35 år sedan jag tröttnade på Peter Handke

Peter Handke 1983.
Foto: Wikimedia Commons

I ett som alltid inspirerande samtal häromveckan med min gamle arbetskamrat på Östra Småland, ledarskribenten, sportreportern, kåsören och lokalredaktören mm Joakim Carlsson, råkade vi komma in på nobelpristagaren Peter Handke. 

Jag läste flera av hans böcker på 70- och 80-talet och hade inga oöverstigliga svårigheter att hålla min eufori inom rimliga gränser. Definitivt tröttnade jag på karln efter att vintern 1984–85 ha läst Barnberättelse, översättningen av hans Kindergeschichte från 1981.

På 80-talet recenserade jag hundratals böcker. De flesta har jag glömt, såväl böckerna som recensionerna, men samtalet med Joakim fick mig att komma ihåg både att jag skrev om Handke den gången och faktiskt ungefär vad. 

Så jag plockade fram det gamla klippet för att kolla om jag mindes något sånär rätt. Det gjorde jag, även om jag också måste konstatera att jag skriver nästan lika jävla högtravande som jag kritiserar Handke för att göra. 

Eftersom jag ändå råkar ha texten till hands kan jag lika gärna slänga ut den här i min egen digitala slasktratt, även om mina förnumstiga funderingar från för längesen är av ytterst begränsat intresse. Men recensionen är i alla fall ärlig, om än ansträngt ambitiös. Här följer den:


Peter Handke: Barnberättelse 
Översättning: Margaretha Holmqvist 
(Bonniers)

Den österrikiske författaren Peter Handke är sedan några år sysselsatt med en fyrdelad svit, som inleddes med Långsam hemkomst och fortsattes med Vägen till Sainte-Victoire. Nu har också den tredje delen, Barnberättelse, översatts till svenska. Handkes svit har karakteriserats som ”en hemkomst i tillvaron”. 

När jag anmälde den förra i boken i sviten (Östra Småland den 10 november 1982) uttryckte jag mina farhågor för att Handke skulle komma att ”hamna i en politiskt, socialt och mänskligt ofruktbar och därmed ofarlig och desarmerad esteticism som inte tar egentligt ansvar för någonting”.

Barnberättelse både bekräftar och i någon mån dementerar dessa farhågor. Den handlar om en frånskild förälders, kallad ”den vuxne”, liv tillsammans med sin dotter, ”barnet”. De båda flyttar runt i olika länder, lever tillsammans, i kollektiv och till slut åtskilda. Den vuxne tar fullt ansvar för barnet och drömmer om ett liv ”i ordlös gemenskap” med det det; väljer faktiskt barnet som ”sin verklighet”.

Detta renderar den vuxne kritik från dem han kallar ”realitetsrumlarna”. med bitande sarkasmer bemöter han deras tomma och bedrägliga fraser om nödvändigheten av olika slags engagemang i världen. 

Den viktigaste frågan – om vad barnet kan ha för glädje av att agera förlossare åt sin far – ställs dock aldrig i klartext. Man erinras om Simone de Beauvoirs kritik av André Bretons ”feminism”: hon säger att Breton gör kvinnan till ett instrument för mannens frälsning, utan något större intresse för vad mannen kan ge henne tillbaka.

För övrigt karakteriserade surrealisthövdingen Breton sin ideala kvinnotyp som ”la femme-enfant”, kvinnobarnet. Hon äger den för mannen gåtfulla, intuitiva omedelbarheten, hon är nyckfull och i besittning av en magisk närhet till naturens krafter: ”I henne och bara i henne tycks mig finnas, i ett tillstånd av absolut genomskinlighet, det andra perspektivets prisma som man envist vägrar att räkna med, eftersom det lyder helt andra lagar, och vars spridning den manliga despotismen till varje pris vill förhindra”, skriver Breton.

I Handkes beskrivning av den vuxnes syn på barnet i Barnberättelse, tycker jag mig finna klarar paralleller till detta, som jag ser det inte helt och hållet odiskutabla betraktelsesätt.
Jämfört med den invecklade prosan i de båda närmast föregående böckerna skriver Handke nu mycket enklare, dock lika torrt, precist och anspråksfullt som tidigare. Men det är en utstuderat konstlös stil Handke begagnar, abstrakt och avståndsskapande – ibland helt enkelt urtråkig och livlös.

Men kanske finner författaren denna distanserade stil nödvändig som ett medel att kunna berätta om den desillusionens väg mot en hemhörighet i tillvaron han bestämt sig för att vandra.
För även om huvudpersonens förhoppningar om enhet med barnet raseras gång på gång försöker han se det fruktbara i desillusioneringen. Handkes hjälte har medvetet ” valt bort historien”, som det så högtravande uttrycks, och håller envist fast vid barnet som sin verklighet.

Det sätt han gör det på tycks mig besanna mina farhågor om vad Handkes hemkomst kommer att innebära.


Texten publicerades i Östra Småland den 29 januari 1985

© Klas Palmqvist

PS 2020: Har för mig att jag försökte läsa fjärde delen i sviten också, men gav upp. Tror att jag bar iväg böckerna till Brage Olofssons antikvariat, de står i alla fall inte kvar i min bokhylla.

Biskopshuset i Kalmar blev syndens näste

Biskopshuset i hörnet av Smålandsgatan och Fabriksgatan på den tid då porrklubben ”Funny Hill” huserade i hörnet på nedre botten. Foto: Östra Småland

När jag gick i högstadiet i början av 70-talet fick vi ofta ta oss till sporthallen, eftersom det inte fanns någon gymnastiksal på Söderportsskolan.

Då cyklade man Smålandsgatan norrut och vid korsningen med Fabriksgatan kunde man inte låta bli att kika lite extra på hörnhuset. Där låg nämligen porrklubben Funny Hill. 
Jo, den stavades så, inte ”Fanny Hill”. Om det nu berodde på bristande kännedom om vad John Clelands erotiska 1700-talsroman egentligen hette eller om man försökte vitsa till det på något vis vet jag inte.

Jag tror aldrig jag såg någon gå in i eller ut ur detta etablissemang. Däremot kommer jag ihåg att en av dåtidens vanligaste så kallade herrtidningar, som jag förstås smygbläddrade i, hade recenserat inrättningen. Förlustelserna verkade emellertid inskränka sig till en oinspirerad strippa och lättöl, om jag nu minns rätt efter alla dessa år.

Lite pikant i sammanhanget är att huset kallas för Biskopshuset, detta eftersom Kalmar stifts siste biskop Henry William Tottie (1856–1913) bodde där i början av 1900-talet. I just den lokal som sedermera blev porrklubb drev för övrigt mångårige Kalmar FF-ordföranden Oscar Jonsson (1891–1970) länge en speceriaffär.

Glade specerihandlaren Oscar Jonsson (1891–1970), Kalmar FF:s ordförande när laget gick upp i allsvenskan första gången 1949, på plats i sin butik som senare förvandlades till porrklubb, Bilden fanns med i ett KFF-reportage i tidningen Se den 22 september 1949.

I själva verket består Biskopshuset av flera mindre trähus som byggts ihop. Exteriören är från 1890-talet. På 1970-talet var Biskopshuset tämligen nedgånget. Men då hade det värsta rivningsraseriet på Malmen avtagit och huset renoverades i stället grundligt i slutet av årtiondet.

Och när man var klar med det fanns det inte plats för någon porrklubb längre.


Texten publicerades första gången i Östra Småland den 22 september 2012.

© Klas Palmqvist 

Boxaren Beppes memoarer

Förlaget Modernista samlade Beppe Wolgers tre memoardelar från 70- och 80-talet i nummerordning i en volym som trycktes 2003 och som alldeles nyligen kommit i pocketutgåva. 

När den mångsidigt begåvade underhållaren Beppe Wolgers skulle skriva ner sina minnen började han 1972 med del 3, fortsatte med del 2 tretton år senare och avslutade med del 5 1986, samma år som han gick bort. Del 1 och 4 sågs aldrig till.

I del 3 berättar Beppe om hur han 1946 – samma år som han fyllde 18 – började på konstnären Otte Skölds målarskola. Där fanns även en 16-årig amerikansk elev som han blev god vän med och Beppe sammanfattar sin tid på målarskolan med att han framför allt lärde sig två saker: att tala amerikanska och att läsa The New Yorker.

Måleriet gick det väl så där med. Beppe hade bestämt sig för att bli landskapsmålare i naivistisk stil ”för naivister behövde inte kunna teckna”.
Två gånger i veckan kom Otte Sköld och tittade till sina 30 elever. Beppe berättar om hur läraren vid ett av besöken levererade en av de mer dräpande recensionerna i konsthistorien:

Otte Sköld kom och tittade och pratade och instinktivt gjorde jag mig ärende ut till toaletten när turen var kommen till mig.
Men så tyckte jag att jag gjort en ganska bra sak, ett stilleben, det var två apelsiner, en banan, en emaljmugg på en blå duk och jag hade chansat att jobba lite med palettkniven, det hade jag sett att bland annat X:et gjorde ibland.
Otte, och hela klassen, kom fram till mig. Det var nästan första gången han såg på mig. Jag hade mitt stilleben på staffliet. Han tittade på det en stund. Sedan tittade han på mig. Otte var lite kortare än jag. Han tittade på målningen igen. Sedan såg han snett uppåt på mig och sade:
– Jag tycker Wolgers ska bli boxare.

Beppe fortsätter med att berätta att han faktiskt långsamt ändå lärde sig att tycka om Sköld:

Han ville mig någonting. Han menade allvar. Han skulle vara min lärare och han var ärlig. Han hade bara sagt till mig att jag inte var ärlig. Det ska man tåla.

Konstnären hade själv boxats, visade det sig. 

Beppe tänkte sluta men stannade ändå kvar i skolan. Han försökte sig på croquis men tyckte att han hade misslyckats. De sämsta teckningarna lade han under målarskrinet och överst några han tyckte var ganska bra. Sköld tittade på dem och konstaterade att det var snitsigt men att ”du är för snabb – du har för bråttom...”.
Så upptäckte han bladen Beppe försökt gömma undan:

– Ge mej dom där är du snäll.
Jävlar, tänkte jag, och gav honom dem och han granskade mina sämsta teckningar.
Han lyste upp och det här glömmer jag aldrig:
– Det här är bra. Här har du jobbat – du har slitit – du har suddat, ändrat, du har sett när du har gjort fel – framför allt har du sett, du har studerat, du har observerat. Dom här som du gömt för mej, som du skäms över, är dom bästa du har gjort.
Sedan gick han till nästa elev.

Resten av kapitlet är en hyllning till den gode läraren Sköld och utmynnar i denna vackra passage:

Otte Sköld lärde mig inte så mycket om att måla. Han lärde mig om människor, och hur det kan kännas när man inte är alltför osäker och rädd.
Mer än så minns jag inte – men det räcker.

Texten publicerad första gången i Östra Småland i februari 2010.

© Klas Palmqvist

Hundraåringen och världens bästa bok

Jan Olof Olsson, signaturen Jolo (1920–1974), skulle fyllt 100 år den 30 mars. Foto ur Östra Smålands arkiv

Den 30 mars är det 100 år sedan Jolo föddes. Han är en av de journalister och författare jag håller allra högst, suverän i sin raffinerade enkelhet, oavsett om han går på bandy i Nässjö, intervjuar Igor Stravinskij eller berättar första världskrigets historia.

”Världens bästa bok – jag lovar, fast jag skojar lite”. Så skrev Jolo om Joseph Roths roman Radetzkymarschen.
Skojade desto mer, fast inte i en lika positiv bemärkelse, gjorde bokens författare, Joseph Roth  (1894–1939).

Mitt eget exemplar av ”världens bästa bok” – Joseph Roths Radetzkymarschen – är en enkel Delfinpocket från 1966 i översättning av Hugo Hultenberg. Den första svenska utgåvan av boken kom 1933, den senaste i fjol (Lind & Co).

Daniel Hjorth berättar i sin fina essäsamling Bifigurer och några andra om germanistikprofessorn David Bronsen från St Louis, som på 50-talet blev djupt intresserad av Roths författarskap. Det fanns då inget skrivet om Roth utan Bronsen tog kontakt med folk som känt honom. Efter 20 intervjuer trodde professorn att han visste allt om Roth. Efter 30 började han bli tveksam. Efter 50 var han förtvivlad. Till slut hade han gjort 160...

Den smått underbara essäsamlingen Bifigurer och några andra av Daniel Hjorth, utgiven av Atlantis 1980. Inte särskilt svår att uppbringa antikvariskt för ungefär 50–100 kronor. Fast just det här exemplaret vill jag minnas att jag köpte på rea 1985 i Dillbergs Bokhandel i Kalmar.

Roth hade nämligen gett väldigt många av sina bekanta intrycket att just denne var hans närmaste vän. Men det han sa till en person, berättade han på ett helt annat sätt för en annan. Man kan säga att han oavbrutet omgestaltade sitt liv – liksom han kom att bryta med sin mogna ungdoms vänsterradikalism för att i stället gå in i en alltför tidig ålderdoms konservativa förvillelser.
Man kan naturligtvis också kalla honom för mytoman.
Han var dessutom kvalificerad alkoholist och söp slutligen ihjäl sig i Paris 1939, ett par månader före krigsutbrottet.

Joseph Roth växte upp som faderlös judepojke i den galiziska staden Brody, i dag belägen i västra Ukraina, men då tillhörande Österrike. På 20-talet hade han avancerat till det tyska språkområdets högst betalde journalist; i Berlin, en stad som han tyckte oerhört illa om, och i Paris, som han var desto mer förtjust i. Någon reporter var han inte, hans rätta uttrycksform var feuilletonen, denna den tyskspråkiga journalistikens specialitet, som kan handla om ungefär vad som helst, men som måste vara resonerande och åtminstone hyfsat kvick.

Anders Björnssons Svindleriets ädla konst – En idébiografi över Joseph Roth, utgiven av Dialogos 2014, går fortfarande att få tag i.

Roth gjorde sig alltså ett namn även som författare, men – trots Jolos förtjusning i Radetzkymarschen – är det lätt att instämma med Anders Björnsson när han utnämner Roth till ”mellanformens mästare”. Björnsson gav 2012 ut en volym med Roths novellistik, Kejsarbysten och andra noveller (Atlantis bokförlag, slutsåld och svår att hitta antikvariskt), och två år senare Svindleriets ädla konst med undertiteln En idébiografi över Joseph Roth. Där bibringas läsaren bland mycket annat insikten att även om Roth ljög om sig själv kunde han vara desto sannare när han skrev om annat.

Och han var och förblev österrikare; det gamla Österrike, som för Roth inte så mycket var ett geografiskt territorium, som en idé, ett sätt att leva. Sorgesången över denna livshållning är Radetzkymarschen, som Jolo, tristessens främste finsmakare, tyckte så mycket om. Just för att berättelsens ”magnifika ledsnad” ingav honom en så oförfalskad läsglädje.


Bearbetad och utökad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 november 2014

© Klas Palmqvist

PS: En annan utmärkt bok där Joseph Roth figurerar är Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Volker Weidermann. Gavs ut på svenska 2018, kom som pocketbok i fjol.

När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar

Sten Broman fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han tidigare samma år levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig. Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Sten Broman satt på Teatervallens servering. Han var fast besluten att ta livet av sig. Och han visste precis hur det skulle gå till.

Den 21-årige violinvirtuosen från Lund befann sig sommaren 1923 i Kalmar eftersom han bestämt sig för att bli Sveriges förste akademiske musikhistoriker. Därför var han tvungen att delta i en kurs i harmonilära. En sådan hölls av hans gode vän Birger Anrep-Nordin som var domkyrkoorganist i staden.

Sten Broman hade fått en avancerad utbildning på Musikaliska akademien i Prag tillsammans med några speciellt utvalda begåvade unga musiker från olika länder. 
Där hade han kommit i kontakt med avsevärt modernare tanke- och tongångar än vad som var förhärskande i Sverige.

Men utlandsvistelsen hade satt andra spår också. Han berättar i sina memoarer Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (utgivna 1982) hur han hade ådragit sig en mycket allvarlig könssjukdom. 
Han for till Leipzig där han genomgick en ytterst smärtsam och utdragen behandling av en framstående specialist men annars kunde leva livets glada dagar som valutasvin. 

Den vanvettiga inflationen ruinerade miljoner tyskar men gjorde allting skamligt billigt för den som hade hårdvaluta, till exempel svenska kronor.
Så Broman hyrde lyxbostäder och höll hov tillsammans med skandinaviska kamrater på Leipzigs mest dekadenta nattklubbar. 
Men han drack ingenting annat än mineralvatten. Den kur han genomgick kunde inte bara bli spolierad om han drack sprit – alkohol var bokstavligen livsfarligt för honom.

Birger Anrep-Nordin (1888–1946) blev musiklärare på läroverket i Kalmar 1914 och organist i domkyrkan påföljande år. Han var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkat åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas och imponerade en hel del på Sten Broman.
Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Väl hemkommen till Sverige fick Broman fortsätta den plågsamma behandlingen. 
I Kalmar fann han sig väl tillrätta, även om kursen mest var trist råplugg. En av ljuspunkterna var att spela tillsammans med vännen Birger Anrep-Nordin i en amatörensemble som kallade sig Nattkvartetten. Detta eftersom försteviolinisten Rudolf Porges från Österrike arbetade som musiker på biografen Palladium och inte slutade förrän vid elvatiden på kvällen. Sedan måste han få i sig en matbit innan man kunde börja musicera ungefär vid midnatt.

Sten Broman som demonisk violinist vid tiden för gästspelet i den kalmaritiska Nattkvartetten. Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Birger Anrep-Nordin spelade cello och en bankkamrer, som älskade rysk musik, skötte om violastämman. 
Ordinarie sekundviolin var gasverksdirektören John Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson, som emellertid gav sig i väg på semester. Broman blev vikarie och herrarna spelade och hade roligt tillsammans de ljusa sommarnätterna. 

En flicka som Broman var tillsammans med innan han reste ut på kontinenten, men som slagit upp förhållandet, ville nu återuppta det. Hon dök upp i Kalmar och Broman var tvungen att berätta hur det låg till med hans sjukdom, som inte visade några tecken på att ge med sig. 
Flickan blev förtvivlad och reste hem till Skåne. 

Och Broman blev också förtvivlad.
Han gick och satte sig på Teatervallens servering. 
”Hela livet var meningslöst. Det var lika bra att göra slut på det. Och det kunde jag ju lätt göra. Det farligaste jag kunde göra var att dricka sprit. Alltså skulle jag göra det så att allting gick raka vägen till Helvetet för mig.”
Med bister beslutsamhet beställde Broman in en enkel matbit, en öl och två supar. Det blev punsch till kaffet också.
”Jag ramlade hem och i säng. Hur lång tid skulle det ta att dö? Jag skulle supa av förtvivlan tills jag var slut.”

Men när han vaknade nästa dag hade symptomen snarast minskat något. 
Så lätt gav sig dock inte den desperate unge mannen. På kvällen söp han till det rejält tillsammans med några vänner. De lyckönskade honom till att ”ha blitt människa igen”:
”Jojo! De visste inte att det här var självmord. Jag hånskrattade.”

Nästa dag kunde den tilltänkte självspillingen inte upptäcka några symptom över huvudtaget.
Läkare konstaterade att sjukdomen verkligen var borta och hela livet tog plötsligt en ny vändning. 

Som avslutning på kursen i harmonilära cyklade alla deltagarna runt hela Öland. Broman hade violinen med sig och han och Anrep-Nordin spelade i kyrkorna de passerade på vägen:
”Hela mitt humör flödade positivt och vi hade mycket roligt.”
Försoning med flickvännen och stor optimism inför framtiden alltså. 

Här slutar Bromans bok men han låter den ändå klinga ut i ett abrupt mollackord:
”Jag hade ingen aning om vilka katastrofer som väntade mig...”
Dessa var det naturligtvis tänkt att läsarna skulle få ta del av i nästa del av memoarerna. 
Men de blev aldrig skrivna. Sten Broman avled 1983.

Snobbigt välklädd, arrogant, specialist på seriös konstmusik och landets dragspelshatare nummer ett – ändå lyckades Sten Broman med konststycket att nära på bli folkkär. Den glödande entusiasm och intensitet han ledde TV:s musikfrågetävlingar med på 60- och 70-talet gick rakt igenom TV-rutan. 

Välsignad i fabrikörens namn

Utan en sekunds tvekan satte Sten Broman alltid sig själv i centrum.
– Det finns tre jävlar som man borde sparka i röven: Shakespeare, Wagner och Gud! Gud är bara en jävla fabrikant som har satt igång hela skiten och sen ger fan i den!
Så uttalade Broman sig med sedvanlig tvärsäkerhet vid en sammankomst hemma hos Sydsvenskans kulturchef Harald Schiller på 50-talet. 

Bland gästerna befann sig också poeten Gunnar Ekelöf och förläggaren Daniel Hjorth, som ger några glimtar från tillställningen i sin essäsamling Mixture (Natur och Kultur 2011). 
Gunnar Ekelöf föll på knä och kröp med knäppta händer fram mot Broman, medan han mumlande bönföll: ”Välsigna mig! Välsigna mig!”
Broman lade handen på Ekelöfs skult och mässade: ”I Fabrikörens namn välsignar jag dig!”
Salig kröp Ekelöf tillbaka.

Gav museet en egen profil

Konsten att vara chef. Erik Bromans hängivna arbete präglade Kalmar Konstmuseum i mer än tre decennier. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Erik Broman, son till Sten, var från 1966 till 1999 en entusiastisk och idérik chef för Konstmuseet i Kalmar.

Trots att han ofta kom i konflikt med styrelsen, lyckades han ändå genomföra många projekt. Under Erik Bromans tid blev museets verksamhet en angelägenhet för hela länet. 1978 tog han initiativet till Arkiv för Svensk Formgivning, i dag känt som Designarkivet.
Erik Broman är född 1934 i Sten Bromans äktenskap med den danska dansösen Esther Rung (1909–2008). 
Efter tiden i Kalmar bor han i Helsingborg och har fortsatt vara i full verksamhet som föreläsare och kritiker.

Texterna om Sten Broman publicerades första gången i Östra Småland den 10 november 2011.

© Klas Palmqvist

Himmelriket är likt en kroppkaka

"Häst-August" Andersson var Nybropolisens skräck, blev sedermera folkpredikant med kvinnotycke och till slut storbyggmästare i Kalmar. Fotografi från 1890.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

August Andersson spelade dragspel, söp, slogs och bröt sig ut från arresten i Nybro. Sedan mötte han Gud i en beteshage vid Pukebergs glasbruk, blev beskjuten i Målerås, omvände tusentals människor runt om i Sydsverige, varpå han började bygga större bostadshus i Kalmar än någon annan hade gjort.

I slutet av 1800-talet var "Häst-August" en av Sydsveriges stora profiler och populäraste predikanter. Något särskilt med hästar att göra hade han inte utan vid något tillfälle – det kan ha varit i Linneryd eller i Nybro – blev han förväxlad med en ökänd hästskojare vid namn August Olsson.  Öknamnet fick fäste och trots att det retade honom fick han vänja sig vid det. Så småningom blev det närmast ett artistnamn – August Andersson var det inte många som kände till, "Häst-August" visste däremot alla vem det var.

Han var född i Algutsboda 1850, som tredje barnet av fem och ende son till hemmansägaren Andreas Nilsson och Lena Cajsa Petersdotter. Redan när August var liten flyttade familjen till Madesjö. Utbildningen blev det inte mycket bevänt med – totalt sex veckors skolgång – och det dröjde tills han blev vuxen innan han kunde läsa utan problem. 

Däremot lärde August sig tidigt att spela dragspel och var efterfrågad som musikant vid danstillställningar. När sådana alltsomoftast urartade – ”byslagsmål var den tidens idrott”, skriver hans levnadstecknare Gunnar Olén – var August inte den som la fingrarna emellan, tvärtom. Han var stor och stark och fann ett särskilt nöje i att jäklas med ordningsmakten i Nybro. 
Skräddarmästare Carl Petter Berg tjänstgjorde som extra polisman och honom möblerade August om uppsynen på rejält. Berg beklagade sig och framhöll särskilt att ”det var allramest skada på mitt vackra skägg”.

En annan gång hade August hamnat i arrestlokalen, men den var inte mer solid än att han helt enkelt bröt sig ut. Vid ett annat tillfälle, när den fruktade slagskämpen var på att ge sig i väg hemåt, kastade han upp en polisman i sin vagn och sedan bar det av i full fart ut på landet. Först en bra bit utanför Nybro släppte August sin fånge som fick ta sig hem bäst han kunde.

Redan vid 19 års ålder fick August Andersson ta över ansvaret för fädernegården. Vid samma tid hade sin första stora religiösa upplevelse, men det dröjde länge innan han verkligen blev omvänd: "Under de mellanliggande tio åren rycktes jag mellan de två makterna synden och nåden, Guds barn och världens barn, Gud och Satan".

Efter att ha varit på ett väckelsemöte 1879 var August på väg hem när han bad Gud uppenbara sig för honom. Och så skedde, i en hage vid Pukebergs glasbruk behagade Gud tala till honom och sa: "Min son, dina synder förlåtas dig!". August blev så lycklig att han sprang med ystra språng hela vägen hem till familjen på gården i Södra Bondetorp. Han var sedan 1874 gift med den tre år yngre Emma Kristina Petersdotter. Tillsammans fick de sju barn, varav tre dog som små.

Efter uppenbarelsen tog det inte lång tid innan August började predika i bygderna, snart med lysande framgång. Genombrottet kom i Ramdala norr om Karlskrona, men sina allra största framgångar hade han i Torhamn, Blekinges sydostligaste hörn, där man började bygga bönhus i rasande fart. Fjorton stycken fanns det i trakten till slut. 

Att han inte lagt ifrån sig sitt magdeburgerspel betydde förstås mycket för hans dragningskraft, fast nu använde August det för att ackompanjera sig själv och de församlade i väckelsesånger. Så småningom skrev han egna visor och gav i flera upplagor ut sångboken "Det glada budskapet" med egna och andras sånger. 
Augusts röst var som "tordön bland berg men också som västanfläktar vid sjön". Han sjöng så syndarna grät och hickade efter andan. Hans liknelser var drastiska och han kunde bland annat rapportera att ”Himmelriket är likt en kroppkaka, ju längre in man kommer, desto fetare och bättre blir det”.

”Häst-Augusts” ”Nöd och nåd” ingår i hans sångbok ”Det glada budskapet”.

Dessutom såg August bra ut. Folklivsskildraren J A Göth beskriver honom i sin bok Mojökarna från 1927: "August hade ett svart helskägg, och hans ögon var outgrundliga. De var djupa och svarta som en oktobernatt, men ibland sköt de blixtar, som kom råbarkade män att darra och kvinnfolken att känna rysningar av salighet."

Turnén fortsatte till Sturkö. Där byggdes ett stort missionshus, men det räckte ändå inte till. Det stod mer folk utanför lokalen än inne när mötena skulle börja.
Men det kunde bli för mycket. En dag utbrast en bondhustru på Sturkö:
– Nu får det vara stopp med att springa på möten om kvällarna. I morse somnade den ena pigan på mjölkpallen i ladugården. Och den andra pigan somnade när hon satt i köket och skalade potatis.

”Häst-August” är huvudperson i den klassiska berättelsen om den svenska frikyrkorörelsens framväxt ”Rättfärdiggörelsen genom tron”, som den märklige socialdemokratiske agitatorn och riksdagsmannen Fabian Månsson (1872–1938) från Hasslö i Blekinge gav ut 1916. Författaren hade själv upplevt predikanten när han besökte Månssons hemort. Boken har kommit i många upplagor genom åren, det här exemplaret ur min egen bokhylla är tryckt 1978.

Så där höll det på i flera år i Blekinge, i Skåne och i södra Småland. "Häst-August" anslöt sig aldrig till något samfund, även om han kom att betyda mycket för Frälsningsarméns framväxt, inte minst i Kalmar men även i bland annat Växjö, Kristianstad, Malmö och Köpenhamn. 
Goda predikanter var efterfrågade överallt och "Häst-August" var en av de allra mest publikdragande. Han hade aldrig någon turnéplan utan stannade på en ort så länge han tyckte det behövdes. Till exempel konstaterade han efter en sejour i Vittaryd, inte långt från Ljungby i Kronobergs län, att "nu har jag ingenting mer att uträtta här för nu är alla omvända, utom kyrkoherden, länsman och två drängar".

Butiksbiträdet Andersson i Roséns musikaffär på Södra Långgatan i Kalmar demonstrerar ett magdeburgerspel som tillhört ”Häst-August”. 
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

En gång när ”Häst-August” besökte Stockholm ställde han ifrån sig resväskan och sitt kära dragspel på Centralen och blev bestulen. Han fortsatte till Småland där han skulle ha möten och berättade vad som hänt: ”Väskan bryr jag mig inte om, men däremot mitt gamla dragspel”. Det visade sig att en järnvägsman på orten hade ett likadant handklaver som ”Häst-August” fick köpa. När han på kvällen kom upp i talarstolen i missionshuset sa han: "Satan tog mitt dragspel i Stockholm, men nu har Gud givit mig ett som är mycket bättre. Mitt gamla spel var utslitet, men Gud visste råd". Och så klämde han som så många gånger tidigare i: ”Ty dig nu han kallar, ja Jesus dig kallar, han kallar dig nu,”

”Häst-August” mötte ofta motstånd från gammalkyrkliga krafter, även om det också fanns många präster som stödde och uppmuntrade den nya väckelserörelsen. Folk försökte också störa mötena, ibland med enkla hyss som att slänga ner en fiskmjärde genom skorstenen, men det hände också att det kastades in så mycket sten genom fönstren att panik utbröt. August blev också utsatt för rena attentat. I Målerås stod han och predikade med ryggen mot ett fönster när ett hagelskott sköts genom rutan. Glassplittret formligen regnade i lokalen men ingen skadades, varken av skärvorna eller av hagelsvärmen. Predikanten lugnade de församlade genom stämma upp en av sina sånger:

Ja, Gud är snäll,
han gör mig säller,
han förlåter
och tröstar åter.
Han byggt en mur omkring mig,
därför sjunger jag så nöjd och glad.

August ska också ha utsatts för ett utstuderat mordförsök då en lina dragits över vägen och fästs vid en fastspänd lie. När vagnen med August och bonden som skjutsade honom efter ett möte passerade skulle fällan slå till. Men bondens vanliga vagn hade det blivit något fel på så de färdades i stället i en vagn som var så låg att linan inte vidrördes. Ett år senare ska den misslyckade attentatorn ha trätt fram, bekänt sin synd och lämnat sig åt Gud...

”Häst-August” ägnade sig också åt helbrägdagörelse. Men han var inte ute efter att göra sensation och noga med att de som sade sig ha blivit botade undersöktes av läkare. Verksamheten utvecklades aldrig till något geschäft. 
Det tog sin början i Ryssby i Kronobergs län med att en döv flicka – som tillsammans med några andra ungdomar egentligen var ute efter att sätta predikanten på det hala – fick hörseln åter. 
Snart kunde Thilda Andersson i Rydaholm vittna om att hon länge varit sjuk och klen och sängliggande, men efter att "Häst-August" hade smort henne med olja i Herrens namn dröjde det inte länge förrän kunde delta i potatisplockningen. 
På samma sätt blev Augusta Isaksson av med sin plågsamma reumatiska värk. Även ”Häst-Augusts” värkbrutna och hopskrumpna svägerska Ida Petersson blev fullständigt återställd. Sin hustru kunde han dock inte rädda och sedan hon dött 1894 var det svägerskan som skötte predikantens hushåll.

1889 hade ”Häst-August” och hans familj flyttat till Kalmar, som blev basen för hans fortsatta verksamhet. Han samlade en skara evangelister kring sig, bland andra en med ljuv röst försedd ung dam vid namn Amanda Göthberg. I samlad trupp gav sig gruppen ut på missionsresor tillsammans. 
Men ”Häst-August” var förstås livligt verksam även i Kalmar. Efter en konflikt med Bethesda missionsförening fick han inte längre hålla möten i Missionskyrkan på Strömgatan (den revs i början av 1980-talet för att ge plats åt Västerportkyrkan). Det kom för mycket folk när Andersson predikade, tyckte den konservativa församlingsmajoriteten, ”och publiken var inte det vanliga snälla bönhusfolket utan allsköns slödder från gatan”. 

Predikolokalen "Arken" på Smålandsgatan. Sedan den rivits på 1890-talet använde "Häst-August" det gamla virket till att bygga den nystartade Frälsningsarméns hus på Nybrogatan (nuvarande Malmbrogatan). Det revs i sin tur i början av 1970-talet för att ge plats åt länsstyrelsens nybygge.
Teckning av John Sjöstrand

Då byggde "Häst-August" ett eget hus, "Arken", på en tomt han skaffat sig vid den nyligen anlagda Smålandsgatan och annonserade att han bjöd på "kaffe och syndernas förlåtelse". I den nybyggda lokalen och ute på gården hölls möten som ibland blev så livliga att polisen dök upp. En gång dömdes han till böter på 30 kronor, men en annan gång fick han hjälp av polisen när mötesdeltagarna helt enkelt inte ville gå hem.

"Häst-August" upphörde med sina möten i Kalmar 1891 när Frälsningsarmén i stället hyrde "Arken". Efter några år måste lokalen rivas, den låg i vägen för Unionsgatan. Men "Häst-August" använde det gamla virket till att bygga den nystartade Frälsningsarméns hus på Nybrogatan (nuvarande Malmbrogatan). Det revs i sin tur i början av 1970-talet för att ge plats åt länsstyrelsens nybygge.

På 1890-talet sadlade den gamle predikanten plötsligt om och blev storbyggmästare i Kalmar. Gunnar Olén menar att han slutade som resande evangelist av oro över sin familj eftersom hans hustru var sjuklig ganska länge innan hon dog. Någon utbildning att tala om hade han ju inte, men byggnadsverksamhet hade alltid intresserat honom och han fick god hjälp av en byggmästare från Malmö. 

Arkagården i hörnet Smålandsgatan–Unionsgatan, vars första del mot Smålandsgatan (till vänster) började byggas 1899. 
Foto: Klas Palmqvist

Så kom det sig att "Häst-August" 1899 byggde det första fyravåningshuset i Kalmar, i hörnet Smålandsgatan–Unionsgatan. Än i dag kallas huset för Arkagården efter den gamla predikolokalen som funnits där tidigare. 

Sions ark i hörnet Strömgatan–Kaggensgatan byggdes 1901. Från början ska huset också ha inrymt en möteslokal.
Foto: Klas Palmqvist

1901 lät han bygga den så kallade Sions ark i hörnet Kaggensgatan–Strömgatan och med början 1907 uppfördes den i slutet av 1960-talet rivna ”Långkatekesen” ett stort bostadshus med nio trapphus, på platsen där Södercentrum finns i dag.

”Långkatekesen” på en bild från 1964. Huset revs ett par år senare. 
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

I början av 1900-talet när de militära regementena skulle bli fasta förläggningar, räknade många med att Kalmar regemente förstås skulle hamna i Kalmar. Flera av de stora husen på Bremerlyckan och Framsta byggdes på spekulation för att erbjuda officerarna ståndsmässiga bostäder. Men det visade sig att regementet hamnade i Eksjö i stället. "Häst-August" hade då börjat bygga tre av husen på Bremerlyckan och även det stora huset i kvarteret Koljan, i hörnet Norra vägen–Esplanaden. Pengarna och krediten tog slut. Huset stod med uppmurade väggar men utan tak en hel vinter. Nygärde Tegelbruk, som levererat byggnadsmaterialet, fick ta över och slutföra bygget.

"Häst-August" hade också svårt att driva in hyran från folk, något fru Johanna Carlsson, som bott i ett av hans hus, kunde bekräfta i en intervju med Lunds Universitets Folkminnesarkiv 1941 då hon var 80 år gammal:

– Han byggde många hus i Strömgatan [...] och en bättre hyresvärd fanns då inte att uppbringa. "Ska du ha en liten slant i dag?", brukade han säga när han gick förbi barn, och de fick också en slant av honom. Han var rysligt snäll den människan. Hade man inte hyran på dagen så kom han igen senare utan att bli arg för det."

"Häst-August" Andersson på äldre dagar med sitt kära dragspel. 
Bilden hämtad ur "Boken om Häst-August" av Gunnar Olén.

Folkpredikanten och byggmästaren August Andersson avled 1931. Han ligger begravd på Södra kyrkogården i Kalmar.

”Boken om Häst-August” kom ut 1954 och är skriven av Gunnar Olén (1898–1990), som då var kyrkoherde i Karlskrona.

Utvidgad version av en text som publicerades i Östra Småland den 3 december 2016

© Klas Palmqvist

På Digitalt Museum presenteras tiotusentals bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.

När pizzan kom till Kalmar

Trion som startade Kalmars första pizzeria. Från vänster Carlo Balatresi, Luciano Malaguti och Laris Marighella fotograferade i november 1973 utanför sin nystartade restaurang.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

1968 öppnade Sveriges första riktiga pizzeria i Stockholm. I dag uppskattar man att det finns långt mer än 3.000 pizzerior runtom i landet. Ett 30-tal av dem ligger i Kalmar. 

Men vilken var egentligen först i stan? Piazza di Spagna  i hörnet Larmgatan–Södra Långgatan, hävdar många. Men även Pizzeria Paris, en liten bit längre norrut på Larmgatan, har sina förespråkare. Det sistnämnda stämmer – men pizzerian hade från början ett annat namn.

Året var 1973. På en pizzeria i Växjö arbetade Carlo Balatresi. Musikerna Laris Marighella och Luciano Malaguti från Ferrara i Italien var engagerade för att underhålla gästerna.
Trion bestämde sig för att starta en pizzeria tillsammans. Det fick bli i Kalmar, som ännu inte hade begåvats med någon. Adressen blev Larmgatan 16 en trappa upp, ovanför Närstads väskaffär.

– I Italien hade Laris och jag bara ätit pizza, inte bakat några, berättar Luciano Malaguti.
Carlo hade däremot erfarenhet från flera pizzerior i Sverige.
Den nya restaurangen fick heta Pizzeria Capri, ett namn som gav de rätta italienska associationerna. Den slog upp portarna i november 1973.
– Men vi fick snabbt konkurrens när Piazza di Spagna öppnade alldeles i närheten, säger Laris Marighella.

Laris blev inte kvar länge i Kalmar. Redan i maj 1974 flyttade han till Sandviken, där han startade Pizzeria Nettuno, den första på orten.  Folk vallfärdade från hela Gästrikland för att smaka på den exotiska nyheten. Efter tio hektiska år med minimal ledighet överlät han pizzerian till sina anställda. 

Laris har inte mycket till övers för dagens pizzor som kan innehålla vad som helst från bananer till choklad. Nej, knaprig, tunn botten, hemmagjord tomatsås, lagom mycket mozzarella och lite färsk basilika ska det vara. Rött, vitt och grönt – som Italiens flagga.

Luciano och Carlo fortsatte ett tag till på Capri i Kalmar.
– Men konkurrensen från Piazza di Spagna och deras pizzabagare Ernesto Porcile blev för svår, konstaterar Luciano.
1975 fick restaurangen nya ägare. De döpte om den till Pizzeria Paris och under den benämningen fanns den kvar i många år.

Luciano stannade i Kalmar resten av 70-talet och var engagerad i flera näringsställen i stan och på Öland. Han flyttade tillbaka till Italien ett tag, men bor sedan länge åter i Sverige, närmare bestämt i Kortedala i östra Göteborg:
– Tänk, det var meningen att jag skulle stanna i Sverige i sex månader och jag är kvar här fortfarande.

Luciano har bland annat jobbat som lärare och förstås som musiker. Laris Marighella har blivit kvar i Sandviken. De gamla kompisarna från Ferrara håller kontakten och brukar ringa varandra då och då. 
Carlo Balatresi, den förste pizzabagaren i Kalmar, avled i Göteborg 2010.

Interiör från Pizzeria Paris i januari 1981. Lokalerna gick i brunt, rött och vitt medan servitörerna bar gula skjortor.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Piazza di Spagna med felstavning på markiserna. Bild  från 1982.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Kalmars mest legendariske pizzabagare, Ernesto Porcile från pizzans hemort Neapel, började på Piazza di Spagna, fortsatte på Italia och startade eget på Norra Långgatan 1980 (bilden). I dag ligger restaurang Athena här.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Ernesto Porcile, till vänster, och kompanjonen Joannis Strachinis firar att man vunnit en tvist med skattemyndigheterna i december 1984. Ernesto har sedan länge krog i Ludvigshuset vid Larmtorget.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Doklas Pizzabutik på Esplanaden på en bild från 1982.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

El Toro låg i restaurangen och diskoteket Broadways gamla lokaler på Trädgårdsgatan. Hette på 90-talet först Monaco och sedan Monte Carlo. I dag spelbutik.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Pizzerian i Berga Centrum var en av de första som etablerades utanför Kalmars centrala delar.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Pizzeria Italia på S:ta Gertruds gata startades 1977 och är den äldsta kvarvarande av stans pizzerior. Har drivits under samma namn hela tiden.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

Pizza Italia från pizzerian med samma namn, lanseras fortfarande som ”Bagarens hemlighet”. Sekretessen får nog betraktas som hävd för länge sedan; pizzan har i årtionden haft exakt samma ingredienser: tomat, ost, lök, räkor, paprika, skinka, champinjoner, bacon och salami.
Foto: Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 12 december 2015

© Klas Palmqvist