Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka

Här är alla de tio unga damer som tävlade om att bli Länets skolflicka 1970 samlade på Kalmar slott. De tre längst upp på trappan är från vänster Annika Rooth, Lola Petersson och Elisabeth Sandbäck. De övriga är från vänster: Ann-Gret Johansson, Annicka Jarvisson, Agneta Jansson, Helén Johansson, Maria Blomberg, Christina Mårtensson och Elisabet Carlsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

 

I slutet av 60-talet och början av 70-talet var det en självklarhet för svenska dagstidningar att anordna tävlingar, som gick ut på att man publicerade bilder på unga damer, vilka skulle bedömas av läsekretsen. Östra Småland ville förstås inte vara sämre.

Från 1964 och en bra bit in på 70-talet inbjöds läsarna att lagom till varje skolavslutning rösta fram Länets skolflicka.

Egentligen började det hela redan 1927 när Zelia Friedmann blev huvudstadens första Lucia genom en tävling i Stockholms-Tidningen. Hon var en stadig dam som ägde cigarraffärer och uppfyllde kravet att kunna hantera en häst.

Andra tidningar runt om i landet hakade på succén. Det var ett enkelt sätt att engagera läsekretsen.

Fusk och skandaler har förekommit. Jag minns själv hur en luciaomröstning nån gång på 90-talet i Östra Smålands regi spårade ur med falska röstsedlar och anklagelser mot anhöriga till kandidaterna.

Något sådant lär inte ha inträffat när Länets skolflicka utsågs. Tävlingen var nog en av de mest sedesamma i sitt slag i svensk press. Men så småningom började tack och lov en något modernare kvinnosyn göra sig gällande och flickomröstningarna försvann ur spalterna, även om just luciorna tenderat att bli kvar.

Bilderna och texterna från 1970 dokumenterar ändå en tid som på en gång är ganska nära – och väldigt avlägsen.

Så här presenterades kandidaterna i Östra Småland den 6 maj 1970:

Ann-Gret Johansson, 18 år, Fårbo

Ann-Gret går sista året på fackskolan i Oskarshamn. Hon siktar på att bli förskollärare. Till hennes största intressen hör att sy egna kläder. På fritiden spelar hon gärna teater och sjunger i ett amatörgäng. Engelska och teckning tillhör hennes favoritämnen i skolan.

Elisabet Sandbäck, 19 år, Västervik
Elisabeth pluggar i Kalmar på Handelsinstitutet. Hon håller på att utbilda sig till läkarsekreterare. För att få praktik jobbar hon i sommar på lasarettet i Västervik. Elisabeth är road av ridning och handboll, men till det blir det inte så mycket tid över nu.

Helén Johansson, 18 år, Virserum
Helén pluggar på gymnasiet i Hultsfred. Hon funderar på att utbilda sig till textillärare och även söka in på Konstfack i Stockholm. Hon syr alla sina kläder själv. I skolan är engelska och teckning hennes favoritämnen. Helén är intresserad av bilkörning och lyssnar gärna till musik.

Maria Blomberg, 18 år, Kalmar
Maria studerar på Stagneliusskolan i Kalmar. Där går hon i andra årskursen. Hon är språkintresserad och läser flera utländska tidningar. I skolan är hon med i elevrådet. Maria är också idrottsintresserad. Löpning och höjdhopp ställer hon gärna upp i.

Lola Petersson, 17 år, Kalmar
Lola pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hon utbildar sig till läkarsekreterare. Som det hoppas hon få praktisera i sommar. Lola är intresserad av resor och språk och av att se hur man lever i andra länder.

Annicka Jarvisson, 17 år, Mönsterås
Annicka pluggar på Södertornsskolan i Oskarshamn, men är annars bosatt i Mönsterås. Där är hon ledare för en gymnastikgrupp. Hon är också NTO-scout och intresserad av friluftsliv. Annicka är språkintresserad.

Christina Mårtensson, 18 år, Vimmerby
Christina pluggar i Hultsfred. Där går hon i årskurs två på gymnasiet. Gymnastik och språk är ett par av Christinas favoritämnen i skolan. Favoritspråken är tyska och franska. Christina har bott i Vimmerby sedan tre år. Hon tänker ägna sig åt något socialt yrke när skolan är avklarad.

Agneta Jansson, 17 år, Färjestaden
Agneta pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hennes favoritintresse är att spela och sjunga till gitarr. Agneta är med i gruppen Färjestadsflickorna, som sjunger på olika sammankomster. Gruppen har också spelat in en grammofonskiva. Agneta är även litteraturintresserad. Hon lyssnar mycket på musik och gillar pop.

Elisabet Carlsson, 16 år, Hultsfred
Elisabet går i fackskolan i Hultsfred, den språkliga-sociala linjen. Hon är mycket intresserad av språk. Engelska och franska är favoritspråken, men Elisabet funderar på att lära sig ryska. Hon vill gärna bli något där hon får nytta av sina språkkunskaper, men eventuellt också något inom socialvården. Popmusik tycker hon om.

...och här är vinnaren:

Annika Rooth, 17år, Nybro
Annika går i Nybro hemtekniska skola. När skolan är slut ska Annika börja praktisera som tandsköterskeelev. Hon vill bli tandsköterska. Annika är intresserad av musik. Hon spelar fiol och gitarr även om det numera blir mest gitarr. Dessutom sjunger hon. Hon är intresserad av språk.

Nybrotös får flygresa till London

Pappa Olof och mamma Anna-Lisa kramar om 17-åriga Nybroflickan Annika Rooth.

 

Gladare skolflicka får man leta efter! Annika Rooth blev hellycklig när hon fick beskedet att hon vunnit. Sedan blev det stor kak- och tårtfest hemma på Mellangatan i Nybro.

Som Länets skolflicka 1970 får Annika resa till London och en veckas fri vistelse där.

– Jag har aldrig varit utomlands tidigare. Det ska bli verkligt spännande!

Annika Rooth har tidigare varit med när det har behövts en söt flicka. Hon har varit kranskulla vid flera cykellopp.

Annika Rooth i flickrummet med nalle och gitarr...

...promenerande på parkbänk...

... och tillsammans med svan.
Foto, samtliga bilder: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 10 november 2012 (och delvis ursprungligen i maj 1970)

© Klas Palmqvist

Så var det jul igen - för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Kalmarsigillet som försvann till Sovjet

Det är onekligen hög tid att börja förse den här bloggen med material igen. Axelskadan dess redaktör drabbades av i början av augusti gör sig fortfarande påmind, faktiskt ganska rejält emellanåt, och det lär den göra länge än. Men ett eller annat blogginlägg i veckan ska det väl ändå gå att få till framöver. Comebacken inleds med historien om Nordens äldsta stadssigill, det från Kalmar.

Den delvis skadade texten på Kalmars äldsta sigill säger på latin att det är ”Kalmarbornas sigill”: S(igillum) inhabitantium Kalmarniam. Tornet anses inte vara en realistisk avbildning av någon i staden existerande byggnad utan får ses som en symbol för en befäst stad.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

En dag 1990 stannade en långtradare från Moskva utanför stadsarkivet i nordtyska Lübeck. Den var fullproppad med historiska minnen som ingen sett till sedan andra världskriget. Bland alla de ovärderliga skatterna återfanns också Nordens äldsta stadssigill. Det kommer från Kalmar och är mer än 750 år gammalt.

När de båda tyska staterna just slagits samman i början av 1990-talet, var Eva-Lena Holmgren, som sedan länge arbetar vid Länsmuseet i Kalmar, sysselsatt med forskning vid stadsarkivet i Lübeck.

– Det var en goodwillgest från makthavarna i Moskva att skicka lasten till Lübeck, berättar hon.

Många tyska arkiv och museisamlingar hade under andra världskriget gömts undan i nedlagda gruvor för att undgå förstörelse.

– Det som hamnat i västra Tyskland skickades efter kriget till Wiesbaden, där samlingarna gicks igenom.

Man letade även efter uppgifter om krigsförbrytelser och dylikt.

– Det gjorde också ryssarna med det som hamnat i gruvhål i den sovjetiska ockupationszonen, DDR alltså.

Det var i ett sådant som materialet från Lübeck deponerats.

– Sedan skickades alltihop till Sovjet, där det bara blev liggande i årtionden, säger Eva-Lena.

Ja, ända tills den där dagen 1990 då långtradaren anlände till stadsarkivet. Förteckningarna över föremålen fanns kvar i Lübeck och arkivpersonalen satte genast igång med det komplicerade arbetet att pricka av allt som fanns med i lasten.

Ett av föremålen var alltså den lilla vaxklump som sitter fästad vid ett brev som Kalmars fogde Magnus Bengtsson i mitten av 1200-talet skickade till Lübeck. Det handlar om ett arv efter Kalmarborgaren Herman Buccha (dvs ”Bock”). Hans svåger Oliver, som flyttat till Lübeck, ombeds i brevet att komma till Kalmar om han vill ha arvet reglerat.

Kalmarfogden Magnus Bengtssons skrivelse till Lübeck från mitten av 1200-talet. Hans eget sigill hänger till vänster och Kalmarsigillet till höger. I 45 år efter andra världskriget låg brevet bortglömt någonstans i Sovjetunionen.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

Just vid den här tiden höll Kalmar på att bli en stad att räkna med. Samtidigt konsoliderades den svenska centralmakten och i Lübeck började det som skulle bli Hansan att ta form.

Ett av vittnesbörden om den här dramatiska omdaningen av Nordeuropa är alltså Kalmarsigillet, som kan vara så gammalt som från 1247.

– Att sigillet är tillbaka i Lübeck är det fortfarande många som inte vet om, konstaterar Eva-Lena Holmgren.

Kalmars moderna vapen går tillbaka på 1200-talssigillet. Här som det ska se ut i stället för den tråkigt enfärgade blåvita variant som kommunen började använda sig av i olika sammanhang för några år sedan. 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 mars 2013

© Klas Palmqvist

STORT TACK 

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

På Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Dövblind Borgholmsredaktör som fick upplagan att stiga rejält

Allan Bernving framför Borgholms slottsruin. För sin folkbildargärning belönades han med landstingets kulturpris i slutet av 1970-talet. En stor del av Allan Bernvings bildarkiv överlämnades 1997 till Borgholms kommun. Återstoden fick Kalmar läns museum ta hand om 2012. Generösa urval kan ses på Borgholms kommuns bildarkiv och på Digitalt Museum.
Foto: Östra Småland/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sommaren 2016 visades ”Kännbart” på Kalmar Konstmuseum och på Konsthallen i Virserum, en utställning där dövblindhet stod i centrum. Östra Småland/Nyheternas gamle Hultsfreds- och Borgholmsredaktör Allan Bernving hade garanterat hyllat det initiativet. Han var både syn- och hörselskadad men ändå oförtröttligt engagerad i alla tänkbara samhällsfrågor, djupt intresserad av människor, politik, kultur, natur, historia, idrott och – så länge han hörde – musik. Trots sitt handikapp var han en skicklig fotograf och skrev uppskattade krönikor och kulturartiklar tills bara några år före sin död 1993.

Väntar på bättre väder. Laxfiskare från såväl Västervik, Nynäshamn som Hönö på västkusten sökte skydd i Bläsinge hamn undan höststormen den 4 oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Även om Allan Bernvings landskap kom att bli Öland, var han från början ”fastlänning”, som man säger på ön. Han föddes i Hultsfred 1912 och efter sex år i folkskolan började han arbeta på föregångaren till den fabrik som senare blev känd som Hultsfreds Hus. Studier var inte att tänka på, sådant fanns det inga pengar till.

Allan var tidigt synskadad men blev ändå en duktig brottare, rent av Smålandsmästare i weltervikt.

Den bastante mannen i rutig skjorta och rejält tilltagna byxor ska ha varit känd som ”TV-Levis”. Hans vistelse i Böda den heta sommaren 1959 lär på något sätt ha haft med ”Hylands hörna” att göra. Vilka damerna är finns det tyvärr inga uppgifter om. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1947 började han som Oskarshamns Nyheternas lokalredaktör i Hultsfred. Tre år senare blev han Östra Smålands man i Borgholm. 

Hustrun Margit var Allans oavlönade medarbetare. Allan framkallade bilderna men det var Margit som kopierade dem.  Då fick Allan mer tid till att skriva och de bestämde själva vilka bilder som skulle skickas till centralredaktionen i Kalmar. De sista åren var det oftast Margit som fotograferade, i takt med att makens syn blev allt sämre.

Här har rälsbussen spårat ur någonstans på Öland. Den öländska järnvägen var 15 mil lång och trafikerade sträckan Ottenby – Mörbylånga – Färjestaden – Borgholm – Böda. Den var smalspårig och hade spårvidden 891 mm. 
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1965 förlorade Allan slutgiltigt även sin hörsel och kunde inte fortsätta som lokalredaktör längre. Redan i samma veva som han börjat arbeta i Borgholm hade han drabbats av tinnitus. Han beskrev i en artikel 1990 hur han inte vågat berätta om hörselproblemen: ”Då kunde ju folk ha trott att man höll på att förlora förståndet”. Han berättar också hur han för en öronspecialist beskrev sin tinnitus som ”att den mest liknar ljuden från en sågklinga då det sågas tjurigt granvirke”. 

En både målande och förfärande beskrivning som ger prov på vilken fin skribent Allan Bernving var. Inte konstigt att tidningens upplaga på norra Öland steg kraftigt under hans tid i Borgholm.

Kung Gustaf VI Adolf, till vänster, var en kvalificerad arkeolog. Här har han just gjort ett fynd i Skedemosse som han skärskådar  tillsammans med  ledaren för utgrävningarna, Ulf Erik Hagberg. Bilden bör ha tagits någon gång runt 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Sin svåra tinnitus tvingades Allan leva med, men i början av 80-talet återfick han en del av synen efter en operation och kunde se färger och börja läsa igen.

Här bryts det sten i Gillberga stenbrott. Bilden förmodligen tagen i oktober 1957.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Allan Bernving var djupt engagerad i Föreningen Sveriges Dövblinda – i dag Förbundet Sveriges Dövblinda – och arbetade med så kallade röra vid-utställningar som öppnade nya perspektiv för dövblinda. Utställningen 2016 i Kalmar och Virserum kunde på sätt och vis ses som en fortsättning av hans insats.

Allan Bernving, näst längst till höger, utanför Madison Square Garden i New York vid en internationell kongress för dövblinda i New York 1977.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 11 juni 2016

© Klas Palmqvist

”Badgäster vid Kapelludden, juli 1959”. Så lyder den knapphändiga beskrivningen av det rökande paret på bilden.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv 

KÄLLOR

Artiklar av och om Allan Bernving i Östra Småland, från 1950- till 1990-talet, särskilt Conny Lindells minnesord den 2 september 1993.

Fyrmästare Samuelsson försöker hålla kalufsen på plats. I bakgrunden hans arbetsplats, fyren Långe Erik vid Ölands norra udde. Bilden togs den 11 september 1960.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.

På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Kaffebrickan bärs fram i samband med färjan M/S Nordpols premiärtur mellan Öland och Gotland 1959.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

LÄNKAR

• Verner – den cyklande lokalredaktören

Skylten tas ner vid järnvägsstationen i Färjestaden den 1 oktober 1961. Därmed var det slut med den reguljära tågtrafiken på Öland.
Foto: Allan Bernving/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På trä, granit och betong till Ängö

Den allra första Ängöbron (1878–1913) var en rödmålad träbro som mynnade i Sparregatan, Ängös då enda gata. Målningen är gjord av Erik Lönnegren (1897–1949) och återfinns i ett trapphus på Kaptensgatan.
Foto: Bengt-Arne Strand/Kalmar Hembygdsförening 

När den nuvarande bron mellan Ängö och Kvarnholmen togs i bruk 1972 fanns det många Kalmarbor kvar i livet som färdats över båda dess föregångare; den granitklädda bron med två spann som stod klar 1913 och den rödmålade träbron från 1878. 

Idag är det förstås ingen som har egna minnen av den allra första broförbindelsen mellan öarna och man måste nog närma sig 60-årsåldern för att komma ihåg att man gått på 1913 års bro med det vackra räcket.

Gått och gått förresten; tusentals skolelever på Stagneliusskolan och den sedan länge avsomnade Söderportsskolan har sprungit den förr så fruktade Ängörundan runt Malmfjärden.  

Själv gick jag på båda lärosätena, men jag hade ingen talang och om möjligt ännu mindre motivation och var aldrig i närheten av rundans drömgräns som jag har för mig låg på åtta minuter.

Fredriksskans stora port utgjorde såväl start som mål och man sprang av någon anledning alltid i vänstervarv, ner mot Fredriksskansbron, mot Ängöbron, över Lindö och sedan längs Jutegatan.

Sådana språngmarscher var omöjliga på 1800-talet. För det första var Malmfjärden mycket större än i dag – man började fylla igen den rejält på 1890-talet – och för det andra fanns det inga broar. Den som skulle ta sig mellan Kvarnholmen och Ängö fick ro själv eller bli rodd av någon pojke eller flicka som fick en slant för besväret. 

Roddarpojkarna och -flickorna blev utkonkurrerade och miste sina passagerare mellan Ängö och Kvarnholmen när träbron, som skymtar i bakgrunden till höger, byggdes 1878.
Teckning av John Sjöstrand i ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937)

Inte alltför sällan var vinden så hård och sjön så svår att det var omöjligt att ta sig fram på det sättet. För den Ängöbo som hade blivit inblåst på Kvarnholmen återstod då bara att ta sig över den gamla Malmbron – inte identisk med dagens – och sedan gå den långa Lindölundsgatan bort till vadställena vid Lindö. Ibland gick det inte att komma över där heller och man fick vackert avvakta bättre väder.

På det här vykortet från 1920-talet ser man den andra Ängöbron uppe till vänster. När Ängöborna tog sig fram och tillbaka över bron genade man gärna över den slitna Gamla idrottsplatsen, oavsett om där pågick fotbollsmatch eller ej.
Vykort ur Pelle Fribergs samling

Så träbron var förstås välkommen när den efter åratal av diskussioner äntligen stod klar till midsommaren 1878. Den kostade 11.823 kronor, vilket i nutida penningvärde motsvarar en bra bit över 600.000 kronor.

Några gator hade de drygt 600 invånarna på Ängö inte haft förrän Sparregatan las ut 1870. Men i och med brons tillkomst blev Ängö snabbt en reglerad stadsdel med stor inflyttning och många hus byggdes vid de nya gatorna.

Bron var dock av en skäligen enkel konstruktion och redan i början av 1900-talet stod det klart att den måste ersättas med en ny. 

Den nya Ängöbron från 1913 i en variant konstruerad av konditor Hoimgren. Gissningsvis prydde den bankettbordet vid invigningsmiddagen.
Bilden hämtad ur ”Kalmar län i ord och bild – en hundraårskrönika” (1954)

1913 byggdes en betydligt robustare bro i betong och granit. Den kostade 40.000 kronor vilket i dag skulle vara närmare två miljoner kronor. 

Den andra Ängöbron (1913–1971) hade två valv, var tio meter bred och försedd med fyra ”electrifierade lyktor”.
Vykort ur Ingrid Bruuns samling

Av virket från den gamla bron byggdes en bro mellan Lindö och Lindölund och redan föregående år hade en fyra meter bred träbro anlagts mellan Ängö och Lindö.

Broräcket tas bort hösten 1971. De intresserade åskådarna ser alla ut ha varit med redan på den första Ängöbrons tid. Nu ska den andra rivas. I bakgrunden skymtar den provisoriska gång- och cykelbro som användes tills den nya bron och Ängöleden var färdig. Smeden som tillverkade räcket ska ha hetat Eriksson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

1913 års Ängöbro hade säkert kunnat stå kvar fortfarande, men den räckte inte till för den nya Ängöleden som kom till i samband med färdigställandet av Ölandsbron 1972. Alltså revs vad många tyckte var Kalmars vackraste bro hösten 1971 och ersattes av den funktionella men charmlösa betongkonstruktion som finns där i dag. 

Broräcket var ritat av stadsarkitekt J. Fred. Olson.
Bild ur ”Kalmar län – porträttgalleri” (1926)

En bit av det handsmidda räcket togs tillvara och placerades i en privat trädgård på Hornsgatan, ut mot Kindbergs udde.

Efter att ha utgjort Ängöbornas förbindelse med Kvarnholmen i 58 år revs vad många ansåg vara Kalmars allra vackraste bro 1971.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Genom utfyllnaderna för leden blev Ängörundan en bra bit kortare. Men i dag skulle jag ändå aldrig klara av den på åtta minuter...

Den tredje och nuvarande Ängöbron har en spännvidd på 30 meter. Bredden mot Kvarnholmen är hela 28 meter, mot Ängö 23 meter. Någon romantisk brokänsla förmedlar knappast denna prosaiska trafikmaskin från 1972.
Foto: Östra Småland 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 1 februari 2014

© Klas Palmqvist

STORT TACK 
för bilder till Kalmar Hembygdsförening, Ingrid Bruun och Pelle Friberg. 

KÄLLOR
Artiklar i Östra Småland samt Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (Kalmar 1944) och Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar 1997)

När Domus kom till stan

Domus i Kalmar var det första stora varuhuset i landet som satsade på att kunderna skulle betala alla varor i samma kassa, såväl livsmedel som specialvaror. Och man tog till rejält: på den här bilden, som är tagen minuterna före öppnandet, finns personal på plats i samtliga tolv kassor. Dagen till ära bar alla en gul nejlika i knapphålet. Inga-Lill Nilsson, närmast på bilden, blev den som slog in den första kundens inköp. Beloppet uppgick till 2 kronor och 54 öre.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Klockan var 10.00 torsdagen den 10 september 1964 när konsumtionssamhället gjorde sitt definitiva intåg i Kalmar. Då invigdes landets mest hypermoderna varuhus i hjärtat av stan. 

Vid porten till framtiden. Domus hade fyllts med 130.000 olika varor på öppningsdagen 1964. Musikkåren Lyran spelade och många tal hölls innan tusentals köpsugna Kalmarbor i grupper slussades in i köptemplet. Äntligen hade den moderna tiden kommit även till Kalmar.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Storgatan var avstängd för trafik och 3.000 personer väntade otåligt på att dörrarna till Domus skulle öppnas. Då hade det gått nästan 20 år sedan kooperationen började köpa in sig kvarteret. Till slut hade man fått allt man ville ha – utom de envisa syskonen Henning och Signe Kullzéns stora trähus i hörnet Kaggensgatan–Norra Långgatan. Ingenting kunde förmå dem att sälja. 

 Att syskonen Kullzén vägrade sälja sitt hus ska Kalmarborna vara dem evigt tacksamma för.
Foto: Klas Palmqvist

Tack och lov, måste man säga i dag. Det traditionsrika hörnhuset dämpar den enorma Domuskolossens förödande inverkan på stadsbilden, även om det gamla varuhuset i dag närmast ter sig pittoreskt i jämförelse med köpladorna ute vid Hansa City. Detta trots att kalkstensfasaden är hela 125 meter lång. 

 Så här såg huset ut där Blomster-Olles butik låg på Storgatan 21, närmast intill Bröderna Berggrens (bild nedan). Båda husen revs tillsammans med en mängd andra gamla byggnader i kvarteret.
Foto: Dagmar Selling/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tolv Konsumbutiker las ner i Kalmar när Domus öppnades. Ännu fler skulle försvinna med tiden. Varuhuset i Kalmar var det 62:a i ordningen som öppnades i Sverige sedan kooperationen infört namnet Domus 1956. 

Kjell Nilsson vid delikatessdisken hade många kunder som ville undersöka utbudet och provsmaka ostarna på premiärdagen.
Foto: Åke Håkansson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Visst kom Domus att betyda ett rejält lyft för handeln på Kvarnholmen. Men det varade inte i mer än ungefär 20 år. Redan på 1980-talet var cityvaruhusens tid förbi. Många byggdes om till gallerior. I Kalmar invigdes 1985 Obs – nuvarande Stora Coop (som dock krympt avsevärt jämfört med åren) – ute på Gamla industriområdet. 

Sedan gick det ungefär 20 år till. 2006 öppnade Ikea och handeln drog sig ut till stans nordvästra utkanter. 

Och på Kvarnholmen ligger nu det tomma varuhuset från 60-talet kvar, som en påminnelse om att framtiden nog aldrig riktigt blir vad den en gång var... 

Domus blev större än planerat eftersom Ivar Berggren under projekteringen erbjöd Konsumföreningen att köpa företaget Bröderna Berggren, inklusive fastigheten. Därmed var det anrika hörnhusets öde beseglat. 

FAKTA/DOMUS I KALMAR
• Började byggas i mars 1963. Restaurangen togs i bruk redan på sommaren 1964.
• Varuhuset öppnades 10 september 1964. 
• Bygget kostade – inredningen oräknad – 7,5 miljoner kronor. I 2022 års penningvärde motsvarar det ungefär 86 miljoner kronor. 
• Specialvaruavdelningarna hade vid starten 40 heltids- och 19 deltidsanställda. Livsmedelsavdelningen hade 11 heltids- och 6 deltidsanställda. Samtliga hade genomgått utbildats i den så kallade Domusskolan samt konditionstestats. 
• Mjukglassmaskinen var av det italienska fabrikatet Carpigiani Doppio. 
• På skoavdelningen fanns 9 000 par skor. 
• Ett speciellt vilorum fanns för trötta kunder. 
• 2003 gjordes huset om till gallerian ”Kvasten”. Kooperationen försvann ur huset 2014. Sedan dess har verksamheten gradvis avtagit för att till slut ha upphört helt. Enligt uppgift ska större delen av huset nu göras om till kontorslokaler.

FAKTA/PRISERNA 1964 
Om man multiplicerar 1964 års priser med 11,5 får man penningvärdet i maj 2022. 
• På invigningsdagen serverade restaurangen oxfilé med gräddstuvade champinjoner för 6:50 
• Två par sömlösa damstrumpor Romantica 3:50 
• Strykjärn med termostat och ett års garanti 29:50
• 500 g Cirkelkaffe 4:95 
• Damjumper i acrylfiber 14:90 
• Färsk strömming 1:40/kg 
• Färska tjockskurna revben 8:90/kg 
• Kastdockan ”Twistlisa” 5:50 
• Herrbenkläder i krympt bomull, 4 par 8:90 

Klockan på väggen är som en historisk hälsning till klockan på Berggrens hörna. Arkitekt var Johnny Ericsson på Ericsson & Kolte i Stockholm. Bilden är tagen på 60-talet, innan Storgatan blev gågata. Treans buss skymtar till höger.
Vykort ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 20 oktober 2012

© Klas Palmqvist

LÄNK

• När man handlade på Konsum i Koljan

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.
På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.