Fru Reimert och kakkärringarna

Sofia Reimert (1850–1941) omgiven av gladiolus, dahlior och andra blommor. Bilden togs på hennes 80-årsdag den 16 augusti 1930, hemma i trädgården på Sparregatan 14. På andra sidan gatan skymtar det stora hus som fortfarande kallas Blåkulla ibland, trots att det var längesedan det var blått. Bilden är hämtad ur ”Öar kring fästningsstaden” (1998) av Göran P D Adolfson.

Häromdagen tog vi en tur längs Sparregatan på Ängö. I dag hälsar vi på hos änkefru Sofia Reimert på Sparregatan 14 – eller rättare sagt; vi slår följe med Walter Welin från Lunds Universitets Folkminnesarkiv när han en dag 1941 knackar på hos den mer än 90-åriga damen i hennes lilla stuga i korsningen med Hammarskjöldsgatan, för att intervjua henne om hur det var förr. 

Sofia Reimert bodde hela sitt långa liv på Ängö. Hennes mor hette Johanna Nilsdotter och kom från Mönsterås. Fadern Olaus Andersson var från Ryssby och arbetade som timmerman på varvet. Paret hade flyttat till Ängö 1849 och ska då ha bott på Gripgatan. Året efter föddes Sofia. Hon hade en äldre bror, som dog som barn, och fem yngre syskon. 

Det var bara fattigt folk som bodde i Ängös små stugor när Sofia växte upp. Deras viktigaste tillgångar var roddbåtar och flundregarn. Och det var ofta kvinnorna som gav sig ut och fiskade flundror, särskilt om deras män var sjömän eller upptagna med arbete på varvet. 

Roddbåt var också färdmedlet när Ängöborna skulle ta sig till Kvarnholmen – eller ”Kalmar”, som man sa på Ängö. 
– Vi hade ingen brygga mellan Kalmar och Ängö när jag var flicka. Vi fick ro över med egna båtar, och de som inte hade egna båtar fraktades över för några ören, kom fru Reimert ihåg. 

Roddarpojkarna – och de minst lika ofta förekommande roddarflickorna – blev utan passagerare mellan Ängö och Kvarnholmen när träbron i bakgrunden byggdes 1878. Den ersattes av en ny bro 1913, vilken i sin tur fick ge plats åt den nuvarande Ängöbron 1972. Teckning av John Sjöstrand ur ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937)

Inte förrän 1878 fick Ängö sin första broförbindelse med Kvarnholmen... ja, förlåt: ”Kalmar” ska det ju heta. Och dit begav sig Ängöborna gärna när det var marknad. 

– Marknaderna i Kalmar förr i tiden var något helt annat än i vår usla tid. Då var det liv och rörelse på ett helt annat sätt, berättade Sofia Reimert för Walter Welin. 
– De bönder, som inte satte in sina hästar hos Hasselquist, Kallenberg eller hos någon annan av stadens köpmän, placerade dem på Storgatan. 

Några trottoarer var gatorna inte försedda med på den tiden. 
– Det enda ställe i stan där antydan till trottoar fanns var gatan utanför Olsbonska huset. 
Olsbonska huset var beläget i hörnet Storgatan–Kaggensgatan, där Handelsbankens stora palats nu har legat sedan mer än ett århundrade. 

Vykort från 1904. Till vänster Bröderna Berggrens hus som revs på 1960-talet, då Domus byggdes. Till höger Olsbonska huset, där det byggdes bankpalats 1913. Vykort ur OlleVallerheds samling/Stort tack till Olof Vallerhed

– I stället för trottoarer fanns utanför köpmanshusen stolpar, antingen av trä eller sten, mellan vilka järnkedjor var sträckta. Ibland hade man i stället för kedjor järn- eller trästänger. 
– Jag minns dem så väl från tiden när jag var liten flicka, ty vi brukade alltid när vi kom till stan klättra upp på dem eller sätta oss och gunga i dem. Men de var egentligen inte gjorda som leksaker åt oss barn, utan de var avsedda för de bönder som kom till stan speciellt vid marknaderna. De band sina hästar där. 

Men Sofia Reimert kunde också berätta att kedjorna kom väl till pass också på annat sätt än för bönderna att tjudra sin hästar vid: 
– Här och där hade också en ”kakkäring” slagit sig ned med sin korg eller sitt lilla salubord bakom dessa kedjor för att få sitta i lugn och ro. Innanför Olsbonska kättingen brukade inte mindre tre stycken sådana där gummor sitta. Jag tycker att det var egendomligt, att de inte konkurrerade ihjäl varandra. 

– Dylika gatumånglerskor brukade också sitta vid gathörnen. På så sätt hade de ju utsikt över två gator och kunde ropa an eventuella kunder. Jag minns till exempel gamla ”Knäck-Katarina” vid apotekshörnet. Vid Uddenbergs hörn satt ”gamla Margareta”, och vid Lovénska hörnet snett emot tronade Elin. 

– Hur Storgatan såg ut efter en marknad vill jag knappt tala om. Där låg stora kålblad, där låg gamla säckar, där låg massor med hästgödsel och mycket annan bråte. 
– Därtill kom en annan sak, som nu är förbjuden. Alla slags husdjur tilläts gå omkring fritt i trafiken. Den nye stadsfiskalen Kindbom hotade visserligen med böter, men det hjälpte inte. Getter och får fick fritt springa omkring, och det hände ibland att getterna plundrade korgarna för kakgummorna. 

En minnesbild som i sin påtaglighet visar hur tillvaron i Kalmar på 1800-talet i viss mån nog var sig lik ända från medeltiden. Detaljer i vardagen som vi inte skulle veta så mycket om, utan Sofia Reimert och Walter Welin. 

Några fotografier på torghandeln i Kalmar när Sofia Reimert växte upp på 1850- och 60-talet är förstås omöjliga att uppbringa. Den här bilden är tagen 1904 och även om det inte går att upptäcka några fritt strövande får eller getter finns det i alla fall en hund som går lös. Foto: Emil Blomberg – Stort tack till Jan Magnusson/Kalmar kommun och Gunnar Magnusson/Kalmar Stads hembygdsförening

Se även 
• Amiraler och annat löst folk på Sparregatan
• Stor strid om liten stuga – och om ett grönt hus

KÄLLOR
Walter Welins intervju med Sofia Reimert i Folklivsarkivet i Lund (1941) 
Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (Kalmar, 1998) 

STORT TACK TILL 
Hans Egeskog som rett ut Sofia Reimerts familjeförhållanden

• Fotograferna Emil och Walter Blombergs bilder finns att se i Kalmar kommuns bildarkiv

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 14 april 2018