När gasverket höll på att explodera

Sven Nilsson, som omkom i samband med branden, befann sig uppe på plattformen på den smala cisternen – rakt ovanför brandmännen på bilden – när tjäran började brinna. Att få bukt med branden var ett minst sagt riskabelt arbete, som dock underlättades av att det inte blåste. Om det hade rått vanliga Kalmarvindar skulle – oavsett vindriktning – skadorna lätt kunnat bli förödande för stora delar av staden.
Foto: Åke Håkansson

Klockan var halv tio på förmiddagen den 23 februari 1961 när 40 meter höga lågor plötsligt slog ut på gasverket i Kalmar. Om gascisternerna antändes skulle katastrofen vara ett faktum och stora delar av stadens sydvästra delar riskerade att ödeläggas. Brandkåren larmades – men var på övning i Ångkvarnen och nåddes inte av larmet.

Mitt i eldhavet, på en plattform fem meter upp i luften, befann sig den 59-årige retorteldaren Sven Nilsson, som förvandlades till en levande fackla. Ett ögonblick tvekade han innan han handlöst kastade sig ner på marken, där hans arbetskamrater försökte rädda hans liv. Förgäves, skulle det visa sig.

Det var ett vanligt rutinarbete som gått snett. Man skulle pumpa över tjära från en cylinder till en annan. Röret mellan cylindrarna var igenproppat av stelnad tjära som måste värmas upp för att bli flytande. Som vanligt användes då brinnande trassel. 

Plötsligt rann het tjära över kanten på 17.000-litersbehållaren där Nilsson befann sig. Tjäran antändes och flammade upp. Eldaren Sten Moberg och gasmästaren Bror Lagerholm befann sig på marken och ropade åt Nilsson att hoppa. Själva fallet tycktes han ha klarat förhållandevis bra, men han var svårt brännskadad. Moberg och Lagerström kvävde elden i hans kläder med hjälp av säckar.

– Det var fruktansvärt, berättade Sten Moberg för Östra Smålands reporter.

Gasverksarbetaren Sten Moberg i mitten berättar för pressen hur han försökte rädda livet på sin arbetskamrat Sven Nilsson.
Foto: Åke Håkansson

– Allt hände mycket snabbt och Svens enda chans var att hoppa, så att vi så snabbt som möjligt kunde komma åt att släcka elden i hans kläder. Själv klarade jag mig utan skador, tack vare att jag hade handskar på mig. Fast just då var vår enda tanke att få elden i Svens kläder släckt.

Kontoristen Lennart Zedig ringde och slog larm. Sedan sprang han ut från kontoret och för att hjälpa till att ta hand om den skadade. Ambulansen var snabbt på plats och förde Nilsson den korta sträckan till lasarettet. 

Men brandkåren dröjde.

Klockan nio på morgonen hade hela styrkan begett sig till Ångkvarnen för en så kallad orienteringsövning. Kvarnverksamheten hade visserligen lagts ner 1957 och det stora byggnadskomplexet användes främst som lager, men 1935 hade Ångkvarnen drabbats av en av de våldsammaste bränderna i svensk industrihistoria.

– Vi brukar göra så för att brandpersonalen ska få en god lokalkännedom på större industrier, lagerbyggnader och upplag, berättade brandchefen Einar Molander.

– Utryckningen till Ångkvarnen skedde med tre brandbilar. En brandman stannade kvar i en av bilarna för att per radio hålla kontakt med vakten i alarmeringscentralen på brandstationen. Vid framkomsten provades förbindelsen mellan brandstationen och brandbilen och den var utmärkt.

Om larmet gick hade brandmannen i brandbilen order att genast ”koppla på duophonhornets signaler”, alltså sätta igång brandbilens siren. Larmet från gasverket kom klockan 9.37. Vakten på brandstationen kontaktade genast brandmannen i brandbilen vid Ångkvarnen, som enligt egen utsago satte igång sirenen.

Men brandmännen inne i Ångkvarnen hörde ingenting. När man dagen efter gasverksbranden provade om sirenen hördes in till brandmännen i Ångkvarnen hade de däremot inga problem att uppfatta signalerna. Det visade sig att mannen i brandbilen av misstag använt det vanliga signalhornet i stället för sirenen.

Brandchef Molander beräknade att misstaget fördröjt brandkårens ankomst till gasverket med åtminstone en kvart. Då var gasverkets egen personal redan igång med att försöka släcka. Förstärkning tillkallades och flygflottiljen F12:s kår var snart på plats. Det närbelägna slakteriets industribrandskydd kallades också in. Totalt arbetade 40 man med att försöka avvärja katastrofen.

Och det lyckades de bra med. Efter en halvtimme var elden under kontroll. För en gångs skull var det vindstilla i Kalmar och förhållandevis lätt att förhindra att elden spred sig till den stora gascisternen. Samtidigt kyldes de mindre tjär- och gascisternerna närmast brandplatsen ner med ett 20-tal vattenstrålar. 

Branden sedd från gasverksvillans gård. Gasverksvillan, vars hörn syns till vänster, är den enda byggnad som finns kvar från gasverksepoken på Sandås. Kontoret låg på bottenvåningen och en trappa upp hade chefen sin bostad. Alla andra byggnader revs genom sprängning några år in på 1970-talet.
Foto: Åke Håkansson

Gasverkets chef John Thorslund konstaterade att brandens följder var begränsade och att gasproduktionen kunde fortsätta utan avbrott. Skadorna beräknades till mellan 30.000 och 40.000 kronor, vilket i dag motsvarar knappt en halv miljon.

Branden inträffade en torsdag. På måndagen avled Sven Nilsson under transport till universitetssjukhuset i Lund. Han var född i Kalmar 1901 och en av trotjänarna på gasverket där han börjat arbeta redan 1919. Närmast anhöriga var hustrun Violet, dottern Maj-Britt, sonen Anders och barnbarnet Mats.

Den omkomne Sven Nilsson.
Bild ur Östra Småland den 24 februari 1961.

Underjordisk bassäng full med tjära

För några år sedan hittades en 50 kubikmeter stor underjordisk bassäng med tjära på det gamla gasverksområdet på Sandås.

För att framställa gas till gatubelysning, hushållsändamål och industrier användes stenkol. En av restprodukterna blev tjära. Den togs tillvara och kunde användas till exempel som bränsle i ångpannor och i stora dieselmotorer på fartyg.

Året efter branden bestämdes att gasverket, som byggts 1907, skulle avvecklas. Det las ner 1967. 

När en avloppsledning 1999 skulle dras genom området upptäcktes att halten av cyanid bara några decimeter ner i marken låg 65.000 gånger högre än riktvärdet. Marken var också bemängd av bly och cancerframkallande kolväten. 2007 togs 6.500 ton förorenade massor bort.

2015 stötte man på den underjordiska betongbassängen med tjära. Grundvattnet i området var kraftigt förorenat ner till 8–10 meters djup. En ny sanering beräknades omfatta omkring 5.000 ton massor och kosta 10 miljoner kronor. Kommunen ansökte om den summan i statligt stöd och staten ställde upp med pengarna.

STORT TACK 
till Åke Håkansson som generöst ställt sina bilder från gasverksbranden till förfogande

Se även:
• Full gas på Sandås!

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Ösra Småland den 10 februari 2018