 |
| Nya Ängöskolan på ett fotografi som ska ha tagits år 1900, två år efter att den byggts. Av växtligheten i förgrunden att döma är kanske bilden tagen på skolavslutningsdagen; flaggan är ju dessutom hissad. Här ser i alla fall ingen ut att frysa, vilket annars bara var alltför vanligt under de dryga 80 år som barnen på Ängö tvingades gå i de svåruppvärmda skolorna på ön. Foto: Emil Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
Sveriges riksdag beslutade 1842 att alla barn skulle gå i skolan. Det hade det varit minst sagt si och så med i Kalmar innan dess. Och det dröjde 20 år innan barnen i den smått isolerade och tämligen oordnade, för att inte säga laglösa, stadsdelen Ängö fick tillgång till en egen undervisningsanstalt.
Kalmars första folkskolebygge stod klart 1845: Malmskolan, som i dag ligger i hörnet Jenny Nyströms gränd– Unionsgatan och som 2019 såldes till Socialdemokraterna efter att ha varit hemvist för Kalmarposten i många år.
Men på Ängö dröjde det. En ”ambulatorisk skola” hade inrättats 1856 och den var emellanåt förlagd till Ängö, men någon riktig kontinuitet i undervisning innebar den förstås inte. 1860 beslutade skolstyrelsen att så länge hyra ”tvenne rum för undervisningens bedrivande hos änkan Magdalena Andersson”.
Året därpå skrevs kontrakt med timmermannen C M Östensson om att bygga ett skolhus. Det kostade 3.115 riksdaler riksmynt för själva skolhuset, plus 285 riksdaler för uthus med mera – mätt med konsumentprisindex motsvarar summan drygt 200.000 kronor i dagens penningvärde.
 |
| Gamla Ängöskolan på en bild från 1929. Den revs på 1950-talet för att den låg i vägen för Öhnellsgatans förlängning. Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv – Kalmar stads hembygdsförening |
1862 stod skolhuset klart på den så kallade Fiskarebacken. Platsen motsvaras i dag av Öhnellsgatan 14, men delvis låg huset ute i det som nu är själva gatan. Något som så småningom kom att besegla byggnadens öde.
 |
| Villan som varvschefen Gunnar Byfors (1906–1976) lät bygga 1962, där den första Ängöskolan byggts exakt 100 år tidigare. Han kom från västkusten och kände sig hemma med att se solen spegla sig i Malmfjärdens vatten när den gick ner i väster. Foto: Klas Palmqvist |
Men vid den här tiden fanns det fortfarande inga riktiga gator på Ängö. Någon fast förbindelse med Kvarnholmen eller fastlandet existerade inte heller, utan fram till den första Ängöbrons tillkomst 1878 var det roddbåt över den då avsevärt mycket större Malmfjärden som gällde. Var vädret för hårt kunde man försöka sig på att ta sig över via Lindös vadställen, men ibland var det också omöjligt och Ängöborna fick vackert hålla sig på sin ö. Något de sturska och självmedvetna Ängöborna i och för sig gärna gjorde i stället för att ge sig in till ”Kalmar”, som de benämnde Kvarnholmen och på så vis indirekt underströk att de själva minsann inte var några vanliga simpla Kalmarbor.
Innan barnen började folkskolan gick de till så kallade skolmostrar:
– Det var inte så noga med skolgången. Det fanns inga folkskolor då utan bara gamla gummor, som lärde bort alfabetet och räknekonsten. Här var två sådana gamla gummor, som meddelade undervisning. Den ena hette Andersson, och den andra hette Engström. Skolor fanns inga, utan ett litet rum, som hyrdes i en stuga, fick tjänstgöra som skolsal, berättade Sofia Johansson, född på Ängö 1855, för Walter Welin vid Lunds universitets folkminnesarkiv 1941.
– Man betalade 50 öre i månaden för att få gå i skolan, men de lärde en ordentligt, det lilla som behövdes. Så fort man ätit frukost, så gick man in och läste. Det fanns ingen ordnad timplan utan man fick komma när det passade. Vi sa alltid ”moster” till dessa lärarinnor.
Enligt Göran P D Adolfsons bok Öar kring fästningsstaden ska de båda ”skolmostrarna” ha hetat Abrahamsson – inte Andersson – respektive Emma Engström. Den förstnämnda hade sin privatskola på Sparregatan 34 och den andra på Gripgatan 22, båda i små stugor som är borta sedan länge.
Folkskolehuset på Fiskarebacken bestod av ett enda stort rum. Det fanns ett par kakelugnar men kalla dagar räckte de inte till för att värma upp skolsalen ordentligt. Det drog från fönster, dörrar och golv och de fattiga barnen – några andra fanns inte på Ängö vars befolkning utgjordes av fiskare (ofta kvinnor), varvsarbetare och sjöfolk – som sällan hade särskilt mycket att klä på sig, fick frysa sig igenom vintrarna. Något som skulle bli värre...
Med broförbindelsen, anläggandet av gator och den allmänna civiliseringen av förhållandena på ön blev Ängö alltmer befolkat. 1895 fanns där ungefär 300 barn i skolåldern och en ny skola var av nöden. Ett förslag, som stadsingenjör Ivan Björkman arbetat fram, skulle kostat 46.500 kronor (motsvaras i dag av 3,2 miljoner kronor).
Alldeles för dyrt, sa kyrkostämman och hyrde i stället tills vidare lokaler hos kapten Zinnerström för en årshyra på 175 kronor. Men 1897 fick man fram ett prutat förslag på 25.000 kronor som byggmästaren J Sjöquist efter ett rekordsnabbt bygge kunde överlämna till skolrådet den 19 januari året därpå.
Det nya, betydligt större skolhuset, låg i hörnet av Bjelkegatan– Rålambsgatan (nuvarande Rappegatan). Den gamla skolan på Fiskarebacken fick bli slöjdsal, precis som Malmskolan blev när Tullskolan byggdes 1878.
 |
| Nya Ängöskolan på en nild från tidigt 1900-tal. Flaggan fladdrar åter från flaggstången. Eftersom den inte tycks ha något unionsmärke – ”sillsallat” – i övre hörnet intill flaggstången, måste bilden vara tagen efter unionsupplösningen 1905. Okänd fotograf/Bild ur Kalmar läns museumsarkiv |
Men på samma sätt som så ofta i dag, när myndigheter antar låga anbud, så blev kvaliteten därefter. Skolan skulle, för att spara pengar, nämligen byggas ”utan fyllning mellan båda väggarna”. I boken Kalmar folkskolors minnesskrift, som gavs ut när folkskolan i Sverige firade 100-årsjubileum 1942, konstateras att ”Byggnadsföretaget måste betecknas som misslyckat. Man hade vid skolans byggande och anläggning visat brist på förutseende och så gott som enbart tänkt på engångskostnaden”. Följden blev att det gick åt massor av ved – till dryga kostnader – för att hjälpligt få upp värmen i skolhuset. Men vissa dagar var det omöjligt och eleverna fick lov att stanna hemma.
Det tog inte många år förrän diskussionerna om en ny skola tog fart. Lindöskolan – en skola, som ej blev byggd är signifikativt nog rubriken på ett avsnitt i jubileumsskriften från 1942. Tanken var att det gamla epidemisjukhuset på Lindö från 1897, som blivit överflödigt i och med det nya länslasarettets tillkomst på 30-talet, skulle byggas om och till. Men än en gång blev det för dyrt.
I stället inriktade man sig på att bygga en helt ny och modern skola på fastlandet – som fick heta Lindöskolan, trots att den byggdes på Lindölund och inte på själva Lindö. Och det var förstås det bästa. Skolan invigdes 1945 och är fortfarande i bruk.
 |
| Hit till den moderna Lindöskolan på fastlandet fick Ängöbarnen ta sig när den stod klar 1945. |
Samma år, den 10 maj, anlände sjövägen en kontingent tyska soldater och civila som flytt undan Röda armén i Baltikum. De fick hålla till under bevakning på Kullö och en karantän för de som var sjuka inrättades en tid i den före detta Ängöskolan, som vid det här laget var rejält nedsliten.
 |
| Ängöskolan som karantän för tyska soldater och flyktingar från Baltikum 1945, omgiven av så kallade spanska ryttare. Byggnaden var vid det här laget ganska svårt förfallen och det skulle inte bli bättre fram till rivningen 1964. Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv |
Sedan tyskarna förflyttats tog – ironiskt nog med tanke på hur utkylda lokalerna kunde bli – en termosfabrik över delar av fastigheten. Resten gjordes 1946 om till vandrarhem. Ett sådant hade tidigare funnits i gamla lasarettet på Slottsvägen, där efter kriget sjuka fångar från Nazitysklands koncentrationsläger vårdats.
Förfallet fortsatte, men först 1964 revs det gamla usla skolhuset och ersattes av Elevhemmet Ängö, vilket från 1968 om somrarna användes som vandrarhem, av betydligt högre standard än sin föregångare. Numera är det hotell året om under namnet Svanen.
Allt som finns kvar av Ängös skolepok är den bastanta granitsockeln, det enda som verkar ha varit rejält i Ängöskolan av modell 1898.
 |
| Som avgränsning mot bilparkering och cykelställ fungerar i dag den gamla Ängöskolans robusta granitsockel, det enda som vittnar om att det en gång i världen bedrivits folkskoleundervisning på ön. Foto: Klas Palmqvist |
STORT TACK TILL
Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum
Jan Magnusson, Kalmar kommun
Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening
På Digitalt Museum finns tiotusentals av Länsmuseets bilder och föremål
Gamla Kalmarbilder finns också i Kalmar kommuns bildarkiv
KÄLLOR
Intervju med fru Sofia Johansson av Walter Welin, Lunds universitets folkminnesarkiv (1941)
Hjalmar Ahlberg (red): Kalmar folkskolors minnesskrift (1942)
Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (1998)
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 18 maj 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar