Full fräs i Harby och på Hagbynäs

Starten går i juniorklassen i scrambletävlingarna på Hagbynäsfältet i Kalmar 1948 inför otroliga 15.000 åskådare. Allra längst till vänster skymtar blivande segraren, hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg med nummer 1.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 

Efter andra världskriget började alla hjul snurra fortare. Allra bokstavligast inom motorsporten. Motorcykeltävlingar på en åker utanför Trekanten drog 12.000 åskådare och till Hagbynäsfältet i Kalmars södra utmarker kom närmare 15.000 för att se storstjärnor som ”Långasjö-Ericsson”, Ove Almqvist från Nybro och Pelle Rydberg från Kalmar tampas med den övriga svenska eliten.

Premiären för motorcykelsport i Sverige ägde rum 1903 i samband med en bilutställning. Endast två förare ställde upp för tävling i två heat på Stockholms Idrottsparks cementbana, belgaren de Jong och svensken Emil Salmson, som lyckades ta hem segern. Flera olika tävlingsformer utvecklades på olika sorters banor och i terräng. Till exempel har endurotävlingen Novemberkåsan körts ända sedan 1915, med uppehåll bara för krigsberedskap, högertrafikomläggning och covid-19.

Kalmar Motorklubb bildades 1922. Tävlandet inleddes i juli samma år med vad som protokollfördes som ”Skämtsamma försök till tävlingar i Nybro”. I januari 1924 var det med mer allvar som klubben anordnade hastighetstävlingar för både bilar och motorcyklar på Kalmarsunds is. Mer än 30 bilar och ett tjugotal motorcyklar körde så fort de bara förmådde på en sandad rakbana. Segrare i motorcykelklassen blev Folke B Sundberg, redan då fruktad automobilbesiktningsman för motorfordon i Kalmar län, vilket innebar att det var han som utfärdade körkort. Han lär ha hunnit med 80.000 sådana innan han gick i pension 1959.

Bilinspektör Folke B Sundberg (1892–1967) var från början av 1920-talet till slutet av 1950-talet den som bestämde vilka Kalmarbor som skulle få körkort. Enklast var det för lokförare, Sundbergs eget drömyrke. En dröm han till slut lyckades förverkliga, när han 1952 godkändes som SJ:s ende private reservlokförare.
Foto: Åke Håkansson

I november 1932 var det dags för motorcykeltävling – jordbanelopp – på Fredriksskans kolstybbsbanor (även om idrottsplatsen officiellt hette Kalmar Idrottsplats ända till 1943). 1.700 åskådare var på plats, vilket med tanke på det tämligen ruggiga novembervädret ansågs vara ganska bra. Växjöföraren Sjöqvist vann klass III och därmed förstapriset på 50 kronor (motsvarande drygt 1.600 kronor i dagens penningvärde) samt Shells hederspris för bästa prestation. Priset på 15 kronor till dagens bäste hemmaförare gick till Max Rydberg, tillhörande den välkända kalmaritiska motorsläkten (Rydbergs Motor m fl företag; själv startade han 1954 bilfirman Automax som fanns kvar ända till 2011).

Annons i Östra Småland den 17 november 1932 inför motorcykeltävlingarna på Fredriksskans.

Redan 1924 hade The Southern Scott Scramble arrangerats i brittiska Camberley Heath. Tävlingen blev början till vad som skulle komma att utvecklas till senare tiders motocross. 

Men den stora utvecklingen inom motorsporten kom att dröja till efter andra världskriget, när bränsleransoneringarna upphörde och importen av vitala material som till exempel gummi kommit i gång igen.

Redan 1946 arrangerades scrambletävlingar i Nederländerna och i Belgien. Succén blev kolossal och ganska snart började på kontinenten begreppet motocross användas för tävlingsformen. I Sverige fick det dock heta scramble en bit in på 50-talet. Och riktigt samma sak som senare tiders motocross var scramble inte. Banorna var inte alls lika kuperade, vilket framför allt kom sig av att den tidens motorcyklar oftast var ytterst bristfälligt utrustade med stötdämpare.

Ove Almqvist (1926–2007) hade mycket att berätta om gångna tiders motorsport. Här är han fotograferad hemma i soffan i Nybro 2005.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

– Det var betydligt mer av hastighetstävlingar. Inte så svåra banor, inte så mycket ojämnheter, gupp och grejer, berättade Ove Almqvist från Nybro, som vann scramble-SM 1952, när han intervjuades av Östra Smålands Ronald Rosengren 2005.

Den första scrambletävlingen på svensk mark arrangerades i augusti 1946 utanför Krylbo av Folkare MK. Det stora genombrottet kom i början av september samma år på skånska Saxtorp där svenska, danska, norska och finländska förare gjorde upp inför en jättepublik på 24.000 personer. Succén fick stor uppmärksamhet och massor av mer eller mindre primitiva banor anlades runt om i Sverige.

Den första stora tävlingen i södra Kalmar län anordnades av Nybro Motorsällskap, kallades för Harbyfräsen och kördes den 2 november 1947. Banan i Harby, utanför Trekanten mellan Nybro och Kalmar, var anlagd på åkermark.

– Det var ett par lantbrukare där, bröderna Johansson, som var intresserade. De hade ju odlat potatis eller någonting där, mindes Ove Almqvist.

På startlinjen i Harbyfräsen.
Foto: Lennart Engström

Det hade förekommit ett visst hemlighetsmakeri inför tävlingarna och byborna trodde att bröderna fått fnatt där de körde runt med traktor i kringelikrokar på åkern för att få till tävlingsbanan. Nivåskillnaden var inte större än två meter, ”tillräckligt för att sätta skickligheten på prov, men inte heller så mycket, att hastigheten behöver bli för liten”, som det förklarades i Östra Småland.

När alla väl fått klart för sig vad som var på gång på bröderna Johanssons marker var det ingen hejd på entusiasmen. Uppåt 10.000 samlades för att få se den nya sporten utövas. Allt fungerade bra och tävlingarna blev spännande. 

Juniorklassen vanns av förre Förlösabon Roland Abrahamsson, som flyttat till Hässleholm, före ännu en Rydberg från Kalmar, Nils Erik, som alltid kallades för Pelle: ”en friskus […] men han friskade i en aning för mycket ibland och detta resulterade i smärre vurpor.” (Han startade för övrigt 1959 Bilfirma Nils Rydberg i Kalmar, som när sonen Staffan tog över 1977 bytte namn till Rydbergs Bil & MC; firman upphörde 1996).

Ove Almqvist på toppen av sin karriär som scrambleförare.
Foto: Lennart Engström

”Skrammelpremiären” smakade mer, konstaterade Östra Smålands sportredaktör ”Tim”, signatur för Karl-Erik Strand, senare verksam även på Barometern. Han tyckte att tävlingarna höll ”prima kvalitet” och ”alldeles speciellt tacksamt var förstås att hemmafolket förmådde hävda sig så pass som skedde.”

Den han främst tänkte på var Eric Ericsson från Långasjö, som sedermera sällan kom att kallas något annat än ”Långasjö-Ericsson” under sin framgångsrika karriär på motorcykelbanorna, inte bara i Sverige utan även utomlands.

Ericsson var född 1920 och skaffade sin första motorcykel 1937, en Svecia 350 cc. Han startade egen verkstad 1942 och specialiserade sig på att under krigsåren köpa upp gamla bilar, som på grund av bränslebristen inte kunde köras längre, och byggde om dem till hästdragna gummihjulsvagnar. Det var stor efterfrågan på dem, särskilt från Blekinge, och förtjänsten var god: en gammal bil kostade 200 till 300 kronor och för en hästvagn kunde man få ut 800 kronor (mellanskillnaden motsvarar i dagens penningvärde cirka 10.000–12.000 kronor).

Som tävlingsförare debuterade Långasjö-Ericsson med en brittisk Ariel 350 cc och deltog i ett antal backtävlingar runt om i Småland. Harbyfräsen 1947, där han kom tvåa i seniorfinalen, innebar ett genombrott för honom.

Långasjö-Ericsson, till vänster, med sin parhäst mekanikern Börje Siwenbring, som i sista momangen före start finjusterar någon detalj på Ericssons Arielmaskin.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Då hade han skaffat en egen mekaniker, den oerhört noggranne och uppfinningsrike Börje Siwenbring från Lindås. Siwenbring hade fått sitt första mekanikeruppdrag av en tillfällighet. 1936 hade han cyklat till Saxtorp i Skåne för att se en motorcykeltävling. Den finske föraren Lampinen råkade ut för maskinproblem och frågade Siwenbring, som befann sig i närheten, om han kunde hjälpa till. Det kunde han och snart spreds Siwengårds rykte i motorcykelkretsar.

Han kunde anpassa motorcykeln helt efter den urstarke Ericssons önskemål. Till exempel var det Siwenbring som kom på att förstärka motorcykelns styre med ett tvårgående metallrör, eftersom styret brukade se ut som en kringla sedan Ericsson hanterat sin maskin i de hårda loppen. Den modifieringen blev snart standard på de flesta motocrossmaskiner. 

För kvalitetstester och annat hade Siwenbring fått full tillgång till maskinparken på Stenberg & Flygt (numera Xylem) hemma i Lindås, mot att han plikttroget lämnade rapporter från tävlingarna till de synnerligen motorintresserade ägarbröderna Stenberg.

Efter framgången i Harbyfräsen 1947 intensifierades tävlandet. Långasjö-Ericsson var en färgstark figur och given publikfavorit. Legendbildningen om honom bara tilltog i takt med segrarna. Vid en tävling var startern så nervös att han inte kunde hålla ordning på flaggan utan bara flaxade nervöst med den. Både de tävlande och publiken surnade till rejält, vilket säkert inte gjorde den stackars startern ett dugg lugnare. Till slut tröttnade Långasjö-Ericsson på alltihop, klev av sin motorcykel och gick fram till startern, tog hans flagga och vinkade i väg startfältet, varpå han sprang tillbaka till sin maskin, satte i väg som ett jehu, körde förbi alla sina medtävlare och vann tävlingen.

En annan gång hade han en så överlägsen ledning att storstjärnan Helge Brinkeback, som för en gångs skulle befann sig bland publiken, passade på att bjuda Ericsson på dricka på sista varvet. Han stannade till, drack i godan ro, fortsatte sedan att köra och vann förstås loppet. Protest lämnades in, men fick inget gehör. Ericsson själv sa till sin sura konkurrenter att ”Det vore bättre att ni körde lite fortare så hinner ni också dricka.”

Vad det egentligen var Långasjö-Ericsson drack förtäljer inte historien. Kanske var det öl. Det var det i alla fall när Håkan Carlqvist (1954–2017), motocrossvärldsmästare 1979 och 1983, gjorde om Långasjö-Ericssons bravad 1988. ”Carla” själv har berättat:

– Jag vet att TV-kommentatorerna skrek: ”han har något fel på motorn, han tvingas bryta”. Sedan såg de vad jag gjorde, då skrek de: ”nej, han har stannat för att svepa en pilsner”.

Den som serverade var brodern Lennart Carlqvist.

– Jag […] sa till honom att sticka ner till kurvan och köpa mig en öl om jag ledde med mer än 20 sekunder.

Han ledde med 25 när ölen intogs.

– Det roliga var att det var tio–tolv varv kvar efter den där grejen. När jag passerade kurvan efter det där hängde varenda engelsman över stängslet med en ölsejdel och skrek åt mig att stanna.

Även den här gången ville konkurrenterna diska den törstige motorcykelföraren. 

– En del har försökt göra nåt liknande, men det är ingen som klarar av det. För det var ren utklassning. En engelsman ville diska mig för att jag tog otillbörlig hjälp, man fick egentligen bara dricka i en depå. Men juryn bara garvade åt honom.

Om ”Carla” kände till att han hade en föregångare i Långasjö-Ericsson är inte bekant. I alla fall nämnde han honom så vitt jag vet aldrig när det där ölstoppet kom på tal.

Annons för Kalmarscramblen i Östra Småland den 11 september 1948.

När det blev dags för Kalmar MK:s första scrambletävling på Hagbynäsfältet den 12 september 1948 hörde givetvis Långasjö-Ericsson till förgrundsfigurerna. Men det var ett imponerande startfält arrangörerna lyckats trumma ihop. Här fanns som största namn Helge Brinkeback, speedwaystjärna i Vargarna från Norrköping, men lika framstående i scramble och framgångsrik även i fotboll, ishockey, bandy och bordtennis. Också hans lagkamrat i speedway, den unge ”Varg-Olle” Nygren fanns med, liksom ”Motalakometen” Hans Danielsson, Bertil ”Getingen” Andersson, Ingvar ”Pepparroten” Nilsson, Arne ”Laxen” Bergman, Bernt Ringborg och en hel hög andra storfräsare.

Instruktiv kartskiss i Östra Småland som visar hur man på olika sätt kunde ta sig till Hagbynäsfältet, nere i vänstra hörnet. Det fanns till och med möjlighet att ta tåget mot Torsås och stiga av vid hållplatsen vid Hagbynäs.
Illustration ur Östra Småland den 11 september 1948

Tidningarna eldade på intresset och det sattes in extratåg på Torsåsbanan mellan Kalmar Central och Hagbynäs hållplats i stans södra utmarker där tävlingarna skulle avgöras.

Paus i Kalmarscramblen 1948. Nummer 4 är Ove Almqvist från Nybro, nummer 8 enligt uppgift en förare från Vetlanda och nummer 6 Oves framtida klubbkamrat Börje Rickardsson från Vissejärda.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Resultatet blev det största sportevenemanget dittills i Kalmar. Bortåt 15.000 människor letade sig ut till Hagbynäsfältet denna vackra septemberdag. Tävlingarna började redan klockan 13 eftersom Kalmar FF, som var på väg upp i Allsvenskan för första gången klockan 15.30 skulle möta Karlstads BK (det blev hemmaseger med 2–0 och i september året därpå slogs publikrekordet när 15.243 åskådare kom för att se KFF möta Malmö FF i högsta serien; förlust 0–1).

Helge Brinkeback visade sig vara suverän i seniorklassen medan Långasjö-Ericsson placerade sig som sexa efter att ha vunnit andra heatet överlägset.

Seniorsegraren på Hagbynäsfältet 1948, allroundsportgeniet Helge Brinkeback, tävlande för Vargarna i Norrköping.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv (beskuren)

Den utan jämförelse populäraste segraren återfanns dock i juniorklassen. Hemmaföraren Pelle Rydberg undvek den här gången vurporna och körde till och med snabbare än alla seniorerna.

Hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg tar sig ett bloss efter att ha kört hem segern i juniortävlingen i Kalmarscramblen 1948, dessutom på bättre tid än någon av seniorförarna.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det var bestämt att Kalmar MK skulle arrangera sin andra stora tävling för motorcyklar som isracing den 13 februari 1949 men evenemanget fick ställas in på grund av utebliven vinter och is. I stället skulle man försöka sig på en vårtävling, men den fick flyttas fram till den 3 juli, vilket visade sig vara tämligen misslyckat. Då inföll nämligen den första riktiga högsommardagen, publiken var inte i närheten av att vara lika talrik som föregående år och de som ändå kom kunde knappt se något av tävlingarna eftersom dammet yrde upp i ogenomträngliga moln från den snustorra banan. Förlusten uppgick till inemot 10.000 kronor (motsvaras av ungefär 200.000 kronor i dag).

Man gav sig dock inte utan den 11 september arrangerades en ny ”Kalmarscramble”. Banchefen Åberg såg till att hålla banan dammfri och de cirka 5.000 åskådarna fick se fina tävlingar med Helge Brinkeback i spetsen.

Annons i Östra Småland den 7 maj 1949 inför den andra Harbyfräsen, denna gång även med midgetracerbilar.

Men redan på våren samma år hade den andra Harbyfräsen avverkats. Och det inför en publik på hela 12.000 personer. Den här gången handlade det inte enbart om motorcyklar utan även om så kallade midgetbilar, små racerbilar på 270 kilo.

Midgetbil på banan i Harby, förmodligen byggd av specialister i Malmö. En sådan bil kostade 9.000 kronor, i dagens penningvärde cirka 175.000 kronor.
Foto: Lennart Engström

– Det var hembyggda bilar med Japmotorer på 500 kubik - samma som speedwaymotorerna. Det gav rätt bra sprutt så de körde så jorden rök, berättade Ove Almqvist för Ronald Rosengren.

Ett par danska midgetförare stod för det internationella inslaget, men av någon anledning missade de starten och halkade efter direkt. I stället tog Malmöbröderna Åke och Rudolf Jönsson hand om de båda första platserna. 

Sista gången Harbyfräsen kördes hade banan dragits om, delvis genom en grusgrop, vilket gjorde den mer motocrossaktig.
Foto: Lennart Engström

I motorcykelklassen triumferade än en gång Helge Brinkeback, Långasjö-Ericsson slutade femma medan Ove Almqvist hamnade lite längre ner i resultatlistan den gången.

Det fanns olika klasser även för biltävlingarna på scramblebanorna på 40-talet. Här ser det ut att vara tämligen vanliga bilar som är i farten.
Foto: Lennart Engström

På 50-talet kom motorcykelsporten i Nybro och Kalmar av sig en hel del. Intresset i Nybro svalnade så pass att Almqvist blev klubbkamrat med Långasjö-Ericsson i Vissejärda MK, den klubb som kom att ta initiativet i trakten.

De två första svenska scramblemästarna på väg till tävling med motorcyklarna inpackade på släpet. Till vänster Ove Almqvist och till höger Eric Ericsson, i mitten mekanikern Börje Siwenbring.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Håkan Carlqvists öltankning ägde rum i belgiska Namur. Där tävlade på sin tid även Långasjö-Ericsson. 1951 var han ende svensk som tog sig i mål i den klassiska tävlingen Motocross des Nations, men det räckte bara till 14:e plats.

Långasjö-Ericsson fotograferad i belgiska Namur.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Samma år kördes det första svenska mästerskapet i scramble. Givetvis vann Långasjö-Ericsson överlägset. Året därpå låg han också bra till när han tvingades bryta då bakaxeln på hans Triumph 500 cc brast. I stället kunde Ove Almqvist vinna SM-guldet.

Att ge sig ut i Europa och tävla internationellt som Långasjö-Ericsson flitigt gjorde avstod Ove ifrån:

– Antingen skulle man köra för fullt eller också gick det inte. Det var ju lite jobbigt med tävlingar varje helg och långa resor och så. 

Guldplaketten Ove Almqvist fick för SM-segern i scramble 1952.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

SM-segern fick bli höjdpunkten i i Nybroförarens karriär. Han slutade när han blev pappa till dottern Elisabeth. Motorcykeln gav han bort, men behöll en del priser och ett foto- och klippalbum. Hans mekaniker Henry Engströms bror Lennart var Östra Smålands korrespondent i Lindås och road av att fotografera. Några av hans bilder finns med i det här blogginlägget.

Ove Almqvist behöll inte sin motorcykel när han slutade tävla efter SM-guldet 1952, däremot sitt foto- och klippalbum med många fotografier tagna av Lennart Engström, Östra Smålands man i Lindås.
Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Vissefjärda MK höll länge ställningarna som inte bara regionens klart ledande motorcykelklubb, utan även som en av de allra mest framstående i landet. ”Motorprästen” Sigurd Gustafsson, komminister i Emmaboda och Vissefjärda, sa att ”under sommaren ser vi fram emot två stora festdagar inom Vissefjärda församling. Den ena är kyrkans gångedag på midsommardagen och den andra är motocrosstävlingen i Rövaredalen med Långasjö-Ericsson på startlinjen.”

Första motocrosstävlingen i Rövaredalen ägde rum den 29 april 1951. Vissefjärda MK:s hemmabana tog snabbt och för lång tid framöver hand om positionen som regionens motocrossarena nummer 1. Höjdpunkten var VM-tävlingen den 11 maj 1980.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

Vissefjärda MK fick fram flera framgångsrika förare, till exempel Magnus Sjöberg, Bertil Övgård och Ola Karlsson. VM-tävlingar arrangerades 1980 och 1991. Tyvärr sänkte ösregnet vid det senare tillfället klubben totalt ekonomiskt. Men det är en helt annan historia.

Ove Almqvist arbetade i motor- och fordonsbranschen i nästan hela sitt liv. Han började som bilreparatör på verkstad och körde motorcykel under några intensiva år. Senare sålde han både personbilar och lastbilar. Han avled i Nybro 2007, 80 år gammal.

Långasjö-Ericsson tog 1950 över ett åkeriföretag i Långasjö. Det växte snabbt på entreprenadsidan och hade som mest 100 anställda och ungefär 65 lastbilar, gräv- och schaktmaskiner. Eric Ericsson gick ur tiden 2010.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 28 maj 2021

Ibland kunde själva bilresan vara lika besvärlig som motorcykeltävlingarna man var på väg till. Här svalkar Börje Rickardsson Plymouthens kokande kylare med vatten ur en stövel, allt under överinseende av Ove Almqvist.
Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)

TACK

till Eva Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Åke Håkansson och Ronald Rosengren.

LÄNKAR:

• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar

• Victor Abrahamsson: Stannade och tog en öl – mitt under loppet (Expressen den 8 juli 2017)

• Klas Palmqvist: Bilinspektören som ville byta spår (Östra Småland den 16 december 2017)

KÄLLOR:

Artiklar i Östra Småland, publicerade i samband med motortävlingar 1932 och 1947–1949

Nordisk familjeboks sportlexikon (1938–1949)

Kalmar Motorklubb 30 år (1952)

Ronald Rosengren: Ove minns livet på tävlingsbanorna (i Östra Småland den 12 mars 2005)

Träskoposten nr 4/2006

Hans-Krister Karlsson och Magnus Karlsson: I backspegeln – Bilismens födelse i småländska Emmaboda (2010)

Långasjökrönikan (2012)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)