. På den tomten byggde – ironiskt nog – Riksbanken sitt stora hus.

Synnerligen stillsamt firande på Falkenbergshemmet julafton 1946.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Men misären fanns förstås kvar ändå på många håll:

– Ja, nog har man sett en och annan förfärlig interiör i sina dar! Det räcker måhända om jag konstaterar att jag flera gånger kommit in i så kallade hem, där man inte drog sig för att använda den öppna spisen till helt annat ändamål än det avsedda, nämligen till klosett.

Gustaf Petersson satt också i stadsfullmäktige och hamnstyrelsen och i ledningen för Kalmar sjömanshus. Under de svåra åren under första världskriget var han ansvarig för det kommunala så kallade centralköket som ordnade utspisning åt ett tusental människor varje dag. Det var ofta svårt att skaffa potatis till köttsoppan och ”gummorna tilldelades knivar för att skära bort det ruttna från rovorna.”

Här i hörnet av Storgatan och Proviantgatan hade Gustaf Petersson sin skeppshandel när bilden togs 1910. Huset, som är byggt 1893, kom senare att hysa en Konsumbutik. Sedan länge är det bostäder i hela huset och entrén på hörnet har ersatts av ett fönster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Förutom all denna offentliga verksamhet var sexbarnspappan Gustaf Petersson också en driftig företagare. 1895 etablerade han sig som skeppsredare och skeppshandlare, affären kom han att driva i 30 år. 1908 startade han dykeribolaget Rex tillsammans med regementsläkaren Alfred Backman och hamnkaptenen Anders Parrow. Bland annat bärgades så mycket man kunde från det danska örlogsfartyget Enighed, som 1679 sjunkit på tolv meters djup, strax öster om Grimskär utanför hamnen i Kalmar. Sex av kanonerna som står på Kalmar slotts vallar togs upp då.

På det här fotografiet från 1909 är en av de tio kanoner som bärgades från det danska skeppet Enighed på väg ur djupet. Nere till vänster står dykaren Claes Andersson medan herrarna i de stiliga uniformerna är hamnkapten Parrow, Gustaf Peterssons kompanjon i dykerifirman Rex, och hamnmästare Smith.
Bilden hämtad ur ”Tre vrak i Kalmarsund” (2008) av Lars Einarsson

Dessutom köpte frimurarna i Örebro två av Enigheds kanoner för totalt 828 kronor och 50 öre kronor för att skänka dem till Örebro slott. Firman las ner under krigsåren men Gustaf Petersson fortsatte med dykeriverksamhet i egen regi ända fram till 1925.

Som han själv framhöll var det emellertid arbetet för en ökad välfärd och ett bättre samhälle för alla som var Gustaf Peterssons stora intresse i livet.

– Ja, det är många sociala förbättringar som gjorts under de sista 50 åren. Det är roligt att ha fått vara med om framåtskridandet. Jag är oändligt glad och tacksam för att det blivit mig beskärt att få tjäna dessa människor. Visst finns det alltjämt ett och annat som inte är som det borde vara, men huvudsaken är att det går framåt. Av det nya förslaget till folkpension har man rätt att vänta sig mycket.

1948 genomfördes den stora pensionsreformen han såg fram emot. Gustaf Petersson själv fick ytterligare tio år som folkpensionär. Han avled i Kalmar 1958, 84 år gammal.

Gamla och nya ledamöter av fattigvårdsstyrelsen i Kalmar på en bild från den 5 november 1949 när ett nyinrett dagrum och en ny matsal invigdes på Falkenbergshemmet. Från vänster bankdirektör Albert Lindeström, skeppshandlare Gustaf Petersson, sekreteraren Emil Wirell, godsägaren Gottfrid Johnsson och ordförande Hans Oscarsson. Väggmålningen med motiv från gamla Ölandshamnen (nuvarande gästhamnen) är utförd av dekorationsmålaren Erik Lönnegren, mer känd som ”Kirre Lönnis”. Målningen är bevarad, men döljs numera av en köksinteriör.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Kalle Plant, Galne Albin och andra Kalmaroriginal

Gustaf Petersson kunde berätta om många både färgstarka och tragiska människoöden i Kalmar.

– Alla original, som jag minns eller kommit i kontakt med under min långa tid i fattigvårdsstyrelsen skulle ta alldeles för lång tid att räkna upp. Men jag kan ju nämna ”Galne Albin”, som var sinnessjuk, och Pelle Westergren, som gick omkring och sålde visor. De där två gossarna råkade förresten i luven på varandra ibland och ”Galne Albin” blev hotad till livet inte så sällan.

”Anton i gröna gatan” och ”Fajje” var andra kända namn i denna kategori. Dit hörde också ”Kalle Plant”, en gammal arbetare som tillbringade en stor del av sin tid i den så kallade Röda stugan, en illa beryktad krog som låg alldeles utanför Jordbroporten, mittemot nuvarande köpcentret Baronen.

Röda stugan eller Jordbrokrogen på en bild tagen 1938, sedan den förvandlats till Nykterhetsvännernas läse- och värmestuga. Till vänster skymtar Jordbroporten. Huset flyttades sedan till Rinkabyholm och fungerar fortfarande som bostadshus vid norra delen av Rinkabyholmsvägen, även om det har byggts om en hel del.
Foto: Valter Gudbrand/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

– Där samlade gubbarna ihop 24 öre för att av Kronlund, som stod för utskänkningen, inhandla 10 tum brännvin, vilket motsvarar den kvantitet som ryms i en ölflaska. Givetvis blev det ofta mer förtärt, allt under det att man mumsade på skorpor, vilka Kronlund bestod som tilltugg.

En annan figur med viss särprägel var ”Sme’n”, som framför allt gått till hävderna för att han uträttade vilket ärende som helst, var som helst och när som helst, bara han fick en sup. Axel Gron var beryktad för sin otroliga begivenhet på snus. Men Gustaf Petersson hade också frapperats av hans estetiska sinnelag.

– Han köpte tavlor, vrakade och valde och hade en god smak om jag får säga det själv.

Alla de nämnda var borta när Gustaf Petersson intervjuades i Östra Småland 1946, men den kanske mest legendariske av dem alla var högst levande, nämligen Kalle Lindahl, som bodde på Falkenbergshemmet. Med sin dragkärra levererade han han grönsaker från hemmets odlingar till försäljning på Stortorget. På återvägen hade han med sig mediciner från apoteket Lejonet, som då låg vid torget, och matvaror som han hämtade på slakteriet.

”Kalle Lindahl, urkalmarit”. Så presenterade sig Kalle när han blev tilltalad. Hans egen öppningsreplik var annars alltid densamma: ”Hur mycket är klockan?”. I en tidningstävling blev han utsedd till ”Kalmars mest bemärkte man”. Kalle Lindahl avled 1960, 86 år gammal.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Än i dag finns en hel del Kalmarbor som har egna minnen av Kalle. Det speciella med honom var att han kunde ge svar på tal. Den som försökte driva med honom riskerade att själv bli till åtlöje. Gustaf Petersson drog sig gärna till minnes ett sådant tillfälle:

– Det var en så kallad pamp av det lite viktiga slaget som frågade Kalle hur många idioter det fanns på Falkenberg.

– Kalle var inte sen att svara: ”När du kommer dit så blir vi tjugoen”.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 13 november 2020
Falkenbergshemmet på en bild från 2020. Numera är det studentbostäder i huset.
Foto: Klas Palmqvist

KÄLLOR
Osignerad intervju med Gustaf Petersson i Östra Småland den 19 januari 1946. Skribenten är med största säkerhet Vilhelm Mauritz, som arbetade på tidningen från starten 1928 fram till sin pensionering på 1960-talet.
Minnesord i Östra Småland den 1 augusti 1958. Även denna text är osignerad men förmodligen också den skriven av Vilhelm Mauritz.
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

TACK
till Gunnar Magnusson och Lennart Holm. Stort tack även till Hans Egeskog, Kalmar, för hjälp med Gustaf Peterssons levnadsdata, och till Eva-Lena Holmgren för bilder från Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar. 


LÄNKAR
Mer om Kalle Lindahl finns under rubriken ”Bara Kalle Lindahl hade körkort för dragkärra”.

Den som vill få veta lite mer om bland annat Jordbrokrogen och dess närmaste omgivningar kan ta del av ”Gröna stugan, Röda stugan och Hotell Räcke”. 

torsdag 5 september 2024

Monte Cavallo – sommarvillan som blev lekskola

Så här såg Monte Cavallo ut före ombyggnaden 1930. Då försvann lanterninen – det lilla ”lusthuset” på taket – och de dittills oputsade tegelväggarna blev vita.
Vykort ur Kalmar läns museums arkiv

Det finns knappast något hus i Kalmar som så många människor har barndomsminnen från som Monte Cavallo. I den ståtliga byggnaden med den generöst tilltagna gården intill Erik Dahlbergs väg har det i närmare sex decennier varit lekskola, dagis eller förskola – benämningarna har skiftat. 

Dagisbarnen leker i Monte Cavallos stora trädgård en vacker augustidag 1989. Huset gjordes om till lekskola 1953 men senast det fanns barn i huset var 2012.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Men huset har huset stått tomt i flera år och framtiden var fortfarande oklar när denna text skrevs hösten 2018, även om det tack och lov var bestämt att villan skulle bevaras. 

På 1800-talet ville gärna Kalmars rika borgare ha ståndsmässiga lantställen, alldeles utanför den dåtida staden. De fick gärna heta något på ”-berg”: Lindsberg – som sedermera blev Folkets Park – Falkenberg och Stensberg låg i de södra stadsdelarna och Carlsberg på Malmen för att bara nämna några – beteckningar som kan verka malplacerade i en av Sveriges allra plattaste städer. 

Det märkvärdigaste namnet i den här kategorin är förstås ”Monte Cavallo”, som på italienska väl snarast kan översättas som ”Hästens berg”. Och det är klart, det låter ju pampigare än ett prosaiskt svenskt ”Hästbacken”... 

Monte Cavallo låg ju faktiskt alldeles i närheten av en av Kalmars ytterst få riktiga backar – Spännarebacken. I dag finns inte mycket kvar av den och många av dagens Kalmarbor har nog aldrig ens hört talas om den. Trots att jag själv bott alldeles i närheten sedan slutet av 1980-talet måste jag medge att det inte var förrän några år efter millennieskiftet jag första gången stötte på benämningen. 

Det rör sig alltså om den i dag knappt märkbara stigning av Norra vägen, Kalmars urgamla in- och utfartsväg, som den som kommer från söder möjligen noterar efter att ha passerat korsningen med Erik Dahlbergs väg. Med åren har backen planats ut mer och mer, senast i slutet av 1950-talet när de tre gula tegelhusen med gavlarna ut mot Norra vägens västra sida skulle byggas. 

Namnet kommer av Peder Spännare som avrättades här. Han var en av Nils Dackes befälhavare i upproret mot Gustav Vasa på 1500-talet. 

Drygt 300 år senare, närmare bestämt 1864, lät köpmannen och kassören i Kalmar Enskilda Bank, Gustaf August Qveckfeldt, bygga sin Italieninspirerade sommarvilla på vad som fram till dess kallats Aspelyckan. Qveckfeldt var känd för sitt stora intresse för hästar och förmodligen var det därför han gav egendomen dess nya namn. 

När han färdades den inte överdrivet långa sträckan från sin bostad på Kvarnholmen gjorde han det i en vagn dragen av två vita hästar, som ska ha glänst som vore de tvättade i såpat vatten. Det kanske de var också. 

Tomten runt villan var på Qveckfeldts tid betydligt större än i dag och tillsammans med parkerna kring Carlsbergsvillan och Norrgård kom den länge att utgöra ett sammanhängande grönområde, som fortfarande på 1940-talet gränsade till stora jordbruksmarker. 

Ida Lewenhaupt bodde tillsammans med sin man Axel Emil på Monte Cavallo under 1800-talets sista år.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

När Qveckfeldt dog 53 år gammal 1872, visade det sig att hans affärer inte var i bästa ordning, för att uttrycka det milt. Monte Cavallo ska ha sålts på auktion och hade sedan flera olika ägare, bland dem borgmästaren Carl Alfred Hagman, Orrefors bruks ägare Axel Emil Lewenhaupt, godsägaren August Petersson – som bodde där i tio år – och trävaruhandlaren Carl Wilhelm Svensson, vars firma för övrigt på 1970-talet köptes upp av Beijer Byggmaterial. 

August Petersson, godsägare på Stora Tingby, och hans fru Anna Eufrosyne, född Le Grand, flyttade in på Monte Cavallo vid förra sekelskiftet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Vid 1920-talets ingång innehades Monte Cavallo av Anton och Stina Edgren. Han var direktör vid chokladfabriken och hade således bara en kort promenad till jobbet. Makarna Edgren blev de mest långvariga ägarna och kom mer än några andra att sätta sin prägel på villan och dess omgivningar. 

Chokladfabriksdirektören Anton Edgren (1882–1944) var bosatt i villan från 1920 fram till sin död.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samtidigt anlades Biskopsgatan, som avskiljde ekonomibyggnaderna – bland annat stallet där Qveckfeldts fina hästar hört hemma – från huvudbyggnaden. Det är inte omöjligt att en del av det gamla stallet ingår i det avlånga bostadshus som ligger i hörnet Biskopsgatan–Norrgårdsgatan, där också ett gammalt uthus på gården finns kvar. 

En del byggnader som hörde till Monte Cavallo hamnade på andra sidan Biskopsgatan när den kom till. Bland annat det här smala bostadshuset som delvis lär ha varit stall förr i världen. Det stora uthuset som skymtar till vänster är också av gammalt datum.
Foto: Klas Palmqvist

Stina Edgren moderniserade trädgården, som från början anlagts enligt tyska ideal som en förtätad, romantisk landskapspark, men behöll ändå en en del av strukturen och flera av de gamla träden, varav några fortfarande finns kvar. Den i Kalmar på 1920- och 30-talet flitigt verksamme arkitekten Tor Torsson anlitades för att modernisera huset 1930. Det var inte förrän då Monte Cavallos röda tegelväggar kläddes i den vita puts som i dag framstår som fullständigt självklar. 

Monte Cavallo som villan såg ut en morgon hösten 2018, då det var bestämt att huset kommer att få finnas kvar. Vad det skulle användas till var det dock ingen som visste.
Foto: Klas Palmqvist

Anton Edgren avled 1944. Änkan Stina bodde kvar, men 1951 kom huset i kommunal ägo och byggdes om till lekskola. Mycket av inredning och planlösning bevarades emellertid, bland annat kakelugnarna, varav flera installerats vid sekelskiftet 1900. 

Med sin stora och lummiga trädgård blev Monte Cavallo en omtyckt lekskola. Fast jag minns att när jag kom till stan 1965, samma år som jag började skolan, så kallade de av mina klasskamrater som själva gått där, oftast inrättningen för ”Monte Kravallo”. 

Hösten 2011 inrättades en fritidsgård i den gamla villan. Men bara några månader senare flyttades verksamheten till Unik vid Lorensbergsleden. Lägg märke till den pampiga kakelugnen.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Invändigt byggdes huset om lite grann genom åren och hösten 2011 blev Monte Cavallo fritidsgård under några korta månader. Då var tanken att en mer genomgripande omgestaltning skulle ske, men det blev aldrig av, eftersom huset inte uppfyllde brandskyddskraven och därmed begränsades antalet tillåtna besökare kraftigt. I stället flyttade fritidsgården till Ugglan, där den fick namnet ”Unik”. 

En vattenskadad dagisavdelning på Barnens gård, på andra sidan gamla chokladfabriken, flyttade tillfälligt in hösten 2012 men sedan dess har Monte Cavallo stått tomt. 

Alldeles intill började 2018 ett nytt hus byggas, avsett att bli bostadsrättsförening för folk över 55 år. Monte Cavallo kommer att få finnas kvar, men vad huset ska användas till är inte klart. Med tanke på dess långvariga förflutna som förskola får det gärna utnyttjas till något ungdomligare än det nya grannhuset. 

För övrigt är det väl högst tänkbart att några av 55-plussarna som bor där själva gått på lekis på Monte Cavallo när de var små. 

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 6 oktober 2018

Villans namn anges med smidda bokstäver på den fina, svartmålade grinden mot Biskopsgatan.
Foto: Klas Palmqvist

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Mer än 100.000 av museets bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt Museum. 

KÄLLOR:
Liselotte Jumme:
Monte Cavallo och Spännarebacken – Bebyggelsehistorisk utredning (Kalmar Läns Museum 2013)
Bonny Kilefors: ”Hästen på berget” har en fantastisk historia (Östra Småland den 27 oktober 2010)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

LÄNK
Klas Palmqvist: Spännarebacken på väg att försvinna – även ur minnet