Stor konst i liten skrift

Bengt Ågren (1936–2016) var en av de mest kända och populära Kalmarkonstnärerna, även om han råkade vara född i Karlskrona; till Kalmar kom han redan som liten pojke. Han delade generöst med sig av sina kunskaper och ledde i många år kurser för människor som själva ville lära sig måla. Bilden är från 1983.
Foto: Östra Småland

När Stadsbiblioteket i Kalmar låg vid Tullslätten besökte jag gärna den förträffliga, lite avskilda avdelning som kallades Kalmar länsrummet. Ett stort rum fullt med litteratur om allt möjligt – och snudd på omöjligt – som på något vis berörde länet. Där fanns också skåp med blandade småskrifter, där de mest oväntade fynd kunde göras. Vem hade till exempel kunnat ana att ett litet programhäfte för en kirurgkongress 1966 skulle innehålla en samling Kalmar- och Ölandsbilder av högsta klass?

Stadsbibliotekets exemplar av programmet för kirurgkongressen i Kalmar 1966 har på omslaget en vinjettbild med Tullhamnen sedd från sjösidan, signerad Bengt Ågren. Mellan upplysningarna om de olika föredragen och evenemangen finns ett dussintal bilder med motiv från Kalmar och Öland som visar vilken fin tecknare och grafiker konstnären var.  

Svensk Kirurgisk Förening höll möte i Kalmar den 9–11 september 1966. 150 läkare var samlade på Kalmar Teater för att lyssna på anföranden  om ”Operativ behandling av käkledsluxation”, ”Röntgenundersökning av sondläget vid fraktionerad magsaftsundersökning” samt ”Helikoptern i sjukvårdens tjänst”, för att nu bara nämna något.

”Kråkslott på Malmen, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964.

Med en i dag förbluffande självklarhet förutsattes att alla deltagarna var män, vilket de förmodligen också var. Värdarna, överläkare  Erik Millbourn och medicine doktorn Carl-Anker Edwall, skriver i sin välkomsthälsning att ”flitigt föredragslyssnande kirurger har sällan tillfälle att se den stad eller trakt de besöker utan får som regel nöja sig med det fruarna berättar”.

”Vindsinteriör från Tapetserargården, Nybrogatan 11, Kalmar”, 1964. Alltså samma adress som bilden närmast ovanför. 

Den här gången hade man koncentrerat den medicinska delen av kongressen till första dagen. Damerna fick då chansen att besöka Hemslöjden och åka med rundtursbåten Kalmarflundran, varpå följde ”lunch tillsammans med herrarna å Teaterkällaren”. 

Eftermiddagen fick damerna ägna åt sightseeing med buss, innan det blev gemensam middag klockan 19.

”Seglarbesök i sundet”, 1965.

På lördagen kunde damerna och herrarna tillsammans välja om de ville spela golf på Värsnäs eller åka på en kombinerad glasbruks- och träslöjdsresa innan det blev supé med dans i Hantverksföreningens hus. Och på söndagen var det Öland som gällde.

Helt uppenbart ett Ölandsmotiv, även om platsen inte anges.

Så här på många decenniers avstånd är det förstås ändå Bengt Ågrens bilder som utgör kirurgkongressens bestående behållning. 

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 29 mars 2014

”En gård på Kvarnholmen i Kalmar”, 1964. I dag finns inte mycket kvar av den här sortens gårdsinteriörer.

Förtöjda båtar, 1966

Gamla Kungsgatan i Gamla stan är sig dock tämligen lik genom århundradena.

”Kåkar på Fiskaregatan, Kalmar”, 1964.

”Krusenstiernska gården”, 1966.

”Interiör från slaktare Lindhs gård, Norra vägen, Kalmar”. Den så kallade Skåningagården låg på nummer 40, nära Skvallertorget, snett emot Norrgård. Den hade byggts av skåningen Sven Blomkvist på 1840-talet. Slaktarmästare J A Lindh höll till här på 1920-talet. Han flyttade senare sin verksamhet till Fiskaregatan 28. Skåningagården är riven sedan länge.

Ytterligare en bild ur kirurgkongressens programhäfte.

Bengt Ågren vid sin relief av Kalmar Ångkvarns gamla lastbil, som var en del av den utsmyckning han utförde i entrén till de kontor som inrättades när ångkvarnens gamla fastighet byggts om 1987. Tyvärr lär inte lastbilen finnas kvar längre. I gengäld är det inte svårt att hitta verk av Bengt Ågren utbjudna på nätet till överkomliga priser.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Se även:
• Tufft att växa upp på Laboratorieholmen (med karta av Bengt Ågren om hur holmen skulle kunna göras tillgängligare)
• 1600-talsgatan som försvann i betongen (om Nybrogatan/Malmbrogatan)
• Så var det jul igen – för längesen (bland annat om Krusenstiernska gården)
• En tidsresa på Norra vägen
• Ångkvarnen brinner!
• ”Bengt var en mycket generös person” Minnesartikel i Östra Småland den 4 januari 2017 (även om den numera hamnat på en annan tidnings webbplats)

Tjejerna som ville åka till London

Kandidaterna i Östra Smålands tävling ”Länets skolflicka” fotograferade på Gamla Kungsgatan i Kalmar i början av maj 1969. Från vänster: Gudrun Haak, Färjestaden, Ulla Knutström, Västervik, Eva-Lis Tengvall, Vimmerby, Christin Almgren, Emmaboda, Britt-Marie Bergström, Blomstermåla, Barbro Lindström, Målilla, Åsa Modigh, Nybro, Eva-Lena Karlsson, Oskarshamn,  Ing-Marie Green, Tuna, och Ingela Friberg, Kalmar.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den tidstypiska tävlingen ”Länets skolflicka” som Östra Småland arrangerade på 60- och 70-talet har uppmärksammats tidigare här på Torgetbloggen. Då ansågs det fullkomligt självklart att en tidnings läsekrets måste få chansen att bedöma bilder på unga damer och rösta fram en vinnare.

Kandidaterna var förstås lagom utspridda över tidningens spridningsområde, det vill säga hela Kalmar län.  

1969 vann Åsa Modigh från Nybro. Bilderna från Londonresan hon fick i pris  dök upp oväntat upp när det egentligen var något annat det letades efter i tidningsarkivet.

Åsa Modigh kröntes till ”Länets skolflicka 1969” av sångaren Svante Thuresson inför 1.500 åskådare på mässan ”Nybro visar”. ”Nu är det jag som ska åka karusell!”, meddelade Åsa sedan hon fått blommor av Svante och applåder av publiken
Foto: Östra Småland.

Åsa var 16 år och vice ordförande i skolans elevråd. Spelade piano och gillade hundar. 

– Allt var jätteroligt i London, berättade hon och hon ville  gärna åka dit igen.

Men bo där hade hon ingen lust med.

– Staden är alldeles för stor, konstaterade hon. 

Åsa Modigh avverkade Londons sevärdheter i rask takt under en augustivecka 1969. Som till exempel Tower Bridge.
Foto: Östra Småland

1952 var det premiär för tidernas långkörare, ”Råttfällan” av deckardrottningen Agatha Christie. Pjäsen hade spelats 17 år i sträck när Åsa Modigh besökte New Ambassadors Theatre. Så vitt känt spelas den fortfarande, fast sedan 1974 på grannscenen St Martin’s Theatre, även om man tvingades till avbrott på grund av covid-19 mellan den 16 mars 2020 och den 17 maj 2021.
Foto: Östra Småland

Piccadilly Circus måste givetvis också beskådas.
Foto: Östra Småland

Se även: 
• Tio tjejer som ville bli Länets skolflicka
• Floyd fick en puss i Sporthallen och Ali somnade på Stadshotellet
• Miss Korts och världsrekord i ölhävning

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 19 april 2014

Bortauktionerad pojke blev skomakare på Molinsgatan

Molinsgatan någon gång runt 1910. Skomakaremästare Oscar Andersson står i dörren till sin verkstad. Kanske något av barnen på gatan är hans dotter Lisa.
Foto A Winell/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Skomakaren Oscar Andersson kunde aldrig glömma hur han som pojke blivit bortauktionerad till lägstbjudande. 

Bilden här ovanför visar Molinsgatan i Gamla stan i Kalmar och är förmodligen tagen cirka1910, kanske något eller några år senare. Anna Winell – eller möjligen systern Alma – har fotograferat gatan i riktning mot Slottsvägen.

”Skomakeri” står det på nedersta rutan i det uppslagna fönstret på det låga huset till höger. I dag ligger en högre byggnad på platsen – eller om det möjligen är det gamla huset som byggts på – där konstnären Matz Nordell hållit till i mer än ett halvsekel.

Det mesta är sig ganska likt på den här bilden från Molinsgatan, som den såg ut i slutet av mars 2018. Gatan lär ha sitt namn efter dykeriuppsyningsmannen och sjömanshusvaktmästaren Peter Georg Molin, som på 1700-talet ägde gården i hörnet vid Västerlånggatan, alltså i höjd med varifrån bilden tagits. "Seden att uppkalla en gata efter ägaren till den vid gatans ände belägna fastigheten har medeltida traditioner", berättar Per Jarlbo i sitt omistliga storverk Kalmars gatunamn från 2007.
Foto: Klas Palmqvist

Skomakaren själv skymtar i dörröppningen på den gamla bilden. Oscar Andersson var född 1884 i Kylinge, strax väster om Kalmar. Redan när han var ett och ett halvt år gammal dog hans mamma. ”Det blev mödosamma år för den ensamme fadern och de många barnen”, kunde man läsa i en födelsedagsnotis många år senare när Oscar Andersson blivit en socialt engagerad och högt ansedd yrkesman.

Men vägen dit hade varit lång. Fadern klarade till slut inte av att sköta om barnaskaran och Oscar lämnades som nioåring bort till den som krävde minst ersättning av myndigheterna för att ta sig an honom.

Det blev förstås en erfarenhet som brände sig fast och Oscar föresatte sig att lära sig ett yrke så att han kunde klara sig själv. 

Som 13-åring kom Oscar i skomakarlära i Kalmar. Tre år senare fick han arbete hos skomakaremästare Aron Friberg i Hårstorp, alldeles i närheten av Kylinge. Arbetsdagen började klockan sex på morgonen och pågick till klockan nio på kvällen. Lönen var 85 kronor om året – i 2018 års penningvärde knappt 5.000 kronor – samt mat och logi.

De flesta av kunderna var skogsarbetare eller anställda på Nygärde Tegelbruk så det var mest grova skodon och stövlar som efterfrågades. 

Efter några år började Oscar hos en skomakare som hette Mineur i Smedby, men några år in på 1900-talet kände han sig mogen att tillsammans med en kamrat starta egen verkstad på Frejagatan på Bremerlyckan i Kalmar. Lite senare flyttades verksamheten till "Hökaboet" vid Gullbrandssonska lyckan. Det definitiva steget till Gamla stan tog Oscar Andersson 1907 när hans kompanjon sadlade om och blev metallarbetare. Då hyrde Oscar i stället verkstaden på Molinsgatan. Två år senare gifte han sig med den två år yngre Anna Elisabet Wickström.

1920 flyttade skomakarverkstaden runt hörnet till Västerlånggatan 13 i ett numera rivet hus. Makarna var i många år bosatta ytterligare en liten bit bort på Västerlånggatan, på nummer 17C. Oscars verkstad hade högt anseende och han ansågs vara ovanligt skicklig på att tillverka nya skor, en konst långt ifrån alla skomakare behärskade; många var mest inriktade på reparationer. 

På Västerlånggatan 17C bodde Oscar Andersson och hans familj i flera decennier. På 70-talet ägdes fastigheten av pensionerade charkuterimästaren Frans Månsson, som bodde på övervåningen i huset mot gatan. Han hade länge drivit charkuteributik på Västerlånggatan 15.
Foto: Klas Palmqvist 

"Än i dag kan det förekomma att en och annan vill ha en ‘ny känga’. Trivsammare skomakaremästare får man nästan söka efter", skrevs det i hyllningsartikel inför 60-årsdagen 1944, där det också slogs fast att Oscar Anderon var "lugn och ordhållig och minutiöst rättvis [...] en prydnad för sitt skrå.”

Sin bakgrund hade Oscar Andersson inte glömt bort och det var säkert en av anledningarna till att han var med och grundade Kalmar Arbetsstugeförening. Där undervisade han på kvällstid varje vecka under 20 år skolpojkar i skomakeri. Många av dem lärde sig att själva laga sina skor och en del blev så intresserade att de valde skomakaryrket. I arbetsstugan kunde man också lära sig snickeri och borstbinderi.

Hustrun Anna Elisabet avled 70 år gammal 1956, men Oskar Andersson var fortfarande verksam som skomakare när han närmade sig 80-årsåldern. Han avled 1970, 86 år gammal.

Fastigheten på Västerlånggatan 17C omfattar, förutom gathuset, även en gammal stuga inne på gården. Den hyrdes av bloggredaktören 1978–1983. Då ingick förmånen att plocka utsökt goda päron från samma träd som Oscar Andersson hade gjort på sin tid. Hans stora intresse var nämligen blommor och att sköta den lilla – och tyvärr sedermera tämligen försummade – trädgården.
Foto från cirka 1980 ur Klas Palmqvists samling

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 31 mars 2018

Se även:
• Bästa charken i stan, där det förutom om Frans Månsson även berättas en del om sjökapten Carl Fredrik Svanberg (1819–1901), som ägde gården Västerlånggatan 17C på 1800-talet.

Stort tack till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.
På Digitalt Museum finns mer 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Biblioteket som tog tolv år att packa upp

Kalmar stadsbibliotek i början av 1920-talet. Vid lånedisken sitter Sven Petersson, som tidigare hade hanterat arbetareföreningens bibliotek. Den unge mannen – nummer två från vänster – lär vara blivande frisörmästaren Bertil Holm.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Posthuset vid Sveaplan är Kalmar stadsbiblioteks sjätte adress på knappt 100 år. Att flytta verksamheten från kvarteret intill tog mer än två månader. Men det är förstås ingenting mot de tolv år det tog att få upp böckerna på det allra första stadsbibliotekets hyllor. Och då var lokalerna förstås för trånga redan från början.

Redaktör John Rosén (1844–1910) vars  böcker utgjorde stommen till stadsbiblioteket. Oljemålningen fanns upphängd på väggen redan när biblioteket öppnades vid Stortorget 1922 och har sedan följt med biblioteket till alla dess skiftande adresser genom åren. Konstnären anges i 1928 års bibliotekskatalog heta ”A Jansson”.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Grunden till stadsbiblioteket utgörs av ungefär 10.000 böcker som John Rosén testamenterade till Kalmar stad. Rosén var född i Kalmar 1844, läste romanska språk samt konst- och litteraturhistoria i Uppsala och kvalificerade sig därmed till att bli en av vårt lands första lexikografer. Han var en av redaktörerna för den första upplagan av pionjärencyklopedin Nordisk Familjebok, som gavs ut i 18 band 1875–1894 av förläggaren Christian Gernandt, även han född i Kalmar och son till en av stans tobaksfabrikörer.

Rosén dog i Stockholm 1910. Hans böcker packades i lårar och skickades till födelsestaden. Där blev de liggande på rådhusvinden i åratal, alltmedan stadens styrande inte kunde komma fram till var någonstans det nya offentliga biblioteket skulle inrättas.

Men den 6 mars 1922 öppnades äntligen Kalmars första kommunala bibliotek i tre rum i Nelsonska huset vid Stortorget, mellan Storgatan och dåvarande läroverket (nuvarande stadshuset). Trots att man haft tid på sig sedan 1910 att gå igenom samlingen och det dessutom fanns en noggrann förteckning över bokbeståndet, utförd av Rosén själv, var vid öppnandet bara ungefär hälften av hans böcker så pass ordentligt katalogiserade att de kunde sättas upp på hyllorna.

Stadsbibliotek 1922–1931. Sjökaptenen Nelson köpte fastigheten 1885. Huset är förstås äldre än så och källaren är från 1600-talet. Hyser numera kommunala kontorslokaler och är sedan länge hopbyggt med stadshuset.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Fler fick heller inte plats. De rosénska böckerna hade nämligen fått sällskap av ett par tusen volymer ur Kalmar Arbetareförenings bibliotek. Det räknade sina anor tillbaka till stans allra första folkbibliotek på 1860-talet, vilket faktiskt också hade hetat Kalmar stadsbibliotek och som kommit till som ett helt privat initiativ av pedagogen O.E.L. Dahm. Biblioteket inrättade han i sin egen bostad, det 1600-talshus vid Lilla torget som fortfarande kallas för Dahmska huset.

O.E.L. Dahm (1812–1883) – initialerna stod för Oscar Elis Leonard – skolman, gymnasierektor och djupt engagerad i lokalpolitiken och de flesta samtidsfrågor. Startade lånebibliotek i sitt eget hem. 
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På 1870-talet införlivades Dahms bibliotek med nybildade Kalmar Arbetareförenings boksamling. När föreningen upplöstes skänktes böckerna till Kalmar stad. Då den boksamlingen skulle slås samman med Roséns omfattade den ungefär 5.200 band, men många var föråldrade och ännu fler i så dåligt skick, efter att ha varit flitigt utlånade och lästa, att inte mer än cirka 3.000 till slut ingick i det nya stadsbibliotekets katalog.

Dahmska huset vid Lilla torget byggdes 1666 som bostad åt fortifikationskaptenen Anders Olofson Bergh. Här inrättade O.E.L. Dahm på 1860-talet ett bibliotek varifrån en del böcker så småningom införlivades med stadsbiblioteket. 
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Av naturliga skäl innehöll Roséns bibliotek inga böcker tryckta efter 1910, vilket innebar ett stort glapp fram till 1920-talet. Anslagen till nyanskaffningar var otillräckliga – som alltid i bibliotekssammanhang – och det fanns en klar slagsida mot humaniora i den gamle lexikografens samling. Naturvetenskaperna var inte alls lika rikligt företrädda som till exempel konst, kultur- och personhistoria. Även skönlitteratur förekom ganska sparsamt. Det sistnämnda kompenserades i viss mån av arbetareföreningens bibliotek.

Ett uppslag ur 1928 års bibliotekskatalog. Den är ungefär lika stor som en nutida pocketbok. Där finns de cirka 15.000 titlar registrerade som biblioteket då förfogade över. Tillväxten av bokbeståndet hade alltså varit tämligen måttlig under de sex år som gått sedan biblioteket inrättats.
Foto: Klas Palmqvist

Att biblioteket redan från början var alldeles för trångbott rapporterade dess förste föreståndare, läroverksadjunkten Henning Ternblom, i Biblioteksbladet 1922. Som hans biträde fungerade Sven Petersson, en veteran inom arbetarrörelsen som redan länge haft hand om arbetareföreningens bibliotek, och som i många år framåt kom att bli stadsbibliotekets ansikte utåt.

I nio år blev stadsbiblioteket kvar i Nelsonska huset. Men då måste även detta tas i bruk för det ännu mer trångbodda läroverkets behov och biblioteket fick maka på sig en liten bit till Rosenlundska huset i hörnet Östra Sjögatan–Södra Långgatan. Där ställdes 150 kvadratmeter på bottenvåningen till förfogande och meningen var att så fort det nya läroverket – i dag känt som Stagneliusskolan – stod klart, skulle biblioteket få ta över en del av de gamla skollokalerna och därmed skulle lokalfrågan äntligen få en varaktig lösning.

Stadsbibliotek 1931–1941. Rosenlundska huset är stans äldsta stenhus, uppfört på 1650-talet. Här var det meningen att biblioteket bara skulle finnas provisoriskt i ett par år. Så blev det inte alls.
Foto: Kristina Wirén/Östra Småland

Stadsbibliotek 1941–1942. Biblioteket blev uppsagt från Rosenlundska huset och måste 1941 flytta in i gamla läroverkets gymnastiksal. Bilden är tagen efter 1946 då Handelsgymnasiet flyttade in. 
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Stagneliusskolan invigdes 1933, men det gamla läroverkshuset gjordes om till stadshus medan stadsbiblioteket vackert fick stanna kvar i Rosenlundska huset ända fram till 1941. Då tvingades man till ett ännu sämre provisorium i gamla läroverkets gymnastiksal, bakom stadshuset. Tjänsterum och läsrum fick åstadkommas genom avskärmningar med masonitskivor…

Först den 10 november 1942 kunde stadsbiblioteket ta emot allmänheten i de dittills mest ändamålsenliga lokalerna, belägna på nedre botten i en av de gamla lasarettsbyggnaderna vid Slottsvägen. Huset fick man dela med det sedan 25 år husvilla konstmuseet.

Stadsbibliotek 1942–1983. I en av före detta lasarettets byggnader blev biblioteket kvar i över 40 år. Hela tiden måste litteraturen samsas med det lika trångbodda konstmuseet, som fick ta över hela huset när biblioteket flyttade till Tullslätten. Nu är alltihop ombyggt till bostäder.
Foto: Östra Småland

Även dessa lokaler visade sig förstås vara otillräckliga för två så ambitiösa kulturinstitutioners behov. Men Slottsvägen är trots allt Kalmar stadsbiblioteks långvarigaste adress hittills; här fanns det i mer än 40 år. Under tiden öppnades filialer i Funkabo (under Östra Funkaboskolans matsal, filialen är sedan länge nedlagd), Bergavik och Lindsdal. Ett sjukhusbibliotek inrättades redan i samband med att det nya lasarettet (nuvarande länssjukhuset) togs i bruk 1937, men det slopades några år in på 2000-talet.

Efter närmare 20 års diskuterande och utredande byggdes till slut ett nytt stadsbibliotek vid Tullslätten. Den 1 maj 1983 öppnades stadsbiblioteket för första gången i lokaler som var byggda för att fungera just som bibliotek och inget annat. Tyvärr hade den samlingssal som från början ingått i planerna sparats bort. Något som gjorde det snudd på omöjligt att på ett vettigt vis ordna litterära eller musikaliska arrangemang för mer än på sin höjd 40–50 personer.

Annars var det lätt för besökarna att trivas och hitta i biblioteket på Tullslätten. Allt, utom vissa delar av magasinet, fanns tillgängligt på markplanet. Biblioteket kändes öppet och inbjudande, men på samma gång avgränsat på ett sätt som gjorde att det aldrig upplevdes som oöverskådligt. Och den kunniga och vänliga personalen har förstås alltid varit mån om att hjälpa sina besökare att hitta vad de sökt.

Stadsbibliotek 1983–2020. För hittills enda gången fick stadsbiblioteket ett hus som var byggt för att vara just bibliotek. Tillgängligheten har varit utmärkt eftersom utrymmet för besökarna nästan helt saknat nivåskillnader. Så är inte fallet i gamla posthuset.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Efter drygt 37 år höll stadsbiblioteket vid Tullslätten öppet för sista gången den 22 augusti 2020. Sedan gick flyttlassen i skytteltrafik den synnerligen korta sträckan till det före detta posthuset vid Sveaplan. 

Posthuset vid Systraströmmen på ett vykort, förmodligen från 1960-talet.
Ur Klas Palmqvists samling

Det är förträffligt att arkitekten Lars Erik Lallerstedts fantastiska byggnad från 1948 gjorts tillgänglig för allmänheten igen. Men inte heller i det nya biblioteket finns det någon större samlingssal. I stället ska en sal med plats för åtminstone 300 personer inrättas i de gamla lokalerna vid Tullslätten. Halva huset har rivits och det som byggts i stället kommer att bli mycket högre för att rymma bland annat kulturskolan och öppna förskolan. 

Men än så länge får vi nöja oss med att äntligen ha ett stadsbibliotek som håller öppet igen. Trots alla utgallringar som gjorts genom åren har John Roséns 10.000 böcker nu hunnit växa till en samling på ungefär 450.000 volymer, alla fritt tillgängliga för den läsande allmänheten.

Bearbetad version av text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 3 november 2020

© Klas Palmqvist

KÄLLOR

Henning Ternblom: Kalmar stadsbibliotek (i Biblioteksbladet 1922 och 1923) 

Manne Hofrén (red): Kalmar stadsbibliotek – Katalog 1928 (1928)

Manne Hofrén: Kalmar stadsbibliotek i ny lokal (i Biblioteksbladet 1931) 

Carl Ernst Göransson: Donationshandbok (1962)

Alf H Nordström: Konst- och kulturlivet [i Stadsfullmäktige i Kalmar 1863–1962, minnesskrift] (1962)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1961–1978 (1981)

Riksantikvarieämbetet: Byggnadsminnen 1978–1988 (1989)

Karin Eriksson [senare Asmundsson]: Stadsbiblioteket firar 60-årsjubileum och förbereder flyttning (i Östra Småland den 6 mars 1982) 

Gunila Rooth: Kalmar stadsbibliotek 70 år (1992)

Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)

Oddbjörn Andersson: Epokerna har avlöst varann i stans äldsta hus (i Östra Småland den 14 december 2009)

Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Hos Bröderna Berggren kunde man få sig en femöring på lördagarna. Huset i hörnet av Storgatan och Kaggensgatan var ett av flera som revs när Domus – senare benämnt Kvastenhuset – byggdes på 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Folklivsforskaren Walter Welin intervjuade 1941 ett antal Kalmarbor, som fick svara på frågor om allt från till tiggare till spöken. En del av de tillfrågade var välkända profiler i stan, andra var alldeles ”vanliga” Kalmarbor.

Konsul Gunnar E Berggren, född 1882, och innehavare av konfektionsfirman Bröderna Berggren, berättade om sin barndoms lördagar:

– Något som var ganska karakteristiskt och egendomligt för Kalmar var lördagstiggeriet. Varje lördag gick de fattiga omkring i butikerna och fick en slant, fem eller tio öre, som var betydligt mera på den tiden än nu. Vi hade ju en stor affär på den tiden redan, och jag minns mycket väl hur jag en gång i slutet av 1880-talet fick gå ned i affären med en stor påse femöringar, som jag skulle dela ut till alla som kom. Det kom gubbe på gubbe, och rätt vad det var kom det en, som jag tyckte också såg ut att behöva en slant. Jag gav honom en femöring, men just i detsamma kom far springande fram till mig, men då var karln redan utanför dörren.

– År du tokig, pojke, sa far. Det var ju lantbrukare Pettersson, en av de rikaste i trakten.

Berggren höll sig inte för god för att tigga själv:

– Fabrikör Sundberg brukade alltid dela ut snus. De fick ett ”lördagspaket” alla som kom. Han delade även ut tioöringar. Det kom även barn av bättre familjer, som fick sig en tioöring, vilken genast omsattes i bakelser hos Wilmas konditori.

– Jag köper alltid mina cigarrer hos dig, brukar jag i dag säga till fabrikör Sundberg, ty jag glömmer inte hur många tioöringar jag fått av dig när jag var liten pojke!

En tioöring i slutet av 1880-talet motsvarar i 2015 års penningvärde ungefär 6,50 kronor.

Konsul Berggren med cigarr, säkerligen införskaffad hos tobaksfabrikör Sundberg.
Foto ur "Kalmar län – Porträttgalleri" (1926)

Berggren hade också mer makabra minnen:

– Någonting som förr var mycket vanligt och uppskattat var att gå omkring och titta på lik. Det var ett mycket gouterat ”nöje”. När en person var död, ställdes han eller hon ut i en likbod, och då kläddes boden med vita lakan och grönt, och så skulle det tittas på liket. Skolpojkar tyckte alltid att det var ett stort nöje att gå på sådana evenemang. Vi pojkar tyckte faktiskt att det var roligt att titta på lik.

Kyrkogårdsförvaltare Andersson, född 1877, bekräftade Gunnar Berggrens uppgifter om Kalmarbornas sedvänja att beskåda lik när han berättar om hur sjömän begravdes i Kalmar:

– De brukade ställa ut liken på gårdarna, och folk gick alltid och besåg dem. När sjöfolk ställdes ut, stod alltid två svenska flaggor bredvid. På kistan var ett bårkläde med två silverskepp på. Det var när sjöfolk begrovs. De fick låna det på Sjömanshuset. Det bårklädet skulle enligt vad som sades vara skänkt redan på 1770-talet av någon dam, som intresserade sig för sjöfolket. Så småningom försvann seden att gå och se på lik.

Fattighusgården i Kalmar på 1880-talet, som John Sjöstrand tecknade den i sin bok ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937). Fattighuset var inrymt i en gammal kasern – till vänster på bilden – och Sjöstrand skriver att ”gårdsinteriören var lika ruskig och smutsig som förfallen”. I stugan mitt i bilden bodde kokerskan.

Andersson berättade också om hur det gick till när de avlidna från fattighuset fördes till Södra kyrkogården:

– Nu skall jag tala om hur trist det var när de begrov fattigliken. Där nu Riksbanken ligger [det stora bruna huset som ligger först på höger hand om man går Södra Långgatan österut från Centralstationen] låg förr fattighuset. Därifrån skulle sex av hjonen bära likkistan till Södra kyrkogården. De utgick från fattighuset, och sträckan var ju rätt så lång. Första vilopunkten var vid Höga Vallen vid stationen, andra var vid Rotundan vid fängelset och den tredje anhalten mitt för Stiftelsen Hemmet [nuvarande Slottshotellet]. Där satte sig gubbarna tre vid vardera sidan om kistan. Kistan satte de på gatan. Sedan fick de vila ett par gånger till innan de nådde fram till graven. Så småningom fick de vagn genom prosten Warholm, men den vagnen saknade fjädrar, så det hördes lång väg när den skraltade fram på gatorna.

Framåt sekelskiftet ersattes fattighuset av Falkenbergshemmet. Men begravningsbekymren var inte över med det, konstaterade kyrkogårdsförvaltaren:

– Det hände en gång för många år sedan att gubbarna från Falkenberg en söndag kom med ett lik. Gubbarna hade av någon anledning blivit oense. och de kom ihop och slogs vid likvagnen, och jag måste skilja dem åt. Sedan var det givetvis att anmäla dem för Fattigvårdsförvaltningen. 

– Det var sista gången de fick bära något lik. Efter den historien blev det kyrkogårdspersonalen, som fick hand om bärningen.

Nyttorp är ett av få Skälbytorp som ännu finns kvar. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död. Huset ligger vid Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden.
Foto: Klas Palmqvist

En annan begravning gällde en så kallad klok gumma, bosatt på Nyttorp, ett av torpen som lydde under Skälby gård:

– Gumman, som bodde där kunde litet av varje, och när hon begrovs, var de allmänt ute och kastade eld efter henne, så att hon inte skulle gå igen.

Ytterligare ett drygt 30-tal av Welins Kalmarintervjuer finns att ta del av på Folklivsarkivet i Lund. Även om det inte är alldeles enkelt att klicka sig fram till dem är det absolut värt besväret att ge sig in i manuskriptarkivet. Welins Kalmarintervjuer har beteckningarna M8081 till och med M8114. Det går också bra att logga in som gäst och sedan göra sökningar.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 2 maj 2015

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Så var det jul igen – för längesen

Kalmar läroverks rektor Josef Lind betraktar myndigt de uppvaktande stjärngossarna, varav den längst till höger är den blivande antikvariatsbokhandlaren Henning Kullzén. Traditionen med stjärngossar har rötter ner i medeltiden och anspelar förstås på de tre vise männen och julstjärnan. Men i Kalmar var stjärngossarna ett nytt påfund när bilden togs några år in på 1900-talet. 
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

 
Hur såg en traditionell Kalmarjul ut i slutet av 1800-talet? Ja, det berodde helt och hållet på vilken samhällsklass man tillhörde. Fru von Krusenstiernas och biskopsdottern Anna Genbergs helgfirande skilde sig förstås mycket från hur det gick till i fattigfolkets stugor på Ängö. Julklappar och julgran var mest för rikt folk. Men gröt och lutfisk åt såväl rik som fattig.

Walter Welin vid Folklivsarkivet i Lund intervjuade 1941 ett 30-tal äldre Kalmarbor med olika social bakgrund om lokala sedvänjor och bruk. Naturligtvis blev det en hel del tal om hur de firat jul i sin ungdom, det vill säga under andra halvan av 1800-talet.

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. Varken stuga eller trädgård finns kvar i dag. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var väldigt längesedan det verkligen var blått.
Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Fru Sofia Reimert berättade så här om sin barndoms jular på Ängö:

– Vi hade inga julklappar i mitt hem. Det var mest fattigt folk som bodde på Ängö, men det var förnöjsamma människor, det vill jag säga med det samma. Hade de två talgljus på bordet julafton, så var det storartat. 

– Några julgranar förekom inte på Ängö. Vi åt som det föll sig på julafton, men för det mesta hade vi alltid fisk och gröt. Någon skinka förekom aldrig. Det hade man inte råd med. Vi hade visserligen en liten gris, men den såldes. Vi födde upp den, det var allt. För att få lite kontanter att röra oss med.

– Men ungdomen hade likväl trevligt och glatt när det var julafton. Vi unga brukade lägga tillsammans en tolvskilling och så träffades vi gemensamt i en stuga, där vi kokte kaffe och dansade. Det var storartat. Så gick julafton i glädje och uppsluppenhet.

– Hemma bryggde vi inte men vi bakade, och så tog vi med oss av bakverket till dessa små julaftonsfester. Vi hade egen stor ugn, så vi kunde baka tre och ett halvt pund mjöl [ett skålpund motsvarar cirka 425 gram], av vilket det blev elva stora brödkakor. Vi bakade grovbröd, limpa, sött bröd. 

– När vi gick till ottan, hade alla tänt ljus i fönstren. Det var så festligt. Vi gick redan klockan fem på morgonen, för ottan började klockan sex. Vi brukade gå ifrån domkyrkan till slottet, där det var julotta klockan sju, så vi var på två olika ställen, men så var det ju bara jul en gång om året.

Anna Genberg i mycket unga år. Hennes pappa biskopen dog 1875 när Anna bara var tolv år, samma år som John Nilsson startade sin fotoateljé i Kalmar. Bilden kan inte ha tagits så värst mycket senare.
Foto: John Nilsson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Anna Genberg (1863–1942) var ett av biskop Paul Genbergs fem barn och växte upp på Kvarnholmen, alldeles i närheten av domkyrkan:

– Granen kläddes på förmiddagen, och dagen var så förtvivlat lång för den som inte fick vara med, men äntligen fick man äta middag klockan två, och det var lutfisk och gröt. Jag fick inte vara med om att klä granen. Mina bröder var i allmänhet ute och åkte kälke.

– Klockan fyra gick man i julbönen i den iskalla domkyrkan. Förr i tiden brukade basunblåsare stå på läktaren och utföra musik när psalm 55 sjöngs [”Var hälsad, sköna morgonstund” av Johan Olof Wallin].

Här i hörnhuset Norra Långgatan–Östra Sjögatan, med domkyrkan diagonalt över gatukorsningen, bodde biskopsfamiljen Genberg 1855–1875. Huset byggdes 1814 av borgmästare Carl Magnus Lundstedt. Biskopens dotterson, journalisten och författaren Waldemar Swahn, har berättat om hur biskopsbarnen på vintrarna brukade ordna en liten kälkbacke så att de kunde åka rakt ut på den då synnerligen glest trafikerade Östra Sjögatan genom en port som inte finns kvar längre. 
Foto: Klas Palmqvist

– När klockan var sex på eftermiddagen samlades vi allesammans där hemma. Då var även alla tjänare med, och dörrarna till matsalen slogs upp. Det var en festlig anblick. Granen var då tänd. Tjänarna bjöds på te, och vi serverade dem den kvällen. Eljest brukade det ju vara tvärtom. Min mor och jag gick omkring med stora tekannor och hällde i kopparna.

– När det var gjort återstod julklappsutdelningen. Far läste upp utanskrifterna på paketen, men då var inte tjänarna med. De hade sin jul för sig i nedre våningen, men det var inte så vidlyftigt på den tiden.

– Innan jul hade vi alltid slakt. Det var ett förfärligt styrande och ställande. Några år bakade vi stora limpor, som delades ut till de fattiga. Slakt och byk hörde julen till.

– Så kom juldagen. Då satt man och läste i sina böcker som man fått kvällen förut, och så såg man på sina övriga julklappar. 

Krusenstiernska gården på 1890-talet med flera julgranar utplacerade. Hermina von Krusenstierna (1827–1915) själv står längst till vänster.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fröken Nilsson hörde till tjänstefolket på Krusenstiernska gården:

– En stor gran kläddes alltid och tändes. Köket dekorerades med ljus överallt, och så doppades det i grytan, och man gick in och ut mellan kök och matsal. Sedan dracks det te med gotter. De doppade i grytan vid två-tretiden. Sedan var det bön i kyrkan, och efter bönen dracks kaffe eller te, vilket som behagades. Det blev ingen middag sedan. Eljest åt vi alltid middag vid femtiden. Det gör vi än i denna dag. Julklapparna delades ut efter kaffe- och tedrickningen. 

– På landet kläddes en av drängarna ut till julbock har jag hört sägas, men det förekom aldrig hos oss. 

– Till julen var det alltid slakt, bak och brygd. Krusenstiernas hade egen gris, som slaktades. Men fram på nyåret skaffade de sig gris igen. Kor hade de också. Dricka bryggdes här hemma och det bakades väldiga mängder bröd, vörtbröd, fint bröd och småbröd. Stora byk förekom också till julen.

– Julkärve sattes alltid upp.

– Ljusen stöpte vi alltid hemma. Här finns för resten än i dag ett sådant där stort bord med alla möjliga tillsatser. De slaktade ju nöt och får till jul, och det blev förfärligt mycket talg, som kom till användning vid ljusstöpningen.

– Fattiga fick alltid julmat.

– Tjänarna fick alltid var sin julhög. De fick göra med den hur de ville, ge bort den eller äta upp den själv. En sådan julhög bestod alltid av ett grovt bröd, ett siktebröd, ett vetebröd, småkakor, konfekt, russin samt fikon. Alla tjänare skulle alltid ha likadant.

– Julklapparna kastades inte in. De plockades i en stor korg allesammans och sedan delades de ut. Korgen stod inte under granen.

– På juldagsmorgonen tändes ljus överallt. Här hos oss sattes inte ljus i fönstren, men det brukades eljest. När de gick ifrån julottan tände vi däremot alltid granen.

– Julbordet stod dukat under hela julhelgen och förutom godsaker fanns det även små tomtar, ljus och blommor och allt möjligt annat dekorativt. Frukt fanns det gott om här i trädgården, så stora fruktskålar stod alltid framsatta.

God jul!

En idealisk julafton i ett borgarhem nån gång vid förra sekelskiftet med tre generationer samlade vid bordet. Riktigt så här lär det knappast ha sett ut i stugorna på Ängö, även om man hade trevligt där också.
Julkort av Kalmarfödda Jenny Nyström

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 23 december 2017

© Klas Palmqvist

KÄLLOR
Intervjuer av Walter Welin med Kalmarbor i Folklivsarkivet i Lund (1941) 

Waldemar Swahn: Ur minnenas sekretär (1942) 

 

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren på Kalmar läns museum. Närmare 100.000 bilder och föremål från hela länet finns att se på Digitalt museum.

LÄNKAR

• Fru Reimert och kakkärringarna
• Badflickor och Hitler i Kullzéns album

Victoria, Nea, Svea och andra Kalmarhotell

Handelsmannen David Mühlenbruch lät för 300 år sedan bygga sitt hus i Lilla Torgets hörn mot Östra Sjögatan. Skeppshandeln i huset innehades på sin tid av en herre som kallades ”Pelle på lådan”. Kanske är det rent av han och Hotell Victorias innehavare ”Pin-Olle” som står i gathörnet? I dag är det enbart bostäder i huset. Bilden togs 1906.
Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Stadshotellet och Hotell Witt har redan avhandlats här på Torgetbloggen. De är fortfarande i full gång, men det har förstås funnits många hotell i Kalmar som det inte längre är möjligt att ta in på: Victoria, Turisthotellet, Park, Nea, Svea, Rex, Fenix, Ritz, Norma, Continental och Hotel du Nord för att bara nämna några.

Sedan får man förstås inte glömma bort Frimurarehotellet heller. Det är fortfarande i full gång och har varit så ända sedan 1878. Fyra år tidigare hade järnvägen kommit till Kalmar och med den ökade förstås behovet av hotellrum dramatiskt. 

Frimurarna i Kalmar höll till i hörnhuset Södra Långgatan–Kaggensgatan (där Dressmann och Carlings hade sina butiker tills ganska nyligen) och behövde mer utrymme. Den så kallade Sundgrenska fastigheten köptes in och det märkliga gamla trähus som stod där revs för att ersättas av S:t Johanneslogen Carls nya pampiga byggnad. Logens bröder höll sitt första sammanträde där den 24 januari 1878 och samma år invigdes även S:t Andreaslogen Gustaf Adolf. Även Hushållningssällskapet fick lokaler i huset liksom Kalmars telegrafstation. 

Frimurarehotellet på ett vykort som är så gammalt att benämningen ”Central-Hotellet” står tryckt på bilden. Bilden bör vara tagen ett 20-tal år innan hotellet byggdes ut 1928.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Mellan hotellet och Kalmar Central är det inte många meter. Ett bättre läge för ett hotell kunde knappast tänkas. Verksamheten gick så bra att det inte dröjde särskilt länge innan både Hushållningssällskapet och telegrafen fick söka sig till nya adresser för ge plats för fler hotellrum. Redan vid förra sekelskiftet fanns det planer på att bygga till huset ner mot Södra Långgatan, men de förverkligades inte förrän 1928. 

Frimurarehotellets ”bakficka” Calmare Nyckel, etablerad av källarmästare Fritiof Andersson och hans son Axel. Bilden är från 30- eller 40-talet.
Vykort ur Klas Palmqvists samling

Sedan dess har exteriören varit sig lik även om huset förstås renoverats och byggts om flera gånger invändigt. Byggnaden ägs fortfarande av frimurarna som än i dag har sina lokaler där, men själva hotellrörelsen och restaurangen är helt fristående.

Annons ur Motorturismens Smålandsrevy (1952) 

Hela etablissemanget gick till att börja under namnet Frimurarelogen och dess förste källarmästaren lär ha hetat Pettersson. Men redan 1880 kom den energiske och påhittige Olof ”Pin-Olle” Olsson (1842–1907) in i bilden. Han tyckte det mesta var roligt: hans smeknamn kom sig av att ”pin livat” var hans favorituttryck. ”Pin-Olle” var källarmästare på Byttan i Stadsparken, sålde cigarrer i Rotundan vid Tullbron, inrättade kafé för damer på Hotell Victoria vid Kavaljeren – mer om det lite längre fram – och vid hans sommarstuga ”Si go’da’ då” i Tallhagen kunde man få syn på både lejon och giraffer i buskarna, djuren egenhändigt förfärdigade och målade av Olsson själv.

Olof ”Pin-Olle” Olsson (1842–1907), legendarisk Kalmarkrögare med många originella idéer.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

För att ytterligare markera järnvägsanknytningen döpte ”Pin-Olle” om frimurarnas hus till Centralhotellet – inget hotell i Kalmar ligger ju närmare Centralstationen.

Hur det nu kom sig hamnade ”Pin-Olle” så småningom i ekonomiskt trångmål och det slutade med konkurs 1893. Han tvingades lämna hotellet vid Larmtorget, vilket senare döptes om till Frimurarehotellet, ett namn det behållit sedan dess.

Men ”Pin-Olle” gav sig inte och han var noga med att betala sina skulder. Det lär ha tagit sin tid, men allteftersom han kom på fötter igen ska alla fordringsägare ha fått sina pengar. Nu startade han det betydligt mindre hotellet Victoria i det gamla Mühlenbruchska huset på Östra Sjögatan 1. Huset, som byggdes på 1720-talet, inrymde också en skeppshandel och i den välvda källaren låg ölhallen Svea. Där fanns en ”pilroulette” som gästerna kunde använda för att bestämma vem som skulle bjuda på nästa omgång laget runt.

I Hotell Victorias kafé serverades inte bara kaffe och te utan även öl och vin. Här fanns också ett särskilt rum för damer, vilket säkert vidgade kundkretsen. Tidigare hade knappast ”fina” damer kunnat besöka en servering utan manligt sällskap. Hit kunde de gå med sina väninnor.

Källarmästare Thomas Hansen (1865–1931) drev både Byttan i Stadsparken och Turisthotellet i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan i många år. Han var också biografägare. Karikatyren är ritad av konstnären Ivan Hoflund och hämtad ur tidningen Kalmar–Kalmar Läns Tidning 1925.
Klipp ur Kalmar stads hembygdsförenings samlingar

Thomas Hansen (1865–1931) tillhörde en yngre generation än ”Pin-Olle”, men var lika driftig han. 1911 tog han över biografen Göta – föregångaren till dagens Saga. Då drev han sedan juni 1907 redan Kalmarbiografen i IOGT-huset på Strömgatan, sedermera känd under namnen Rex och Röda Kvarn.

Men Thomas Hansen var i högsta grad även verksam i hotell- och restaurangbranschen, detta tillsammans med sin hustru Emelie, född Nilsson (1864–1941), som hade tagit över stadsparksrestaurangen Byttan 1893 när ”Pin-Olle” gjort konkurs. Makarna Hansen drev också Turisthotellet, som startats 1891 i hörnet Larmgatan–Ölandsgatan. 

Turisthotellet låg på lagom avstånd från Centralstationen och det var oftast här gästande fotbollslag tog in på 20-talet när de anlände sent på lördagskvällen inför söndagsmatch på Fredriksskans. Fastigheten köptes 1936 in av Kalmar Fabriks- och Hantverksförening, som lät riva huset två år senare. Bilden är från något av 1900-talets tidigaste år.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

Så småningom tog Hansens brorson Carl Albien över såväl Byttan som positionen som stans biokung – han utökade imperiet med Centrum på Larmgatan 1930 – medan Emelie Hansen fortsatte sköta om Turisthotellet på egen hand sedan maken avlidit 1931. Men i och med makens frånfälle försvann hotellrestaurangens spriträttigheter – sådana fick inte kvinnor inneha – och lönsamheten sjönk avsevärt.

1936 sålde hon ”Turisten” till Kalmar Fabriks- och Hantverksförening, som egentligen hade tänkt sig att bygga om och modernisera fastigheten för att inrätta egna lokaler där. Men myndigheterna godkände inte ombyggnadsplanerna, särskilt brandrisken ansågs alltför stor. Alltså revs huset och en ny stor byggnad ritades av Sven Ivar Lind (1902–1980), samme arkitekt som vid den här tiden ritade den nya stadsparksrestaurangen med utgångspunkt från ritningar till en aldrig förverkligad vinterträdgård i Paris åt den kalmaritiske tändstickskungen Ivar Kreuger. Finansmagnatens självmord 1932 hade satt stopp för de planerna. 

Larmgatan vid korsningen med Ölandsgatan på en bild från 1945. Närmast kameran, till höger i bild, syns Odd Fellowshuset med Park Hotells skylt på hörnet. På andra sidan Ölandsgatan fanns Skånska Banken, biografen Grand och Ritz hotell i det så kallade Hantverkshuset, som inte ska förväxlas med 1600-talshuset med samma benämning i hörnet Kaggensgatan–Ölandsgatan.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Annons ur 1962 års telefonkatalog, Kalmar–Västerviksdelen.

Både nya Byttan och Hantverksföreningens hus stod klara 1939. Lind förklarade att byggnaden på ”Turistens” gamla tomt ”vill genom sin arkitektur, behandling och skala ansluta sig till den äldre arkitekturen i grannskapet utan att direkt efterbilda den och utan att de praktiska och ekonomiska kraven eftersättas.” Det där med att rita moderna hus i tidens stil som ändå fungerar tillsammans med de äldre husen och miljön i grannskapet är något dagens byggherrar och arkitekter gott kunde fundera betydligt mer på. 

Entrén till Grand och Ritz fotograferad en kväll någon gång på 80-talet. I stället för Skånska Banken är det Turistbyrån som residerar i hörnet mot Ölandsgatan.
Foto: Östra Småland

Kanske bidrog den förre ägaren Hansens bioverksamhet till att en  toppmodern biograf – Grand – kom att inrymmas i fastigheten på ”Turistens” gamla tomt. Här fanns också, förutom Hantverksföreningens egna lokaler, bland annat Skånska Bankens kontor, en mjölkbar och i källaren vad som rimligen bör ha varit en av Kalmars första bowlingbanor, om inte rent av den allra första – kägelbanor hade det funnits flera i Kalmar genom tiderna, men den moderna amerikanska varianten hade fått sitt definitiva genombrott i Sverige just på 1930-talet.

Annons ur 1962 års telefonkatalog, Kalmar–Västerviksdelen.

Ett hotell fick förstås också plats i den nya, stora byggnaden. Ritz Hotell hade tidigare funnits på Norra Långgatan 26 (i dag Akademibokhandelns adress) och kunde i Hantverksföreningens nybygge disponera 22 resanderum två trappor upp. Hotellet bör ha funnits kvar till någon gång i skarven mellan 80- och 90-talet. Den sista filmen visades på Grand 1995; i dag har Lindra second hand-butik i det forna filmpalatset. 

Entrén till Hotell Continental på Larmgatan 10, fotograferad 1948. En myntautomat ur vilken hungriga hotellgäster och andra kunde förse sig med smörgåsar fanns strategiskt placerad vid porten.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På Larmgatan 10 i samma kvarter låg för övrigt Hotell Continental redan innan Hantverksföreningens hus byggdes. Även detta hotell bör ha stängts någon gång runt 1990. 

Gamla Epahuset byggdes 1936, där Ritz tidigare legat. Det går tvärs igenom kvarteret Åldermannen, intill Kvastenhuset (före detta Domus). Mot Norra Långgatan fanns i nummer 24, alldeles intill Ritz, även Hotell Svea, som var kvar där in på 60-talet. Men redan innan Epa byggde nytt 1967 (nuvarande Åhlénshuset) och det gamla huset i stället blev en del av Domus, hade Hotell Svea i stället etablerats på Södra Långgatan 27, intill det Areskogska huset från 1700-talet. När Barometern byggde ut tidningshuset 1970 flyttades Areskogska huset till Södra Vallgatan 23. Just på den adressen hade för övrigt på 30-talet Pensionat Svecia varit beläget.

Södra Långgatan på en bild från 1965. Längst till höger på nummer 29 fanns det så kallade Areskogska huset som 1970 flyttades till Södra Vallgatan. Där bortom Hotell Svea på nummer 27 och i nästa hus Hotell Rex på 25:an. I 23:an borta till vänster låg Fribergs Läder.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

I sina nya lokaler på Södra Långgatan blev Svea på nytt granne till ett hotell, precis som på Norra Långgatan. På nummer 25 låg nämligen det lilla hotellet Rex, som så vitt jag minns var i drift också flera år in på 70-talet. 

Annons ur 1962 års telefonkatalog, Kalmar–Västerviksdelen.

Just intill Epahuset, fast mot Storgatan på nummer 21, fanns på 30-talet Pensionat Astoria. Det huset försvann, liksom flera andra när Domus byggdes i början av 60-talet. 

Även huset på Kaggensgatan 22, där Elnas Pensionat hade legat i flera decennier, försvann vid rivningarna för Domusbygget. På just den adressen hade Ernst Hornfors startat Kalmar Elektriska Byrå 1921. Efter tolv år blev lokalen för trång och elfirman flyttade snett över Kaggensgatan till hörnet mot Norra Långgatan. Där passade Hornfors på att starta Hotell Norma på övervåningen. Hotellet fanns kvar till någon gång på 60-talet, tror jag, medan Kalmar Elektriska höll ut ända till 2016 då Taco Bar tog över.

Annons ur 1962 års telefonkatalog, Kalmar–Västerviksdelen.

Ytterligare ett kvarter norrut, vid korsningen med Fiskaregatan, på Kaggensgatan 32 hyrde Elin Peterson ut rum. I början av 40-talet hade etablissemanget bytt innehavare till Ragnhild Håkansson och namn till Hotell Nea. Så småningom gifte ägaren sig och fick efternamnet Stéenhoff, men hotellet fortsatte hon att driva i alla fall in på 60-talet och kanske längre än så. Jag vill minnas att det fanns kvar även på 80-talet, men då rimligen i annan regi. 1988 – året efter Ragnhild Stéenhoffs bortgång vid närmare 90 års ålder – byggdes hotellet om till bostadslägenheter.

Det var länge sedan någon tog in på Hotell Nea i hörnet Kaggensgatan–Fiskaregatan. I dag är det lägenheter i de gamla hotellrummen. Där Fabriksboden på bilden från 1974 saluför tyger och gardiner sålde sedan under 34 år Madame Chic damkläder ända fram till 2018. Sedan dess har det varit damfrisering i lokalerna.
Foto: Marianne Bengtsson, Kalmar kommun/Kalmar stads hembygdsförening

Annons ur Motorturismens Smålandsrevy (1952)

Naturligtvis har det funnits ännu fler i dag försvunna hotell och pensionat i centrala Kalmar. Till exempel var länge Park Hotell inhyst i Odd Fellowshuset längst ner på Larmgatan. Hotel du Nord, som låg på Östra Sjögatan alldeles intill Stadshotellet, blev uppköpt av och infogat i sin större granne 1938. Hotell Fenix hade adressen Larmgatan 16 och sin restaurang ovanför Närstads butik, som ju fortfarande finns kvar i markplanet. I lokalerna en trappa upp återfanns efter Fenixtiden bland annat Gillets matsalar och därefter Capri – stans första pizzeria – samt dess efterföljare Pizzeria Paris, men nu är det länge sedan huset var försett med krog.

Kvällsbild på Närstads upplysta skyltfönster, förmodligen tagen på 30- eller 40-talet. Den lilla skylten mellan fönstret och entrédörren gör reklam för Hotell Fenix som då fanns på samma adress – Larmgatan 16 – som Närstads. Hotellet är borta sedan länge, men Närstads finns kvar.
Foto: Walter Olson/Närstads

Det har förstås också kommit till nya hotell. Hotell Packhuset inreddes i gamla hamnmagasin och stod färdigt 1986. 

De gamla hamnmagasinen från 1700-talet byggdes 1986 om till Hotell Packhuset. När den här bilden togs i september det året var det inte långt kvar till invigningen. Från vänster kontrollanten Lars Bengtsson, projektledaren och idégivaren Rolf Åkerlund, fastighetsägaren Gustaf de Geer samt Åke Einarsson och Martin Gross från byggentreprenören Diös.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Stiftelsen Hemmets fastighet vid Slottsvägen 7 gjordes 1973 om från hemvist för ”obemedlade och sjukliga kvinnor” till det nuvarande Slottshotellet. Huset hade byggts 1864 som industrimannen och grosshandlaren Johan Jeanssons privatbostad. 

Huset där grosshandlaren Johan Jeansson och hans familj till slut inte fick plats var länge ålderdomshem i Stiftelsen Hemmets regi för att på 70-talet i stället bli hotell. Fast redan då var det rejält ombyggt sedan Jeanssons tid på 1800-talet. Fotot är från 1981.
Foto: Janne Hansson/Östra Småland

Grosshandlarn och hans hustru Emma Parrow fick sammanlagt 13 barn och när familjen efter det nionde inte längre rymdes i huset vid Slottsvägen flyttade man till det så kallade Lilla hovet vid Larmtorget; på andra sidan Västra Vallgatan, från Frimurarehotellet sett. Lilla hovet brann ner 1901. I stället byggdes då det så kallade Eoska huset byggt av Fastighets AB Eos, vilket ägdes änkan Emma – hennes man hade avlidit 1896 – och tre av hennes söner; ”Eos” var helt enkelt en förkortning för ”Emma och sönerna”. 

Lilla Hovet vid Larmtorget, fotograferat från det alldeles nybyggda vattentornet år 1900. Till höger skymtar Frimurarehotellet och bakom Lilla Hovet håller riksbankshuset på att byggas. Lilla Hovet brann ner 1901 och ersattes av det så kallade Eoska huset, även kallat Ludvigshuset, som täcker Larmtorgets hela södra sida.
Foto ur Olle Vallerheds samling

Slottshotellet utökades för övrigt för ett tiotal år sedan med en lågprisdel på andra sidan Molinsgatan, det gamla så kallade Champagnehemmet, som dessförinnan länge fungerade som behandlingshem för missbrukare. Men det var förstås ett ”hotell” av helt annat slag än sådana som det här blogginlägget handlat om.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 14 maj 2021

TACK
till Jan Magnusson, Kalmar kommun; Gunnar Magnusson, Kalmar Stads Hembygdsförening; Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Katarina Bruun, Uppsala; Olof Vallerhed, Färjestaden; samt Närstads, Kalmar.

LÄNKAR till andra texter på bloggen:
• Witt – klassiskt hotell som sett bättre dagar
• Saken är biff, löjtnant Lindström! 
• Kost och logi vid Stortorget ända sedan Linnés dagar
• ”Pin livat” på Byttan och i Tallhagen
• Saga – äldsta biografen i Sverige
• Centrum för film i Kalmar i 68 år
• Närstads – En familjeaffär sedan 1933 
• När pizzan kom till Kalmar
• Vi går en sväng på Larmtorget

Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

KÄLLOR
Göran P D Adolfson: Jeanssondynastin – Storfinans med kalmardominans (1993)
A Anander (utg): Kalmar läns kalender 1947–1948 (1948)
Karin Asmundsson: ”Södertull – nyktraste platsen i Kalmar” (i Östra Småland den 14 juli 2009)
Ch Pierre Backman: ”Källare och krogar i sekelskiftets Kalmar” (i Kalmar nations skriftserie XXXVIII, 1961)
Ch Pierre Backman: ”Tallhagssocieteten” (i Sancte Christophers gilles CHroenica XXVIII–XXIX, 1966)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)
Gunnar Berggren: Minnesskrift med anledning av S:t Johanneslogen Carls 75-åriga tillvaro (1933)
Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (1944)
Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (1954)
Sophia Garcia Hasselberg: ”Tacoställe tar över efter elbutik” (i Östra Småland den 3 augusti 2016)
Sigbritt Grusell m fl: Butiker i Kalmar på 1950-talet (2012)
Manne Hofrén: Kalmar Stadshotell 1819–1969 (1969)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
W A Chr Jensen: Motorturismens Smålandsrevy – Kalmar län med Öland (1952)
Magdalena Jonsson: Slottshotellet i Kalmar – Kulturhistorisk utredning (2006)
Skotte Linde: ”Även krogar är kultur” (i Alla tiders Kalmar, 1993)
Lars Månsson: Fabriks- och hantverksföreningens i Kalmar krönika (1997)
Gösta Nyblom (utg): Sveriges privata företagare – Blekinge och Kalmar län (1941)
Ann-Charlotte Ohlén: ”När filmen kom till Kalmar – om Sagabiografen” (i Kalmar län – Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård 1980)
Gustaf Olsson: Kalmar fabriks- och hantverksförening – Byggnadshistorik över Gästgivaren n:r 10 (1940)
Klas Palmqvist: ”Huset som ingen sett på 114 år” (i Östra Småland den 14 mars 2015)
Klas Palmqvist: ”Inte lätt att hitta rätt” (i Östra Småland den 8 augusti 2015)
Klas Palmqvist: ”Vi går en sväng på Larmgatan” (i Östra Småland den 1 september 2018)
John Sjöstrand: Kalmarbilder (1925)
Sigvard Sterner: Min barndoms stad (1981)
Harald Åkerlund: ”Byttan in memoriam” (i Sancte Christopher gilles CHroenica XII–XIII, 1939)