Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka

Här är alla de tio unga damer som tävlade om att bli Länets skolflicka 1970 samlade på Kalmar slott. De tre längst upp på trappan är från vänster Annika Rooth, Lola Petersson och Elisabeth Sandbäck. De övriga är från vänster: Ann-Gret Johansson, Annicka Jarvisson, Agneta Jansson, Helén Johansson, Maria Blomberg, Christina Mårtensson och Elisabet Carlsson.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

 

I slutet av 60-talet och början av 70-talet var det en självklarhet för svenska dagstidningar att anordna tävlingar, som gick ut på att man publicerade bilder på unga damer, vilka skulle bedömas av läsekretsen. Östra Småland ville förstås inte vara sämre.

Från 1964 och en bra bit in på 70-talet inbjöds läsarna att lagom till varje skolavslutning rösta fram Länets skolflicka.

Egentligen började det hela redan 1927 när Zelia Friedmann blev huvudstadens första Lucia genom en tävling i Stockholms-Tidningen. Hon var en stadig dam som ägde cigarraffärer och uppfyllde kravet att kunna hantera en häst.

Andra tidningar runt om i landet hakade på succén. Det var ett enkelt sätt att engagera läsekretsen.

Fusk och skandaler har förekommit. Jag minns själv hur en luciaomröstning nån gång på 90-talet i Östra Smålands regi spårade ur med falska röstsedlar och anklagelser mot anhöriga till kandidaterna.

Något sådant lär inte ha inträffat när Länets skolflicka utsågs. Tävlingen var nog en av de mest sedesamma i sitt slag i svensk press. Men så småningom började tack och lov en något modernare kvinnosyn göra sig gällande och flickomröstningarna försvann ur spalterna, även om just luciorna tenderat att bli kvar.

Bilderna och texterna från 1970 dokumenterar ändå en tid som på en gång är ganska nära – och väldigt avlägsen.

Så här presenterades kandidaterna i Östra Småland den 6 maj 1970:

Ann-Gret Johansson, 18 år, Fårbo

Ann-Gret går sista året på fackskolan i Oskarshamn. Hon siktar på att bli förskollärare. Till hennes största intressen hör att sy egna kläder. På fritiden spelar hon gärna teater och sjunger i ett amatörgäng. Engelska och teckning tillhör hennes favoritämnen i skolan.

Elisabet Sandbäck, 19 år, Västervik
Elisabeth pluggar i Kalmar på Handelsinstitutet. Hon håller på att utbilda sig till läkarsekreterare. För att få praktik jobbar hon i sommar på lasarettet i Västervik. Elisabeth är road av ridning och handboll, men till det blir det inte så mycket tid över nu.

Helén Johansson, 18 år, Virserum
Helén pluggar på gymnasiet i Hultsfred. Hon funderar på att utbilda sig till textillärare och även söka in på Konstfack i Stockholm. Hon syr alla sina kläder själv. I skolan är engelska och teckning hennes favoritämnen. Helén är intresserad av bilkörning och lyssnar gärna till musik.

Maria Blomberg, 18 år, Kalmar
Maria studerar på Stagneliusskolan i Kalmar. Där går hon i andra årskursen. Hon är språkintresserad och läser flera utländska tidningar. I skolan är hon med i elevrådet. Maria är också idrottsintresserad. Löpning och höjdhopp ställer hon gärna upp i.

Lola Petersson, 17 år, Kalmar
Lola pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hon utbildar sig till läkarsekreterare. Som det hoppas hon få praktisera i sommar. Lola är intresserad av resor och språk och av att se hur man lever i andra länder.

Annicka Jarvisson, 17 år, Mönsterås
Annicka pluggar på Södertornsskolan i Oskarshamn, men är annars bosatt i Mönsterås. Där är hon ledare för en gymnastikgrupp. Hon är också NTO-scout och intresserad av friluftsliv. Annicka är språkintresserad.

Christina Mårtensson, 18 år, Vimmerby
Christina pluggar i Hultsfred. Där går hon i årskurs två på gymnasiet. Gymnastik och språk är ett par av Christinas favoritämnen i skolan. Favoritspråken är tyska och franska. Christina har bott i Vimmerby sedan tre år. Hon tänker ägna sig åt något socialt yrke när skolan är avklarad.

Agneta Jansson, 17 år, Färjestaden
Agneta pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hennes favoritintresse är att spela och sjunga till gitarr. Agneta är med i gruppen Färjestadsflickorna, som sjunger på olika sammankomster. Gruppen har också spelat in en grammofonskiva. Agneta är även litteraturintresserad. Hon lyssnar mycket på musik och gillar pop.

Elisabet Carlsson, 16 år, Hultsfred
Elisabet går i fackskolan i Hultsfred, den språkliga-sociala linjen. Hon är mycket intresserad av språk. Engelska och franska är favoritspråken, men Elisabet funderar på att lära sig ryska. Hon vill gärna bli något där hon får nytta av sina språkkunskaper, men eventuellt också något inom socialvården. Popmusik tycker hon om.

...och här är vinnaren:

Annika Rooth, 17år, Nybro
Annika går i Nybro hemtekniska skola. När skolan är slut ska Annika börja praktisera som tandsköterskeelev. Hon vill bli tandsköterska. Annika är intresserad av musik. Hon spelar fiol och gitarr även om det numera blir mest gitarr. Dessutom sjunger hon. Hon är intresserad av språk.

Nybrotös får flygresa till London

Pappa Olof och mamma Anna-Lisa kramar om 17-åriga Nybroflickan Annika Rooth.

 

Gladare skolflicka får man leta efter! Annika Rooth blev hellycklig när hon fick beskedet att hon vunnit. Sedan blev det stor kak- och tårtfest hemma på Mellangatan i Nybro.

Som Länets skolflicka 1970 får Annika resa till London och en veckas fri vistelse där.

– Jag har aldrig varit utomlands tidigare. Det ska bli verkligt spännande!

Annika Rooth har tidigare varit med när det har behövts en söt flicka. Hon har varit kranskulla vid flera cykellopp.

Annika Rooth i flickrummet med nalle och gitarr...

...promenerande på parkbänk...

... och tillsammans med svan.
Foto, samtliga bilder: Joy Lindstrand/Östra Småland

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 10 november 2012 (och delvis ursprungligen i maj 1970)

© Klas Palmqvist

Så var det jul igen - för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Kalmarsigillet som försvann till Sovjet

Det är onekligen hög tid att börja förse den här bloggen med material igen. Axelskadan dess redaktör drabbades av i början av augusti gör sig fortfarande påmind, faktiskt ganska rejält emellanåt, och det lär den göra länge än. Men ett eller annat blogginlägg i veckan ska det väl ändå gå att få till framöver. Comebacken inleds med historien om Nordens äldsta stadssigill, det från Kalmar.

Den delvis skadade texten på Kalmars äldsta sigill säger på latin att det är ”Kalmarbornas sigill”: S(igillum) inhabitantium Kalmarniam. Tornet anses inte vara en realistisk avbildning av någon i staden existerande byggnad utan får ses som en symbol för en befäst stad.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

En dag 1990 stannade en långtradare från Moskva utanför stadsarkivet i nordtyska Lübeck. Den var fullproppad med historiska minnen som ingen sett till sedan andra världskriget. Bland alla de ovärderliga skatterna återfanns också Nordens äldsta stadssigill. Det kommer från Kalmar och är mer än 750 år gammalt.

När de båda tyska staterna just slagits samman i början av 1990-talet, var Eva-Lena Holmgren, som sedan länge arbetar vid Länsmuseet i Kalmar, sysselsatt med forskning vid stadsarkivet i Lübeck.

– Det var en goodwillgest från makthavarna i Moskva att skicka lasten till Lübeck, berättar hon.

Många tyska arkiv och museisamlingar hade under andra världskriget gömts undan i nedlagda gruvor för att undgå förstörelse.

– Det som hamnat i västra Tyskland skickades efter kriget till Wiesbaden, där samlingarna gicks igenom.

Man letade även efter uppgifter om krigsförbrytelser och dylikt.

– Det gjorde också ryssarna med det som hamnat i gruvhål i den sovjetiska ockupationszonen, DDR alltså.

Det var i ett sådant som materialet från Lübeck deponerats.

– Sedan skickades alltihop till Sovjet, där det bara blev liggande i årtionden, säger Eva-Lena.

Ja, ända tills den där dagen 1990 då långtradaren anlände till stadsarkivet. Förteckningarna över föremålen fanns kvar i Lübeck och arkivpersonalen satte genast igång med det komplicerade arbetet att pricka av allt som fanns med i lasten.

Ett av föremålen var alltså den lilla vaxklump som sitter fästad vid ett brev som Kalmars fogde Magnus Bengtsson i mitten av 1200-talet skickade till Lübeck. Det handlar om ett arv efter Kalmarborgaren Herman Buccha (dvs ”Bock”). Hans svåger Oliver, som flyttat till Lübeck, ombeds i brevet att komma till Kalmar om han vill ha arvet reglerat.

Kalmarfogden Magnus Bengtssons skrivelse till Lübeck från mitten av 1200-talet. Hans eget sigill hänger till vänster och Kalmarsigillet till höger. I 45 år efter andra världskriget låg brevet bortglömt någonstans i Sovjetunionen.

Foto: Antje Stubenrauch/Archiv der Hansestadt Lübeck

Just vid den här tiden höll Kalmar på att bli en stad att räkna med. Samtidigt konsoliderades den svenska centralmakten och i Lübeck började det som skulle bli Hansan att ta form.

Ett av vittnesbörden om den här dramatiska omdaningen av Nordeuropa är alltså Kalmarsigillet, som kan vara så gammalt som från 1247.

– Att sigillet är tillbaka i Lübeck är det fortfarande många som inte vet om, konstaterar Eva-Lena Holmgren.

Kalmars moderna vapen går tillbaka på 1200-talssigillet. Här som det ska se ut i stället för den tråkigt enfärgade blåvita variant som kommunen började använda sig av i olika sammanhang för några år sedan. 

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 30 mars 2013

© Klas Palmqvist

STORT TACK 

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

På Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.