Sommarstryparen i Hästmahult

Utrikeskorrespondentens paradis. Torsten Ehrenmark hade ingen anknytning till Småland utan hittade huset mellan Hästmahult och Lybäcksholm utanför Gullabo i en annons. Mer än 20 år som sommartorpare gjorde honom till ett slags hedersmedborgare i Torsås kommun och han medverkade gärna i turistbroschyrer och liknande sammanhang. Hans kåserier i tidningar och inte minst i radio om vedermödorna med renoveringar, reparationer och utbyggnader gjorde honom till landets mest kände hobbyhantverkare. I dag hade Torsten Ehrenmark förstås fått ett eget ”gör det själv”-program i någon tv-kanal. I stället fick han nöja sig med att bli anlitad i annonskampanjer för byggvaror – vilket givetvis gav upphov till nya kåserier.
Foto: Bengt Sandberg

Sveriges Radio har presenterat årets sommarpratare. Men knappast någon lär bli tillnärmelsevis lika förknippad med programmet som journalisten, kåsören och hobbysnickaren Torsten Ehrenmark. 

Totalt gjorde han 50 Sommarprogram. Ingen har gjort fler. Redan under sitt debutår 1963 hann han med nio sändningar. När upplägget ändrades och ingen fick vara sommarpratare mer än en gång per år blev det kutym att Ehrenmark stod för avslutningsprogrammet, något som fick honom att utnämna sig själv till ”sommarstrypare”.

Torsten Ehrenmarks föräldrar var skådespelare och han kom till världen i Lindesberg 1919. Fem dagar gammal överfördes han till sina frireligiösa och nykteristiska farföräldrar och kom att växa upp i utkanten av Örebro; han förblev livet ut en obrottslig supporter till Örebro SK:s fotbolls- och bandylag. Sina föräldrar hade han ytterst sporadisk kontakt med; modern dröjde det fram till tolvårsåldern innan han träffade.

Trots farföräldrarnas betänkligheter bestämde Torsten Ehrenmark sig för att bli journalist. Han började på Nerikes Allehanda och kom så småningom till Stockholm. Efter ett vikariat på Dagens Nyheter blev han redaktör för Stockholms-Tidningens så kallade lätta sida, där han kåserade under signaturen ”Petmoij”. Det avkastade tre kåserisamlingar, vilka passerade tämligen obemärkt förbi.

1955 blev han Stockholms-Tidningens Londonkorrespondent, en stad Ehrenmark kom att utveckla en alltmer kärleksfull förtrogenhet med. Därifrån började han göra inslag i Sveriges Radio och snart blev det hela program. Detta trots att en radiotekniker på ett tidigt stadium dömt ut honom fullständigt: ”Han stönar, pustar och talar för grötigt, det här går inte”. 

Det gick emellertid alldeles utmärkt och Ehrenmark kom att bli en av våra allra mest uppskattade radioröster. Den på en gång självironiska, vänliga och skenbart bortkommet uppgivna tonen gjorde succé. Radio- och tidningskarriärerna kom att löpa parallellt.

Ehrenmark arbetade sedan i New York från 1961 innan det var dags för posten han drömt om hela sitt yrkesliv: Dagens Nyheters korrespondent i Paris. 

Visserligen framställde Ehrenmark sig gärna som en misslyckad världsreporter, men så förhöll det sig förstås inte alls. Tvärtom var han utrustad med stora insikter i såväl politik som kultur – och inte minst sport – förvärvade främst genom den gamla journalistiska dygden att se till att alltid vara ordentligt påläst.

Ehrenmark hade flyttat tillbaka till London 1970, varifrån han fortsatte rapportera för DN. Minst lika uppmärksammade var kåserierna från Hästmahult, där familjen hittat ett sommarhus i början av 60-talet. Här i gränsskogarna mellan Småland och Blekinge ställdes Årets Ehrenmark samman varje sommar från 1966 och framåt, med utgivning lagom till Fars dag och jul.

Några av Torsten Ehrenmarks kåserisamlingar. De flesta går att hitta antikvariskt för några tior eller ännu billigare på loppis. Fast där har de på senare år börjat bli lite ovanligare. 

Han fortsatte också att medverka flitigt i radio – en del av hans program finns att avlyssna på Sveriges Radios webbsida – och gjorde också tre tv-kåserier från London, Paris och Alperna. SVT skulle mer än gärna få lägga ut dem på Öppet arkiv på nätet. 

Dessutom ledde han À la Ehrenmark, där han lagade mat tillsammans med kändisar som operasångerskan Elisabeth Söderström och författaren Lasse Strömstedt.

För några år sedan kom jag för en spottstyver över dryga dussinet av Torsten Ehrenmarks kåserisamlingar på loppis och ägnade ett par sommardagar åt nöjsam sträckläsning av texter som ofta visade sig ha en annan och djupare botten än jag förväntat mig. Särskilt gällde det de memoarkapitel som avslutade varje Årets Ehrenmark från 1970 till 1980 och kom att samlas i Jag minns min blåa cheviot. 

Men utgivningen av den boken 1985 fick Torsten Ehrenmark inte uppleva. Han avled i mars det året på ett sjukhus i London, 65 år gammal.

Kåsören med ”Hustrun”, som ungdomskärleken Birgitta benämndes i otaliga kåserier. De var gifta sedan 1942. När de två sönerna lämnat hemmet tillkom ”den människoätande hunden Gäsper” och barnbarnet ”Hemska Simon” som återkommande figurer i det ehrenmarkska persongalleriet.
Foto: Östra Småland

”De lågpannade individer som kastar glåpord  efter invandrare hör till samhällskloakens lägsta parasiter. Nationalism och religion är de fulaste begrepp jag vet, ty i deras namn begås mänsklighetens gemenaste tarvligheter under  hänvisning till högsta idealism.
Nej, tacka vet jag rotmos och rimmad fläsklägg.”

Torsten Ehrenmark kunde vara djupt allvarlig även i sina kåserier. 
Citatet ovan är hämtat ur Reser västerut (1978).

Det svenska kalaset

Ruben Wagnsson (1891–1978) med godtemplarmärket på kavajslaget. Han var landshövding i Kalmar 1947–1958 och nykterhetsrörelsen IOGT:s högste internationelle ledare 1947–1966.
Foto ur Ingemar Högbergs samling

I sin kåserisamling Lustigt nog... från 1977 berättar Torsten Ehrenmark om en ganska speciell middag 1950. Här följer en liten bit av inledningen:

”Jag var Stockholms-Tidningens utsände, när Arvid Källströms staty av Döderhultarn i sin långrock avtäcktes i hemsocknen 1950. Det var dåvarande landshövdingen i Kalmar, Ruben Wagnsson, som lät täckelset falla.

Efter ceremonin bjöds det på tidig middag i kommunalhuset med landshövdingen som hedersgäst.

Som förrätt serverades två halva hålbrödskakor (mjuka) med pålägg bestående av inlagd sill, leverpastej, prickig korv, rökt skinka och stekt fläsk. Till detta serverades sockerdricka.

Därefter följde köttsoppa med klimp, till vilket man drack sockerdricka.

Huvudrätten bestod av kokt fläskkorv med potatis, som sköljdes ner med sockerdricka.

Som avslutning fick vi maränger och sockerdricka.

Allteftersom måltiden framskred snidade sockerdrickan kommunalgubbsfysionomier som Döderhultarn aldrig kunnat drömma om.

Men Wagnsson var världschef för IOGT, så vad kunde Döderhult göra? Det fanns naturligtvis den klassiska utvägen att låta en servitris komma in och ropa:

– Det är telefon till allihop utom landshövdingen.

Men det hade kanske inte sett riktigt bra ut heller.

Jag är tacksam för att jag fick sitta med till bords vid denna måltid. Jag har aldrig varit på ett svenskare kalas.”

Emmaboda i våra hjärtan

Ola Terje och Torsten Ehrenmark: Emmaboda i våra hjärtan – Porträtt av ett samhälle
(Askild & Kärnekull, 1973)

Torsten Ehrenmark skrev texten till Ola Terjes smått fantastiska fotobok Emmaboda i våra hjärtan, som gavs ut 1973.

Porträtt av ett samhälle är bokens undertitel och den är synnerligen exakt. Här porträtteras de människor som tillsammans utgjorde Emmaboda 1973; de elva anställda på posten, Irma på Pressbyrån, Centerns kommunorganisation, FNL-gruppen osv. 

Terje, som då arbetade som fotograf och informationsansvarig på Emmaboda Glasverk, hade fått sin utbildning i Tyskland och bilderna i boken för direkt tankarna till August Sander (1876–1964) och dennes storverk Menschen des 20. Jahrhunderts. 

Ehrenmarks högklassiga text bildar ett utmärkt komplement till fotografierna.

Ola Terje avled 2017, 81 år gammal.

Se även: Emmaboda i våra hjärtan.


© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 10 juni 2017