måndag 29 juni 2020

Spetjäntan som slet ont åt Kreuger

Pensionerade tändsticksarbetaren Karin Andersson fotograferad vid pianot hemma på Banérgatan inför 80-årsdagen 1971. Evert Taubes visor står framme på notstället. Hon var också mycket intresserad av konst och litteratur.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Finansmannen Ivar Kreuger från Kalmar gjorde sig under mellankrigstiden känd som tändstickskung över hela världen. Karin Andersson var en av de tusentals människor på vars arbetskraft han byggde sitt tändsticksimperium.


Ivar Kreuger (1880–1932) började med Kalmar Tändsticksfabrik när han byggde upp sitt finansimperium.  

Karin Andersson föddes på Kvarnholmen i Kalmar 1891. Hon gick några år på Tullskolan, sedan det var dags att ge sig ut i arbetslivet. 

– Det var inga ljusa tider vi arbetarbarn gick till mötes efter avslutad skolgång, berättade hon för Östra Smålands Tage Apell några dagar före sin 80-årsdag i november 1971.

– För min del fick jag börja i en mjölkaffär mot den furstliga lönen av tolv kronor i månaden. I den affären stannade jag i tre år, innan jag i ett år gästspelade i en speceriaffär. 

De tolv kronorna bör i dagens penningvärde ha motsvarat en månadslön på cirka 700 kronor.

– Därefter blev det tändsticksfabriken till 1953, så jag har sannerligen inte varit någon hoppjerka.

Det har funnits åtta tändsticksfabriker i nuvarande Kalmar kommun: två i Vassmolösa, en vardera i Loverslund och Rockneby samt fyra inne i själva Kalmar. Tre av Kalmarfabrikerna – Fredriksdahl, Lindahls och Gustafsberg – startades redan på 1850-talet och hörde till de allra första industrierna i stan. Många barn och kvinnor fick anställning där. 


Ett 60-tal av arbetarna vid ”Spetan” – Kalmar Tändsticksfabrik – fotograferade någon gång på 1920-talet. 1920 arbetade 374 personer där. Som mest hade fabriken 600 anställda. När den las ner 1967 var antalet nere på cirka 100.
Bild ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

Barnarbetet fasades ut med tiden, men tändsticksfabrikerna fortsatte att i stor utsträckning vara kvinnodominerade arbetsplatser. ”Spetjäntorna”, som flickorna kallades, fick lägre lön än männen. De var i sin tur sämre betalda än de flesta andra manliga industriarbetare.

Men tändsticksarbetarna i Kalmar blev 1890 de första i landet i sin bransch som bildade fackförening. Den anslöts till Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet. Medan till exempel chefen för tändsticksfabriken i Växjö vägrade anställa organiserade arbetare, insåg man i Kalmar att fackföreningen bidrog till ordning och nykterhet bland arbetarna. I Den svenska tändsticksindustriens historia av Gunnar Cederschiöld och Einar von Feilitzen (utgiven 1945) konstateras att ”bland annat försvann tack vare fackföreningsledarnas inflytande de brännvinslitrar, som arbetarna förut ofta haft stående bredvid maskinerna”.  


Flygblad från 1920-talet som gör reklam för LO-ombudsmannen Per Bergmans sex föreläsningar på två dagar i Folkets Hus i Kalmar om fackföreningsrörelsen. Tändsticksarbetarfacket och ABF stod för arrangemanget.
Ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

Fabriken Karin Andersson började arbeta på var nystartade Kalmar Tändsticksfabrik. Den byggdes upp av Ivar Kreugers bror Torsten för fadern Ernst och farbrodern Fredrik Kreugers firma 1906, togs i drift 1907 och ansågs då vara världens modernaste tändsticksfabrik, inte bara beträffande maskinparken, utan också när det gällde planlösning, ljus och ventilation. 

Men arbetsförhållandena var ändå minst sagt riskabla.

– På ”Spetan” arbetade vi från halv sju på morgonen till klockan fem och det var ett farligt och besvärligt arbete, berättade Karin Andersson för Tage Apell.

I tändsticksfabrikerna fanns stora kar utplacerade med grönsåpa, som ansågs ge den snabbaste lindringen mot brännskador.

– Maskinerna tog eld ideligen, så att man brände sig, ofta svårt. Det var nog det som gjorde att jag började intressera mig för fackligt arbete och kom med i skyddskommittén, där jag gjorde vad jag kunde för att förbättra förhållandena på arbetsplatsen. I tolv år höll jag på med det arbetet. Jag blev invald i avdelningsstyrelsen, och om jag inte minns fel satt jag i den i fyra år.


Så här såg det ut där tändstickorna producerades. Kanske finns det grönsåpa i något av karen eller tunnorna. Maskinerna började ofta brinna och arbetarna fick ofta brännskador. Grönsåpan skulle ge snabb lindring.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar Folkrörelsearkivs samlingar

När hon stått vid sin maskin i 30 år fick Karin Andersson medalj av företaget.

– Och en fin middag förstås. Sedan var det slut på det roliga.

Hon blev sjuk och måste sluta på fabriken 1953. 

– När jag slutade blev jag hedersmedlem i Fabriksarbetareförbundet, och det tyckte jag var väldigt roligt, för jag hade lärt mig att uppskatta det fackliga arbetet och begrep att det var nödvändigt om arbetarna skulle kunna tilltvinga sig bättre förhållanden.

Men även arbetarrörelsens övriga grenar satte Karin Andersson stort värde på. Hon gick med i den socialdemokratiska kvinnoklubben 1939:

– Jag har inte haft några uppdrag i klubben, men jag har alltid tyckt att det varit roligt att gå på mötena, så dom har jag inte gärna missat.

Hon var också ansluten till Broderskapsrörelsen, som numera heter Socialdemokrater för tro och solidaritet.

– Den är ju både socialdemokratisk och kristen och det passar mig alldeles utmärkt. Men någon särskild kyrka tillhör jag inte. Jag går i alla kyrkorna, även om det oftast blir Missionskyrkan, där jag har en dotter som är medlem.

Karin Andersson var också engagerad i den ekumeniska kvinno- och nykterhetsorganisationen Vita Bandet samt i Kooperativa Kvinnogillet.

– Kooperationen är en sund rörelse, fastslog hon kort och gott.

Inför 80-årsdagen konstaterade Karin Andersson att samhället förändrats totalt under den tid hon kunde överblicka.

– Den förfärliga fattigdomen i min barndom finns inte längre, och det är socialdemokratins förtjänst. Nu har vi det rent otroligt bra. Jag är nöjd med min lott och tycker det är roligt att följa med som händer och sker.

Kalmar Tändsticksfabrik las ner 1967. Karin Andersson avled i Kalmar 1982, 90 år gammal. Ivar Kreuger hade skjutit sig i Paris ett halvt sekel tidigare, sedan hans globala finansmanipulationer till slut blivit ohållbara. Han blev 52 år.

Se även
• En bransch som gått upp i rök

STORT TACK
till Robert Reimby på Kalmar Folkrörelsearkiv

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 9 december 2017

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar