Napoleons syster in på bara skinnet

Napoleons syster prinsessan Pauline (1780–1825) som kärleksgudinnan Venus Victrix i all sin prakt på sin divan. Pauline var av någon anledning inte nöjd med utseendet på sina öron. Förmodligen är det därför hon låtit skulptören Canova avbilda henne stödjande huvudet med armen, därmed döljande åtminstone det ena hörselorganet.

Om man befinner sig i Rom och har tröttnat på antika ruiner, renässanskonstnärer och gamla kyrkor – vad gör man då? Tja, man kan ju alltid hälsa på hos Napoleon. Eller kanske snarare titta till hans lillasyster.

Den krigiske korsikanen var ju inte bara kejsare av Frankrike; 1805 lät han även kröna sig till kung av Italien. 

Napoleon porträtterad i kejserlig upphöjdhet av François Gérard 1805, samma år som han kröntes till kung av Italien.
Bild: Wikimedia Commons

Museo Napoleonico är inrymt i ett gammalt palats där bron Ponte Umberto I korsar Tibern. Där finns en salig blandning av bilder, prylar, kläder, hårlockar och tusentals andra minnen från den napoleonska tiden i Rom. 

Alltsammans samlades ihop av greve Giuseppe Primoli, ättling till Lucien Bonaparte, vilken i sin tur var köttslig broder och tidvis även trätobroder till kejsaren. Greve Primoli avled 1927 och hans hus och dess samlingar donerades till staden Rom. 

Till höger i präktigt helskägg står det romerska Napoleonmuseets grundare Giuseppe Primoli (1851–1927). Han umgicks gärna i så kallade intellektuella kretsar och mannen till vänster är Gabriele d’Annunzio (1863–1938), journalist, dekadent poet och stridsflygare med hämningslöst nationalistiska åsikter. Hans patetiska ockupation av gränsstaden Fiume (nuvarande  Rijeka i Kroatien) banade väg för den den framväxande italienska fascismen.

Det var i slutet av 1980-talet jag besökte det i alla fall på den tiden ganska murriga museet. På sätt och vis gjorde några av de inte alltför många besökarna större intryck på mig än själva samlingarna. Inte så att de gick omkring med ena handen instucken innanför kavajen, men det var baske mig inte långtifrån.

Men där fanns också något annat som fångade mitt intresse. Kanske borde man inte avslöja sådant offentligt, men det var faktiskt ett kvinnobröst.

Prinsessan Pauline Bonaparte – eller Paolina som hon kallades i Italien där hon tillbringade en stor del av sitt liv – var en glad 23-årig änka efter en av sin bror Napoleons generaler när hon 1803 gifte sig med ”den för sin oerhörda rikedom bekante, men karaktärslöse furst Camillo Filippo Ludovico Borghese”. Så beskrivs i alla fall denne romerske ädling i Nordisk Familjebok från 1905. 

Hans maka ansågs allmänt vara minst lika karaktärslös och paret separerade ganska omgående för att sedan, var och en på sitt håll, kunna utveckla denna egenskap så mycket som möjligt. Camillo mestadels tillsammans med sin älskarinna i Florens, Pauline med ett imponerande brett urval av den eviga stadens manliga befolkning.

Prinsessan Pauline. Porträtt från 1803, målat av Robert Lefèvre.
Bild: Wikimedia Commons

Pauline hade inte det minsta emot att ställa till skandal i den romerska societeten. Att hon bars till badet av en jättelik afrikansk man vid namn Paul, anställd just för detta ändamål, och att hon gärna värmde sina kalla fötter på tjänsteflickornas bröst, ja, det sågs i den romerska societeten mest som pikanta små egenheter. 

Riktigt rabalder blev det först när Pauline, endast iförd ett skynke draperat om höfterna, lät avbilda sig av tidens stora skulptörstjärna, Antonio Canova. Han var specialist på sensuella scener ur den klassiska mytologin. Liggande på en divan gestaltade hon Venus Victrix, den segrande kärleksgudinnan. Vem annars? 

Antonio Canova (1757–1822) var konstnären på modet i Rom och fick uppdraget att gestalta Napoleons syster Pauline i marmor.

Hur kunde en prinsessa posera med så lite på sig, förfasade sig damerna i Roms nobless. ”Det var inga problem”, svarade Pauline. ”Det fanns ordentlig uppvärmning i ateljén”.

Det påstås dock ibland i konsthistoriska sammanhang att det bara är skulpturens huvud som är ett egentligt porträtt, kroppen skulle vara ”nyklassicistisk idealiserad kvinnlig form”. Hur man nu kan vara så säker på det...

Efter separationen behöll Camillo Borghese i alla fall denna mer eller mindre förskönade marmorbild av sin hustru och förvarade den först i sitt hus i Turin, senare i Genua. 

Pauline såg till att hålla konstant liv i den gamla skandalen genom att titt som tätt anklaga Camillo för att visa upp skulpturen för kreti och pleti. 

Andra uppgifter säger att han tvärtom ska hållit den dold i åratal för att ingen skulle få se den. 

I dag är Canovas skulptur sedan länge återbördad till Rom och framställd till allmänt beskådande i Galleria Borghese. För ett antal år sedan restaurerades också det vaxskikt som brukade appliceras på marmorn för att öka dess lyster.

Tiden gick. Pauline hade emellanåt varit rejält i luven på Napoleon, men när han blivit avsatt försonades de och hon följde med brodern till förvisningen på ön Elba. 

Hon ställde hela sin förmögenhet till hans disposition och gjorde allt hon kunde för att hjälpa honom tillbaka till makten. 

Det lyckades ju också, men sedan kom Waterloo och Napoleon sattes på rejält säkerhetsavstånd från Europa på den isolerade ön S:ta Helena i Sydatlanten. Pauline ville dela broderns öde men när hon efter mycket tjat fick till-låtelse att åka dit var han redan död.

Det var 1821 och då hade Pauline själv bara några korta år kvar av det liv hon sett till att få ut mesta möjliga av.

Hon dog 1825, 44 år gammal, efter att ha varit sjuk länge. Uppgifterna varierar om det var tuberkulos eller cancer som var dödsorsaken.

Men minnet av henne vårdas alltså ännu i Museo Napoleonico på Piazza Ponte Umberto I i Rom. 

Där finns förstås flera porträtt av henne. Samt en gipsavgjutning av hennes högra bröst, utförd av skulptören Canova i samband med arbetet på Venus Victrixstatyn. 

När jag besiktigade detta något ovanliga museiföremål förvarades det i en liten monter längst in till höger i museet. 

Det såg faktiskt ganska rart ut.

Canovas avgjutning av Paulines högra bröst förvarades vid mitt besök längst in i Museo Napoleonico.

Kungliga konspiratörer höll hov vid Larmtorget i Kalmar

Hösten 1804 var det inte mycket som tydde på att Napoleons välde skulle falla. Men i Kalmar satt  tre blivande kungar av Frankrike och konspirerade.

Tronpretendenten Ludvig XVIII, den giljotinerade Ludvig XVI:s bror, hade anlänt från sin ryska landsflykt via Riga till Öland, där han först togs för spion.

Ludvig XVIII.
Foto: Marie-Lan Nguyen/Wikimedia Commons

Väl i Kalmar blev mottagandet så ståtligt den lilla staden förmådde och Ludvig fick bo i landshövding Michael Anckarsvärds residens. Hans uppvaktning inhystes vid Larmtorget.Ludvigs bror, hertigen av Artois, anslöt från England och även dennes son, hertigen av Angoulême, kom till Kalmar.

”Lilla hovet” låg vid Larmtorget där det stora så kallade Eoska huset – även känt som Ludvigshuset – är beläget sedan 1905. Huset på bilden lät skeppsredaren och grosshandlaren Theodor Foenander bygga år 1800. Här residerade den franske tronpretendentens hov under en månad hösten 1804, därav benämningen ”Lilla hovet”. Huset brann ner en novembernatt 1901. Bilden är tagen från vattentornet år 1900 eller 1901.
Foto ur Olle Vallerheds samling

Härifrån offentliggjorde herrarna den 20 oktober 1804 en deklaration om Ludvigs ärvda rätt till Frankrikes tron. Omvärlden höjde knappast på ögonbrynen. I december kröntes Napoleon till kejsare.

Men Napoleon föll till slut och 1814 blev Ludvig till slut kung. Han efterträddes vid sin död 1824 av brodern, Karl X, som tvingades abdikera 1830. Därpå tog dennes son, Ludvig XIX, tog över, fast bara i 20 minuter. 

Men det är en annan historia.

”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?”

”Donna Juanita, syster till Don Juan, var en señorita, som var lika pilsk som han”. Så sjöng Monica Zetterlund 1969 i Hasse Alfredsons och Tage Danielssons revy Spader, Madame.

Monica Zetterlund (1937–2005) sjöng om den erotiska ojämlikheten mellan könen i Spader Madame.

Tidsramen för föreställningen är 1800-talets början, all musik är av Schubert, och när det vankas maskeradbal får samtliga män den inte alltför originella idén att klä ut sig till den franske kejsaren. 

Napoleonernas moatjéer sjunger: ”Nej, ta mej i dalen, har kejsarn blitt galen?” och får till svar från kavaljererna: ”Ja, grabben med labben får spader, Madame”.

Man kan ju fundera på om Hasse och Tage, när de skapade Spader, Madame, kom att tänka på Napoleons – som det brukar heta – ”vidlyftiga” lillasyster. 

I så fall kan det väl ha legat nära till hands att transformera henne till Donna Juanita och låta Monica Zetterlund sjunga jämställdhetsinlägget om kvinnan som ”gjorde samma sak som sin bror, trots att hon inte var en man”:

Hon la sig med kardinaler
och lotsar och landsfiskaler
Med hertigen av Neapel
och hertigens vaktkonstapel 
Hon låg med en nordisk sjöman
– han hette visst Axel Öhman 
och lorder och spanska grander
och Efraim Alexander 
Löjtnanter hit, löjtnanter dit och alla reservofficerarna 
Figaro hit och Figaro dit och alla de andra barberarna

Men kvinnor tillåts inte att ta för sig av livet på mäns vis och det slutar illa för Juanita:

Juan, ja han är hjälten, det har man alltid sagt
Donna Juanita, däremot, är värd förakt 
Han är kärleksdrömmen som är drömd,
berömd av var poet 
Hon, en galen kvinna som är glömd,
fördömd till ensamhet

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som  var publicerade i Östra Småland den 12 september 2011