Full gas på Sandås!

Bilden är tagen 1907 när den stora gasklockan på Sandås höll på att byggas. Gasklockan rymde 2 500 kubikmeter gas och kunde byggas ut till dubbla volymen. Den levererades av Dampfkessel- und Gasometer-Fabrik i Braunschweig och kostade totalt 47.050 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 2,5 miljoner kronor.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I mer än 100 år var gas en viktig källa till ljus, värme och energi i Kalmar. Staden fick sitt gasverk 1862 och inte förrän sommaren 1967 släcktes gaslågorna för gott.

Nattetid ruvade mörkret över Kalmar i århundraden. Inte förrän 1828 sattes en oljelykta upp i inkörsvalvet vid Västerport. Att ge sig ut i mörkret kunde vara riskabelt. I tidningen Kalmar-Posten fick man 1852 läsa att en piga en kväll blivit rånad alldeles i närheten av domkyrkan. Tidningen krävde att Kalmar skulle förses med ordentlig gatubelysning eftersom ”de i mörkret lurande bofwarnes fräckhet och djerfhet” bara blivit värre och värre.

Sveriges första gasverk invigdes i Göteborg 1846. I Kalmar dröjde det till den 11 oktober 1862, tio år efter att pigan överfallits vid domkyrkan, innan de första riktiga gatlyktorna tändes på Kvarnholmen.

Gaslykta med så kallad snittbrännare.
Bild ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938”

Ljuset alstrades av gas från gasverket utanför stadsmuren vid Jordbroporten. Gasen användes även till inomhusbelysning och efterhand också till gasspisar och industriändamål. 

Men efterfrågan gick upp och ner, liksom tillgången till stenkol, som användes för att tillverka gasen. Redan fransk-tyska kriget 1870–1871 medförde prishöjningar och leveranssvårigheter. Runt sekelskiftet steg plösligt gaskonsumtionen våldsamt och man planerade dessutom att utvidga gatubelysningen till fler stadsdelar. 

Kalmars första gasverk på ett foto från 1870. Det låg mittemot nuvarande köpcentret Baronen, vid Kaggensgatans förlängning nedanför Jordbroporten. När bilden togs var Vedgårdsholmen, där Baronen ligger, fortfarande en ö.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det gamla gasverket räckte inte längre till – även om det visade sig att en stor del av den ökade förbrukningen berodde på att en gasledning i Kaggensgatan gått av i samband med att man grävde för stans nya avloppsnät...

Ett nytt gasverk behövdes i alla fall, även om man också planerade för ett elektricitetsverk. 1908 stod elverket vid Trädgårdsgatan färdigt och de första elektriska gatlyktorna tändes vid Västerlånggatan och Molinsgatan i Gamla stan. Samtidigt togs det nya gasverket på Sandås i bruk. Det skulle dröja länge ännu innan gaslyktorna försvann från Kvarnholmens gator. 

Att tillverka stadsgas av stenkol var en smutsig och miljöfarlig process. Ständigt vällde tjock svart rök ur gasverkets skorsten. Ändå fanns det tankar på att bygga det nya gasverket antingen i Dryaden eller på den plats där Stagneliusskolan kom att uppföras på 1930-talet. Planerna avstyrdes dock, främst med tanke på den obehagliga röken.

Gasverket på Sandås som det såg ut 1931.
Foto: Folke Dahlqvist/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I samband med nybygget fick gasverket en dynamisk föreståndare i John Oscar Jacobson, som också utsågs till chef för det nya elverket. ”Gas-Jacob” blev en av landets ledande gasexperter. När stenkolsleveranserna återigen tröt under första världskriget lyckades ”Gas-Jacob” med gott resultat ersätta stenkolen med ved. 

Kontorspersonalen vid gas- och elektricitetsverket 1938. Främre raden från vänster: Astrid Bergstrand, Dagmar Bruce, chefen John Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson, Hjalmar Blomgren och John Thorslund. Mellersta raden: Valfrid Wickström, Karin Lundgren, Rikard Horn och John Österlund. Bakre raden: Gustaf Melander, Carl Larsson, Sten August Andersson och Gösta Erlandson.
Bild ur Per Jarlbos ”Kalmars gatunamn” (2007)

Ett av problemen var att den redan giftiga gasen då blev ännu giftigare och dessutom luktade mindre vid läckage. I Köpenhamn, där man också gått över till vedeldning, tillsattes ett illaluktande medel så att gasläckor lätt skulle upptäckas. Men då fick gasen samma lukt som kålsoppa. Följden blev att oroliga köpenhamnare larmade om gasläckor så fort deras grannar hade kålsoppa på spisen.

Innan vedkonverteringen i Kalmar var genomförd blev gasen ransonerad 1914. Många kunder begärde extra tilldelning och ryktet spred sig att gasverkschefen alltid var generös om man skrev på vers. En kund som tröttnat på att släpa på ved och lysa upp tillvaron med osande fotogen åstadkom detta poem:

Käraste Öfverchefskommendanten!
Låt oss nu öppna en smula på kran.
Ty man behöver spara på slanten.
Veden är dyr utav självaste fan
Och fotogenen går nog att bränna
När man vid oset och vekrök blir van
Köket blir scenen av ett Gehenna.
Käraste chefen! Öppna på kran.

Ansökningen bifölls, men det gjorde alla andra ansökningar också 1914, eftersom gasverket strax efter krigsutbrottet lyckades få in några laster kol. 

Gasverksvillan vid Södra vägen är i dag det enda som finns kvar av gasverkets stora anläggning i Kalmar. Här på ett vykort från 1910-talet.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

”Gas-Jacob” var en originell och färgstark person. Han var ungkarl med gott om plats i sin tjänstebostad ovanför kontoret i gasverksvillan: elva rum på sammanlagt 360 kvadratmeter. I tjänsterummet på kontoret hade han två skrivbord, ett för gasärenden och ett för elärenden. Om någon ringde om något som hade med elektricitet att göra när han råkade befinna sig vid ”gasbordet” svarade han att han skulle koppla över samtalet, gick bort till ”elbordet”, lyfte på luren och svarade ”elverkschefen”.

”Modernisera edert kök med en trevlig gasspis”. I det nedlagda gasverkets lokaler på Kvarnholmen inrättades en permanent gasutställning 1938. Hemgaskonsulenten fröken Nyman demonstrerar gasens fördelar.
Bild  ur ”Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938” av John Oscar Jacobsson

Han var en patriarkalisk men populär chef, som kunde överraska sin personal med en egenhändigt bakad tårta eller med att spela fiol för de anställda.På sin fritid var ”Gas-Jacob” nämligen en framstående violinist. Tillsammans med cellisten Birger Anrep-Nordin, i vanliga fall domkyrkoorganist, en violaspelande bankkamrer som älskade rysk musik, och den österrikiske biografviolinisten Rudolf Porges ingick han, som andrafiol, i den så kallade Nattkvartetten. 

Namnet kom sig av att Porges inte slutade sin tjänstgöring på biografen Palladium förrän vid elvasnåret. Sedan måste han få sig en bit mat innan musicerandet kunde ta vid ungefär vid midnatt. TV-profilen Sten Broman (1902–1983) berättar i sina memoarer Upplevelser av 1900-talet (1982) om hur han sommaren 1923 hoppade in som ersättare när ”Gas-Jacob” var på semester.

• När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002), som själv gärna ville spela fiol, har i sin självbiografiska roman Det blågula repet (1976) återgett en scen en sommarkväll i juli 1925, då gasverksarbetarna strejkade. Konflikten var i hård konkurrens en av de allra hätskaste på den svenska arbetsmarknaden under det mycket oroliga 1920-talet. Ökända strejkbrytare hade kallats in för att hålla igång driften vid gasverket, men jagades på flykten. 

En uppretad skara samlades vid gasverksvillan, där man genom fönstren kunde se ”Gas-Jacob” spela violin. Då krossade plötsligt en sten rutan. ”Gas-Jacob” märkte inget utan fortsatte spela virtuosstycket La Campanella. Först när stycket var slut blev han varse vad som hänt: ”Violinisten såg ut mot förödelsen och mängden utanför, förvirrad som om han vaknat ur en dröm bara för att hamna i en annan”, skriver Gerdes.

Ture Gerdes: Det blågula repet (Bokförlaget Korpen, 1976)

Om strejken nämner ”Gas-Jacob” inte ett ord i sin annars ytterst detaljerade historik Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938. 

”Gas-Jacob” gick i pension 1946 vid 67 års ålder och avled 1960. Två år senare bestämdes att gasverket skulle läggas ner och sommaren 1967 upphörde gasleveranserna i Kalmar efter 105 år. Byggnaderna revs på 1970-talet genom att sprängas.

Det nedlagda gasverket 1970. Tegelbyggnaden, som var ritad av stadsarkitekt J Fred Olsson, revs genom sprängning.
Foto: A Singvall/Monica Ockborn/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Det enda som minner om gasepoken i Kalmar är gasverksvillan som fortfarande står kvar vid Södra vägen. 1974 döptes dessutom gamla Industrigatan, alldeles intill villan, om till Gas-Jacobs gata.

Se även:
• När gasverket höll på att explodera


Stort tack till Olof Vallerhed, Färjestaden, och till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. Tiotusentals bilder och föremål från länsmuseet finns att se på Digitalt Museum.

KÄLLOR
John Oscar Jacobson: Kalmar stads gas- och elektricitetsverk 1863–1938 – en minnesskrift (1938)
Per Jarlbo: ”Två profilers gator” i Alla tiders Kalmar (1993)  
Per Jarlbo: Kalmars gatunamn (2007)
Ture Gerdes: Det blågula repet (1976) 
Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet (1982)
Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Östra Småland den 8 juli 1967: ”Gravöl för Kalmar gasverk – 105-årig epok nu avslutad”

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 17 december 2016