Napoleons syster in på bara skinnet

Napoleons syster prinsessan Pauline (1780–1825) som kärleksgudinnan Venus Victrix i all sin prakt på sin divan. Pauline var av någon anledning inte nöjd med utseendet på sina öron. Förmodligen är det därför hon låtit skulptören Canova avbilda henne stödjande huvudet med armen, därmed döljande åtminstone det ena hörselorganet.

Om man befinner sig i Rom och har tröttnat på antika ruiner, renässanskonstnärer och gamla kyrkor – vad gör man då? Tja, man kan ju alltid hälsa på hos Napoleon. Eller kanske snarare titta till hans lillasyster.

Den krigiske korsikanen var ju inte bara kejsare av Frankrike; 1805 lät han även kröna sig till kung av Italien. 

Napoleon porträtterad i kejserlig upphöjdhet av François Gérard 1805, samma år som han kröntes till kung av Italien.
Bild: Wikimedia Commons

Museo Napoleonico är inrymt i ett gammalt palats där bron Ponte Umberto I korsar Tibern. Där finns en salig blandning av bilder, prylar, kläder, hårlockar och tusentals andra minnen från den napoleonska tiden i Rom. 

Alltsammans samlades ihop av greve Giuseppe Primoli, ättling till Lucien Bonaparte, vilken i sin tur var köttslig broder och tidvis även trätobroder till kejsaren. Greve Primoli avled 1927 och hans hus och dess samlingar donerades till staden Rom. 

Till höger i präktigt helskägg står det romerska Napoleonmuseets grundare Giuseppe Primoli (1851–1927). Han umgicks gärna i så kallade intellektuella kretsar och mannen till vänster är Gabriele d’Annunzio (1863–1938), journalist, dekadent poet och stridsflygare med hämningslöst nationalistiska åsikter. Hans patetiska ockupation av gränsstaden Fiume (nuvarande  Rijeka i Kroatien) banade väg för den den framväxande italienska fascismen.

Det var i slutet av 1980-talet jag besökte det i alla fall på den tiden ganska murriga museet. På sätt och vis gjorde några av de inte alltför många besökarna större intryck på mig än själva samlingarna. Inte så att de gick omkring med ena handen instucken innanför kavajen, men det var baske mig inte långtifrån.

Men där fanns också något annat som fångade mitt intresse. Kanske borde man inte avslöja sådant offentligt, men det var faktiskt ett kvinnobröst.

Prinsessan Pauline Bonaparte – eller Paolina som hon kallades i Italien där hon tillbringade en stor del av sitt liv – var en glad 23-årig änka efter en av sin bror Napoleons generaler när hon 1803 gifte sig med ”den för sin oerhörda rikedom bekante, men karaktärslöse furst Camillo Filippo Ludovico Borghese”. Så beskrivs i alla fall denne romerske ädling i Nordisk Familjebok från 1905. 

Hans maka ansågs allmänt vara minst lika karaktärslös och paret separerade ganska omgående för att sedan, var och en på sitt håll, kunna utveckla denna egenskap så mycket som möjligt. Camillo mestadels tillsammans med sin älskarinna i Florens, Pauline med ett imponerande brett urval av den eviga stadens manliga befolkning.

Prinsessan Pauline. Porträtt från 1803, målat av Robert Lefèvre.
Bild: Wikimedia Commons

Pauline hade inte det minsta emot att ställa till skandal i den romerska societeten. Att hon bars till badet av en jättelik afrikansk man vid namn Paul, anställd just för detta ändamål, och att hon gärna värmde sina kalla fötter på tjänsteflickornas bröst, ja, det sågs i den romerska societeten mest som pikanta små egenheter. 

Riktigt rabalder blev det först när Pauline, endast iförd ett skynke draperat om höfterna, lät avbilda sig av tidens stora skulptörstjärna, Antonio Canova. Han var specialist på sensuella scener ur den klassiska mytologin. Liggande på en divan gestaltade hon Venus Victrix, den segrande kärleksgudinnan. Vem annars? 

Antonio Canova (1757–1822) var konstnären på modet i Rom och fick uppdraget att gestalta Napoleons syster Pauline i marmor.

Hur kunde en prinsessa posera med så lite på sig, förfasade sig damerna i Roms nobless. ”Det var inga problem”, svarade Pauline. ”Det fanns ordentlig uppvärmning i ateljén”.

Det påstås dock ibland i konsthistoriska sammanhang att det bara är skulpturens huvud som är ett egentligt porträtt, kroppen skulle vara ”nyklassicistisk idealiserad kvinnlig form”. Hur man nu kan vara så säker på det...

Efter separationen behöll Camillo Borghese i alla fall denna mer eller mindre förskönade marmorbild av sin hustru och förvarade den först i sitt hus i Turin, senare i Genua. 

Pauline såg till att hålla konstant liv i den gamla skandalen genom att titt som tätt anklaga Camillo för att visa upp skulpturen för kreti och pleti. 

Andra uppgifter säger att han tvärtom ska hållit den dold i åratal för att ingen skulle få se den. 

I dag är Canovas skulptur sedan länge återbördad till Rom och framställd till allmänt beskådande i Galleria Borghese. För ett antal år sedan restaurerades också det vaxskikt som brukade appliceras på marmorn för att öka dess lyster.

Tiden gick. Pauline hade emellanåt varit rejält i luven på Napoleon, men när han blivit avsatt försonades de och hon följde med brodern till förvisningen på ön Elba. 

Hon ställde hela sin förmögenhet till hans disposition och gjorde allt hon kunde för att hjälpa honom tillbaka till makten. 

Det lyckades ju också, men sedan kom Waterloo och Napoleon sattes på rejält säkerhetsavstånd från Europa på den isolerade ön S:ta Helena i Sydatlanten. Pauline ville dela broderns öde men när hon efter mycket tjat fick tillåtelse att åka dit var han redan död.

Det var 1821 och då hade Pauline själv bara några korta år kvar av det liv hon sett till att få ut mesta möjliga av.

Hon dog 1825, 44 år gammal, efter att ha varit sjuk länge. Uppgifterna varierar om det var tuberkulos eller cancer som var dödsorsaken.

Men minnet av henne vårdas alltså ännu i Museo Napoleonico på Piazza Ponte Umberto I i Rom. 

Där finns förstås flera porträtt av henne. Samt en gipsavgjutning av hennes högra bröst, utförd av skulptören Canova i samband med arbetet på Venus Victrixstatyn. 

När jag besiktigade detta något ovanliga museiföremål förvarades det i en liten monter längst in till höger i museet. 

Det såg faktiskt ganska rart ut.

Canovas avgjutning av Paulines högra bröst förvarades vid mitt besök längst in i Museo Napoleonico.

Kungliga konspiratörer höll hov vid Larmtorget i Kalmar

Hösten 1804 var det inte mycket som tydde på att Napoleons välde skulle falla. Men i Kalmar satt tre blivande kungar av Frankrike och konspirerade.

Tronpretendenten Ludvig XVIII, den giljotinerade Ludvig XVI:s bror, hade anlänt från sin ryska landsflykt via Riga till Öland, där han först togs för spion.

Ludvig XVIII.
Foto: Marie-Lan Nguyen/Wikimedia Commons

Väl i Kalmar blev mottagandet så ståtligt den lilla staden förmådde och Ludvig fick bo i landshövding Michael Anckarsvärds residens. Hans uppvaktning inhystes vid Larmtorget.Ludvigs bror, hertigen av Artois, anslöt från England och även dennes son, hertigen av Angoulême, kom till Kalmar.

”Lilla hovet” låg vid Larmtorget där det stora så kallade Eoska huset – även känt som Ludvigshuset – är beläget sedan 1905. Huset på bilden lät skeppsredaren och grosshandlaren Theodor Foenander bygga år 1800. Här residerade den franske tronpretendentens hov under en månad hösten 1804, därav benämningen ”Lilla hovet”. Huset brann ner en novembernatt 1901. Bilden är tagen från vattentornet år 1900 eller 1901.
Foto ur Olle Vallerheds samling

Härifrån offentliggjorde herrarna den 20 oktober 1804 en deklaration om Ludvigs ärvda rätt till Frankrikes tron. Omvärlden höjde knappast på ögonbrynen. I december kröntes Napoleon till kejsare.

Men Napoleon föll till slut och 1814 blev Ludvig till slut kung. Han efterträddes vid sin död 1824 av brodern, Karl X, som tvingades abdikera 1830. Därpå tog dennes son, Ludvig XIX, tog över, fast bara i 20 minuter. 

Men det är en annan historia.

”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?”

”Donna Juanita, syster till Don Juan, var en señorita, som var lika pilsk som han”. Så sjöng Monica Zetterlund 1969 i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revy Spader, Madame.

Monica Zetterlund (1937–2005) sjöng om den erotiska ojämlikheten mellan könen i Spader Madame.

Tidsramen för föreställningen är 1800-talets början, all musik är av Schubert, och när det vankas maskeradbal får samtliga män den inte alltför originella idén att klä ut sig till den franske kejsaren. 

Napoleonernas moatjéer sjunger: ”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?” och får till svar från kavaljererna: ”Ja, grabben med labben får spader, Madame”.

Man kan ju fundera på om Hasse och Tage, när de skapade Spader, Madame, kom att tänka på Napoleons – som det brukar heta – ”vidlyftiga” lillasyster. 

I så fall kan det väl ha legat nära till hands att transformera henne till Donna Juanita och låta Monica Zetterlund sjunga jämställdhetsinlägget om kvinnan som ”gjorde samma sak som sin bror, trots att hon inte var en man”:

Hon la sig med kardinaler
och lotsar och landsfiskaler
Med hertigen av Neapel
och hertigens vaktkonstapel 
Hon låg med en nordisk sjöman
– han hette visst Axel Öhman 
och lorder och spanska grander
och Efraim Alexander 
Löjtnanter hit, löjtnanter dit och alla reservofficerarna 
Figaro hit och Figaro dit och alla de andra barberarna

Men kvinnor tillåts inte att ta för sig av livet på mäns vis och det slutar illa för Juanita:

Juan, ja han är hjälten, det har man alltid sagt
Donna Juanita, däremot, är värd förakt 
Han är kärleksdrömmen som är drömd,
berömd av var poet 
Hon, en galen kvinna som är glömd,
fördömd till ensamhet

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som  var publicerade i Östra Småland den 12 september 2011

Utflyktsmålet som blev cellfängelse

Fängelset i Kalmar ser i stort sett likadant ut i dag som när det togs i bruk 1852. Den här bilden är från 1985, innan den nuvarande Ravelinsbron byggdes i samband med att 600-årsminnet av Kalmarunionen firades 1997. Fängelset är det sista som fortfarande är i bruk av alla de cellfängelser som uppfördes i Sverige i mitten av 1800-talet. De som inte har rivits har förvandlats till bland annat lokala kulturcentrum, hotell och vandrarhem. Vi får se vad som händer med den gamla Kalmarkåken när det nya fängelset några mil söder om stan står färdigt.
Foto: Östra Småland

I bortåt hundra år har det gång på gång ifrågasatts om det verkligen är vettigt att ha ett fängelse på en av Kalmars allra finast belägna tomter. Faktum är att en gång i tiden var just den här platsen Kalmarbornas givna mål för söndagsutflykten.

Ingen tid kan ha varit olyckligare för Kalmar än den svenska stormaktstiden på 1600-talet. Kalmarkriget 1611–1613 förstörde den gamla medeltida staden i slottets skugga, där den legat i många hundra år. När Kalmarborna försökt bygga upp sin stad igen kom ordern om tvångsförflyttning till Kvarnholmen. Där tvingades folk bo mitt i ett halvfärdigt härläger – hela Kalmar stad skulle fungera som fästning.

Som ett av stadens bästa år måste däremot 1786 betecknas. Tiderna var fredligare och Kalmar upphörde att vara fästning. Något av det första som skedde var att träd började planteras. Grönskan hade i stort sett varit obefintlig i fästningsstaden. 

Nu lät först fästningskommendant Peter Fredrik Kock på egen bekostnad och sedan borgmästare Johan Gabriel Roosval träden börja spira – under trädgårdsmästare Erik Karlströms sakkunniga ledning – på de västliga bastionerna vid nuvarande Systraströmmen, runt inkörsvägen västerifrån samt på ravelinen Prins Carl, uppkallad efter den blivande kung Karl XII. Det är på den fängelset ligger i dag.

Ravelin är en militärteknisk term för en speciell form av befästning och Prins Carl ingick som en del av försvaret av Kvarnholmen och framför allt Västerport – Ravelinsbron var länge stans stora infartsled. Ravelinen anlades på 1680-talet efter ritningar av Erik Dahlberg och byggdes om i början av1700-talet. 

När trädgårdsmästare Karlströms plantor på Prins Carl vuxit till sig lite grann blev ravelinen snart ett omtyckt utflyktsmål för stadsbefolkningen, som tog med sig sina matkorgar hit på sommarsöndagarna.

Kalmarhistorikern Robert Andersson (1887–1957) konstaterar i sin genomgång av Kalmars park- och planteringshistoria Från Foglasången till Stadsparken (1939) att ”århundradens vana att bo inom fästningsmurar hade skapat en viss ’inbundenhet’ hos kalmariterna så att de ogärna ville placera sig utanför stadsmuren – inte ens på sommarnöje. Men ravelinen låg ju inom fästningen och därför kände man sig förstås liksom hemma där – det var ju bara att gå genom Högvakten [= Västerport] och över Ravelinsbron”.

Ravelinen Prins Carl var den enda utflyktsplatsen i stan under 1800-talets första årtionden. Men det tog slut när en tvättinrättning anlades på platsen.  

Dess tid blev dock inte lång. I slutet av 1840-talet började en ny typ av fängelser byggas i Sverige.  

I Kalmar satt fångarna fram till dess på slottet under extremt vedervärdiga omständigheter. I det nya fängelset, som stod klart 1852, skulle de sitta ensamma i celler och ägna sig åt självrannsakan för att bli bättre människor.

Men det är en annan historia.

Tre broar över Systraströmmen

John Sjöstrands teckning av den första Ravelinsbron har en litografi av Michael Gustaf Anckarsvärd som förlaga. Utsiktspunkten är bastionen Gustavus Primus Rex, varav det mesta revs för länge sedan. På resterna byggdes sedan vattentornet som stod klart år 1900.
Teckningen hämtad ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Genom tiderna har det funnits tre broar mellan ravelinen Prins Carl och Västerport. 

Den allra första utgjorde Kvarnholmens huvudinfart från 1600-talet ända tills Tullbron var klar 1854. Sedan fick den gamla träbron stå och förfalla tills den slutligen revs 1870.

 

Kalmar Fabriks- och Hantverksförening lät bygga en ny träbro i samband med en kulturmässa i stan 1926, vilken följdes upp av en ännu mer storslagen hantverksutställning året därpå. Bron gjorde tjänst under båda begivenheterna och stans myndigheter erbjöds att köpa den. Man tackade nej och även denna bro fick förfalla tills den revs på 1930-talet.

När 600-årsminnet av Kalmarunionen skulle manifesteras 1997 byggdes den nuvarande bron av ek och sibiriskt lärkträd. Den blev snabbt en flitigt utnyttjad genväg mellan Malmen och Kvarnholmen för fotgängare och cyklister.

Bilden här ovanförhar tecknats av John Sjöstrand på 1920-talet men bygger på en litografi från 1829 av greve Michael Gustaf Anckarsvärd och visar alltså hur den första Ravelinsbron tedde sig, innan Tullbron och järnvägsbron fanns. Västerport skymtar till vänster.

Anckarsvärd var född i Kalmar 1792. Han blev officer och deltog i krigen i Tyskland och Norge 1813–14. Men han ville hellre ägna sig åt konst än krig och medverkade sedan med litografier i flera planschverk. Han avled i Stockholm 1878.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 april 2016

KÄLLOR:

Robert Andersson: ”Från Foglasången till Stadsparken” i Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII (1939)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder (1927)

Strindberg hyllad tack vare Kalmarredaktör

Fackeltåget förbi Blå tornet på Strindbergs 63-årsdag den 22 januari 1912. Stockholms arbetare hyllade August Strindberg av. 15.000 personer deltog imanifestationen på Drottninggatan. En medborgarfest på Berns samlade 1.600 deltagare. Strindberg steg ut på balkongen tillsammans med sin dotter Anne-Marie och lyssnade till Marseljäsen och andra frihetssånger. Festföremålet självt förhöll sig annars något ambivalent till ståhejet. Ingen i svensk litteratur  har ju som Strindberg gjort narr av klang- och jubelfester. Han tackade förstås så mycket för den storståtliga hyllningen, men menade blygsamt att han blivit föremål för kolossal överskattning. Strindberg var redan då sjuk i cancer och några månader senare var han död. Han följdes till graven av en ännu större folkmassa, runt 60.000 personer.
Teckning av Olof Lindeblad i Stockholms-Tidningen 1912

När Selma Lagerlöf fick Nobelpriset i litteratur 1909 fanns det många som tyckte att det var skamligt att inte Sveriges störste författare belönades, den avsevärt mer radikale August Strindberg. 

En av alla som var upprörda var måleriarbetaren Adolf Lundgrehn, som blivit redaktör för Nya Folkbladet i Kalmar, föregångare till Östra Småland (som startades 1928). 

Han bestämde sig för att göra något åt det.

Strindbergsfejden, Sveriges enda litterära strid värd namnet, bröt ut 1910. Strindberg gav sig på Karl XII och därigenom ledarna för hjältekonungens hyllningskör: sådana herrar som upptäcktsresanden Sven Hedin – sedermera Hitlers gode vän – och framför allt sin gamle författarkumpan Verner von Heidenstam.

Den egentliga måltavlan  var hela den samhällsbevarande överheten, kungahuset och militären. Då om inte förr stod det klart för alla att Strindberg aldrig skulle få något Nobelpris.

Adolf Lundgrehn i Kalmar kom med idén att man i stället skulle samla ihop till ett Folkets Nobelpris eller – om man så vill – ett anti-Nobelpris.

Våren 1911 tog insamlingen fart i det socialdemokratiska ungdomsförbundets regi. Strindberg betraktades allmänt som fejdens segrare. Vänstern gick framåt och högern bakåt i valet 1911, som var något mer demokratiskt utformat än tidigare.

Hyllingarna av Strindberg kulminerade på hans 63-årsdag. Nationalinsamlingen gav 45.000 kronor. Det mesta kom från vanligt, fattigt folk. Totalt beräknas 40.000 personer ha bidragit. I dagens penningvärde motsvarar summan runt två och en halv miljon kronor.

Till Strindbergsåret 2012 anslog regeringen Reinfeldt – den dittills mest illitterata detta land haft – efter mycket krumbuktande en miljon kronor. Som jämförelse satsade norska staten 42 miljoner kronor när Ibsen firades…

Strindberg skänkte för övrigt bort det mesta av pengarna. Mycket gick till olika arbetslöshetskassor.

Adolf Lundgrehn var född 1881 i Malma i Västmanland och avled 1937.

Östra Smålands föregångare Nya Folkbladet för fredagen den 23 oktober 1908. Förstasidan är lite trasig här och där, men undra på det efter alla år. Tidningen kom ut på fredagar 1908, två dagar i veckan 1909 för att 1910 övergå till tredagarsutgivning. Men då var arbetarrörelsen så försvagad efter den misslyckade storstrejken året dessförinnan att resurserna snart tog slut. Sista numret lämnade tryckpressen i februari 1910.
Stort tack till Mari-Anne Östergren för den gamla tidningen

Anarkister och tandatleter

Nya Folkbladet började ges ut i Kalmar i maj 1908. Tidningen trycktes i Oskarshamn, bestod av fyra stora sidor och kom första året ut varje fredag.

Det var arbetarekommunen i Kalmar som gav ut tidningen och mycket av innehållet ägnades förstås åt de lokala fackliga och politiska organisationerna. Det kunde bli ganska burdusa texter, där folk anklagade varandra för både det ena och det andra. 

Meningsmotsättningarna var stora och just i Kalmar fanns en ovanligt stark anarkistisk gruppering som bidrog till att sätta färg på det lokala politiska skeendet. 

Men i ett vanligt nummer som det här ovanför från den 23 oktober 1908 finns också några notiser ur den mer vardagliga Kalmartillvaron som fångar intresset. 

Till exempel har postmästare Slettengren varnats av generalpoststyrelsen för att han av någon anledning inte sett till att Fjäderfäavelsföreningens tidskrift distribuerats i tid. Han hade blivit anmäld av både greve Lewenhaupt och redaktör Sjöstedt.

På teatern hade tandatleten Alfredo uppträtt. Bakom artistnamnet doldes en ”välkänd Kalmarbo” som bland annat krökte en bastant järnstång mellan sina kraftiga käkar och också utförde ”ofantligt ansträngande hängnummer” med ”ovanlig elegans”. Han assisterades av herr Johansson som visade upp våghalsiga balanskonster.

Mest överraskande är dock den något oförmodade slutklämmen i notisen om det trevliga biografprogrammet på sistone:

”Bland de bästa numren nämna vi ’En resa i Tyrolen’, ’Den stora engelska segelregattan utanför ön Wright’ [förmodligen korrekturfel, skulle nog stått Wight, KP:s anm], ’Newyork’ samt den roliga bilden ’Den dygdige unge mannen’. Hoppas direktionen snart låter oss få se redaktör Viktor Larssons begravning i Halmstad.”

Annons i Nya Folkbladet den 23 oktober 1908.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 5 januari 2013

Linnerhielms förtjusta öga

Jonas Carl Linnerhielm (1758–1829). Miniatyrporträtt utfört av Lorentz Sparrgren. Gouache på elfenben, 4,4x3,5 cm.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Bättre färdsällskap i läsfåtöljen än Jonas Carl Linnerhielm går inte att önska sig för den som vill ge sig ut på en angenäm tur genom Sverige i slutet av 1700- och början av 1800-talet. 

Den älskvärde lantjunkaren på Ebbetorp, strax väster om Kalmar, beskriver i ord och bild sina resor, från Skåne till norra Dalarna, i tre volymer Bref under resor i Sverige. Kanske inte stor litteratur men böckerna har ändå en given plats i det litterära husapotek som tillhandahåller vederkvickande perspektiv på tillvaron. 

Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816).

Jonas Carl Linnerhielms liv börjar med en tragedi. Hans mor Engel Fredrika dör två dagar efter att han kommit till världen på Elleholm i Blekinge, vid Mörrumsåns mynning. 

”Ebbetorp före år 1799”, akvarell av Jonas Carl Linnerhielm då den gamla, snudd på fallfärdiga huvudbyggnaden fortfarande stod kvar i det leende landskapet strax utanför Kalmar.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

När Jonas Carl är två år gammal tar fadern, kanslirådet Pehr Linnerhielm, med sig honom och den ett år äldre brodern Gustaf Fredrik till Ebbetorp utanför Kalmar. Han har ärvt egendomen efter sin hustru. Här växer sönerna upp och de kommer att stå varandra mycket nära hela livet.

Under 1800-talets allra första år lät Linnerhielm bygga den klassicistiska herrgård som sett likadan ut alltsedan dess. Fotografiet togs i mitten av 1980-talet.
Foto: Östra Småland

Efter ett par år på gymnasiet i Kalmar drar bröderna Linnerhielm till universitetet i Lund. Jonas Carl tar juristexamen 1776. Sedan väntar tjänst på Krigsexpeditionen i Stockholm. Här arbetar han i 20 år, innan han avgår med kansliråds titel. Tjänsten verkar inte ha varit alltför slitsam.

I huvudstaden lär han känna den betydligt äldre publicisten Carl Christoffer Gjörwell och hans familj. Linnerhielm förlovar sig med Gjörwells omsvärmade och intellektuellt mycket begåvade dottern Gustafva. Att det inte blev något giftermål berodde förmodligen på att Jonas Carls far hade andra planer för sin son. 

I stället gifter Jonas Carl sig 1791 med Helena Maria Ehrenstråle, ett äktenskap som av allt att döma blev lyckligt även om det inte varade så länge; efter att ha fött två döttrar dog hon redan 1800. Linnerhielm gifte om sig 1809 med Elsa Ottiliana von Francken från Kalmar.

För att glädja sin hustru Helena-Maria (kallad Lene-Marie till vardags; silhuettporträttet till höger) samlade Linnerhielm i hemlighet ihop dikter hon skrivit sedan ungdomen och lät 1795 trycka en utsökt liten bok med titeln Witterhetsförsök. 
Bilder hämtade ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Jonas Carls största passioner var konst och böcker. Han byggde upp ett berömt bibliotek på Ebbetorp; boksamlingen finns bevarad i Stifts- och gymnasiebiblioteket som i dag utgör en avdelning av Stadsbiblioteket i Kalmar.

”Långe Jan” togs i bruk 1785 och var från början en öppen stenkolsfyr. Linnerhielm hade blandade känslor för Öland. Alvaret var motbjudande och folks hårda slit i stenbrotten tyckte han var ett elände. ”Ottenby Fyrbåk”, pennteckning.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Redan som mycket ung hade Linnerhielm själv lärt sig engelska för att kunna läsa verk om teckning och måleriteknik. 

I Stockholm blir han god vän med konstnärsbröderna Elias och Johan Fredrik Martin. Elias Martin hade bott i London i många år och gjort sig ett namn även internationellt.

Sedan fadern dött 1794 bosätter sig Jonas Carl för gott på Ebbetorp. Carl Christoffer Gjörwells son, med samma namn som sin far, ritar en ny huvudbyggnad, den som står där än i dag. 

Herrgården är Linnerhielms fasta punkt i tillvaron, dit han alltid återvänder efter alla sina resor. För nu blir Linnerhielm den förste svenske turisten. Till skillnad från Linné och dennes efterföljare är han inte ute efter att kartlägga rikets resurser. Nej, Linnerhielm reser för nöjes skull, för att uppleva stämningar, scenerier och berätta för sina landsmän att där finns mycket som är vackert i deras land. Ord som ”täcka”, ”trefliga” och ”glada” återkommer gång på gång i hans ibland lite väl yviga prosa. 

Ett betagande landskap i Linnerhielms smak.  ”Öland äger i sin natur nästan ingen medelmåtta. Antingen är där ovanligen vackert eller ovanligen fult”, skrev han. ”Vue vid Lundegård åt Borgholm”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms brev avnjuts bäst i mindre portioner; då är han en behaglig, kunnig och samtidigt anspråkslös reseledare. Han tycker om sjöar, ängar och lummiga lövskogar. Havet är enformigt och hotfullt, vattenfall och gruvlandskap hiskliga och fasansfulla. Han gör estetiska bedömningar av såväl naturscenerier som byggnader. Vilket lär ha fått en och annan godsägare att surna till rejält...

Oväsendet, mörkret i gruvgångarna och det tunga och farliga arbetet i Bergslagen gjorde Linnerhielm dyster till mods. ”Vid Persberg 9/6 1807”, lavering.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms känslosamhet är ändå mycket behärskad. Även i sådant som var till nytta kunde han hitta estetiska värden. Han befinner sig i skarven mellan upplysningstiden och romantiken – det dröjer inte länge förrän romantikerna hyllar havet som den vilda naturens storhet, något Linnerhielm aldrig skulle få för sig. 

Linnerhielm beskriver sin upplevelse vid Trollhättefallen som om han nästintill drabbades av panik. Men han hade ändå sinnesnärvaro att avbilda de forsande vattenmassorna. ”Wid Trollhätta. På stället uppritader 1787”, akvarell.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Linnerhielms resebrev blev uppskattade – de är formellt ställda till Gjörwell och brodern Gustaf Fredrik – och böckerna var vackra, illustrerade med svartvita gravyrer. Men det var inte dem konsthistorikern Eva Nordenson föll för ett par hundra år senare. Nej, hon hittade akvareller av honom i Nationalmuseums samlingar och framför allt i ett antal privatägda skissböcker. På Linnerhielms tid kunde man inte trycka färgakvareller, men det såg Nordenson till att göra i den vackra boken Mitt förtjusta öga som gavs ut 2008. Året därpå ställdes Linnerhielms bilder ut på Nationalmuseum.

”Vid Gullered gjorde den lilla kyrkan, i sammanhang med de öfriga objecterne, sandbackar, träd, plank, hus, skog och den krökta vägen en särdeles ritbar effekt”. Blyertsteckning laverad i brunt. 1787.
Bild ur Eva Nordensons ”Mitt förtjusta öga”

Något stort litteraturhistoriskt namn har Linnerhielm inte blivit. Konkurrensen i hans tidevarv är stenhård: Kellgren, Lenngren, Bellman, Thorild, Leopold och många andra – och inte minst Stagnelius, som ju höll till mycket just i Dörby, den socken där Ebbetorp är beläget och på vars kyrkogård Jonas Carl Linnerhielm ligger begravd. På hans gravsten står denna vackra sentens: 

Njute hans själ nu 
förklarad den sällhet, 
vartill himmelens löften
och världens skönhet hos
honom tände begäret.

Linnerhielms tre volymer resebrev – eller ”voyages pittoresques” som genrebeteckningen lyder för reseberättelser där text och bild samverkar – kom i den här faksimilutgåvan 1985. Den brukar kosta ett par tre hundralappar på antikvariat. Originalutgåvorna kan betinga priser uppåt 15.000 kronor – per del.
Foto: Klas Palmqvist

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 21 januari 2017

KÄLLOR: 
Jonas Carl Linnerhielm: Bref under resor i Sverige (1797), Bref under nya resor i Sverige (1806) och Bref under senare resor i Sverige (1816)
Martin Lamm: Upplysningstidens romantik, förra delen (1918)
Harald Schiller: Jonas Carl Linnerhielm (1939)
Carl Fehrman: Ruinernas romantik (1956) 
Eva Nordenson: Mitt förtjusta öga (2008) 
Per Anderö: Herrgårdar runt Kalmar (2012)
Peter Danielsson och Claes Ågren: Jonas Carl Linnerhielm (i ”Några Kalmarkonstnärer ”, Sancte Christophers Gilles CHroenica XLVII, 2013) 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Carina Lidström: Berättare på resa (2015) 

Westerlunds vinterbilder

Fartyg, bilar, järnvägsvagnar och lyftkranar. Tid och plats har fotografen Stig Westerlund själv noterat på bilden. Angelika I vid kajen byggdes ursprungligen som lastpråm i Bremen 1915. 1940 gjordes hon om till motorfartyg och förlängdes. När bilden togs ägdes fartyget av Josef & Johann Schöning i Düsseldorf. 1971 blev Angelika I upphuggen i Leer i Ostfriesland.

De senaste åren har det ju inte varit mycket till vinterväder. Det är knappt man kommer ihåg hur Kalmar ser ut när det snöat ordentligt. Men Stig Westerlund, som på 60- och 70-talet oförtröttligt dokumenterade många i dag helt försvunna eller kraftigt förändrade vardagsmiljöer i stan, tvekade inte att ge sig ut med sin kamera ens under vargavintern 1965–66.

Just den vintern var för övrigt min allra första i Kalmar. Jag var sju år och familjen hade flyttat hit på sommaren, lagom till att jag skulle börja skolan.

Redan i november kom snön. Och sedan blev den kvar. Hela landet var snötäckt i flera månader. Stora delar av Östersjön var igenfrusen och i Vuoggatjålme sattes den 2 februari 1966 det ännu gällande svenska köldrekordet: osannolika 52,6 minusgrader.

Riktigt så djupfryst var det förstås inte i Kalmar. Men kallt var det ändå och när man väl trodde att det äntligen skulle bli vår slog vintern skoningslöst till på nytt. 

Till exempel var det endast tack vare heroiska insatser från ett 50-tal frivilliga snöskottare som Kalmar FF kunde genomföra sin hemmapremiär mot Hässleholms IF den 24 april. Matchen slutade för övrigt 2–2 efter mål av Sten-Åke ”Kalven” Johansson och debutanten Kenneth Bojstedt.

Klipp ur Barometern för den 21 april 1966.

Om Stig Westerlund fanns bland de 1.798 åskådarna eller ens var intresserad av fotboll känner jag inte till. Däremot vet jag att få personer har gjort så mycket för att dokumentera Kalmar som han. 

Här på Torgetbloggen finns flera inlägg med bilder han tagit under sina cykelturer på söndagsmorgnarna. Då fotograferade han miljöer som han visste, anade eller befarade snart skulle försvinna – eller som han bara tyckte om.

Stig Westerlund var född 1929 och avled 1980.

Sommarbilder från Kalmar är förstås betydligt vanligare än vinterbilder. Men närmare en femtedel av den bildskatt på cirka 500 fotografier av Stig Westerlund som Kalmar Stads Hembygdsförening ställt till Torgetbloggens förfogande består av foton tagna på vintern. De flesta är från just 1965–66; däribland samtliga bilder i det här blogginlägget.

Mastkranen på Ängö. Seglingssäsongen känns väldigt avlägsen.

En Opel Rekord i vänstertrafik passerar Appeltoffts Bokhandel på den juldekorerade Storgatan i december 1965 på sin väg mot Larmtorget. Storgatan mellan Larmtorget och Stortorget förvandlades till gågata först 1970.

En översnöad Morris Minor står parkerad på Heijocksgatan. Husen närmast till höger för tankarna till träarkitektur på andra sidan Östersjön. Sedan 1972 är de ersatta av avsevärt anonymare radhus av gult tegel.

Statarbostäder på vägen in mot Skälby gård. Huset revs cirka 1970. Hitom huset syns en liten bit av Kalmar–Berga Järnväg som här gick parallellt med Kungsgårdsvägen. Sedan länge är banvallen omgjord till cykelväg.

Snön faller  på Nybrogatan, som några år senare fick det nya namnet Malmbrogatan. Närmast till vänster den så kallade Gullpellagården. Inget av husen på bilden existerar i dag.

Tvärstopp i en snödriva för en Volvo Amazon vid den del av Galggatan som sedan 1972 heter Tolvmannagatan. Lastbilarna på gatan hör till den kommunala snösvängen, den bakre är försedd med plogblad.

Här på Hammarskjöldsgatan på Ängö fanns Wahlgrens slakteri och charkuteri, en firma som startat redan 1848. Blev cirka 100 år senare Svenssons charkuteri. Versamheten är nedlagd sedan länge.

Änder och svanar trängs i Tvättfatet. Tegelbyggnaden i bakgrunden revs 1988. Där fanns i slutet av 1800-talet den reparationsverkstad för lok och vagnar som kom att utvecklas till Kalmar Verkstads AB. Efter mer än 100 år och diverse namnbyten las verksamheten ner av Bombardier 2005.

Solen skiner över Sparregatan och Bjelkegatan på Ängö och den gamla träbron från 1920-talet ut till Varvsholmen. Det ser ut som att isen äntligen håller på att spricka upp efter den evighetslånga vintern. 

Se även:

• Stig Westerlund och husen som försvann
• Inte lätt att hitta rätt – Stig Westerlund och husen som försvann, del 2
• Flaggan i topp i 118 år för Appeltoffts
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Skälbytorpen som försvann – och blev kvar
• Brandstationen som blev köttbesiktningsbyrå och toalett

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 januari 2018

STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Kalmar Stads Hembygdsförening som ställt Stig Westerlunds bilder till förfogande. Att bli medlem i hembygdsföreningen kostar 150 kronor per kalenderår. Den som vill bli medlem kan betala in avgiften på bankgiro 744-4193. Det går också bra med Swish 123-3409604.

Parkeringshissen blev aldrig något lyft

Fem förhoppningsfulla män framför femton luftigt parkerade bilar. Så här såg det ut när parkeringshissen presenterades på Oskarshamns varv den 19 november 1968. Från vänster Hans Hägg, civilingenjör och försäljningschef, KVAB:s Karl-Erik Karlsson, överingenjör och produktionschef, konstruktören Lennart Strandberg, KVAB:s vd Erik Hammerlund och Oskarshamns kommunalråd Nils Falk (S).
Foto: Åke Håkansson

I årtionden har bilarna brett ut sig och lagt beslag på en allt större del av stadsrummet. Det är ju inte bara gator och vägar som tas i anspråk, enorma arealer går åt till parkeringsplatser. Redan 1968 presenterades en elegant lösning på problemet när Kalmar Verkstads AB – KVAB – visade upp det nya dotterföretaget AB Autolifts produktion på varvsområdet i Oskarshamn. 

Varvskrisen hade börjat ta fart och för varvet i Oskarshamn kom den att innebära att konkurser och rekonstruktioner följde på varandra i många år framöver. 

Hösten 1968 var läget sådant att varvet nedlagt, för gott eller temporärt kunde ingen vara säker på. 

Tågtillverkaren KVAB i Kalmar hade också problem. 1960-talet var ett katastrofalt årtionde för järnvägen i Sverige med massor av nedläggningar. 

Framtiden fanns uppenbarligen någon annanstans: på gator och vägar. Att både Oskarshamnsvarvet och KVAB kom att intressera sig för den expanderande bilismen var helt naturligt.

Parkeringshissen hade konstruerats av ingenjör Lennart Strandberg i Örnsköldsvik och presenterades för den församlade länspressen som något alldeles nytt.

Signaturen Barret – alias Bertil Johansson – beskrev funktionen i Oskarshamns-Nyheterna:

”Innan kommunalrådet Nils Falk tryckte på startknappen väntade 15 bilar i en rad på parkering. Herr Falk tryckte på knappen och bilarna körde en och en in i hissen och gick, elegant, till väders. Det tog bara några få minuter att parkera de 15 bilarna och lika snabbt att köra dem ut ur parkeringen.

Parkeringshissen, som drivs med två kraftiga länkkedjor, utformade med en länk mellan varje hisskorg, arbetar som en elevatorhiss eller ett ’pariserhjul’ med två vertikala rader hisskorgar”.

Förutom att den sparade plats hade parkeringshissen andra fördelar: ”en bil som befinner sig i en hisskorg uppe i luften är omöjlig att stjäla eller göra åverkan på”. Hissen sas också vara tämligen enkel att montera ner och flytta och därför lämplig i samband mässor och utställningar där det behövdes tillfälliga parkeringsplatser. Den kunde kläs med olika fasadmaterial, men ”hissen är i sig själv dekorativ och kan i många fall inpassas i miljön utan fasadbeklädnad”. 

Sedan bilen körts in i hissen gick föraren fram till apparaten till höger på bilden och vred om en nyckel med samma nummer som hisskorgen. Då hissades bilen upp och nästa tomma hisskorg kom ner i inkörningsläge. Först därefter gick det att dra ut nyckeln och ta den med sig.
Foto: Åke Håkansson

Det var ingen ände på visionerna. Bilen kunde parkeras utanför lägenheten, oavsett våning. ”Man skulle kunna ha sin parkeringsplats på till exempel nionde våningen och gå direkt från lägenhet till bil utan omvägen via byggnadens hiss eller trappor samt vägen från entré till parkering. Säkert en fördel många skulle uppskatta”, menade en tidning.

Hissen skulle gå att få i olika storlekar, den minsta med nio platser, den största med 35. Den som förevisades i Oskarshamn med 15 platser kostade cirka 180.000 kronor – drygt 1,5 miljoner i 2016 års penningvärde. 

I november 1968 var 20 man sysselsatta med att tillverka de fem första hissarna, men efterfrågan skulle alldeles säkert öka dramatiskt, främst från Stockholm men också från utlandet. 1970 räknade AB Autolift med att ett par hundra personer skulle arbeta i företaget.

Så blev det nu aldrig. Hur många parkeringshissar som färdigställdes och hur länge produktionen pågick har jag inte lyckats utröna.

Riktigt så revolutionerande som tillverkarna ville ha det till var parkeringshissen inte. Olika system för att minimera den yta som går åt för parkering har funnits länge. 

Så tidigt som 1905 togs en bilhiss i bruk i ett parkeringshus i Paris och redan på 1920-talet var konstruktioner snarlika den i Oskarshamn i bruk i bilismens hemland USA.

I dag är olika sorters hissar i samband med parkering inte alls ovanliga, varken i Sverige eller på andra håll i världen. Men i 1960-talets Sverige var parkeringshissen något nytt. Förmodligen alltför nytt.

Varvet i Oskarshamn återgick till en skakig tillvaro som fartygsbyggare. 

KVAB gav sig däremot ännu längre in i bilbranschen och började tillverka den synnerligen originella brevbärarbilen Tjorven, en satsning som höll på att bli slutet för företaget. Även det projektet var på sitt sätt före sin tid.

Men det är en annan historia.

”Som ett hopklämt pariserhjul” beskrevs parkeringshissen i tidningarna. Konstruktören Lennart Strandberg från Örnsköldsvik hade arbetat med hissen i fem år innan den blev verklighet. Här poserar han framför sitt verk. 
Foto: Åke Håkansson

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 22 oktober 2016

STORT TACK
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder till förfogande.

KÄLLOR:
Artiklar i lokalpressen, främst en text av Bertil Johansson, signaturen Barret, som var införd i Oskarshamns-Nyheterna den 20 november 1968.

Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012