Astrid Lindgren – ursvensk men inte ett dugg blågul

Astrid Lindgren (1907–2002). Foto ur Östra Smålands arkiv.

Inget annat land har ett nationalmonument som Astrid Lindgren. Svensk så in i märgen, men raka motsatsen till nationalist. Just den självklara förankringen i det lokala bidrar i högsta grad till att göra hennes berättelser globala. Så vad var naturligare än att när det efter 40 år äntligen gavs ut en ny biografi över henne så var den skriven av en – dansk! 

Jens Andersen: Denna dagen, ett liv – En biografi över Astrid Lindgren. Översättning: Urban Andersson (Norstedts, 2014)

Många såg under jul- och nyårshelgen 2014 säkert Kristina Lindströms utomordentliga filmporträtt av Astrid Lindgren, som sändes i SVT. Själv tog jag del av de tre timslånga avsnitten parallellt med att jag läste Jens Andersens kärleksfullt genomarbetade biografi Denna dagen, ett liv. En lyckad kombination; filmbilderna gavs djup genom läsningen och läsningen fick i sin tur relief genom filmen.

Det går naturligtvis inte att ens för en sekund ifrågasätta Astrid Lindgrens enorma betydelse för barnlitteraturens  förändring från moraliserande och uppfostrande sagor till berättelser som utgår barnets perspektiv och upplevelser. Pippi Långstrumps vardagsanarkistiska uppenbarelse var exakt vad världen behövde när den kom ut hösten 1945, just efter andra världskrigets marscherande och mördande.

Lindströms film och Andersens bok betonar båda den livsavgörande betydelse sonen Lasses tillkomst och tidigaste år fick för Astrid Lindgren. 

Den unga Astrid Ericsson, dotter till kyrkvärden Samuel August och hans präktiga hustru Hanna på det arrenderade prästbostället Näs, hade redan väckt en del uppseende i den mycket lilla staden Vimmerby. Inte minst för att hon klippt sitt hår kort och framstått som något så förskräckligt som en ”jazzböna”.

Astrid fick plats på Vimmerby Tidning. När hon blev med barn var skandalen total. Fadern var tidningens ägare och chefredaktör, den 30 år äldre och gifte Reinhold Blomberg. Turerna blev komplicerade. Barnet föddes i Köpenhamn och placerades i fosterhem där, medan Astrid bodde i Stockholm. Det dröjde några år innan mor och son kunde återförenas på allvar.  

Även om sonen hade en ömsint och hängiven fostermor i Danmark och sedan fick ett fint år hos sina morföräldrar på Näs, övertygades Astrid om att de upprepade uppbrotten och otryggheten gjort Lasses liv svårare än det hade behövt bli med andra förutsättningar. 

Den erfarenheten fanns i grunden till hela hennes författarskap, även om det skulle dröja innan hon började skriva på allvar.

1931 gifte sig Astrid med Sture Lindgren, hennes chef på KAK, Kungliga Automobilklubben. Den lilla familjen utökades snart med dottern Karin. Astrid  skrev en del berättelser åt olika tidskrifter, mestadels tämligen konventionella, och debuterade 1944 med flickboken Britt-Mari lättar sitt hjärta. Men den stora uppmärksamheten kom året därpå med Pippi Långstrump, som först refuserats av Bonniers, och i stället blev ett lyckokast av kolossala mått för det krisdrabbade lilla förlaget Rabén & Sjögren. 

Till förtjänsterna med Jens Andersens bok hör att han gör tydligt hur affärsmässigt begåvad Astrid Lindgren var och vilket otroligt snabbt och överväldigande genombrott hon fick. Två år efter debuten hade hon gett ut två böcker om Pippi, två flickböcker, en barnpjäs och en detektivroman för barn, tillsammans sålda i 100.000 exemplar. Dessutom hade hon skrivit ett filmkontrakt, och fått fyra litteraturpriser. Två år senare, 1949, så var antalet titlar redan uppe i sexton. Nio av böckerna hade sålts för översättning till sex länder och flera utländska avtal var på väg. När maken Sture dog av kvalificerat spritmissbruk 1952 var Astrid i högsta grad ekonomiskt självständig.

Astrid Lindgren debuterade sent, vid 37 års ålder, men erövrade direkt en position i det svenska kulturlivet som hon bara förstärkte och utvecklade under åren som följde. Hon blev dessutom redaktör på Rabén & Sjögren och fick även på det viset ett avgörande inflytande på den barnlitteratur som gavs ut i Sverige. 

Men det var först när hon uppnått pensionsåldern  som Astrid Lindgren på allvar engagerade sig i samhällsdebatten. Först med den famösa Pomperipossasagan i Expressen om hur hon fått betala 102 procent i skatt – en historia som sköttes så urbota klantigt av finansministern Gunnar Sträng att den bidrog till att landet  för första gången på mer än 40 år fick en borgerlig regering. 

Hon gick vidare med engagemang för miljö och djur. Ingvar Carlsson var klokare än Sträng och såg till att på hennes 80-årsdag förära Astrid Lindgren en lag som skulle släppa ut korna på bete, även om det blev lite si och så med den saken när lagtexten skärskådades närmare.

Men Astrid Lindgrens långvarigaste och allra djupaste engagemang gällde varken skattesatser eller djur utan medmänniskorna. Under krigsåren arbetade hon i brevcensuren, som granskade korrespondensen till och från utlandet, och fick på det sättet mer direkta inblickar i vad som pågick än de flesta svenskar. 

Astrid Lindgrens avsky för nazism och nationalism var lika stabil som hennes förankring i det svenska. I ett brev till sin tyska väninna Louise Hartung skriver hon i slutet av 50-talet att: 

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor. Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska [...] det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet”.

Det här synsättet stod förstås inte alls i motsättning till hennes syn på det svenska, tvärtom var det ena en förutsättning för det andra. 1959 sa Astrid Lindgren så här i Dagens Nyheter:

”Det är någonting i mig som älskar det svenska. Det finns så många underbara förtrollande sagor i världen, men jag har min rot i svensk natur. Jag skulle aldrig kunna leva utomlands. Jag längtar marken, jag längtar doften av Sverige”.

Sådana insikter gjorde det lätt för henne att förstå flyktingskapets tragedi. Jens Andersen konstaterar också att flyktingbarnen alltid stod Astrid Lindgrens hjärta nära och berättar historien om de två kurdiska familjer som tillbringade 16 månader i Åsele kyrka i södra Lappland.  Storasystern i en av familjerna, 17-åriga Rojda Sincari, skrev ett brev till Astrid Lindgren och berättade att hon läst hennes böcker på kurdiska och att lärarna i Åsele kallade henne för Ronja. 
Familjerna kastades ut ur Sverige men efter ett och ett halvt år var Rojda Sincari tillbaka sedan Astrid Lindgren ställt sig som ekonomisk garant för hennes utbildning. Hon blev så småningom läkare i Umeå.

Det finns krafter som i dag försöker krypa bakom författare som Astrid Lindgren  och Vilhelm Moberg och utnyttja dem för att föra fram uppfattningar de aldrig haft ett dugg till övers för, tvärtom. Det är i sig en god anledning till att läsa Jens Andersens biografi. Men det finns många fler. För Denna dagen, ett liv är en rakt igenom gedigen bok, lättillgänglig och dessutom försedd med massor av väl valda, roliga och informativa bilder.

© Klas Palmqvist

Texten publicerades i Östra Småland den 3 januari 2015