Kalmaritiskan – där språket föds

Hilding Gavle, här som Rundqvist i TV-versionen av August Strindbergs "Hemsöborna", en roll där han också fick användning för sin hemstads dialekt – kalmaritiskan, människovarats jojk.

Många vackra och sanna ord skrevs om skådespelaren Erland Josephson när ridån slutgiltigt gick ner för honom i februari 2012.

Men om författaren Erland Josephson, han som själv skrivit så många vackra, sanna och – inte minst – roliga och drastiska texter, om honom stod det förstås inte lika mycket.

Erland Josephson skrev hela sitt liv och inte bara pjäser och filmmanus; han debuterade som poet 1946, samma år som han blev yrkesskådespelare. I slutet av 60-talet fick han en diktsamling refuserad och slutade att försöka få sin lyrik publicerad, även om han fortsatte att skriva poesi.

Noveller och romaner skrev han också. En berättelse om herr Silberstein från 1957 är kanske en av de mer kända och den har också blivit översatt till andra språk. Den handlar om en jude som förlorat allt och alla i den stora katastrofen och lever av att sälja verkningslös kosmetika.

En mindre känd roman heter Självporträtt. Den kom 1993, insprängd i en svit minnesböcker som började med Rollen 1989 och på sätt och vis inte avslutades förrän 2010 med en bok, skapad tillsammans med Ulf Peter Hallberg och försedd med den suveräna titeln Livets mening och andra bekymmer.

En text i Självporträtt handlade egentligen om skådespelaren Hilding Gavle (1901–1969), som när han föddes i Kalmar hette Svensson i efternamn: 

”Jag använde Gavle för att berätta något om mig själv”, konstaterade Josephson i Vita sanningar från 1995, en av alla de där minnesböckerna som bland mycket annat också rymmer så fina porträtt av teater- och filmkollegor.

”Vita sanningar” av Erland Josephson (1923–2012) gavs ut av Brombergs förlag 1995.

När han skriver om Hilding Gavle är det som om diktaren Josephson struntar i den där poesirefuseringen från 60-talet. Porträttet av ”svensk teaters oöverträffade naivist” mynnar ut i en prosalyrisk hyllning av kosmiska dimensioner. Och den utlösande faktorn är Gavles sätt att använda sin dialekt – kalmaritiskan!
Mer himlastormande vackert har det aldrig skrivits om detta så misskända och förtalade tungomål:

”En gång såg jag honom spela en småländsk gubbe på ett ålderdomshem.

Det var i Pär Lagerkvists Midsommarnattsdröm i fattighuset.
Där fick han använda den dialekt som han med så stor möda hade arbetat bort. Där rörde han sig bortom all förkonstling, till synes utan minsta ansträngning. Och ännu mer till höres, om det nu finns ett sånt ord. Han bars av århundradens språkvanor och betoningar. Han var och rotade djupt nere i de lager där språket föds. Föds ur skeenden och karaktärer och motstånd och nederlag och lidelser och elakheter och tröst och besvärjelser. Under orden låg en sång som bar honom, ett slags människovarats jojk, ett tonande utan slut och början som samlade ödet och villkoren för att lägga dem i Guds hand till bedömning och försoning.

När jag såg och hörde Gavle i den där föreställningen satt jag och undrade var mitt eget språk fanns. Storstaden har ju så många. Jag tyckte att jag lät men saknade resonanslåda.

Hilding Svensson från Kalmar hade sin klangbotten.
Över den gned han strängarna. Och människorna grät och skrattade och lyssnade med gapande munnar till musiken.”

Bearbetad version av text publicerad i Östra Småland den 8 mars 2012

© Klas Palmqvist