Bara lakritsbåtar och två starköl i kylen

Mats Werner:
Lasse Werner – En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda.
(Gidlunds)

Sommaren 1977 var jag Östra Smålands utsände på Åhusfestivalen i Kristianstad. Ung och inkompetent förstås, men i alla fall ambitiös, om jag nu ska säga någonting till mitt försvar. Och aldrig kommer jag att glömma den vidunderlige lille pianisten Horace Silver som gick bort i juni 2014, 85 år gammal.

Mitt mest bestående minne av de här dagarna i folkparken Sommarlust i Kristianstad hänger dock ihop med två ärkemusikanter som inte ens var där: saxofonisten Christer Boustedt och pianisten Lasse Werner. Jag råkade nämligen vinna deras LP Kropp & själ från 1975 på lotteri.

Här fanns låtar som Hur nära är socialismen (en dikt av poeten Petter Bergman som Werner tonsatt och själv sjöng på ett fullkomligt oefterhärmligt sätt), Ner med alla kulturgangsters och en minst sagt annorlunda version av Edvard Perssons gamla slagdänga Jag har bott vid en landsväg. Typiskt Lasse Werner, som på 60- och 70-talet dök upp i alla möjliga sammanhang: happenings, teater, film – Vilgot Sjömans Lyckliga skitar – och TV – Staffan Westerbergs mytomspunna Vilse i pannkakan.

Om denne mycket specielle musikant handlar Lasse Werner – En lycklig skit – Den svenska jazzens gossens Ruda, sammanställd av Mats Werner, som kan vara stolt över detta kärleksfulla verk om sin storebror.

Mängder av musiker, skådespelare, vänner, journalister och andra kommer till tals. Dessutom har Mats Werner grävt djupt i såväl klipparkiv som i sina egna minnen. Han har också plockat fram ett fullkomligt fantastiskt bildmaterial. 

Resultatet är en bok som spretar åt många håll, rymmer djupa känslor, skratt och tårar – ja, den påminner inte så lite om Werners egen musik. Dessutom är den försedd med både en musik-cd och en dvd-skiva.

Lasse Werner avled 1992, knappt 57 år gammal.

Agneta Brunius:
Cornelis – En liten bok om vänskap
(Fri Tanke, 2014)

När SVT-producenten Agneta Brunius gjorde dokumentären Balladen om den flygande holländaren (1986) om Cornelis Vreeswijk skulle gamla inspelningar av olika låtar ur TV-arkivetc gås igenom. De satt en kväll i Cornelis lägenhet och tittade på videokassetter, godkände, underkände och spolade fram och tillbaka.

Tiden gick och de blev hungriga.
– Har du nåt att äta, frågade Agneta Brunius, som tänkte sig en smörgås eller nåt sånt.
– Kolla i kylskåpet sa Cornelis.
Hon öppnade kylskåpsdörren och hittade två starköl och en öppnad påse lakritsbåtar.
Det blev hämtpizza den kvällen.

Det är en av många små historier som Agneta Brunius berättar i den opretentiösa men underbart fina boken Cornelis – En liten bok om vänskap. Hon och Cornelis blev goda vänner i samband med en TV-inspelning i början av 1970-talet. Ibland var deras kontakt sporadisk, men de hade aldrig svårt att finna varandra igen efter upphållen.

Det är en bitterljuv bok Agneta Brunius skrivit. Hon väjer inte alls för Cornelis mörka drag. Precis som Lasse Werner söp han på sig diabetes. Ett dramatiskt avsnitt handlar om hur Agneta Brunius, mer eller mindre intuitivt, tar sig till Köpenhamn och räddar livet på Cornelis som fallit i koma på sitt hotellrum.

Ändå är det en bok att bli glad av. Varm, klok, rolig, tragisk, drastisk och finstämd på en gång. Dessutom väldigt vackert formgiven av Beatrice Bohman.

Cornelis Vreeswijk avled 1987, 50 år gammal.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 10 september 2014