Utflyktsmålet som blev cellfängelse

Fängelset i Kalmar ser i stort sett likadant ut i dag som när det togs i bruk 1852. Den här bilden är från 1985, innan den nuvarande Ravelinsbron byggdes i samband med att 600-årsminnet av Kalmarunionen firades 1997. Fängelset är det sista som fortfarande är i bruk av alla de cellfängelser som uppfördes i Sverige i mitten av 1800-talet. De som inte har rivits har förvandlats till bland annat lokala kulturcentrum, hotell och vandrarhem. Vi får se vad som händer med den gamla Kalmarkåken när det nya fängelset några mil söder om stan står färdigt.
Foto: Östra Småland

I bortåt hundra år har det gång på gång ifrågasatts om det verkligen är vettigt att ha ett fängelse på en av Kalmars allra finast belägna tomter. Faktum är att en gång i tiden var just den här platsen Kalmarbornas givna mål för söndagsutflykten.

Ingen tid kan ha varit olyckligare för Kalmar än den svenska stormaktstiden på 1600-talet. Kalmarkriget 1611–1613 förstörde den gamla medeltida staden i slottets skugga, där den legat i många hundra år. När Kalmarborna försökt bygga upp sin stad igen kom ordern om tvångsförflyttning till Kvarnholmen. Där tvingades folk bo mitt i ett halvfärdigt härläger – hela Kalmar stad skulle fungera som fästning.

Som ett av stadens bästa år måste däremot 1786 betecknas. Tiderna var fredligare och Kalmar upphörde att vara fästning. Något av det första som skedde var att träd började planteras. Grönskan hade i stort sett varit obefintlig i fästningsstaden. 

Nu lät först fästningskommendant Peter Fredrik Kock på egen bekostnad och sedan borgmästare Johan Gabriel Roosval träden börja spira – under trädgårdsmästare Erik Karlströms sakkunniga ledning – på de västliga bastionerna vid nuvarande Systraströmmen, runt inkörsvägen västerifrån samt på ravelinen Prins Carl, uppkallad efter den blivande kung Karl XII. Det är på den fängelset ligger i dag.

Ravelin är en militärteknisk term för en speciell form av befästning och Prins Carl ingick som en del av försvaret av Kvarnholmen och framför allt Västerport – Ravelinsbron var länge stans stora infartsled. Ravelinen anlades på 1680-talet efter ritningar av Erik Dahlberg och byggdes om i början av1700-talet. 

När trädgårdsmästare Karlströms plantor på Prins Carl vuxit till sig lite grann blev ravelinen snart ett omtyckt utflyktsmål för stadsbefolkningen, som tog med sig sina matkorgar hit på sommarsöndagarna.

Kalmarhistorikern Robert Andersson (1887–1957) konstaterar i sin genomgång av Kalmars park- och planteringshistoria Från Foglasången till Stadsparken (1939) att ”århundradens vana att bo inom fästningsmurar hade skapat en viss ’inbundenhet’ hos kalmariterna så att de ogärna ville placera sig utanför stadsmuren – inte ens på sommarnöje. Men ravelinen låg ju inom fästningen och därför kände man sig förstås liksom hemma där – det var ju bara att gå genom Högvakten [= Västerport] och över Ravelinsbron”.

Ravelinen Prins Carl var den enda utflyktsplatsen i stan under 1800-talets första årtionden. Men det tog slut när en tvättinrättning anlades på platsen.  

Dess tid blev dock inte lång. I slutet av 1840-talet började en ny typ av fängelser byggas i Sverige.  

I Kalmar satt fångarna fram till dess på slottet under extremt vedervärdiga omständigheter. I det nya fängelset, som stod klart 1852, skulle de sitta ensamma i celler och ägna sig åt självrannsakan för att bli bättre människor.

Men det är en annan historia.

Tre broar över Systraströmmen

John Sjöstrands teckning av den första Ravelinsbron har en litografi av Michael Gustaf Anckarsvärd som förlaga. Utsiktspunkten är bastionen Gustavus Primus Rex, varav det mesta revs för länge sedan. På resterna byggdes sedan vattentornet som stod klart år 1900.
Teckningen hämtad ur ”Gamla Kalmarbilder” (1927)

Genom tiderna har det funnits tre broar mellan ravelinen Prins Carl och Västerport. 

Den allra första utgjorde Kvarnholmens huvudinfart från 1600-talet ända tills Tullbron var klar 1854. Sedan fick den gamla träbron stå och förfalla tills den slutligen revs 1870.

 

Kalmar Fabriks- och Hantverksförening lät bygga en ny träbro i samband med en kulturmässa i stan 1926, vilken följdes upp av en ännu mer storslagen hantverksutställning året därpå. Bron gjorde tjänst under båda begivenheterna och stans myndigheter erbjöds att köpa den. Man tackade nej och även denna bro fick förfalla tills den revs på 1930-talet.

När 600-årsminnet av Kalmarunionen skulle manifesteras 1997 byggdes den nuvarande bron av ek och sibiriskt lärkträd. Den blev snabbt en flitigt utnyttjad genväg mellan Malmen och Kvarnholmen för fotgängare och cyklister.

Bilden här ovanförhar tecknats av John Sjöstrand på 1920-talet men bygger på en litografi från 1829 av greve Michael Gustaf Anckarsvärd och visar alltså hur den första Ravelinsbron tedde sig, innan Tullbron och järnvägsbron fanns. Västerport skymtar till vänster.

Anckarsvärd var född i Kalmar 1792. Han blev officer och deltog i krigen i Tyskland och Norge 1813–14. Men han ville hellre ägna sig åt konst än krig och medverkade sedan med litografier i flera planschverk. Han avled i Stockholm 1878.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 16 april 2016

KÄLLOR:

Robert Andersson: ”Från Foglasången till Stadsparken” i Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII (1939)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

John Sjöstrand: Gamla Kalmarbilder (1927)