Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

torsdag 20 februari 2025

Barnarbete, förgiftning och självmord – och dans på lördagarna

Loverslund någon gång kring år 1900. Idyllen tycks fullständig. Barnen sitter stilla i gräset, vattnet ligger spegelblankt och lockar till roddtur bland näckrosorna. Men skenet bedrar...
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Fotografiet här ovanför är taget vid Hagbyån i Loverslund, drygt två mil söder om Kalmar. Kameran ljuger inte brukar man säga. Men hela sanningen berättar den inte nödvändigtvis heller. Det första man kommer att tänka på när man ser bilden är knappast barnarbete, usla löner och fosforförgiftning.

Den stora byggnaden på andra sidan vattenspegeln är Lovers Tändsticksfabrik, grundad redan i början av 1870-talet. Där kunde sjuåringar få arbete. 

Hjalmar Johansson, född 1898, var dock några år äldre när han började arbeta i fabriken, men han gick fortfarande i skolan. Vissa dagar satt han i skolbänken, de andra var han i fabriken. 

92-årige före detta barnarbetaren Hjalmar Johansson, fotograferad 1990. Hans pappa var på sjön och redan som skolpojke var Hjalmar tvungen att bidra till familjens försörjning genom att arbeta på tändsticksfabriken.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

– Jag arbetade bland annat med att lägga tändstickorna i askar, berättade han för Östra Smålands Rune Johansson 1990.

– Minns att jag hade fyra öre för 100 askar. Eller om det var sju öre?

Från början tillverkade man oerhört eldfängda och giftiga fosfortändstickor som tände mot vad som helst. Men fosforn var också farlig på ett lömskare och oerhört smärtsamt vis. August Johansson var född 1865 och började arbeta på Loversfabriken när han konfirmerats vid 13 års ålder. I samband med 75-årsdagen 1940 blev han intervjuad i Östra Småland: 

– Arbetets faror brukar man numera ofta höra talas om, men för oss var detta en skrämmande realitet. Det fanns tändstickor som satsades med fosfor och magenta och detta förstörde tänderna på dem, som under längre tid måste vara i närheten. Det fanns många ungdomar som såg ut som gamla gubbar i munnen. Kemikalierna orsakade nämligen tandröta.

Har herr Johansson också varit utsatt för den åkomman? 

– Nej, när det blev frågan om jag skulle avlösa en, som angripits av sjukdomen, sade jag nej. Jag gav mig in till Kalmar och fick arbete på Lindahls Tändsticksfabrik.

Den här notisen var införd i tidningen Kalmar fredagen den 15 januari 1892. Med moderniserad stavning lyder den:
”Självmord. I tisdags afton berövade sig verkmästaren vid Lindahls tändsticksfabrik C E Åkerlind livet genom hängning. En skrivelse som påträffades i en av hans fickor, angav såsom orsak till den förtvivlade handlingen fruktan för förnyad operation mot fosforförgiftning. Åkerlind efterlämnade änka och fyra barn i goda omständigheter. Han var vid sin död 55 år gammal.”

Förutom att fosforn var oerhört lättantändlig var gaserna från den giftiga att andas in. Den som hade dåliga tänder – och det var det många som hade – löpte stor risk att råka ut för fosfornekros som kom tänderna att lossna och käkbenet att frätas bort. Innan han kom till Lindahls fabrik i Kalmar hade Åkerlind arbetat länge vid Loversfabriken.

Carl Erik Åkerlinds dödsannons.

I Lovers övergick man så småningom till fosforfria säkerhetständstickor. Men eldfaran var alltid stor. Fabriken brann ner på 1880-talet, men byggdes upp igen. 

Driften las sedan ner till 1897, då man installerade en ångmaskin i stället för det stora vattenhjul som tidigare drivit maskinerna. Arbetsstyrkan tycks för det mesta ha rört sig om 50–70 personer. Fabriken kom att ingå i tändstickskungen Ivar Kreugers imperium. 

Två hästar och 43 personer på plats framför Lovers Tändsticksfabrik. Och någon som skymtar uppe i fönstergluggen till höger. Hon kanske inte ville vara med på bilden, men kom med ändå. Många kvinnor var anställda och längst fram sitter sex pojkar. Hjalmar Johansson, som börjat jobba redan som skolpojke och som flyttade till Kalmar när han inte ville arbeta i fosforångorna, står som fjärde man från höger i översta raden.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1916 las Lovers tändsticksfabrik ner för gott. Men på 1920-talet blev plötsligt den gamla industrilokalen centrum för bygdens nöjesliv när svenskamerikanen Hjalmar Raymond (1888–1976) återvände till sina forna hemtrakter och köpte den nedlagda fabriken 1924.

Hjalmar Raymond framför tändsticksfabrikens disponentbostad där han flyttade in den 9 oktober 1924.
Bild ur ”Hagbyån–Yukonfloden och åter” (1977)

Han började genast inrätta en kvarn där. Och på övervåningen startade han en biograf med det originella namnet Urskogen. En gammal taffel anskaffades också. Den spelade Anna-Lisa Sjögren från Bottorp musik till stumfilmerna på.

Raymond berättar i sina postumt utgivna memoarer, Hagbyån–Yukonfloden och åter, om hur han utvidgade bioverksamheten även till Ljungbyholm, Läckeby och Påryd:

När jag gav föreställningar på den senare platsen ordnades extratåg på Kalmar–Karlslunda järnväg. Vid några tillfällen fick min bror Kalle låna apparaturen för att köra i Gullabo, men det fick han snart sluta med beroende på att besökarna där var så bråkiga.

På lördagskvällarna ordnades dans i de gamla fabrikslokalerna. 

Men 1930 var det slut med nöjeslivet. Raymond hyrde ut fabriken till en konservindustri. Han satsade själv pengar i fabriken, men kom i konflikt med bolagsledningen, som flyttade verksamheten till Kalmar. Kort därefter brann hela anläggningen ner för gott. 

Raymond satsade i stället på pälsdjursuppfödning, något även hans efterkommande fortsatte med.

En del av de bastanta tegelväggarna var allt som återstod av den gamla fabriken när den här bilden togs 2012.
Foto: Klas Palmqvist

Se även:
• En bransch som gått upp i rök
• Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. 

Titta in på Digitalt Museum, där finns mer än 100.000 föremål och bilder ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist
Utökad version av en text som var införd i Östra Småland den 31 mars 2012

lördag 7 december 2024

En stillsam viskning till ett lejon i Borås

Simba hemma i Sigvard Berggrens kök i Tosseryd.

När vi på 1960-talet åkte och hälsade på mormor i Borås brukade jag ofta lyckas tjata mig till ett besök i djurparken. Inte minst var det lejonen som lockade.

En gång när vi stod där och tittade på dem kom en man och ställde sig alldeles intill oss. Det var något bekant med honom och när han stillsamt viskade ”Simba...” förstod vi vem det var: ingenjören Sigvard Berggren, som 1958 tagit med sig lejonungen Simba, vars mor blivit skjuten, från Sudan hem till Tosseryd utanför Borås (”Simba” betyder ”lejon” på swahili).

Berggren tog också hem andra exotiska djur och hans villa blev en turistattraktion. Men ingen idealisk sådan. Det medför onekligen vissa besvärligheter att hysa en fullvuxen lejonhane i en normalsvensk bostad.

Borås har aldrig haft några naturliga förutsättningar att bli en turistmetropol,men stans myndigheter fattade galoppen. Ett stort markområde avsattes som djurpark och Berggren blev dess intendent.

Djurparken öppnade 1962 med den rikskände Simba som största dragplåster. Han hade redan 1959 blivit filmstjärna när han spelat mot Nils Poppe i Lejon på stan. Berggren agerade stand-in för Poppe i flera scener tillsammans med Simba. Dock inte i alla, utan Poppe var faktiskt själv i närkontakt med Simba. Att lejonet dog på slutet uppskattades dock inte av publiken och filmen klipptes ner med 40 meter och fick ett lyckligt slut.

Sistnämnda upplysning förmedlas av den flitige och alltid synnerligen noggranne Ingvar Svanberg i den vackra, underhållande och lärorika lilla boken Svenska lejon. Svanberg har ett brett register som författare och har bland annat gett ut flera böcker om invandring och kulturell mångfald. Han har också skrivit böcker som De svenska växtnamnens ABC (2009) och Siskeburar och guldfiskskålar (2001) om sällskapsdjurens kulturhistoria.

Ingvar Svanberg:
Svenska lejon
(Dialogos, 2014)

I Svenska lejon berättar Svanberg om lejon som skänkts från utländska furstehus till svenska regenter, om lejon på turnerande menagerier och cirkusar. Det är en vacker, mycket originell och högst läsvärd liten bok med ovanliga illustrationer.

Många lejon har farit illa i Sverige, men Simba hade det bra. Han lystrade direkt till Berggrens viskning, reste sig och visade att han kände igen sin gamle husse.

Sedan djurparken anlagts och Simba börjat leva tillsammans med andra lejon gick Berggren emellertid aldrig mer in till sin gamle skyddsling. Det handlade inte bara om säkerhet utan om principer – nu var Simba en del av en lejonflock, om än i fångenskap. Då skulle han inte utsättas för mer mänsklig kontakt än absolut nödvändigt. Det förklarade Berggren bland annat i sin bok Vilda vänner, som jag fick i julklapp när den kom ut 1968.

Berggren var född 1923 och avled 2009. Han var djupt engagerad i olika miljö- och ekologiprojekt i Afrika. Han startade också företaget som i dag gör Brämhults Juice.

I augusti 1971 tvingades man avliva Simba, sedan han fått en fraktur på frambenet efter en sammandrabbning med ett annat lejon. Han stoppades upp av konservatorn Björn Wennerberg och befinner sig numera i entrén till Göteborgs naturhistoriska museum.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 22 oktober 2014

tisdag 21 februari 2023

Sista kvällen på ett blytungt jobb

Göte Kolberg (1917–2007) arbetade från de tidiga tonåren hela sitt yrkesliv på Östra Småland. Här visar han upp ett par av sidorna han brutit om den sista kvällen med blyteknik. Formarna med spegelvända sidor sattes sedan in i en så kallad präglingsmaskin, som under högt tryck åstadkom en rättvänd, böjbar gjutform av papier-maché. I denna göts i sin tur den halvrunda, spegelvända tryckplåten som monterades in i tryckpressen, färgades in och avsatte rättvänt tryck på pappret. På 40-talet var Göte för övrigt teknisk högerinner i Kalmar FF.
Foto: Thorsten Jansson

Efter 35 år i Kalmars norra utkanter flyttade Östra Småland in till stan igen 2013. 

Den blå plåtlådan på Amerikavägen var förstås praktisk på många sätt, men hade av naturliga skäl aldrig riktigt samma ingrodda tidningsatmosfär som fanns på Unionsgatan, med skrivmaskinsknatter, smält bly och det mjukt metalliska rasslet från gamla sättmaskiner.

Tidningshuset stod klart 1949 i hörnet Unionsgatan–Norra vägen. Entrén fanns i den höga trapphusdelen till höger. Sätteriet låg på nedre botten och redaktionen en trappa upp i den del av huset som vetter mot Unionsgatan.
Foto: Christina Thunwall (ur ”Stadsbilden i Kalmar”, 1977)

När tidningen las ner i november 2019 var jag den siste kvar på redaktionen som varit med redan på blytiden. Jag började 1973 med att recensera barnförbjuden film – några veckor före min 15-årsdag.

Ingen frågade om jag hade åldern inne och själv sa jag förstås inget.
Damen i kassan på Skandiabiografen på Norra Långgatan tittade misstänksamt på mig. Men jag hade ju biljettrekvisition från tidningen så vad skulle hon göra?

Norra Långgatan på en bild tagen 1965 österut från korsningen med Kaggensgatan. Till vänster ligger biografen Skandia, som las ner 1974.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

Att sedan kvaliteterna hos den spaghettiwestern jag skrev om var i paritet med mina obefintliga kvalifikationer som filmrecensent var kanske tur för både mig och läsekretsen...

Men den där septemberkvällen 1978, när den gamla högtryckspressen i källaren på Unionsgatan rullade för sista gången, pluggade jag i Uppsala och missade hela finalen.

Tryckaren Rolf Pettersson kontrollerar att allt ser ut som det ska i den sista tidningen som trycktes i den gamla tryckpressen på Unionsgatan. Längre bort skymtar Gösta Andreasson.
Foto: Thorsten Jansson

På plats fanns däremot den unge reportern Thorsten Jansson, just kommen till Kalmar från Västervik. Han gick runt och dokumenterade en produktionsprocess som i princip sett likadan ut på tidningar sedan 1800-talets sista år.

Thorsten Jansson i början av sin reporterkarriär i Kalmar.
Foto: Östra Småland


Efter många, många år återfanns de gamla negativen. När jag tittar på Thorstens bilder känner jag mig på en gång gammal som Gutenberg och som tonåring på nytt. Jag kan känna den lite stickande söta lukten av Torsten Palms piptobak och höra ljudet av Conny Lindells skrivmaskin när han smattrar fram de sista rubrikerna som ska sättas i bly. 

Conny Lindell var nattchef den 21 september 1978.
Foto: Thorsten Jansson

Nedanför den här texten finns fler av Thorstens bilder från sista kvällen på Unionsgatan och dessutom en liten film som typografen Jarl Gren passade på att spela in och många år senare försåg med en speakertext där han förklarar hur en blytidning kom till.

Nils Östen Olsson vid sättmaskinen som göt texten i bly, rad för rad.
Foto: Thorsten Jansson

Sedan blev det Amerikavägen – där numera Stadsmissionen håller till – och offsettryck. Sätteriet försvann in i datorerna och yrkesskickliga typografer av den sort som helst skulle benämnas konstförvanter finns det inga alls längre.

Bearbetad version av en text som fanns med i Östra Smålands pappersupplaga den 23 november 2013.

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Thorsten Jansson samt till Rune Karlsson, Conny Lindell, Gunnar Magnusson och Jarl Gren.

Rubriker gjordes med en sådan här sätthake, där bokstavsmatriser klämdes fast och sedan stoppades in i den så kallade Ludlowmaskinen där rubriken göts i bly på några sekunder. Ludlow Typograph Company startades i Chicago 1906 och las ner 2013.
Foto: Thorsten Jansson

Ombrytaren Kenth Ståhlfors, till vänster, och nattredaktören Torsten Palm pusslar ihop en sida tillsammans.
Foto: Thorsten Jansson

Tryckaren Rolf Pettersson bläddrar i ett av de sista exemplaren av Östra Småland den gamla tryckpressen spottade ur sig.
Foto: Thorsten Jansson

Tidningen för den 22 september 1978 blev den sista Östra Småland som gjordes med den gamla tekniken.
Foto: Klas Palmqvist

Fred Johnsson, närmast i bild, ordnar tidningsbuntarna. Längst till höger langar tryckaren Christer Jonsson fram färska tidningar. I bakgrunden från vänster finns Rune Johansson, Mats Ternblad, Bonny Kilefors (skymd), Arne Jonsson och Håge Mattisson.
Foto: Thorsten Jansson

De sista tryckplåtarna som användes i den gamla tryckpressen.
Foto: Thorsten Jansson

När jobbet var klart kastade man allt bly som använts för att göra tidningen. Det smältes ner till nya blytackor, så kallade gäddor, för att användas på nytt till nästa tidning. Men den här kvällen tog kretsloppet slut.
Foto: Thorsten Jansson


Typografen Jarl Gren (1943–2021) tog med sig filmkameran till jobbet sista dagen tidningen gjordes på Unionsgatan. Många år senare försåg han filmen med sin egen berättelse om hur en blytidning kom till.

Den allra sista bilden från den nedslitna redaktionen på Unionsgatan.
Foto: Thorsten Jansson

LÄNK

tisdag 7 februari 2023

Flickan i frack fick fart på Kalmars teaterliv

När Gunnel Berg i Kalmar gick igenom kvarlåtenskapen efter sin mamma Elly hittade hon bland mycket annat ett dussin bilder från ett par teaterföreställningar, vilka av allt att döma spelats på Kalmar Teater. 

Gunnel hörde av sig till mig på Östra Småland och jag gjorde ett uppslag i tidningen där vi bad läsekretsen om hjälp med att klarlägga bildernas ursprung och identifiera personerna på dem. Som vanligt i sådana sammanhang behövde frågan inte ställas två gånger innan besked prompt levererades och så blev det ett uppslag till i tidningen en vecka senare.

Här följer texterna som de publicerades i tidningen i september 2016, fast något utökade och omstuvade samt försedda med fler bilder och länkar. 

”Nu ska vi ha oss en jäkel!”. Livat på scenen när brännvinet kommit fram. Men vilka är skådespelarna?
Foto: Valter Gudbrand

DEL 1

Även om vi inte kan tala om vilka pjäserna var så vet vi i alla fall att fotografen hette Valter Gudbrand. Han hade fotoateljé i Kalmar i 17 år, mellan 1935 och 1952. Men så värst mycket mer känner vi faktiskt inte till om honom heller. 

Såvitt Gunnel vet ägnade sig hennes mor inte åt teater. Däremot var hon ordförande i Kalmar Husmodersförening, men det är ju knappast troligt att det uppdraget har något alls att göra med Valter Gudbrands utmärkta teaterfotografier.

Nio personer på scenen samtidigt i ”Jenny Lind-föreställningen”.
Foto: Valter Gudbrand

En enda ledtråd finns. På en av bilderna finns en lapp fastsatt med texten ”Jenny Lind-föreställningen”. Jenny Lind (1820–1887) var ju sin tids mest hyllade operasångerska och hälften av bilderna tycks härröra från en föreställning som handlar om henne. Här är gott om stärkkragar och polisonger och andra typiska modeattribut från 1800-talets första hälft. Men vilken pjäs det rör sig om har jag gåt bet på att fastställa.

Här spelas det kort och röks cigarr. Även damer får vara närvarande vid spelbordet.
Foto: Valter Gudbrand

Inte heller har jag lyckats identifiera någon av skådespelarna och riktigt säker på att bilderna är tagna på Kalmar Teater är jag faktiskt inte heller.

Valter Gudbrand, som titulerades hovfotograf, var född i Nässjö 1907. Han öppnade ateljé i Kalmar 1935 på Larmgatan 24 – där Lilla Puben återfinns i dag – och flyttade sedan därifrån till Storgatan 25. På den adressen huserar numera Swedbank i ett hus som inte fanns på Gudbrands tid.

Redan 1952 sålde Gudbrand, enligt uppgift på grund av ohälsa, rörelsen till Owe Wallander, även han hovfotograf. Den överläts i sin tur till Leif Ehnemark 1972 och drivs sedan länge av Elisabet Ehnemark på Kaggensgatan.

Av allt att döma tillfrisknade Valter Gudbrand. Han avled först 1999 vid 92 års ålder på Öland. Då var han sedan ett drygt år änkling efter sin hustru Zaida Irene, född i Sundsvall 1914.

I telefonkatalogerna från 1990-talet tituleras Gudbrand ”fd hovfotograf” men vad han försörjt sig på sedan han sålt fotoateljén 1952 har jag inte lyckats att utröna.

Tre hembiträden eller servitriser och en rävboa som nästan inte verkar riktigt avliden. Bilden är förmodligen från samma föreställning som den där herrarna dricker brännvin.
Foto: Valter Gudbrand

Pjäsen på de andra bilderna tycks utspela sig i ett med fotografierna tämligen samtida 40-tal. Här finns brännvinsflaskor med skruvkork, hembiträden och stiliga unga män i moderna kostymer.

Hur kom det sig att Valter Gudbrand anlitades för att fotografera de här bilderna? Kanske började ett resande teatersällskap sin turné i Kalmar och passade på att anlita en lokal fotograf för att ta reklambilder.

Den som vet mer om pjäserna och skådespelarna är mer än välkommen att höra av sig.

Det var på just den här bilden en lapp med upplysningen ”Jenny Lind-föreställningen” hade fästs med ett gem. Gissningsvis är det sångerskan Jenny själv skådespelerskan till höger gestaltar.
Foto: Valter Gudbrand

DEL 2

För en vecka sedan visade vi här på Torget i Östra Småland upp några gamla teaterfotografier som vi inte visste mycket mer om än att de med tämligen stor säkerhet var tagna i Kalmar, förmodligen på 40-talet. Tack vare Sidney Karlsson – populär aktör i Kalmarrevyn på 70- och 80-talet – har vi nu fått reda på mycket mer om bilderna och om Magda Holm, en av 20-talets stora film- och teaterstjärnor. Hon lämnade Stockholm, gifte sig med rådman Erik Ernberg i Kalmar och skrev i många år teaterkritik i Östra Småland.

Rutinerade lokalrevyaktören Sidney Karlsson (1934–2021), fotograferad 1990.
Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Sidney ringde och berättade att han direkt känt igen de glada herrarna som just skulle till att ta sig en tår på tand som läkaren Åke Befrits och Thorbjörn Wennerberg, rektor på Högalids folkhögskola. Även Hally Ohlsson, gift med länsveterinären Lorentz Ohlsson var lätt att identifiera.

På Kalmar Teater satte Magda Holm 1948 upp sin egen pjäs Bara av en händelse. Hon hade skrivit den redan under sina år i Stockholm. Pauline Brunius, Dramatenchef 1938–1948, var intresserad men ville att Magda skulle göra om den till en enaktare, vilket hon inte gick med på. I stället fick stycket sin urpremiär med Magdas egen amatörensemble i Kalmar. Hon regisserade förstås själv och spelade även huvudrollen som fyrvaktardottern Wanda, längst till höger på bilden. Trots att hon var 50 år hade hon enligt den samtida kritiken inga som helst problem att gestalta en betydligt yngre kvinna. Övriga på bilden är från vänster Hally Ohlsson som spelade Wandas mor trots att hon bara var ett år äldre än Magda, Sven-Gunnar Sohlberg som fyrvaktarens son, Åke Befrits som tullare, Thorbjörn Wennerberg som den tyranniske fyrvaktaren och Håkan Walander som lotsen.
Foto: Valter Gudbrand 

Men framför allt kunde han berätta om Magda Holm-Ernberg, som förekom i servitrisutstyrsel på en av bilderna. När Sidney gick på läroverket i Kalmar i början av 50-talet hade han och hans gode vän Heinz Hopf – sedermera på Dramaten och TV-teatern – ingått i en teatergrupp som leddes av henne. Sidney minns Magda Holm med värme. Men hon var krävande:

– En gång beklagade jag mig över att jag var nervös inför en föreställning. Då sa hon ”du är inte alls nervös, du är bara högfärdig”.

Magda Holm i scen som förmodligen även den är hämtad ur hennes egen pjäs Bara av en händelse. Men vem mannen i soffan är vet vi fortfarande inte. 
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm satte upp en mängd föreställningar med amatörskådespelare i Kalmar. Amatörerna hörde hemma i stans ”fina” kretsar och Sidney berättar att folk fyllde salongen för att se hur de lokala kändisarna bar sig åt på scenen. 

En av pjäserna var Kära släkten, samma stycke som Magda Holm gjort sin första stora roll i på Dramaten i januari 1919 (redan i december 1917 gjorde hon debut i en liten roll i Rostands klassiker Cyrano de Bergerac).

Thorbjörn Wennerberg som fyrvaktaren och Hally Ohlsson som hans hustru i Magda Holms ”Bara av en händelse”.
Foto: Valter Gudbrand

Magda Holm föddes i Gamleby i norra Kalmar län 1898, som dotter till Anna Kristoffersson och sjökaptenen Knut Holm, sedermera hamnkapten i Gamleby. Knut hade länge hållit till i USA och närde egna skådespelardrömmar. På 1890-talet fick han gestalta Löpar-Nisse i en uppsättning av Värmlänningarna i Chicago, rimligen inför en publik av svenska invandrare. Mottagandet blev enligt Holm själv ”blandat”.

I stället startade han Holms Yachtvarv hemma i Gamleby där han byggde snabba segelbåtar tillsammans med sina söner Yngve och Tore. Yngve vann ett olympiskt guld och Tore vann två och dessutom tre brons 1920–1948. 

Knut Holm byggde sin första kappseglingsbåt, den hette Bris, på vinden i ett uthus i Gamleby 1902. För att få ut båten fick man göra ett rejält hål i väggen och taket. Lilla Magda, ännu inte fyra år fyllda, sitter redan i båten. Hennes äldre bröder Yngve och Tore finns också med på bilden. 
Bild ur Sjöhistoriska museets arkiv

Magda var skicklig seglare redan i tioårsåldern och blev ett återkommande inslag vid Sandhamnsregattorna. Inte nog med att hon var en av de första kvinnliga tävlingsseglarna; hennes besättning var också kvinnlig. Båten Bimbi hade storebror Yngve byggt 1918.

Magda Holm och hennes kvinnliga gast seglar rejält påpälsade på den här bilden ur Vecko-Journalens seglingsnummer som gavs ut i samband med Göteborgsregattan 1923. 

Men om sönerna uppfyllde faderns marina ambitioner, så var det dottern som förverkligade teaterdrömmarna. Som 17-
åring skickades hon till Köpenhamn för att undervisas av skådespelerskan Sophie Mantzius, även känd som Soffy Walleen. 

Soffy Walleen (1861–1940), legendarisk dansk skådespelerska och teaterinstruktör. Magda Holms lärare i Köpenhamn.
Foto: Peter Newland/Det Kgl. Biblioteks billedsamling

Ett år senare började Magda på Dramatens elevskolas i Stockholm. Snart släpptes hon upp på stora scenen och gjorde sedan karriär i raketfart, framför allt som ”förtjusande ungflicksaktris och lysande komedienne”. Fram till 1923 hann hon med 25 roller, allt från skäligen enkla komedier till Shakespeare och Strindberg. Hon spelade även på andra stora Stockholmsscener som Oscars, Vasateatern och Blancheteatern, ofta mot tidens superstjärna Gösta Ekman. Hon gifte sig 1924 med regissören, direktören och tävlingsmotorcyklisten Gunnar Andersson.

Magda Holm som Katja Kock i Flickan i frack från 1926. Hon fick lysande recensioner: ”käck och intagande”, ”härligt naturlig i sin glittrande munterhet”, ”pikant och hurtig på en gång, har en kultiverad apparition och spelar med en säker rutin”, ”verkligen förstklassig kraft” med mera i den stilen.

Och så gjorde hon film, totalt åtta under åren 1924–1932. Samtliga var stumfilmer utom den sista, Svärmor kommer. Ojämförligt största succén, både hos kritiker och publik, gjorde Flickan i frack från 1926, byggd på en berättelse av Hjalmar Bergman. 

Flickan i frack av Hjalmar Bergman, här i en studiecirkelsutgåva från 1961, som råkar stå i min egen bokhylla. Omslagsbilden är gjord av Sonja Ceder (1917–2001), som annars var mest känd som keramiker.

Filmens stora stjärna är Magda i rollen som Katja Kock. Hennes far unnar henne ingenting, framför allt inte snygga kläder. Så för att kunna gå på bal lånar hon i desperation en frack av sin bror – spelad av Erik Zetterström, alias kåsören och revyförfattaren Kar de Mumma. På balen röker hon cigarr, dricker jättegrogg och dansar med unga damer. Samt med sin kavaljer Ludwig, spelad av Einar Axelsson.

Hjalmar Bergman (1883–1931).
Bild ur Västernorrlands museums arkiv

Hjalmar Bergman hade ett komplicerat förhållande till sin sexualitet – ja, till livet överhuvudtaget – något som bara blev mer accentuerat med åren. Att döma av recensionerna uppfattades inte alls de undertonerna av samtiden. Men för nutida 20-talsvurmare i allmänhet och i synnerhet i queersammanhang har Flickan i frack kommit att bli rena kultfilmen. Denna mer eller mindre bortglömda feministiska komedi, regisserad av Karin Swanström, restaurerades 2008, vilket blev början på ett sensationellt segertåg världen runt. Flickan i frack väckte till exempel stor uppmärksamhet vid 2014 års stumfilmsfestival i San Francisco och har hyllats även när den visats i Sverige. Kanske något för Kalmarsund Pride?

Katja Kock, alias Magda Holm, blossar cigarr, ett då för tiden – och ofta än i dag – synnerligen manligt attribut.
Bild ur filmen Flickan i frack. 

Magda Holm-Ernberg var mor till tre barn: sonen Jarl i sitt andra äktenskap och sedan tidigare sonen Tom och dottern Anja. Både Jarl, som blev advokat, och hans pappa, rådmannen Erik, medverkade i Magdas uppsättningar i Kalmar. 

Magda Holm-Ernberg avled i Kalmar 1982. Hon är begravd i Västervik.

Magda Holm-Ernberg (1898–1982) flyttade till Kalmar 1940 och blev djupt och varaktigt engagerad i stans föreningsliv, särskilt i Husmodersföreningen (därav kopplingen till Gunnel Bergs mamma). Här är Magda på en bild från 1960-talet.
Bilden hämtad ur Kiki Lundhs Jag ger dig mitt liv – Om fjorton kvinnor i Kalmar (1997)

Bearbetade och utvidgade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 3 och 10 september 2016

© Klas Palmqvist

STORT TACK till Gunnel Berg, som ställde Valter Gudbrands teaterbilder först till Östra Smålands och sedan till Kalmar läns museums förfogande, samt till Sidney Karlsson som kunde berätta om Magda Holm och identifiera de flesta amatörskådespelarna på bilderna. Samtliga elva bilder Gunnel hittade i sin mors kvarlåtenskap är nu skänkta till Kalmar läns museum och finns utlagda på länsmuseets avdelning på Digitalt museum.

KÄLLOR

torsdag 12 januari 2023

Violinisten från Wien som hamnade på bio i Kalmar

Efter att ha varit stjärnmusiker i Egypten, svårt sårad soldat i första världskriget och arbetslös i det utfattiga Wien, fick Rudolf Porges en dag se en annons i tidningen om att det behövdes en violinist på en stumfilmsbiograf i en svensk landsortsstad. Det tog sedan inte lång tid för Rudolf Porges att etablera sig som en av de ledande krafterna i Kalmars musikliv. Här sitter han med gratulationstelegram i knät, omgiven av blomsterhyllningar han fått ta emot på sin 50-årsdag 1932.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Den österrikiske violinisten Rudolf Porges var konsertmästare vid operan i Kairo när första världskriget bröt ut. Efter att ha överlevt att få en italiensk bajonett i magen satt han, när kriget äntligen tagit slut, arbetslös med en familj att försörja i ett utblottat Wien. Mer än tre år vid en kanon hade lett till en hörselskada som stängde de stora estraderna för honom. I stället hamnade Rudolf Porges som musiker på en stumfilmsbiograf i Kalmar. Här blev han centralgestalt i stans musikliv resten av sitt långa liv.

Rudolf Porges föddes 1882 som ett av nio barn till den judiske läkaren Salomon Porges och hans hustru Johanna. Sju av dem levde till vuxen ålder och den begåvade syskonskaran skulle komma att gå de mest skiftande öden till mötes i tre världsdelar. 

Salomon och Johanna kom från Böhmen men flyttade tidigt till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Där kom de första barnen till världen, bland dem Rudolfs tre storasystrar. I början av 1880-talet flyttade familjen ytterligare några mil söderut, till den lilla staden Spittal an der Drau, där barnen växte upp.

Rudolf Porges fick så småningom plats på konservatoriet i Wien, tidens kanske mest berömda musikerutbildning, och spelade sedan med Wienerfilharmonikerna. 1905 kom han till operan i det ytterst kosmopolitiska Kairo. Han stannade i Egypten ända till krigsutbrottet 1914.

Tre och ett halvt år tillbringade Rudolf Porges i uniform vid Isonzofronten under första världskriget. Där beräknas cirka en halv miljon soldater ha mist livet och ännu fler sårades.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Som soldat i den österrikiska armén fick Rudolf tillbringa tre och ett halvt år vid en grovkalibrig artilleripjäs vid de fruktansvärda slaktningarna på Isonzofronten vid den nuvarande gränsen mellan Italien och Slovenien, inte alls långt från Rudolfs hemstad Spittal.

Rudolf har själv berättat att dånet från kanonen var nästan outhärdligt och ledde till en hörselnedsättning, som i viss mån kom att begränsa hans verksamhetsfält som musiker.

En österrikisk 10 cm fälthaubits i eldställning vid Isonzo. Det kan ha varit vid just en sådan pjäs som Rudolf Porges tjänstgjorde.
Vykort: Rudolf Balogh/Wikimedia Commons

Han blev också inblandad i närstrid. En italiensk soldat gick till attack och stack bajonetten i Rudolfs mage. Rudolf hamnade på rygg vid kanonen. Han hade sinnesnärvaro att ligga blick stilla, varje rörelse kunde leda till att blödningen blev ödesdiger. En kamrat såg till att Rudolf omedelbart togs om hand av sjukvårdare. Han opererades och ingreppet räddade honom till livet. 

Kriget tog äntligen slut 1918 och Rudolf gifte sig samma år med Helene Pillwein från Wien. Dottern Frida – egentligen hette hon Elfriede – kom till världen annandag jul året därpå. 

En tyvärr något suddig bild på den lilla familjen Porges: mamma Helene, pappa Rudolf och dottern Frida.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men nöden var oerhörd och armodet obeskrivligt i Wien. Där rådde brist på precis allting. 

Men inte på arbetslösa musiker. Sådana fanns det förstås hur många som helst i den utfattiga österrikiska huvudstaden. Det hade man tydligen förstått i Kalmar för av en tillfällighet råkade Rudolf Porges, som man får förmoda var i ett närmast desperat läge som nybliven familjefar, 1920 få syn på en annons i en Wientidning om att den nyöppnade biografen Palladium i Kalmar behövde en violinist. Provspelning skulle ske i Wien; uppgifterna går i sär om det var inför en jury eller bara inför en kontaktman vars omdöme biografledningen litade fullt och fast på. 

Biografen Palladium på Larmgatan i Kalmar som den såg ut 1924 när Rudolf Porges arbetade där. Biografen hade invigts 1919 och var Svensk Filmindustris flaggskepp och premiärbiograf i Kalmar fram till nedläggningen 1986.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Hur som helst gick uppspelningen bra och Rudolf satte sig ensam på tåget för den långa resan till Sverige och för att bekanta sig med en liten stad vid Östersjön som han knappast hade hört talas om. Däremot måste han förstås ha vetat att Sverige förskonats från kriget och förhållandena där rimligen borde vara gynnsammare än i Österrike. Huruvida den extrema antisemitism som länge brett ut sig i Wien spelade någon roll i sammanhanget känner jag inte till – det var ju i denna stad som Hitler fick sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under åren som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget. 

Snart var hela den lilla familjen installerad i en lägenhet på Stagneliusgatan. Rudolf Porges upptäckte emellertid tämligen omgående att lönen som biografmusiker inte räckte för att livnära en hel familj. Han sökte förgäves arbete på många håll – 1921 rådde en mycket djup lågkonjunktur och arbetslösheten var stor även i Kalmar. 

Inge Sjögren, som var lärare, kulturhistoriker och amatörmusiker samt i flera år ordförande (S) i Kalmar kommuns kulturnämnd, har skrivit om hur hans far Alex, välkänd konstnär men också kamrer i många år på ångkvarnen, berättade att Porges sökt upp honom och förklarat sig villig att ta precis vilket jobb som helst, men inte heller där fanns något att få. Däremot lyckades landsantikvarien Manne Hofrén hjälpa Porges hustru Helene att få en liten tjänst som museivakt.

Manne Hofrén i full färd med kulturhistorisk forskning i sitt tjänsterum på Kalmar slott 1959.
Foto: Karl-Gustav Petersson/Kalmar läns museum

Lösningen blev att spela på begravningar och, inte minst, att ge musikundervisning. Otaliga är de kalmariter som i unga år kämpat med att lära sig hantera en fiol under den snälle och tålmodige österrikarens överinseende. 

När ljudfilmen kom i början av 30-talet behövdes inga biografmusiker mer. Då var Porges sedan länge välbekant och mycket uppskattad i stan och hade inte svårt att få vare sig elever eller andra engagemang som musiker.

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002) berättar i sin bok Det blågula repet om hur han hade Rudolf Porges som fiollärare i ungdomen. Den mångsidige tidningsmannen Gerdes var nog mest känd som kåsören Tidlund i Metallarbetaren, där han medverkade i 30 år.
Foto ur Östra Smålands arkiv

En som kom att ta fiollektioner hos Porges var den blivande journalisten och författaren Ture Gerdes, som i sin mycket läsvärda lilla självbiografiska roman Det blågula repet (1976) berättat om sitt första möte med biografviolinisten, som han visserligen gör till ungrare och inte österrikare, men i övrigt verkar scenen nog så autentisk och är hämtad från början av 1920-talet, när jagpersonen sägs ha varit fjorton år:

”En kväll när jag var på bio hörde jag mitt i en vildvästfilm ett underbart violinstycke från de två musikernas dolda kyffe. Jag väntade utanför biografen en god stund efter sista föreställningen tills den lille ungerske biomusikern kom ut.

– Förlåt, sa jag, men ni spelade ett så tjusigt stycke under filmen! Jag vill gärna veta vad det heter.

Han blev angenämt överraskad av intresset och tänkte igenom sin kvällsrepertoar. Jag lokaliserade närmare.

– Just då indianhövdingens dotter upptäcker den avsvimmade hjälten och lägger läkande örter på hans sår…

Den lille ungraren ljusnade.

– Jaså då. ja, det var Humoresque, ett av Dvořáks mest omtyckta småstycken.

Jag följde honom hem till hans bostad och sög musikvetande ur hans knaggliga svenska.

– Kom och ta lektioner hos mej, uppmanade han då vi skiljdes.”

Så blev det inte den gången men efter några år när jagberättaren fått arbete på oljefabriken – där numera sedan länge Byteatern huserar – togs förnyad kontakt:

”…som välbeställd fabriksarbetare hade jag fått bättre råd och kunde betala 3:50 för en lektionstimme varje söndag hos Porges. Men resultatet blev inte lysande. Mina fingrar var stela av det hårda jobbet och inpluggandet av noterna besvärligt. Min dröm att själv en gång kunna spela La Campanella bleknade bort. I stället blev jag intresserad av ungrarens  upplevelser som soldat i första världskriget. Han berättade gärna och med överraskande vemod om rysligheterna han varit med om och lyckats klara sig igenom. Under ett års lektioner hos honom blev jag mer fredsentusiast än violinvirtuos.”

Rudolf Porges blev snabbt en välkänd profil i Kalmar och mycket omtyckt för sin vänlighet och generositet. Samtidigt höll säkert hans violinspel en klass som Kalmarborna inte var vana vid; det var inte så ofta de fick möjlighet att lyssna på en instrumentalist som fått sin utbildning vid konservatoriet i Wien. 

Domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin (1888–1946) var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkade åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas.
Bild ur Sten Bromans Upplevelser av 1900-talet

En som gladdes extra mycket åt den skicklige österrikarens ankomst till stan var Birger Anrep-Nordin, musiklärare på läroverket sedan 1914 och domkyrkoorganist sedan 1915. Tillsammans med Porges, bankkamrern Gustaf Westerlund och gasverkschefen Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson bildade han 1921 eller 1922 Calmar-Quartetten, mer känd som Nattkvartetten. Benämningen förklarar Sten Broman – sedermera osannolik TV-personlighet i klassiska musikfrågesporter, lika välkänd för sina otaliga kostymer med ficklösa kavajer som för sina antipatier gentemot dragspelsmusik – i sina memoarer, där ett avsnitt utspelar sig i Kalmar sommaren 1923. Ett kort utdrag:

I unga dagar var Sten Broman (1902–1983) violinvirtuos. Här är han fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig.
Bild ur Sten Bromans ”Upplevelser av 1900-talet”

”Nattkvartettens primarie var en böhmisk invandrare som hette Porges. Han var förhållandevis skicklig i att spela nya noter ’från bladet’ och hans musikkultur var vårdad. Han spelade emellertid också violin på en biograf som inte slutade förrän klockan elva på natten och då skulle han först ha lite mat och dryck. Nattkvartetten kunde därför inte börja nöjesspela förrän inemot midnatt.

Sekundviolin var en gasverksdirektör och violastämman spelades av en bankkamrer som med tiden blev bankdirektör i Sölvesborg. Han älskade rysk musik och påyrkade ideligen att Porges och de tre dilettanterna skulle spela stråkkvartetter av Tjajkovskij och Borodin men också av tjeckerna Smetana och Dvořák.

Detta blev för svårt för gasverksdirektören som uppgav att han måste resa på semester med sin familj och Nattkvartetten yrkade nu på att jag skulle rycka in som primarie. Jag ville emellertid inte desavouera den snälle Porges utan hjälpte den lilla frustande vitala ensemblen genom att remplacera gasverket.

Två nätter i veckan knäckte vi slaviska stråkkvartetter och trots diverse falskspelningar i viola- och cellostämmorna hade vi ganska roligt och drack punsch mellan kvartetterna. Den mångkunnige och hantverksskicklige Birger hade bland annat förfärdigat notställ med askkopp till vänster och punschglas till höger. Askkoppen hade han själv glädje av för en cellist kan ju till skillnad från de andra tre röka cigarr även medan han spelar.”

Om Porges rökte cigarr när han någon gång släppte fiolen vet jag inte, men han tyckte att svensk punsch var vämjelig och föredrog andra drycker. 

En upplaga av den legendariska Nattkvartetten skålar sig i form inför nattens musikaliska övningar. Från vänster vikarien Bror Holst, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund och Birger Anrep-Nordin. Förmodligen är det punsch i de små bägarna. Fast Porges håller i ett glas av annan fason och säkerligen med annat innehåll än sina medmusikanter; han uppskattade mycket i sitt nya hemland, men definitivt inte punschen…
Foto ur Inge Sjögrens samling

Nattkvartetten kom att bli en bestående institution i Kalmar och på Öland i många decennier, även sedan Anrep-Nordin flyttat från stan. En annan tidig och långvarig medlem i Nattkvartetten var Adolf Johansson, lärare på Rostad. Ständig inhoppare var i många år blivande musikdirektören Sigrid ”Siggan” Holtsberg-Johnsson (1905–1993), en av Anrep-Nordins elever. Hon var bara tonåring når hon började spela långt in på småtimmarna ihop med ”gubbarna”, något som hennes mor inte alls var glad åt. Men hon kom långt in på 1980-talet att utgöra en av ensemblens sammanhållande krafter.

Haydn, Brahms och Dvořák stod på programmet när Kalmar Föreläsningsinstitut bjöd på kammarmusikafton med ”Calmar-Quartetten”, alias Nattkvartetten, den 7 november 1931. Bilden på, från vänster, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund, Adolf Johansson och Birger Anrep-Nordin (med cigarr i munnen) är gjord av Folke Rydberg (1900–1969), ölänning från Borgholm som var medlem i den på sin tid välkända vokalgruppen Wiggerskvartetten. Lokalen anges inte, men är med största säkerhet Tullskolans aula, där Föreläsningsinstitutets arrangemang ägde rum redan från starten 1902 ända tills institutet las ner på 60-talet.
Ur Inge Sjögrens samling

Då hade Rudolf Porges lagt ner sin fiol för gott. Han gjorde sina sista spelningar med Nattkvartetten 1957, när han var 75 år. Då hade han sedan 1920-talets början varit navet den seriösa musiken i Kalmar kretsade kring, det gällde allt från engagemanget i Musiksällskapet, vars konsertmästare han förstås var, till välgörenhetskonserter åt exempelvis Föreningen för fattiga barns beklädnad.

Rudolf Porges med sin violin, fotograferad i mitten av 50-talet. Instrumentet bör vara det Erik Carlsson i Kalmar byggde åt honom 1955. Enligt Porges testamente skulle det tillfalla hans gamle elev, lektorn och amatörviolinisten Sam Fritz (1919–2018) i Karlskrona, vars fru Greta var född Wigforss i Kalmar.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men det hände att Porges själv blev föremål för välgörenhet. Sålunda gick behållningen från ett av kvartettens framträdanden till inköp av en ny cykel åt dess primarie.

1950 var det konsert i domkyrkan. När tonerna klingat ut kallades konsertmästare Porges fram av landshövding Ruben Wagnsson och förärades – till sin oförställda överraskning – Sveriges Orkesterförenings Riksförbunds guldmedalj för 30 års insatser för musiklivet i Kalmar. Då hade Porges ändå många år kvar att vara oumbärlig för den kalmaritiska musikkulturen, något han 1972, vid 90 års ålder, fick ta emot kommunens kulturpris för. 

Rudolf Porges avled den 17 mars 1979, på kvällen före sin 97-årsdag. Han är begravd på Norra kyrkogården i Kalmar.


Syskonen Porges i Kalmar, Colombia – och Auschwitz

Som nästan alla judiska familjer i Europa blev även familjen Porges hårt drabbad av nazismens vanvett. Två av Rudolf Porges syskon mördades i koncentrationsläger, ytterligare några familjemedlemmar tvingades till landsflykt.

Det bör vara Rudolf Porges som sitter längst till höger på den här familjebilden från cirka 1890. Bara namnen på de vuxna anges, men de tre stående flickorna är Rudolfs systrar, från vänster Anna, Theresia och längst till höger Paula. Mellan Theresia och Paula står fadern Salomon. Sittande från vänster: Otto, makarna Emma och Sigmund Porges (Sigmund var yngre bror till Salomon) och ett av deras barn, och i svart klänning Johanna Porges, som kom att tillbringa de sista 15 åren av sitt 103-åriga liv i Kalmar.
Bilden hämtad från All about the Porges families

Hur det hänger ihop har jag inte lyckats reda ut, men faktum är att 1941, mitt under brinnande krig, anlände både Rudolfs då 88-åriga mor Johanna och hans storasyster Paula till Sverige. På något vis ska tydligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss varit inblandad i att de båda kvinnorna kunde undkomma nazisterna.

• Pappa Salomon Porges (1841–1918) kom ursprungligen från Nyrsko, som på tyska heter Neuern, i vad som i dag är västra Tjeckien, och mamma Johanna (1853–1956), född Sattler, var från Čekanice, inte långt därifrån. Johanna dog i Kalmar 1956, 103 år gammal. 

• Paret hade tidigt flyttat till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Sonen Max kom till världen där 1872, men omkom i en olyckshändelse redan samma år.

• 1874 föddes äldsta dottern Anna Porges. Hon gifte sig med dr Ernst Bloch och makarna bosatte sig i Brno (Brünn) i Mähren (nuvarande Tjeckien), där Anna dog 1936. Ernst levde till 1957.

Theresia Porges (1876–1941) make Josef Bloch gick ur tiden redan 1919. Själv dog hon i ett koncentrationsläger i närheten av Radom, söder om Warszawa. 

Pauline Porges, aldrig kallad annat än Paula, föddes 1877. Hon var gift med Rudolf Bloch som dog i Zagreb 1934. Själv avled hon i Kalmar 1963.

Otto Porges (1880–1964) föddes liksom sina systrar i Gmünd, och gifte sig med Amalia ”Mali” Bloch. Under kriget blev han internerad på Malta, annars levde makarna i Kairo i Egypten, där Otto drev en bilverkstad. På äldre dagar återvände de till Österrike och båda avled i Spittal an der Drau 1964.

• Familjen hade i början av 1880-talet flyttat från Gmünd till Spittal vid floden Drau. Här föddes Rudolf Porges 1882. 

Som det första av syskonen gifte han sig inte med en Bloch utan med Helene Pillwein, född i Wien samma år som han själv. De kom till Kalmar när Rudolf fick arbete som biografmusiker 1920. 

Helene dog i Kalmar 1953, Rudolf 1979. Deras enda barn, dottern Frida (egentligen Elfriede), föddes i Wien 1919 och dog i Jönköping 2014.

Artur Porges var född 1887 men dog redan som liten 1892.

Walter Porges, född i Spittal an der Drau 1887, mördad i Auschwitz 1944.
Bilden hämtad från meinbezirk.at

Walter Porges var också född 1887 och mördades i Auschwitz 1944. Han var läkare liksom sin far och deltog som sådan vid Isonzofronten under första världskriget. Walter Porges blev senare dekorerad för sina insatser i motståndsrörelsen i hemvärnet i Kärnten. 

Han var djupt engagerad som självständig socialdemokrat i lokalpolitiken i Spittal, särskild omsorg ägnade han åt fattigvården och hälsovården. Walter Porges behandlade ofta fattiga patienter utan att ta betalt. 1924 gifte han sig med tyskan Erna Mehlhausen. 

Under nazitiden fick han inte längre arbeta som läkare utan måste flytta till Wien och bli ”sjukvårdare åt judarna”. Han hade inga tankar på flykt, övertygad om att hans utmärkelser skulle skydda honom. 

Men Gestapo arresterade Walter Porges den 20 september 1943. Den 22 juni 1944 transporterades han till Auschwitz. Sista livstecknet är från den 5 november samma år. Frun Erna avled i Spittal an der Drau 1976, där en gata är uppkallad efter honom, Dr.-Walter-Porges-Straße.

Franz Porges (1892–1985) blev svårt sårad under första världskriget vid fronten i Galizien. Han hamnade i rysk fångenskap i Sibirien, men lyckades rymma ur fånglägret och tog sig till fots västerut, en riskfylld vandring som tog honom ett år. 

När han åter nått fronten tog han sig över till de österrikiska linjerna, där han genast misstänktes vara spion och riskerade arkebusering. En enda man fanns kvar vid hans gamla regemente och denne gick i god för honom. 

Efter kriget gifte sig Franz med tyskan Elfriede Lampe och arbetade som väg- och vattenbyggnadsingenjör. 

Samtidigt med det tyska maktövertagandet i Österrike 1938 hade Franz fått arbete i Warszawa. Hans fru lyckades fly till Colombia medan Franz försökte ta sig till Sverige, men vägrades inresetillstånd. På något vis lyckades han komma med en båt till Göteborg samma dag som han skulle utvisats ur Polen till det Tyskland där även Österrike införlivats. 

I Göteborg lyckades Franz få ett transitvisum till Sydamerika. Han återförenades med sin fru och de kom att stanna livet ut i Bogotá. Elfriede dog 1962 medan Franz, som den siste i syskonskaran Porges, gick ur tiden 1985.

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 12 mars 2021

Inge Sjögren (1939–2016), kulturprofil i Kalmar och skicklig amatörmusiker, som redan i tioårsåldern fick lektioner av Rudolf Porges. Några år före sin död gav Inge mig allt sitt material om Rudolf Porges samt sin tillåtelse att använda det som jag önskade. Den vänligheten har jag härmed efter bästa förmåga försökt återgälda. 
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

TRYCKTA KÄLLOR
Tre artiklar av Inge Sjögren om Rudolf Porges, Nattkvartetten och Kalmar Musiksällskap som var publicerade i Kalmarposten och gavs ut i särtryck 2012. Inge gav mig samma år generös tillgång till sin materialsamling.
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)
Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (1982)
Ture Gerdes: Det blågula repet (1976)
Karl-Erik Strand: ”Kvartetten där Broman fick stå för andrafiolen” (Barometern den 6 juli 1984)
Texter om Rudolf Porges i Barometern den 20 mars 1979 och i Östra Småland den 18 mars 1942 och den 21 mars 1979

LÄNKAR
Klas Palmqvist: När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar
Publicerad i Östra Småland den 10 november 2011
Klas Palmqvist: Sista rullen på Palladium
Publicerad i Östra Småland den 8 september 2011
Publicerad i Östra Småland den 19 maj 2012
Publicerad i Östra Småland den den 17 december 2016

Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun