Kandidaterna i Östra Smålands tävling ”Länets skolflicka” fotograferade på Gamla Kungsgatan i Kalmar i början av maj 1969. Från vänster: Gudrun Haak, Färjestaden, Ulla Knutström, Västervik, Eva-Lis Tengvall, Vimmerby, Christin Almgren, Emmaboda, Britt-Marie Bergström, Blomstermåla, Barbro Lindström, Målilla, Åsa Modigh, Nybro, Eva-Lena Karlsson, Oskarshamn, Ing-Marie Green, Tuna, och Ingela Friberg, Kalmar. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland
Den tidstypiska tävlingen ”Länets skolflicka” som Östra Småland arrangerade på 60- och 70-talet har uppmärksammats tidigare här på Torgetbloggen. Då ansågs det fullkomligt självklart att en tidnings läsekrets måste få chansen att bedöma bilder på unga damer och rösta fram en vinnare.
Kandidaterna var förstås lagom utspridda över tidningens spridningsområde, det vill säga hela Kalmar län.
1969 vann Åsa Modigh från Nybro. Bilderna från Londonresan hon fick i pris dök upp oväntat upp när det egentligen var något annat det letades efter i tidningsarkivet.
Åsa Modigh kröntes till ”Länets skolflicka 1969” av sångaren Svante Thuresson inför 1.500 åskådare på mässan ”Nybro visar”. ”Nu är det jag som ska åka karusell!”, meddelade Åsa sedan hon fått blommor av Svante och applåder av publiken Foto: Östra Småland.
Åsa var 16 år och vice ordförande i skolans elevråd. Spelade piano och gillade hundar.
– Allt var jätteroligt i London, berättade hon och hon ville gärna åka dit igen.
Men bo där hade hon ingen lust med.
– Staden är alldeles för stor, konstaterade hon.
Åsa Modigh avverkade Londons sevärdheter i rask takt under en augustivecka 1969. Som till exempel Tower Bridge. Foto: Östra Småland
1952 var det premiär för tidernas långkörare, ”Råttfällan” av deckardrottningen Agatha Christie. Pjäsen hade spelats 17 år i sträck när Åsa Modigh besökte New Ambassadors Theatre. Så vitt känt spelas den fortfarande, fast sedan 1974 på grannscenen St Martin’s Theatre, även om man tvingades till avbrott på grund av covid-19 mellan den 16 mars 2020 och den 17 maj 2021. Foto: Östra Småland
Piccadilly Circus måste givetvis också beskådas. Foto: Östra Småland
Här är alla de tio unga damer som tävlade om att bli Länets skolflicka 1970 samlade på Kalmar slott. De tre längst upp på trappan är från vänster Annika Rooth, Lola Petersson och Elisabeth Sandbäck. De övriga är från vänster: Ann-Gret Johansson, Annicka Jarvisson, Agneta Jansson, Helén Johansson, Maria Blomberg, Christina Mårtensson och Elisabet Carlsson. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland (samtliga bilder i blogginlägget)
I slutet av 60-talet och början av 70-talet var det en självklarhet för svenska dagstidningar att anordna tävlingar, som gick ut på att man publicerade bilder på unga damer, vilka skulle bedömas av läsekretsen. Östra Småland ville förstås inte vara sämre.
Från 1964 och en bra bit in på 70-talet inbjöds läsarna att lagom till varje skolavslutning rösta fram Länets skolflicka.
Egentligen började det hela redan 1927 när Zelia Friedmann blev huvudstadens första Lucia genom en tävling i Stockholms-Tidningen. Hon var en stadig dam som ägde cigarraffärer och uppfyllde kravet att kunna hantera en häst.
Andra tidningar runt om i landet hakade på succén. Det var ett enkelt sätt att engagera läsekretsen.
Fusk och skandaler har förekommit. Jag minns själv hur en luciaomröstning nån gång på 90-talet i Östra Smålands regi spårade ur med falska röstsedlar och anklagelser mot anhöriga till kandidaterna.
Något sådant lär inte ha inträffat när Länets skolflicka utsågs. Tävlingen var nog en av de mest sedesamma i sitt slag i svensk press. Men så småningom började tack och lov en något modernare kvinnosyn göra sig gällande och flickomröstningarna försvann ur spalterna, även om just luciorna tenderat att bli kvar.
Bilderna och texterna från 1970 dokumenterar ändå en tid som på en gång är ganska nära – och väldigt avlägsen.
Så här presenterades kandidaterna i Östra Småland den 6 maj 1970:
Ann-Gret Johansson, 18 år, Fårbo
Ann-Gret går sista året på fackskolan i Oskarshamn. Hon siktar på att bli förskollärare. Till hennes största intressen hör att sy egna kläder. På fritiden spelar hon gärna teater och sjunger i ett amatörgäng. Engelska och teckning tillhör hennes favoritämnen i skolan.
Elisabet Sandbäck, 19 år, Västervik Elisabeth pluggar i Kalmar på Handelsinstitutet. Hon håller på att utbilda sig till läkarsekreterare. För att få praktik jobbar hon i sommar på lasarettet i Västervik. Elisabeth är road av ridning och handboll, men till det blir det inte så mycket tid över nu.
Helén Johansson, 18 år, Virserum Helén pluggar på gymnasiet i Hultsfred. Hon funderar på att utbilda sig till textillärare och även söka in på Konstfack i Stockholm. Hon syr alla sina kläder själv. I skolan är engelska och teckning hennes favoritämnen. Helén är intresserad av bilkörning och lyssnar gärna till musik.
Maria Blomberg, 18 år, Kalmar Maria studerar på Stagneliusskolan i Kalmar. Där går hon i andra årskursen. Hon är språkintresserad och läser flera utländska tidningar. I skolan är hon med i elevrådet. Maria är också idrottsintresserad. Löpning och höjdhopp ställer hon gärna upp i.
Lola Petersson, 17 år, Kalmar Lola pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hon utbildar sig till läkarsekreterare. Som det hoppas hon få praktisera i sommar. Lola är intresserad av resor och språk och av att se hur man lever i andra länder.
Annicka Jarvisson, 17 år, Mönsterås Annicka pluggar på Södertornsskolan i Oskarshamn, men är annars bosatt i Mönsterås. Där är hon ledare för en gymnastikgrupp. Hon är också NTO-scout och intresserad av friluftsliv. Annicka är språkintresserad.
Christina Mårtensson, 18 år, Vimmerby Christina pluggar i Hultsfred. Där går hon i årskurs två på gymnasiet. Gymnastik och språk är ett par av Christinas favoritämnen i skolan. Favoritspråken är tyska och franska. Christina har bott i Vimmerby sedan tre år. Hon tänker ägna sig åt något socialt yrke när skolan är avklarad.
Agneta Jansson, 17 år, Färjestaden Agneta pluggar på Handelsinstitutet i Kalmar. Hennes favoritintresse är att spela och sjunga till gitarr. Agneta är med i gruppen Färjestadsflickorna, som sjunger på olika sammankomster. Gruppen har också spelat in en grammofonskiva. Agneta är även litteraturintresserad. Hon lyssnar mycket på musik och gillar pop.
Elisabet Carlsson, 16 år, Hultsfred Elisabet går i fackskolan i Hultsfred, den språkliga-sociala linjen. Hon är mycket intresserad av språk. Engelska och franska är favoritspråken, men Elisabet funderar på att lära sig ryska. Hon vill gärna bli något där hon får nytta av sina språkkunskaper, men eventuellt också något inom socialvården. Popmusik tycker hon om.
...och här är vinnaren:
Annika Rooth, 17år, Nybro Annika går i Nybro hemtekniska skola. När skolan är slut ska Annika börja praktisera som tandsköterskeelev. Hon vill bli tandsköterska. Annika är intresserad av musik. Hon spelar fiol och gitarr även om det numera blir mest gitarr. Dessutom sjunger hon. Hon är intresserad av språk.
Nybrotös får flygresa till London
Pappa Olof och mamma Anna-Lisa kramar om 17-åriga Nybroflickan Annika Rooth.
Gladare skolflicka får man leta efter! Annika Rooth blev hellycklig när hon fick beskedet att hon vunnit. Sedan blev det stor kak- och tårtfest hemma på Mellangatan i Nybro.
Som Länets skolflicka 1970 får Annika resa till London och en veckas fri vistelse där.
– Jag har aldrig varit utomlands tidigare. Det ska bli verkligt spännande!
Annika Rooth har tidigare varit med när det har behövts en söt flicka. Hon har varit kranskulla vid flera cykellopp.
Annika Rooth i flickrummet med nalle och gitarr...
...promenerande på parkbänk...
... och tillsammans med svan. Foto, samtliga bilder: Joy Lindstrand/Östra Småland
Starten går i juniorklassen i scrambletävlingarna på Hagbynäsfältet i Kalmar 1948 inför otroliga 15.000 åskådare. Allra längst till vänster skymtar blivande segraren, hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg med nummer 1. Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Efter andra världskriget började alla hjul snurra fortare. Allra bokstavligast inom motorsporten. Motorcykeltävlingar på en åker utanför Trekanten drog 12.000 åskådare och till Hagbynäsfältet i Kalmars södra utmarker kom närmare 15.000 för att se storstjärnor som ”Långasjö-Ericsson”, Ove Almqvist från Nybro och Pelle Rydberg från Kalmar tampas med den övriga svenska eliten.
Premiären för motorcykelsport i Sverige ägde rum 1903 i samband med en bilutställning. Endast två förare ställde upp för tävling i två heat på Stockholms Idrottsparks cementbana, belgaren de Jong och svensken Emil Salmson, som lyckades ta hem segern. Flera olika tävlingsformer utvecklades på olika sorters banor och i terräng. Till exempel har endurotävlingen Novemberkåsan körts ända sedan 1915, med uppehåll bara för krigsberedskap, högertrafikomläggning och covid-19.
Kalmar Motorklubb bildades 1922. Tävlandet inleddes i juli samma år med vad som protokollfördes som ”Skämtsamma försök till tävlingar i Nybro”. I januari 1924 var det med mer allvar som klubben anordnade hastighetstävlingar för både bilar och motorcyklar på Kalmarsunds is. Mer än 30 bilar och ett tjugotal motorcyklar körde så fort de bara förmådde på en sandad rakbana. Segrare i motorcykelklassen blev Folke B Sundberg, redan då fruktad automobilbesiktningsman för motorfordon i Kalmar län, vilket innebar att det var han som utfärdade körkort. Han lär ha hunnit med 80.000 sådana innan han gick i pension 1959.
Bilinspektör Folke B Sundberg (1892–1967) var från början av 1920-talet till slutet av 1950-talet den som bestämde vilka Kalmarbor som skulle få körkort. Enklast var det för lokförare, Sundbergs eget drömyrke. En dröm han till slut lyckades förverkliga, när han 1952 godkändes som SJ:s ende private reservlokförare. Foto: Åke Håkansson
I november 1932 var det dags för motorcykeltävling – jordbanelopp – på Fredriksskans kolstybbsbanor (även om idrottsplatsen officiellt hette Kalmar Idrottsplats ända till 1943). 1.700 åskådare var på plats, vilket med tanke på det tämligen ruggiga novembervädret ansågs vara ganska bra. Växjöföraren Sjöqvist vann klass III och därmed förstapriset på 50 kronor (motsvarande drygt 1.600 kronor i dagens penningvärde) samt Shells hederspris för bästa prestation. Priset på 15 kronor till dagens bäste hemmaförare gick till Max Rydberg, tillhörande den välkända kalmaritiska motorsläkten (Rydbergs Motor m fl företag; själv startade han 1954 bilfirman Automax som fanns kvar ända till 2011).
Annons i Östra Småland den 17 november 1932 inför motorcykeltävlingarna på Fredriksskans.
Redan 1924 hade The Southern Scott Scramble arrangerats i brittiska Camberley Heath. Tävlingen blev början till vad som skulle komma att utvecklas till senare tiders motocross.
Men den stora utvecklingen inom motorsporten kom att dröja till efter andra världskriget, när bränsleransoneringarna upphörde och importen av vitala material som till exempel gummi kommit i gång igen.
Redan 1946 arrangerades scrambletävlingar i Nederländerna och i Belgien. Succén blev kolossal och ganska snart började på kontinenten begreppet motocross användas för tävlingsformen. I Sverige fick det dock heta scramble en bit in på 50-talet. Och riktigt samma sak som senare tiders motocross var scramble inte. Banorna var inte alls lika kuperade, vilket framför allt kom sig av att den tidens motorcyklar oftast var ytterst bristfälligt utrustade med stötdämpare.
Ove Almqvist (1926–2007) hade mycket att berätta om gångna tiders motorsport. Här är han fotograferad hemma i soffan i Nybro 2005. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland
– Det var betydligt mer av hastighetstävlingar. Inte så svåra banor, inte så mycket ojämnheter, gupp och grejer, berättade Ove Almqvist från Nybro, som vann scramble-SM 1952, när han intervjuades av Östra Smålands Ronald Rosengren 2005.
Den första scrambletävlingen på svensk mark arrangerades i augusti 1946 utanför Krylbo av Folkare MK. Det stora genombrottet kom i början av september samma år på skånska Saxtorp där svenska, danska, norska och finländska förare gjorde upp inför en jättepublik på 24.000 personer. Succén fick stor uppmärksamhet och massor av mer eller mindre primitiva banor anlades runt om i Sverige.
Den första stora tävlingen i södra Kalmar län anordnades av Nybro Motorsällskap, kallades för Harbyfräsen och kördes den 2 november 1947. Banan i Harby, utanför Trekanten mellan Nybro och Kalmar, var anlagd på åkermark.
– Det var ett par lantbrukare där, bröderna Johansson, som var intresserade. De hade ju odlat potatis eller någonting där, mindes Ove Almqvist.
På startlinjen i Harbyfräsen. Foto: Lennart Engström
Det hade förekommit ett visst hemlighetsmakeri inför tävlingarna och byborna trodde att bröderna fått fnatt där de körde runt med traktor i kringelikrokar på åkern för att få till tävlingsbanan. Nivåskillnaden var inte större än två meter, ”tillräckligt för att sätta skickligheten på prov, men inte heller så mycket, att hastigheten behöver bli för liten”, som det förklarades i Östra Småland.
När alla väl fått klart för sig vad som var på gång på bröderna Johanssons marker var det ingen hejd på entusiasmen. Uppåt 10.000 samlades för att få se den nya sporten utövas. Allt fungerade bra och tävlingarna blev spännande.
Juniorklassen vanns av förre Förlösabon Roland Abrahamsson, som flyttat till Hässleholm, före ännu en Rydberg från Kalmar, Nils Erik, som alltid kallades för Pelle: ”en friskus […] men han friskade i en aning för mycket ibland och detta resulterade i smärre vurpor.” (Han startade för övrigt 1959 Bilfirma Nils Rydberg i Kalmar, som när sonen Staffan tog över 1977 bytte namn till Rydbergs Bil & MC; firman upphörde 1996).
Ove Almqvist på toppen av sin karriär som scrambleförare. Foto: Lennart Engström
”Skrammelpremiären” smakade mer, konstaterade Östra Smålands sportredaktör ”Tim”, signatur för Karl-Erik Strand, senare verksam även på Barometern. Han tyckte att tävlingarna höll ”prima kvalitet” och ”alldeles speciellt tacksamt var förstås att hemmafolket förmådde hävda sig så pass som skedde.”
Den han främst tänkte på var Eric Ericsson från Långasjö, som sedermera sällan kom att kallas något annat än ”Långasjö-Ericsson” under sin framgångsrika karriär på motorcykelbanorna, inte bara i Sverige utan även utomlands.
Ericsson var född 1920 och skaffade sin första motorcykel 1937, en Svecia 350 cc. Han startade egen verkstad 1942 och specialiserade sig på att under krigsåren köpa upp gamla bilar, som på grund av bränslebristen inte kunde köras längre, och byggde om dem till hästdragna gummihjulsvagnar. Det var stor efterfrågan på dem, särskilt från Blekinge, och förtjänsten var god: en gammal bil kostade 200 till 300 kronor och för en hästvagn kunde man få ut 800 kronor (mellanskillnaden motsvarar i dagens penningvärde cirka 10.000–12.000 kronor).
Som tävlingsförare debuterade Långasjö-Ericsson med en brittisk Ariel 350 cc och deltog i ett antal backtävlingar runt om i Småland. Harbyfräsen 1947, där han kom tvåa i seniorfinalen, innebar ett genombrott för honom.
Långasjö-Ericsson, till vänster, med sin parhäst mekanikern Börje Siwenbring, som i sista momangen före start finjusterar någon detalj på Ericssons Arielmaskin. Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)
Då hade han skaffat en egen mekaniker, den oerhört noggranne och uppfinningsrike Börje Siwenbring från Lindås. Siwenbring hade fått sitt första mekanikeruppdrag av en tillfällighet. 1936 hade han cyklat till Saxtorp i Skåne för att se en motorcykeltävling. Den finske föraren Lampinen råkade ut för maskinproblem och frågade Siwenbring, som befann sig i närheten, om han kunde hjälpa till. Det kunde han och snart spreds Siwengårds rykte i motorcykelkretsar.
Han kunde anpassa motorcykeln helt efter den urstarke Ericssons önskemål. Till exempel var det Siwenbring som kom på att förstärka motorcykelns styre med ett tvårgående metallrör, eftersom styret brukade se ut som en kringla sedan Ericsson hanterat sin maskin i de hårda loppen. Den modifieringen blev snart standard på de flesta motocrossmaskiner.
För kvalitetstester och annat hade Siwenbring fått full tillgång till maskinparken på Stenberg & Flygt (numera Xylem) hemma i Lindås, mot att han plikttroget lämnade rapporter från tävlingarna till de synnerligen motorintresserade ägarbröderna Stenberg.
Efter framgången i Harbyfräsen 1947 intensifierades tävlandet. Långasjö-Ericsson var en färgstark figur och given publikfavorit. Legendbildningen om honom bara tilltog i takt med segrarna. Vid en tävling var startern så nervös att han inte kunde hålla ordning på flaggan utan bara flaxade nervöst med den. Både de tävlande och publiken surnade till rejält, vilket säkert inte gjorde den stackars startern ett dugg lugnare. Till slut tröttnade Långasjö-Ericsson på alltihop, klev av sin motorcykel och gick fram till startern, tog hans flagga och vinkade i väg startfältet, varpå han sprang tillbaka till sin maskin, satte i väg som ett jehu, körde förbi alla sina medtävlare och vann tävlingen.
En annan gång hade han en så överlägsen ledning att storstjärnan Helge Brinkeback, som för en gångs skulle befann sig bland publiken, passade på att bjuda Ericsson på dricka på sista varvet. Han stannade till, drack i godan ro, fortsatte sedan att köra och vann förstås loppet. Protest lämnades in, men fick inget gehör. Ericsson själv sa till sin sura konkurrenter att ”Det vore bättre att ni körde lite fortare så hinner ni också dricka.”
Vad det egentligen var Långasjö-Ericsson drack förtäljer inte historien. Kanske var det öl. Det var det i alla fall när Håkan Carlqvist (1954–2017), motocrossvärldsmästare 1979 och 1983, gjorde om Långasjö-Ericssons bravad 1988. ”Carla” själv har berättat:
– Jag vet att TV-kommentatorerna skrek: ”han har något fel på motorn, han tvingas bryta”. Sedan såg de vad jag gjorde, då skrek de: ”nej, han har stannat för att svepa en pilsner”.
Den som serverade var brodern Lennart Carlqvist.
– Jag […] sa till honom att sticka ner till kurvan och köpa mig en öl om jag ledde med mer än 20 sekunder.
Han ledde med 25 när ölen intogs.
– Det roliga var att det var tio–tolv varv kvar efter den där grejen. När jag passerade kurvan efter det där hängde varenda engelsman över stängslet med en ölsejdel och skrek åt mig att stanna.
Även den här gången ville konkurrenterna diska den törstige motorcykelföraren.
– En del har försökt göra nåt liknande, men det är ingen som klarar av det. För det var ren utklassning. En engelsman ville diska mig för att jag tog otillbörlig hjälp, man fick egentligen bara dricka i en depå. Men juryn bara garvade åt honom.
Om ”Carla” kände till att han hade en föregångare i Långasjö-Ericsson är inte bekant. I alla fall nämnde han honom så vitt jag vet aldrig när det där ölstoppet kom på tal.
Annons för Kalmarscramblen i Östra Småland den 11 september 1948.
När det blev dags för Kalmar MK:s första scrambletävling på Hagbynäsfältet den 12 september 1948 hörde givetvis Långasjö-Ericsson till förgrundsfigurerna. Men det var ett imponerande startfält arrangörerna lyckats trumma ihop. Här fanns som största namn Helge Brinkeback, speedwaystjärna i Vargarna från Norrköping, men lika framstående i scramble och framgångsrik även i fotboll, ishockey, bandy och bordtennis. Också hans lagkamrat i speedway, den unge ”Varg-Olle” Nygren fanns med, liksom ”Motalakometen” Hans Danielsson, Bertil ”Getingen” Andersson, Ingvar ”Pepparroten” Nilsson, Arne ”Laxen” Bergman, Bernt Ringborg och en hel hög andra storfräsare.
Instruktiv kartskiss i Östra Småland som visar hur man på olika sätt kunde ta sig till Hagbynäsfältet, nere i vänstra hörnet. Det fanns till och med möjlighet att ta tåget mot Torsås och stiga av vid hållplatsen vid Hagbynäs. Illustration ur Östra Småland den 11 september 1948
Tidningarna eldade på intresset och det sattes in extratåg på Torsåsbanan mellan Kalmar Central och Hagbynäs hållplats i stans södra utmarker där tävlingarna skulle avgöras.
Paus i Kalmarscramblen 1948. Nummer 4 är Ove Almqvist från Nybro, nummer 8 enligt uppgift en förare från Vetlanda och nummer 6 Oves framtida klubbkamrat Börje Rickardsson från Vissejärda. Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Resultatet blev det största sportevenemanget dittills i Kalmar. Bortåt 15.000 människor letade sig ut till Hagbynäsfältet denna vackra septemberdag. Tävlingarna började redan klockan 13 eftersom Kalmar FF, som var på väg upp i Allsvenskan för första gången klockan 15.30 skulle möta Karlstads BK (det blev hemmaseger med 2–0 och i september året därpå slogs publikrekordet när 15.243 åskådare kom för att se KFF möta Malmö FF i högsta serien; förlust 0–1).
Helge Brinkeback visade sig vara suverän i seniorklassen medan Långasjö-Ericsson placerade sig som sexa efter att ha vunnit andra heatet överlägset.
Seniorsegraren på Hagbynäsfältet 1948, allroundsportgeniet Helge Brinkeback, tävlande för Vargarna i Norrköping. Bild ur Kalmar läns museums arkiv (beskuren)
Den utan jämförelse populäraste segraren återfanns dock i juniorklassen. Hemmaföraren Pelle Rydberg undvek den här gången vurporna och körde till och med snabbare än alla seniorerna.
Hemmaföraren Nils Erik ”Pelle” Rydberg tar sig ett bloss efter att ha kört hem segern i juniortävlingen i Kalmarscramblen 1948, dessutom på bättre tid än någon av seniorförarna. Bild ur Kalmar läns museums arkiv
Det var bestämt att Kalmar MK skulle arrangera sin andra stora tävling för motorcyklar som isracing den 13 februari 1949 men evenemanget fick ställas in på grund av utebliven vinter och is. I stället skulle man försöka sig på en vårtävling, men den fick flyttas fram till den 3 juli, vilket visade sig vara tämligen misslyckat. Då inföll nämligen den första riktiga högsommardagen, publiken var inte i närheten av att vara lika talrik som föregående år och de som ändå kom kunde knappt se något av tävlingarna eftersom dammet yrde upp i ogenomträngliga moln från den snustorra banan. Förlusten uppgick till inemot 10.000 kronor (motsvaras av ungefär 200.000 kronor i dag).
Man gav sig dock inte utan den 11 september arrangerades en ny ”Kalmarscramble”. Banchefen Åberg såg till att hålla banan dammfri och de cirka 5.000 åskådarna fick se fina tävlingar med Helge Brinkeback i spetsen.
Annons i Östra Småland den 7 maj 1949 inför den andra Harbyfräsen, denna gång även med midgetracerbilar.
Men redan på våren samma år hade den andra Harbyfräsen avverkats. Och det inför en publik på hela 12.000 personer. Den här gången handlade det inte enbart om motorcyklar utan även om så kallade midgetbilar, små racerbilar på 270 kilo.
Midgetbil på banan i Harby, förmodligen byggd av specialister i Malmö. En sådan bil kostade 9.000 kronor, i dagens penningvärde cirka 175.000 kronor. Foto: Lennart Engström
– Det var hembyggda bilar med Japmotorer på 500 kubik - samma som speedwaymotorerna. Det gav rätt bra sprutt så de körde så jorden rök, berättade Ove Almqvist för Ronald Rosengren.
Ett par danska midgetförare stod för det internationella inslaget, men av någon anledning missade de starten och halkade efter direkt. I stället tog Malmöbröderna Åke och Rudolf Jönsson hand om de båda första platserna.
Sista gången Harbyfräsen kördes hade banan dragits om, delvis genom en grusgrop, vilket gjorde den mer motocrossaktig. Foto: Lennart Engström
I motorcykelklassen triumferade än en gång Helge Brinkeback, Långasjö-Ericsson slutade femma medan Ove Almqvist hamnade lite längre ner i resultatlistan den gången.
Det fanns olika klasser även för biltävlingarna på scramblebanorna på 40-talet. Här ser det ut att vara tämligen vanliga bilar som är i farten. Foto: Lennart Engström
På 50-talet kom motorcykelsporten i Nybro och Kalmar av sig en hel del. Intresset i Nybro svalnade så pass att Almqvist blev klubbkamrat med Långasjö-Ericsson i Vissejärda MK, den klubb som kom att ta initiativet i trakten.
De två första svenska scramblemästarna på väg till tävling med motorcyklarna inpackade på släpet. Till vänster Ove Almqvist och till höger Eric Ericsson, i mitten mekanikern Börje Siwenbring. Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)
Håkan Carlqvists öltankning ägde rum i belgiska Namur. Där tävlade på sin tid även Långasjö-Ericsson. 1951 var han ende svensk som tog sig i mål i den klassiska tävlingen Motocross des Nations, men det räckte bara till 14:e plats.
Långasjö-Ericsson fotograferad i belgiska Namur. Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)
Samma år kördes det första svenska mästerskapet i scramble. Givetvis vann Långasjö-Ericsson överlägset. Året därpå låg han också bra till när han tvingades bryta då bakaxeln på hans Triumph 500 cc brast. I stället kunde Ove Almqvist vinna SM-guldet.
Att ge sig ut i Europa och tävla internationellt som Långasjö-Ericsson flitigt gjorde avstod Ove ifrån:
– Antingen skulle man köra för fullt eller också gick det inte. Det var ju lite jobbigt med tävlingar varje helg och långa resor och så.
Guldplaketten Ove Almqvist fick för SM-segern i scramble 1952. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland
SM-segern fick bli höjdpunkten i i Nybroförarens karriär. Han slutade när han blev pappa till dottern Elisabeth. Motorcykeln gav han bort, men behöll en del priser och ett foto- och klippalbum. Hans mekaniker Henry Engströms bror Lennart var Östra Smålands korrespondent i Lindås och road av att fotografera. Några av hans bilder finns med i det här blogginlägget.
Ove Almqvist behöll inte sin motorcykel när han slutade tävla efter SM-guldet 1952, däremot sitt foto- och klippalbum med många fotografier tagna av Lennart Engström, Östra Smålands man i Lindås. Foto: Karl Nilsson/Östra Småland
Vissefjärda MK höll länge ställningarna som inte bara regionens klart ledande motorcykelklubb, utan även som en av de allra mest framstående i landet. ”Motorprästen” Sigurd Gustafsson, komminister i Emmaboda och Vissefjärda, sa att ”under sommaren ser vi fram emot två stora festdagar inom Vissefjärda församling. Den ena är kyrkans gångedag på midsommardagen och den andra är motocrosstävlingen i Rövaredalen med Långasjö-Ericsson på startlinjen.”
Första motocrosstävlingen i Rövaredalen ägde rum den 29 april 1951. Vissefjärda MK:s hemmabana tog snabbt och för lång tid framöver hand om positionen som regionens motocrossarena nummer 1. Höjdpunkten var VM-tävlingen den 11 maj 1980. Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)
Vissefjärda MK fick fram flera framgångsrika förare, till exempel Magnus Sjöberg, Bertil Övgård och Ola Karlsson. VM-tävlingar arrangerades 1980 och 1991. Tyvärr sänkte ösregnet vid det senare tillfället klubben totalt ekonomiskt. Men det är en helt annan historia.
Ove Almqvist arbetade i motor- och fordonsbranschen i nästan hela sitt liv. Han började som bilreparatör på verkstad och körde motorcykel under några intensiva år. Senare sålde han både personbilar och lastbilar. Han avled i Nybro 2007, 80 år gammal.
Långasjö-Ericsson tog 1950 över ett åkeriföretag i Långasjö. Det växte snabbt på entreprenadsidan och hade som mest 100 anställda och ungefär 65 lastbilar, gräv- och schaktmaskiner. Eric Ericsson gick ur tiden 2010.
Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 28 maj 2021
Ibland kunde själva bilresan vara lika besvärlig som motorcykeltävlingarna man var på väg till. Här svalkar Börje Rickardsson Plymouthens kokande kylare med vatten ur en stövel, allt under överinseende av Ove Almqvist. Bilden hämtad ur ”I backspegeln” (2010)
TACK
till Eva Lena Holmgren, Kalmar läns museum, Åke Håkansson och Ronald Rosengren.
LÄNKAR:
• På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar
Samling vid pumparna! Så här såg det ut när Gulfmacken vid Sveaplan i Kalmar invigdes den 15 december 1954. Till vänster putsas en taxi av den klassiska Volvomodell som kallades ”Suggan”. Till höger har damerna grupperat sig och sina ballonger vid en Opel Olympia. Bensinen kostade 58 öre litern.
Bosse Eriksson körde tankbil åt Gulf i 23 år, från 1976 till 1999. Han undrade om jag var intresserad av en bildsamling från 50-talet med foton på bolagets stationer i Kalmarområdet. Han behövde inte fråga två gånger. Tack, Bosse!
Annons i Östra Småland.
I tre decemberdagar varade bensinbolaget Gulfs invigning av ”morgondagens servicestation” vid Sveaplan i Kalmar. Året var 1954 och allt fler svenskar började få råd med egen bil. Det moderna Välståndssverige hade börjat ta form på allvar och det var inte bara bilhjulen som rullade allt snabbare i nationen. Produktionen ökade, industrin byggde ut och bostadsbyggandet i städerna tog fart, även om efterfrågan på lägenheter i många år till skulle vara mycket större än tillgången.
Gulfmacken vid Tullslätten.
Gulfs gamla station vid Tullslätten var från 1930 och höll inte måttet i ett expansivt och framtidsinriktat samhälle. Den fick dock vara kvar några år till innan den försvann. I dess ställe byggde sedan KFUM sitt stora bostadshus. Gulf satsade i stället djärvt på en mack vid Esplanaden, mittemot det fortfarande ganska nya posthuset.
Den 15 december 1954 var en blåsig och regnig dag, men mackvärdinnorna stod beredda att ta emot med färgglada ballonger och flaggorna fladdrade i vinden. Den manliga personalen, iförd sina typiska Gulfmössor – de såg nästan ut som poliser i amerikanska filmer – fyllde tankarna åt sina kunder, putsade vindrutor och kollade trycket i däcken.
Till er tjänst! Personalen på Gulfmacken vid Sveaplan redo att ta mot kunderna.
Inte mindre än fyra pumpar fanns på den toppmoderna stationen. En nyhet för Kalmar var en särskild pump för mopeder, det nya fordon som blivit tillåtet bara ett drygt år tidigare. Mest uppseende väckte dock själva ”stationshuset”. Det var byggt av glas och vitmålade järnrör och påminde mest om en fågelbur. En spiraltrappa ledde ner till lagret.
Många Kalmarbilister passade på att besöka den nya macken på invigningsdafgen.
Servicebyggnaden innehöll tvätt- och smörjhall, båda helkaklade och försedda med den modernaste utrustning som stod att få. Arkitekten hette Bengt Hidemark och han skulle komma att rita mycket åt oljeindustrin de kommande åren, främst dock åt konkurrenten Shell. Mest uppmärksammad blev han dock för Televerkets kontorskomplex i Farsta. Det stod klart 1969, prisbelönades, och Telia höll till där ända till 2016 i en miljö som anses vara en av de mest lyckade i sitt slag från 60-talet. Gulfmackens djärva arkitektur fick dock inga efterföljare i Kalmar. Tiden gick, 70-talets oljekris kom och miljömedvetandet ökade. Centralt belägna bensinmackar var inte längre något som signalerade modernitet och framtid, utan snarare avgaser, blyutsläpp och brandfara. Efter ungefär 25 år var Gulfmackens tid ute. I dag finns bara ett lite halvhjärtat anlagt grönområde på platsen där en gång ”morgondagens servicestation” låg.
Ingen mack. Början av 50-talet, några hus i kvarteret är redan rivna. Lastbilen kommer körande på Strandgatan, mot Esplanaden.
Samma gathörn några år senare. Macken är på plats.
Macken är borta. Sedan många år växer här några träd på en lite tveksam grön plätt. Bilden togs 2011. Foto: Klas Palmqvist
Från bolsjevikbensin till Indien
Gulf var en av ”de sju systrarna” som behärskade världens oljehandel under en stor del av 1900-talet. De sex andra bolagen var BP, Shell, Standard Oil of New Jersey (Esso), Mobil, Texaco och Standard Oil of California (Socal). Gulf bildades 1901 och hamnade efter några år i händerna på bankirfamiljen Mellon i Pittsburgh. I Sverige etablerade sig Gulf 1937 genom att köpa AB Naftasyndikat, vilket hade sitt säte i Moskva och sålde bensin som importerades från Sovjetunionen. ”Bolsjevikbensinen” var billig och bolaget hade på 20-talet fått ner prisnivån i Sverige med 30 procent. Bensinpriset hade tidigare varit tre gånger högre i Sverige än i resten av Europa. Gulf blev 1952 först i Sverige med motell, fast man använde ordet ”bilhotell”. Det låg i Skreanäs utanför Falkenberg. Bolaget var annars inte så vasst på marknadsföring; man hade ingen slogan, ingen maskot, ja, knappt någon image överhuvudtaget. Sedan de oljeproducerande länderna bildat Opec förändrades oljemarknaden radikalt. Gulf var det första av de multinationella bolagen som lämnade Sverige. 1983 tog Kuwait Petroleum Company över. 1986 byttes de oranga Gulfskyltarna ut mot Q8:s segel. Q8 kom senare att ingå som en del i OK-Q8 Scandinavia. Långt senare dök Gulf på nytt upp i Sverige, mest som märke på smörjmedel. Gulf Oil blev en del av det indiska affärskonglomeratet The Hinduja Group.
Här är ytterligare några Gulfmackar ur Bosse Erikssons bildsamling:
.jpg)
