fredag 3 mars 2023

Unos röda bil skrämde slag på både folk och fä

Ungefär så här såg Uno Danielsons första egna bil ut, en belgisk Minerva Minervette, typ A.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Barnen i stadsdelen Funkabo i Kalmar hälsade i slutet av 60-talet gärna på hos före detta länsjägmästaren Uno Danielson på Stallgärdsgatan 2. I sin lägenhet hade den gamle farbrorn många spännande saker och han visade gärna upp dem: gamla radioapparater som han byggt om till bokhyllor (!), en samling vapen där de äldsta var från 1500-talet, och en frimärkssamling med ett treskilling bancomärke. Grönt förstås och inte feltryckt gult, men i alla fall.

En 90-årig Uno Danielson med en liten del av sin förnämliga vapensamling skymtande i bakgrunden.
Foto: Östra Småland

Uno Danielson var född i Tveta 1880. Han tog studenten i Västervik 1900 och blev 1911 länsjägmästare i Kalmar, den tidens benämning på regionchefen för skogsvården. Hans arbeten om skogen på Öland anses fortfarande vara av stor vikt, inte minst för hans breda historiska kunskaper. Han medverkade flitigt i facklitteratur och facktidskrifter. 1924 gav han ut ”Öland”, en kortfattad skildring av öns natur, fornminnen och historia, främst avsedd för turister.

Här visar länsjägmästare Danielson rätta sättet att kvista av unga tallar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv


1929 sammanställde Uno Danielson också en resehandbok för bilister och skissade i samma veva på en broförbindelse mellan Öland och fastlandet. Först hade han tänkt sig en kombinerad landsvägs- och järnvägsbro, men eftersom ”man ansett att järnvägstrafiken kommer att mista sin betydelse” presenterade han i stället tre alternativa sträckningar för en landsvägsbro. Kortast väg var det förstås via Revsudden, men på grund av det stora vattendjupet var det också det kostsammaste alternativet. En bro över Grimskär, strax utanför Kalmar hamn, till Färjestaden var också tänkbar, men det överlägset bästa alternativet, menade Danielson, gick över Svinö via Kalvholmarna. Bortsett från segelleden var djupet inte mer än 1–2,5 meter. För att fartygstrafiken skulle kunna passera tänkte sig Danielson en klaffbro. 

Det hela skulle kosta 6,5 miljoner kronor och utföras som ett arbetsmarknadsprojekt, ett så kallat nödhjälpsarbete (summan motsvarar i dag cirka 220 miljoner kronor; kostnaden för den bro som långt senare verkligen byggdes kom att uppgå till 130 miljoner kronor, i nutida penningvärde cirka 2,5 miljarder kronor – till detta kan läggas ytterligare en miljard i reparations- och underhållskostnader).

Kalmar Motorklubb, vars ordförande förstås hette Uno Danielson, la fram förslaget till bro över Kalmarsund. Riksdagsman Ruben Wagnsson (S), sedermera legendarisk landshövding i Kalmar, motionerade i ärendet men fick avslag av riksdagen 1933. Danielson fortsatte sina beräkningar och sex år senare skulle riksdagen åter behandla brofrågan. Den gången kom andra världskriget emellan och det dröjde som alla vet ytterligare några decennier innan en bro över Kalmarsund till slut blev en realitet. Bredden på bron i Uno Danielsons förslag skiljer sig för övrigt med bara 28 centimeter från den bro som stod klar 1972 och som ju mycket riktigt kom att dras över Svinö. Den byggdes dock så hög över djuprännan att någon klaffbro inte var nödvändig.

En ung Uno Danielson. Han var född i Tveta utanför Mörlunda 1880 och blev länsjägmästare i Kalmar 1911. Han kom att stanna kvar i Kalmar fram till sin död 1974.
Bild ur Porträttgalleri Kalmar län (1926)


I Kalmar engagerade Uno Danielson sig även kommunalt. Han satt i stadsfullmäktige och var flitigt anlitad i alla möjliga kommittéer och nämnder. Han var också – bland mycket annat – länsskogsbrandchef, chef för landstormens bilkompani och från 1918 fram till pensioneringen Vetenskapsakademiens ombud för naturskydd. Han belönades av akademien med både lilla och stora naturskyddsmedaljen och av Akademiska Föreningen i Lund även med Agardhmedaljen, för att nu bara nämna några av alla de utmärkelser han erhöll genom åren. Han fick förstås ta emot såväl Vasaorden som Nordstjärneorden och var också hedersledamot i en hel räcka olika föreningar och institutioner.

Resultatlistan vid Smålands Idrotts- förbunds ”täflingar” på Gamla idrottsplatsen den 2 juni 1912, vilka leddes av Uno Danielson. ”V. Petersson”, som vann både 100 meter och längdhopp – och även diskus – är känd i idrottshistorien som William Björneman, guldmedaljör i längdhopp vid OS i Antwerpen 1920.
Klipp ur tidningen Kalmar för den 3 juni 1912

Länsjägmästaren hade nämligen en kolossal massa andra intressen också, hur han nu hann med allting. Till exempel var han med och startade den första scoutkåren i Kalmar och han var tidigt engagerad i idrottsrörelsen och fungerade som tävlingsledare vid friidrottstävlingar på gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. 1922–1932 var han Kalmar Skyttegilles ordförande och 1947 tillhörde han stiftarna av Kalmar Filatelistklubb, vars förste ordförande han blev. Kort sagt var Uno Danielson en oerhört mångsidig, engagerad och utåtriktad människa.

Men av alla fritidsintressen var det nog ändå bilar och motorsport som Uno Danielson satte främst. Som bilist var han tidigt ute. Redan 1904 satt han för första gången bakom ratten. Det var i Stockholm där han utexaminerats från Skogsinstitutet och sedan fått arbete på Domänstyrelsen.

– Jag hyrde en bil och sedan var det bara att sätta igång. Att köra fick jag lära mig själv, berättade han för Östra Smålands reporter Meta Fogis i en intervju i samband med 90-årsdagen 1970.

Fast då fanns ”det ingen ratt utan en stång, som satt i framändan på en dåtidens Oldsmobile, en konstifik pjäs, bastard mellan droska och spindel”, konstaterar Danielson själv i Kalmar Motorklubbs jubileumsskrift från 1952.

En sådan här Oldsmobile körde Uno Danielson i Stockholm. Bilen på bilden var den allra första som gjorde Västerviks gator osäkra. Den köptes redan 1905 av medicinstudenten Sigvard Kinell som här sitter vid styrspaken, intill sin fästmö Elsa Frumerie. I det bakvända baksätet sitter Maria och Anna Frumerie. Motorn var på sju hästkrafter och bilen kunde komma upp i 30 km/h.
Bilden hämtad ur årsboken Tjustbygden 1978

Registrering och körbevis var det inte så noga med. Uno körde helst bara korta sträckor i Stockholm och föredrog att hålla sig undan från landsvägarna, ”där framfarten i regel illustrerades av skenande hästar och vettskrämda käringar.”

När Uno Danielson fått arbete som assistent i Tjusts revir och bosatt sig i Västervik skaffade han 1908 sin första egna bil. I Motorklubbens jubileumsskrift skriver han att det handlade om ”ett styck Minerva av engelskt fabrikat”.

– Den kom med järnväg och det medföljde en beskrivning hur man skulle bära sig åt.

Såvitt jag förstår så mindes den gamle länsjägmästaren bilmärket korrekt, däremot inte inte ursprungslandet; Minerva tillverkade bilar i belgiska Antwerpen från 1902 och fick snabbt gott renommé – de lyxvagnar man tillverkade användes av såväl det belgiska som det norska och det svenska kungahuset. Märket försvann under 30-talets depression och företaget las slutgiltigt ner efter ett misslyckat comebackförsök på 50-talet.

Av Danielsons beskrivning att döma bör hans Minerva ha varit en Minervette Typ A.

– Den var eldröd med stora mässingsbeslag och förde ett fruktansvärt oljud. Folk trodde det var den onde själv som kommit till stan. När jag körde på Storgatan sprang folk och fä åt alla håll.

Minervette typ A, tillverkad 1904.
Foto: André Ritzinger/Wikimedia Commons

Den här bilen var försedd med en riktig ratt. ”Vindrutorna saknades emellertid, men det gjorde ej så mycket, ty farten var icke överväldigande”.

Vid det här laget hade myndigheterna börjat reglera den framväxande bilismen så smått och innan Uno Danielson kunde börja köra sin Minerva krävdes såväl registrering som förarbevis. Det förstnämnda var lätt avklarat, bara att skriva till länsstyrelsen och be om ett bilnummer. Det blev H11.

Återstod att ordna förarbeviset. Den nyblivne bilägaren tog dagen efter leveransen kontakt med besiktningsmannen Bjurström.

– Han kunde inte själv köra bil, men satte sig bredvid mig och så bar det i väg.

Man tog den minst trafikerade vägen ut på landet. När man kommit till Karstorp ansågs det vara tid för vändning och återfärd. Men Danielson hade ju bara hunnit ögna igenom bruksanvisningen och kunde inte påminna sig hur det gick till att backa. Så han körde in på en gårdsplan och rundade en plantering:

”På hemvägen mötte vi en med två eldiga springare förspänd droska av dåtidens smäckra typ. I förskräckelsen kom jag mig ej för att stanna, varför pållarna började stryka baklänges och droskan ställde sig tvärs över vägen. Naturligtvis blev det en smäll så att droskan gick av på mitten. Kusk och hästar hamnade i en hagtornshäck och de åkande, stadens tullförvaltare och hans lagvigda, hamnade i andra häcken. Bilen, besiktningsmannen och jag hamnade givetvis i samma häck. Sedan vi samlat ihop alltsammans gjordes affären upp på stående fot. 35 kronor fick jag betala för droskans lagning. Några andra skador kunde inte upptäckas, varken på folk eller fä.”

Danielson erbjöd sig förstås att ge tullherrskapet skjuts hem, något som vänligt men bestämt avböjdes. Paret föredrog att gå hem. Något besiktningsmannen Bjurström redan gjort, utan att någon märkt det.

– Han var som uppslukad av jorden. Jag körde tillbaka utan honom. Sedan fick jag tag i honom på telefon och menade det inte hade gått så bra och undrade om vi kunde göra om provet nästa dag. ”Aldrig i livet”, sa han, ”körbeviset ligger här färdigskrivet och får hämtas”.

Danielson gjorde så och sedan var det bara att ge sig ut på vägarna. Fast alldeles enkelt var det ju inte alltid. Det visade sig till exempel att Minervan inte orkade forcera de brantaste motluten i Tjust, om man inte vände den om och backade uppåt i stället. Då gick det förträffligt bra.

Ett annat bekymmer var att möta hästskjutsar, vilket naturligtvis inträffade ideligen. Både djur och människor var ovana och rädda för de självgående vagnarna. Det var ”vanligt att man fick gå av och leda den vettskrämda pållen förbi, stundom även körkarlen. Ibland spände denne ifrån hästen och sprang till skogs, varefter man själv med möda fick försöka baxa undan den ibland rätt tunga forvagnen.”

Hästskosöm låg det också gott om i gruset på vägarna i början av förra århundradet, vilket fick till följd att bilisterna tvingades stanna titt som tätt för att laga punkteringar.

En gång när Uno Danielson kört så långt bort som till Vimmerbytrakten – en svindlande sträcka på sex mil – och skulle ta sig uppför en backe, uppenbarade sig på dess krön en man och en pojke som kom skjutande på en kärra. ”När de såg och hörde detta vrålande odjur rusa upp för backen, släppte de kärran och sprungo till skogs. Kärran fortsatte sin vingliga stråt utför backen och träffade bilen, varvid mjölsäckarna på kärran sprack och pudrade både bilen och mig grundligt, så att i stället för en röd bil blev det en vit, körd av en mjölnare. Gubben och pojken såg jag aldrig till, fastän jag väl en halvtimme stod och skrubbade mig ren. Troligen låg de bakom en buske med klappande hjärtan och såg på eländet.”

Under första världskriget stod de flesta bilar i landet stilla. Bensinen var inte ransonerad, men den hade blivit så dyr att det var helt omöjligt för de flesta att köra bil. De gamla körbevisen skulle bytas ut mot nya körkort, men det blev inte av för Uno Danielson, eftersom han de åren inte hade råd med bilkörning längre.

Bilinspektör Folke B Sundberg fotograferad i sin egen Volvo Amazon 1962. Den hade registreringsnummer H17.
Foto: Åke Håkansson

När bensinen så småningom sjönk i pris skulle Danielson förstås skaffa sig en ny bil. Men först måste han alltså skaffa sig körkort igen och för det var han tvungen att göra en uppkörning. En gammal Ford från 1906 lånades och Danielson anmälde sig hos sin gode vän bilinspektören Folke B Sundberg, som var den som bestämde vem som var kvalificerad att bli innehavare av ett körkort. Sundberg var för övrigt tillsammans med Danielson med och bildade Kalmar Motorklubb 1922.

Nu bodde Uno Danielson i Kalmar sedan flera år och i körkortsprovet ingick på den här tiden att man skulle köra in på Kalmar slott och sedan backa ut därifrån. Att köra in på borggården vållade förstås inte en gammal och van förare som Danielson några som helst problem. Men det visade sig vara värre att backa ut därifrån. Med backväxeln ilagd hoppade den gamla Forden som en kråka ”och ville ovillkorligen frottera sig mot de gamla ärevördiga väggarna”.

– Nä, det här går ju inte, sa Sundberg. Vi kommer aldrig ut.

– Kör själv då, sa Danielson.

Sundberg tog plats vid ratten med resultatet att bilen hoppade runt ännu värre.

– Nja, sa han och såg snopen ut. Det måste vara fel på backväxeln.

Till slut lyckades herrarna i alla fall trassla sig ut från slottet och for hem till Sundbergs bostad, där bilinspektören utan kommentarer skrev ut ett förarbevis som Danielson sedan kunde byta mot ett riktigt körkort på länsstyrelsen.

Efter att ha kört en Ford och en mindre Buick skaffade sig länsjägmästaren sedan en stor Buick Six, ”en sportvagn med cirka 100 hästkrafter och en vikt av ungefär två ton, men så låg den också stadigt på vägen i vilken fart som helst.”

En Buick Six av 1918 års modell. Ungefär så här bör den Buick ha sett ut som Uno Danielson halkade av vägen med tre gånger utanför Gadderås.
Foto: Alexander Migl/Wikimedia Commons

Fast inte när det var halt förstås. En vinterdag befann sig Uno Danielson i Buicken tillsammans med en länsskogvaktare, någonstans i närheten av Gadderås glasbruk. Det var mildväder till en början, men så kylde det på och blev halt. När de skulle tillbaka till Kalmar började det snöa på isgatan också, vilket förstås gjorde väglaget ännu vanskligare och i en kurva gled bilen oundvikligen ner i diket. Snökedjor hade man med sig och lyckades med stort besvär fästa dem på bakhjulen. Då gick det bra att komma upp på vägen igen, men nu hade det hunnit bli så halt att Buicken genast hamnade i diket på nytt: ”Nåja, det gick ju bra att komma upp också denna gång, men när jag satte mig lite hårt i sätet, gled bilen för tredje gången ner i diket. Vad vi då sa, lämpar sig knappast för tryck.”

Alldeles i närheten pågick det timmerkörning i skogen. Danielson och hans ressällskap ”gick dit och lånade en karl plus en ardenner, en stor hejare till häst, som spändes för bilen. Det gick med ett ryck ur diket men av farten slog kofångaren hästen på bakbenen, vilket resulterade i att den skenade med bilen slängande efter. Jag slog till alla bromsar och la i backen och då stannade ekipaget. Sedan klarade vi oss utan fler äventyr hem.”

Så småningom hade den stora Buicken gjort sitt och efter kortare mellanspel med en Hudson Terraplane och en Studebaker blev Uno Danielson ägare till en Ford 36:a cabriolet, ”som var en utomordentlig vagn och stod sig i alla väder”.

En gång vid en nattlig hemfärd mot Kalmar ”hade vi hunnit till Kläckeberga, då vi såg en Ford stå i diket med kardanhuset vilande på vägkanten. I den satt två personer och motorn gick för full gas.”

Danielson öppnade dörren till Forden i diket och frågade:

– Vad gör ni här, gubbar?

Den ene tittade på den andre och sedan på Danielson med stora ögon, samt utlät sig:

– Hör du, hur fan kan han öppna dörren, när vi kör så fort?

”Då förstod jag vad klockan var slagen”, skriver Danielson. Han förmanade de båda herrarna;

– Sitt ni kvar i bilen, men stäng av motorn och sov. På den plats ni nu är, är ni minst farliga.

Efter att ha meddelat lite goda anvisningar om hur man bör bete sig i trafiken, avslutar Uno Danielson sina bilistminnen med sammanfattningen: ”Kör som om alla andra vore trafikidioter. Då klarar ni er. Tro aldrig att en mötande alltid iakttar regler och vägvett, ty då råkar ni snart ut för olycka.”

Han måtte ha följt sitt eget recept för efter krocken med hästdroskan vid Karstorp 1908 klarade sig Uno Danielson undan alla kollisioner och körde prickfritt i mer än 60 år.

Uno Danielsons hustru Ingrid gick ur tiden 1969. Själv avled han i Kalmar 1974, nära 94 år gammal. Han begravdes i sina föräldrars familjegrav i Västervik, som också var hans hustrus hemstad.

Den här bilden av Uno Danielson togs när han var en av 15.000 åskådare som bevittnade motorcykeltävlingen Kalmarscramblen 1948.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 4 juni 2021

© Klas Palmqvist


KÄLLOR
Uno Danielson: ”45 år vid ratten – Några glimtar” (Kalmar Motorklubb 30 år, 1952)
Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962 – Minnesskrift (1962)
Meta Fogis: Vital 90-åring i Kalmar köpte första bilen 1908 (Östra Småland den 21 maj 1970)
Sven Kjellgren: ”Den första bilen i Västervik” (Tjustbygden 1978, årsbok för Tjustbygdens kulturhistoriska förening)
Ulf Beijbom: En bro till Öland på 1920-talet” (Ölandsbladet den 8 april 2008)
Eva Johansson: Böckerna berättar om människor och hus (Wåra rötter nr 1/2012, Tjust Släktforskarförening)
Osignerat och odaterat minnesord över Uno Danielson ur Helge Bruuns klippsamling.

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Åke Håkansson, Kalmar; och Henrik Bruun Williams, Uppsala.

LÄNKAR
Uno Danielson: Anteckningar om de öländska skogarna historia och utveckling (Skogsvårdsföreningens tidskrift 1918)
Rolf Nilsson: Första biltävlingen hade målgången i Borgholm (Ölandsbladet den 26 juni 2016)
Klas Palmqvist: Bilinspektören som ville byta spår (Östra Småland den 16 december 2017)
Klas Palmqvist: Kalmars enda OS-guld togs av en ölänning (Hela Östra Småland den 2 januari 2021 och Kalmar FF:s hemsida den 4 februari 2022)
Klas Palmqvist: Full fräs i Harby och på Hagbynäs (Hela Östra Småland den 29 maj 2021)

Uno Danielson, till vänster, i sällskap med stadsträdgårdsmästare Gunnar Haglund. Bilden togs i Stadsparken i Kalmar den 20 maj 1933.
Foto: Robert Andersson/Kalmar stads hembygdsförening


tisdag 21 februari 2023

Sista kvällen på ett blytungt jobb

Göte Kolberg (1917–2007) arbetade från de tidiga tonåren hela sitt yrkesliv på Östra Småland. Här visar han upp ett par av sidorna han brutit om den sista kvällen med blyteknik. Formarna med spegelvända sidor sattes sedan in i en så kallad präglingsmaskin, som under högt tryck åstadkom en rättvänd, böjbar gjutform av papier-maché. I denna göts i sin tur den halvrunda, spegelvända tryckplåten som monterades in i tryckpressen, färgades in och avsatte rättvänt tryck på pappret. På 40-talet var Göte för övrigt teknisk högerinner i Kalmar FF.
Foto: Thorsten Jansson

Efter 35 år i Kalmars norra utkanter flyttade Östra Småland in till stan igen 2013. 

Den blå plåtlådan på Amerikavägen var förstås praktisk på många sätt, men hade av naturliga skäl aldrig riktigt samma ingrodda tidningsatmosfär som fanns på Unionsgatan, med skrivmaskinsknatter, smält bly och det mjukt metalliska rasslet från gamla sättmaskiner.

Tidningshuset stod klart 1949 i hörnet Unionsgatan–Norra vägen. Entrén fanns i den höga trapphusdelen till höger. Sätteriet låg på nedre botten och redaktionen en trappa upp i den del av huset som vetter mot Unionsgatan.
Foto: Christina Thunwall (ur ”Stadsbilden i Kalmar”, 1977)

När tidningen las ner i november 2019 var jag den siste kvar på redaktionen som varit med redan på blytiden. Jag började 1973 med att recensera barnförbjuden film – några veckor före min 15-årsdag.

Ingen frågade om jag hade åldern inne och själv sa jag förstås inget.
Damen i kassan på Skandiabiografen på Norra Långgatan tittade misstänksamt på mig. Men jag hade ju biljettrekvisition från tidningen så vad skulle hon göra?

Norra Långgatan på en bild tagen 1965 österut från korsningen med Kaggensgatan. Till vänster ligger biografen Skandia, som las ner 1974.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Att sedan kvaliteterna hos den spaghettiwestern jag skrev om var i paritet med mina obefintliga kvalifikationer som filmrecensent var kanske tur för både mig och läsekretsen...

Men den där septemberkvällen 1978, när den gamla högtryckspressen i källaren på Unionsgatan rullade för sista gången, pluggade jag i Uppsala och missade hela finalen.

Tryckaren Rolf Pettersson kontrollerar att allt ser ut som det ska i den sista tidningen som trycktes i den gamla tryckpressen på Unionsgatan. Längre bort skymtar Gösta Andreasson.
Foto: Thorsten Jansson

På plats fanns däremot den unge reportern Thorsten Jansson, just kommen till Kalmar från Västervik. Han gick runt och dokumenterade en produktionsprocess som i princip sett likadan ut på tidningar sedan 1800-talets sista år.

Thorsten Jansson i början av sin reporterkarriär i Kalmar.
Foto: Östra Småland


Efter många, många år återfanns de gamla negativen. När jag tittar på Thorstens bilder känner jag mig på en gång gammal som Gutenberg och som tonåring på nytt. Jag kan känna den lite stickande söta lukten av Torsten Palms piptobak och höra ljudet av Conny Lindells skrivmaskin när han smattrar fram de sista rubrikerna som ska sättas i bly. 

Conny Lindell var nattchef den 21 september 1978.
Foto: Thorsten Jansson

Nedanför den här texten finns fler av Thorstens bilder från sista kvällen på Unionsgatan och dessutom en liten film som typografen Jarl Gren passade på att spela in och många år senare försåg med en speakertext där han förklarar hur en blytidning kom till.

Nils Östen Olsson vid sättmaskinen som göt texten i bly, rad för rad.
Foto: Thorsten Jansson

Sedan blev det Amerikavägen – där numera Stadsmissionen håller till – och offsettryck. Sätteriet försvann in i datorerna och yrkesskickliga typografer av den sort som helst skulle benämnas konstförvanter finns det inga alls längre.

Bearbetad version av en text som fanns med i Östra Smålands pappersupplaga den 23 november 2013.

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Thorsten Jansson samt till Rune Karlsson, Conny Lindell, Gunnar Magnusson och Jarl Gren.

Rubriker gjordes med en sådan här sätthake, där bokstavsmatriser klämdes fast och sedan stoppades in i den så kallade Ludlowmaskinen där rubriken göts i bly på några sekunder. Ludlow Typograph Company startades i Chicago 1906 och las ner 2013.
Foto: Thorsten Jansson

Ombrytaren Kenth Ståhlfors, till vänster, och nattredaktören Torsten Palm pusslar ihop en sida tillsammans.
Foto: Thorsten Jansson

Tryckaren Rolf Pettersson bläddrar i ett av de sista exemplaren av Östra Småland den gamla tryckpressen spottade ur sig.
Foto: Thorsten Jansson

Tidningen för den 22 september 1978 blev den sista Östra Småland som gjordes med den gamla tekniken.
Foto: Klas Palmqvist

Fred Johnsson, närmast i bild, ordnar tidningsbuntarna. Längst till höger langar tryckaren Christer Jonsson fram färska tidningar. I bakgrunden från vänster finns Rune Johansson, Mats Ternblad, Bonny Kilefors (skymd), Arne Jonsson och Håge Mattisson.
Foto: Thorsten Jansson

De sista tryckplåtarna som användes i den gamla tryckpressen.
Foto: Thorsten Jansson

När jobbet var klart kastade man allt bly som använts för att göra tidningen. Det smältes ner till nya blytackor, så kallade gäddor, för att användas på nytt till nästa tidning. Men den här kvällen tog kretsloppet slut.
Foto: Thorsten Jansson


Typografen Jarl Gren (1943–2021) tog med sig filmkameran till jobbet sista dagen tidningen gjordes på Unionsgatan. Många år senare försåg han filmen med sin egen berättelse om hur en blytidning kom till.

Den allra sista bilden från den nedslitna redaktionen på Unionsgatan.
Foto: Thorsten Jansson


tisdag 7 februari 2023

Flickan i frack fick fart på Kalmars teaterliv

När Gunnel Berg i Kalmar gick igenom kvarlåtenskapen efter sin mamma Elly hittade hon bland mycket annat ett dussin bilder från ett par teaterföreställningar, vilka av allt att döma spelats på Kalmar Teater. 

Gunnel hörde av sig till mig på Östra Småland och jag gjorde ett uppslag i tidningen där vi bad läsekretsen om hjälp med att klarlägga bildernas ursprung och identifiera personerna på dem. Som vanligt i sådana sammanhang behövde frågan inte ställas två gånger innan besked prompt levererades och så blev det ett uppslag till i tidningen en vecka senare.

Här följer texterna som de publicerades i tidningen i september 2016, fast något utökade och omstuvade samt försedda med fler bilder och länkar. 

”Nu ska vi ha oss en jäkel!”. Livat på scenen när brännvinet kommit fram. Men vilka är skådespelarna?
Foto: Valter Gudbrand

DEL 1

Även om vi inte kan tala om vilka pjäserna var så vet vi i alla fall att fotografen hette Valter Gudbrand. Han hade fotoateljé i Kalmar i 17 år, mellan 1935 och 1952. Men så värst mycket mer känner vi faktiskt inte till om honom heller. 

Såvitt Gunnel vet ägnade sig hennes mor inte åt teater. Däremot var hon ordförande i Kalmar Husmodersförening, men det är ju knappast troligt att det uppdraget har något alls att göra med Valter Gudbrands utmärkta teaterfotografier.

Nio personer på scenen samtidigt i ”Jenny Lind-föreställningen”.
Foto: Valter Gudbrand

En enda ledtråd finns. På en av bilderna finns en lapp fastsatt med texten ”Jenny Lind-föreställningen”. Jenny Lind (1820–1887) var ju sin tids mest hyllade operasångerska och hälften av bilderna tycks härröra från en föreställning som handlar om henne. Här är gott om stärkkragar och polisonger och andra typiska modeattribut från 1800-talets första hälft. Men vilken pjäs det rör sig om har jag gåt bet på att fastställa.

Här spelas det kort och röks cigarr. Även damer får vara närvarande vid spelbordet.
Foto: Valter Gudbrand

Inte heller har jag lyckats identifiera någon av skådespelarna och riktigt säker på att bilderna är tagna på Kalmar Teater är jag faktiskt inte heller.

Valter Gudbrand, som titulerades hovfotograf, var född i Nässjö 1907. Han öppnade ateljé i Kalmar 1935 på Larmgatan 24 – där Lilla Puben återfinns i dag – och flyttade sedan därifrån till Storgatan 25. På den adressen huserar numera Swedbank i ett hus som inte fanns på Gudbrands tid.

Redan 1952 sålde Gudbrand, enligt uppgift på grund av ohälsa, rörelsen till Owe Wallander, även han hovfotograf. Den överläts i sin tur till Leif Ehnemark 1972 och drivs sedan länge av Elisabet Ehnemark på Kaggensgatan.

Av allt att döma tillfrisknade Valter Gudbrand. Han avled först 1999 vid 92 års ålder på Öland. Då var han sedan ett drygt år änkling efter sin hustru Zaida Irene, född i Sundsvall 1914.

I telefonkatalogerna från 1990-talet tituleras Gudbrand ”fd hovfotograf” men vad han försörjt sig på sedan han sålt fotoateljén 1952 har jag inte lyckats att utröna.

Tre hembiträden eller servitriser och en rävboa som nästan inte verkar riktigt avliden. Bilden är förmodligen från samma föreställning som den där herrarna dricker brännvin.
Foto: Valter Gudbrand

Pjäsen på de andra bilderna tycks utspela sig i ett med fotografierna tämligen samtida 40-tal. Här finns brännvinsflaskor med skruvkork, hembiträden och stiliga unga män i moderna kostymer.

Hur kom det sig att Valter Gudbrand anlitades för att fotografera de här bilderna? Kanske började ett resande teatersällskap sin turné i Kalmar och passade på att anlita en lokal fotograf för att ta reklambilder.

Den som vet mer om pjäserna och skådespelarna är mer än välkommen att höra av sig.

Det var på just den här bilden en lapp med upplysningen ”Jenny Lind-föreställningen” hade fästs med ett gem. Gissningsvis är det sångerskan Jenny själv skådespelerskan till höger gestaltar.
Foto: Valter Gudbrand

DEL 2

För en vecka sedan visade vi här på Torget i Östra Småland upp några gamla teaterfotografier som vi inte visste mycket mer om än att de med tämligen stor säkerhet var tagna i Kalmar, förmodligen på 40-talet. Tack vare Sidney Karlsson – populär aktör i Kalmarrevyn på 70- och 80-talet – har vi nu fått reda på mycket mer om bilderna och om Magda Holm, en av 20-talets stora film- och teaterstjärnor. Hon lämnade Stockholm, gifte sig med rådman Erik Ernberg i Kalmar och skrev i många år teaterkritik i Östra Småland.

Rutinerade lokalrevyaktören Sidney Karlsson (1934–2021), fotograferad 1990.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Sidney ringde och berättade att han direkt känt igen de glada herrarna som just skulle till att ta sig en tår på tand som läkaren Åke Befrits och Thorbjörn Wennerberg, rektor på Högalids folkhögskola. Även Hally Ohlsson, gift med länsveterinären Lorentz Ohlsson var lätt att identifiera.

På Kalmar Teater satte Magda Holm 1948 upp sin egen pjäs Bara av en händelse. Hon hade skrivit den redan under sina år i Stockholm. Pauline Brunius, Dramatenchef 1938–1948, var intresserad men ville att Magda skulle göra om den till en enaktare, vilket hon inte gick med på. I stället fick stycket sin urpremiär med Magdas egen amatörensemble i Kalmar. Hon regisserade förstås själv och spelade även huvudrollen som fyrvaktardottern Wanda, längst till höger på bilden. Trots att hon var 50 år hade hon enligt den samtida kritiken inga som helst problem att gestalta en betydligt yngre kvinna. Övriga på bilden är från vänster Hally Ohlsson som spelade Wandas mor trots att hon bara var ett år äldre än Magda, Sven-Gunnar Sohlberg som fyrvaktarens son, Åke Befrits som tullare, Thorbjörn Wennerberg som den tyranniske fyrvaktaren och Håkan Walander som lotsen.
Foto: Valter Gudbrand 


Men framför allt kunde han berätta om Magda Holm-Ernberg, som förekom i servitrisutstyrsel på en av bilderna. När Sidney gick på läroverket i Kalmar i början av 50-talet hade han och hans gode vän Heinz Hopf – sedermera på Dramaten och TV-teatern – ingått i en teatergrupp som leddes av henne. Sidney minns Magda Holm med värme. Men hon var krävande:

– En gång beklagade jag mig över att jag var nervös inför en föreställning. Då sa hon ”du är inte alls nervös, du är bara högfärdig”.

Magda Holm i scen som förmodligen även den är hämtad ur hennes egen pjäs Bara av en händelse. Men vem mannen i soffan är vet vi fortfarande inte. 
Foto: Valter Gudbrand


Magda Holm satte upp en mängd föreställningar med amatörskådespelare i Kalmar. Amatörerna hörde hemma i stans ”fina” kretsar och Sidney berättar att folk fyllde salongen för att se hur de lokala kändisarna bar sig åt på scenen. 

En av pjäserna var Kära släkten, samma stycke som Magda Holm gjort sin första stora roll i på Dramaten i januari 1919 (redan i december 1917 gjorde hon debut i en liten roll i Rostands klassiker Cyrano de Bergerac).

Thorbjörn Wennerberg som fyrvaktaren och Hally Ohlsson som hans hustru i Magda Holms ”Bara av en händelse”.
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm föddes i Gamleby i norra Kalmar län 1898, som dotter till Anna Kristoffersson och sjökaptenen Knut Holm, sedermera hamnkapten i Gamleby. Knut hade länge hållit till i USA och närde egna skådespelardrömmar. På 1890-talet fick han gestalta Löpar-Nisse i en uppsättning av Värmlänningarna i Chicago, rimligen inför en publik av svenska invandrare. Mottagandet blev enligt Holm själv ”blandat”.

I stället startade han Holms Yachtvarv hemma i Gamleby där han byggde snabba segelbåtar tillsammans med sina söner Yngve och Tore. Yngve vann ett olympiskt guld och Tore vann två och dessutom tre brons 1920–1948. 

Knut Holm byggde sin första kappseglingsbåt, den hette Bris, på vinden i ett uthus i Gamleby 1902. För att få ut båten fick man göra ett rejält hål i väggen och taket. Lilla Magda, ännu inte fyra år fyllda, sitter redan i båten. Hennes äldre bröder Yngve och Tore finns också med på bilden. 
Bild ur Sjöhistoriska museets arkiv

Magda var skicklig seglare redan i tioårsåldern och blev ett återkommande inslag vid Sandhamnsregattorna. Inte nog med att hon var en av de första kvinnliga tävlingsseglarna; hennes besättning var också kvinnlig. Båten Bimbi hade storebror Yngve byggt 1918.

Magda Holm och hennes kvinnliga gast seglar rejält påpälsade på den här bilden ur Vecko-Journalens seglingsnummer som gavs ut i samband med Göteborgsregattan 1923. 

Men om sönerna uppfyllde faderns marina ambitioner, så var det dottern som förverkligade teaterdrömmarna. Som 17-
åring skickades hon till Köpenhamn för att undervisas av skådespelerskan Sophie Mantzius, även känd som Soffy Walleen. 

Soffy Walleen (1861–1940), legendarisk dansk skådespelerska och teaterinstruktör. Magda Holms lärare i Köpenhamn.
Foto: Peter Newland/Det Kgl. Biblioteks billedsamling


Ett år senare började Magda på Dramatens elevskolas i Stockholm. Snart släpptes hon upp på stora scenen och gjorde sedan karriär i raketfart, framför allt som ”förtjusande ungflicksaktris och lysande komedienne”. Fram till 1923 hann hon med 25 roller, allt från skäligen enkla komedier till Shakespeare och Strindberg. Hon spelade även på andra stora Stockholmsscener som Oscars, Vasateatern och Blancheteatern, ofta mot tidens superstjärna Gösta Ekman. Hon gifte sig 1924 med regissören, direktören och tävlingsmotorcyklisten Gunnar Andersson.

Magda Holm som Katja Kock i Flickan i frack från 1926. Hon fick lysande recensioner: ”käck och intagande”, ”härligt naturlig i sin glittrande munterhet”, ”pikant och hurtig på en gång, har en kultiverad apparition och spelar med en säker rutin”, ”verkligen förstklassig kraft” med mera i den stilen.

Och så gjorde hon film, totalt åtta under åren 1924–1932. Samtliga var stumfilmer utom den sista, Svärmor kommer. Ojämförligt största succén, både hos kritiker och publik, gjorde Flickan i frack från 1926, byggd på en berättelse av Hjalmar Bergman. 

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, här i en studiecirkelsutgåva från 1961, som råkar stå i min egen bokhylla. Omslagsbilden är gjord av Sonja Ceder (1917–2001), som annars var mest känd som keramiker.

Filmens stora stjärna är Magda i rollen som Katja Kock. Hennes far unnar henne ingenting, framför allt inte snygga kläder. Så för att kunna gå på bal lånar hon i desperation en frack av sin bror – spelad av Erik Zetterström, alias kåsören och revyförfattaren Kar de Mumma. På balen röker hon cigarr, dricker jättegrogg och dansar med unga damer. Samt med sin kavaljer Ludwig, spelad av Einar Axelsson.

Hjalmar Bergman (1883–1931).
Bild ur Västernorrlands museums arkiv

Hjalmar Bergman hade ett komplicerat förhållande till sin sexualitet – ja, till livet överhuvudtaget – något som bara blev mer accentuerat med åren. Att döma av recensionerna uppfattades inte alls de undertonerna av samtiden. Men för nutida 20-talsvurmare i allmänhet och i synnerhet i queersammanhang har Flickan i frack kommit att bli rena kultfilmen. Denna mer eller mindre bortglömda feministiska komedi, regisserad av Karin Swanström, restaurerades 2008, vilket blev början på ett sensationellt segertåg världen runt. Flickan i frack väckte till exempel stor uppmärksamhet vid 2014 års stumfilmsfestival i San Francisco och har hyllats även när den visats i Sverige. Kanske något för Kalmarsund Pride?

Katja Kock, alias Magda Holm, blossar cigarr, ett då för tiden – och ofta än i dag – synnerligen manligt attribut. Bild ur filmen Flickan i frack. 

Magda Holm-Ernberg var mor till tre barn: sonen Jarl i sitt andra äktenskap och sedan tidigare sonen Tom och dottern Anja. Både Jarl, som blev advokat, och hans pappa, rådmannen Erik, medverkade i Magdas uppsättningar i Kalmar. 

Magda Holm-Ernberg avled i Kalmar 1982. Hon är begravd i Västervik.

Magda Holm-Ernberg (1898–1982) flyttade till Kalmar 1940 och blev djupt och varaktigt engagerad i stans föreningsliv, särskilt i Husmodersföreningen (därav kopplingen till Gunnel Bergs mamma). Här är Magda på en bild från 1960-talet.
Bilden hämtad ur Kiki Lundhs Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (1997)

Bearbetade och utvidgade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 3 och 10 september 2016

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Gunnel Berg, som ställde Valter Gudbrands teaterbilder först till Östra Smålands och sedan till Kalmar läns museums förfogande, samt till Sidney Karlsson som kunde berätta om Magda Holm och identifiera de flesta amatörskådespelarna på bilderna. Samtliga elva bilder Gunnel hittade i sin mors kvarlåtenskap är nu skänkta till Kalmar läns museum och finns utlagda på länsmuseets avdelning på Digitalt museum.

KÄLLOR

torsdag 19 januari 2023

Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Hos Bröderna Berggren kunde man få sig en femöring på lördagarna. Huset i hörnet av Storgatan och Kaggensgatan var ett av flera som revs när Domus – sedermera benämnt Kvastenhuset – byggdes på 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Folklivsforskaren Walter Welin intervjuade 1941 ett antal Kalmarbor, som fick svara på frågor om allt från till tiggare till spöken. En del av de tillfrågade var välkända profiler i stan, andra var alldeles ”vanliga” Kalmarbor.

Konsul Gunnar E Berggren, född 1882, och innehavare av konfektionsfirman Bröderna Berggren, berättade om sin barndoms lördagar:

– Något som var ganska karakteristiskt och egendomligt för Kalmar var lördagstiggeriet. Varje lördag gick de fattiga omkring i butikerna och fick en slant, fem eller tio öre, som var betydligt mera på den tiden än nu. Vi hade ju en stor affär på den tiden redan, och jag minns mycket väl hur jag en gång i slutet av 1880-talet fick gå ned i affären med en stor påse femöringar, som jag skulle dela ut till alla som kom. Det kom gubbe på gubbe, och rätt vad det var kom det en, som jag tyckte också såg ut att behöva en slant. Jag gav honom en femöring, men just i detsamma kom far springande fram till mig, men då var karln redan utanför dörren.

– År du tokig, pojke, sa far. Det var ju lantbrukare Pettersson, en av de rikaste i trakten.

Berggren höll sig inte för god för att tigga själv:

– Fabrikör Sundberg brukade alltid dela ut snus. De fick ett ”lördagspaket” alla som kom. Han delade även ut tioöringar. Det kom även barn av bättre familjer, som fick sig en tioöring, vilken genast omsattes i bakelser hos Wilmas konditori.

– Jag köper alltid mina cigarrer hos dig, brukar jag i dag säga till fabrikör Sundberg, ty jag glömmer inte hur många tioöringar jag fått av dig när jag var liten pojke!

En tioöring i slutet av 1880-talet motsvarar i dagens penningvärde ungefär 6,50 kronor.

Konsul Berggren med cigarr, säkerligen införskaffad hos tobaksfabrikör Sundberg.
Foto ur "Kalmar län – Porträttgalleri" (1926)

Berggren hade också mer makabra minnen:

– Någonting som förr var mycket vanligt och uppskattat var att gå omkring och titta på lik. Det var ett mycket gouterat ”nöje”. När en person var död, ställdes han eller hon ut i en likbod, och då kläddes boden med vita lakan och grönt, och så skulle det tittas på liket. Skolpojkar tyckte alltid att det var ett stort nöje att gå på sådana evenemang. Vi pojkar tyckte faktiskt att det var roligt att titta på lik.

Kyrkogårdsförvaltare Andersson, född 1877, bekräftade Gunnar Berggrens uppgifter om Kalmarbornas sedvänja att beskåda lik när han berättar om hur sjömän begravdes i Kalmar:

– De brukade ställa ut liken på gårdarna, och folk gick alltid och besåg dem. När sjöfolk ställdes ut, stod alltid två svenska flaggor bredvid. På kistan var ett bårkläde med två silverskepp på. Det var när sjöfolk begrovs. De fick låna det på Sjömanshuset. Det bårklädet skulle enligt vad som sades vara skänkt redan på 1770-talet av någon dam, som intresserade sig för sjöfolket. Så småningom försvann seden att gå och se på lik.

Fattighusgården i Kalmar på 1880-talet, som John Sjöstrand tecknade den i sin bok ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937). Fattighuset var inrymt i en gammal kasern – till vänster på bilden – och Sjöstrand skriver att ”gårdsinteriören var lika ruskig och smutsig som förfallen”. I stugan mitt i bilden bodde kokerskan.

Andersson berättade också om hur det gick till när de avlidna från fattighuset fördes till Södra kyrkogården:

– Nu skall jag tala om hur trist det var när de begrov fattigliken. Där nu Riksbanken ligger [det stora bruna huset som ligger först på höger hand om man går Södra Långgatan österut från Centralstationen] låg förr fattighuset. Därifrån skulle sex av hjonen bära likkistan till Södra kyrkogården. De utgick från fattighuset, och sträckan var ju rätt så lång. Första vilopunkten var vid Höga Vallen vid stationen, andra var vid Rotundan vid fängelset och den tredje anhalten mitt för Stiftelsen Hemmet [nuvarande Slottshotellet]. Där satte sig gubbarna tre vid vardera sidan om kistan. Kistan satte de på gatan. Sedan fick de vila ett par gånger till innan de nådde fram till graven. Så småningom fick de vagn genom prosten Warholm, men den vagnen saknade fjädrar, så det hördes lång väg när den skraltade fram på gatorna.

Framåt sekelskiftet ersattes fattighuset av Falkenbergshemmet. Men begravningsbekymren var inte över med det, konstaterade kyrkogårdsförvaltaren:

– Det hände en gång för många år sedan att gubbarna från Falkenberg en söndag kom med ett lik. Gubbarna hade av någon anledning blivit oense. och de kom ihop och slogs vid likvagnen, och jag måste skilja dem åt. Sedan var det givetvis att anmäla dem för Fattigvårdsförvaltningen. 

– Det var sista gången de fick bära något lik. Efter den historien blev det kyrkogårdspersonalen, som fick hand om bärningen.

Nyttorp är ett av få Skälbytorp som ännu finns kvar. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död. Huset ligger vid Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden.
Foto: Klas Palmqvist

En annan begravning gällde en så kallad klok gumma, bosatt på Nyttorp, ett av torpen som lydde under Skälby gård:

– Gumman, som bodde där kunde litet av varje, och när hon begrovs, var de allmänt ute och kastade eld efter henne, så att hon inte skulle gå igen.

Ytterligare ett drygt 30-tal av Welins Kalmarintervjuer finns att ta del av på Folklivsarkivet i Lund. Även om det inte är alldeles enkelt att klicka sig fram till dem är det absolut värt besväret att ge sig in i manuskriptarkivet. Welins Kalmarintervjuer har beteckningarna M8081 till och med M8114. Det går också bra att logga in som gäst och sedan göra sökningar.

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 2 maj 2015

© Klas Palmqvist