När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar

Sten Broman fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han tidigare samma år levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig. Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Sten Broman satt på Teatervallens servering. Han var fast besluten att ta livet av sig. Och han visste precis hur det skulle gå till.

Den 21-årige violinvirtuosen från Lund befann sig sommaren 1923 i Kalmar eftersom han bestämt sig för att bli Sveriges förste akademiske musikhistoriker. Därför var han tvungen att delta i en kurs i harmonilära. En sådan hölls av hans gode vän Birger Anrep-Nordin som var domkyrkoorganist i staden.

Sten Broman hade fått en avancerad utbildning på Musikaliska akademien i Prag tillsammans med några speciellt utvalda begåvade unga musiker från olika länder. 
Där hade han kommit i kontakt med avsevärt modernare tanke- och tongångar än vad som var förhärskande i Sverige.

Men utlandsvistelsen hade satt andra spår också. Han berättar i sina memoarer Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (utgivna 1982) hur han hade ådragit sig en mycket allvarlig könssjukdom. 
Han for till Leipzig där han genomgick en ytterst smärtsam och utdragen behandling av en framstående specialist men annars kunde leva livets glada dagar som valutasvin. 

Den vanvettiga inflationen ruinerade miljoner tyskar men gjorde allting skamligt billigt för den som hade hårdvaluta, till exempel svenska kronor.
Så Broman hyrde lyxbostäder och höll hov tillsammans med skandinaviska kamrater på Leipzigs mest dekadenta nattklubbar. 
Men han drack ingenting annat än mineralvatten. Den kur han genomgick kunde inte bara bli spolierad om han drack sprit – alkohol var bokstavligen livsfarligt för honom.

Birger Anrep-Nordin (1888–1946) blev musiklärare på läroverket i Kalmar 1914 och organist i domkyrkan påföljande år. Han var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkat åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas och imponerade en hel del på Sten Broman.
Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Väl hemkommen till Sverige fick Broman fortsätta den plågsamma behandlingen. 
I Kalmar fann han sig väl tillrätta, även om kursen mest var trist råplugg. En av ljuspunkterna var att spela tillsammans med vännen Birger Anrep-Nordin i en amatörensemble som kallade sig Nattkvartetten. Detta eftersom försteviolinisten Rudolf Porges från Österrike arbetade som musiker på biografen Palladium och inte slutade förrän vid elvatiden på kvällen. Sedan måste han få i sig en matbit innan man kunde börja musicera ungefär vid midnatt.

Sten Broman som demonisk violinist vid tiden för gästspelet i den kalmaritiska Nattkvartetten. Foto ur "Upplevelser av 1900-talet".

Birger Anrep-Nordin spelade cello och en bankkamrer, som älskade rysk musik, skötte om violastämman. 
Ordinarie sekundviolin var gasverksdirektören John Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson, som emellertid gav sig i väg på semester. Broman blev vikarie och herrarna spelade och hade roligt tillsammans de ljusa sommarnätterna. 

En flicka som Broman var tillsammans med innan han reste ut på kontinenten, men som slagit upp förhållandet, ville nu återuppta det. Hon dök upp i Kalmar och Broman var tvungen att berätta hur det låg till med hans sjukdom, som inte visade några tecken på att ge med sig. 
Flickan blev förtvivlad och reste hem till Skåne. 

Och Broman blev också förtvivlad.
Han gick och satte sig på Teatervallens servering. 
”Hela livet var meningslöst. Det var lika bra att göra slut på det. Och det kunde jag ju lätt göra. Det farligaste jag kunde göra var att dricka sprit. Alltså skulle jag göra det så att allting gick raka vägen till Helvetet för mig.”
Med bister beslutsamhet beställde Broman in en enkel matbit, en öl och två supar. Det blev punsch till kaffet också.
”Jag ramlade hem och i säng. Hur lång tid skulle det ta att dö? Jag skulle supa av förtvivlan tills jag var slut.”

Men när han vaknade nästa dag hade symptomen snarast minskat något. 
Så lätt gav sig dock inte den desperate unge mannen. På kvällen söp han till det rejält tillsammans med några vänner. De lyckönskade honom till att ”ha blitt människa igen”:
”Jojo! De visste inte att det här var självmord. Jag hånskrattade.”

Nästa dag kunde den tilltänkte självspillingen inte upptäcka några symptom över huvudtaget.
Läkare konstaterade att sjukdomen verkligen var borta och hela livet tog plötsligt en ny vändning. 

Som avslutning på kursen i harmonilära cyklade alla deltagarna runt hela Öland. Broman hade violinen med sig och han och Anrep-Nordin spelade i kyrkorna de passerade på vägen:
”Hela mitt humör flödade positivt och vi hade mycket roligt.”
Försoning med flickvännen och stor optimism inför framtiden alltså. 

Här slutar Bromans bok men han låter den ändå klinga ut i ett abrupt mollackord:
”Jag hade ingen aning om vilka katastrofer som väntade mig...”
Dessa var det naturligtvis tänkt att läsarna skulle få ta del av i nästa del av memoarerna. 
Men de blev aldrig skrivna. Sten Broman avled 1983.

Snobbigt välklädd, arrogant, specialist på seriös konstmusik och landets dragspelshatare nummer ett – ändå lyckades Sten Broman med konststycket att nära på bli folkkär. Den glödande entusiasm och intensitet han ledde TV:s musikfrågetävlingar med på 60- och 70-talet gick rakt igenom TV-rutan. 

Välsignad i fabrikörens namn

Utan en sekunds tvekan satte Sten Broman alltid sig själv i centrum.
– Det finns tre jävlar som man borde sparka i röven: Shakespeare, Wagner och Gud! Gud är bara en jävla fabrikant som har satt igång hela skiten och sen ger fan i den!
Så uttalade Broman sig med sedvanlig tvärsäkerhet vid en sammankomst hemma hos Sydsvenskans kulturchef Harald Schiller på 50-talet. 

Bland gästerna befann sig också poeten Gunnar Ekelöf och förläggaren Daniel Hjorth, som ger några glimtar från tillställningen i sin essäsamling Mixture (Natur och Kultur 2011). 
Gunnar Ekelöf föll på knä och kröp med knäppta händer fram mot Broman, medan han mumlande bönföll: ”Välsigna mig! Välsigna mig!”
Broman lade handen på Ekelöfs skult och mässade: ”I Fabrikörens namn välsignar jag dig!”
Salig kröp Ekelöf tillbaka.

Gav museet en egen profil

Konsten att vara chef. Erik Bromans hängivna arbete präglade Kalmar Konstmuseum i mer än tre decennier. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Erik Broman, son till Sten, var från 1966 till 1999 en entusiastisk och idérik chef för Konstmuseet i Kalmar.

Trots att han ofta kom i konflikt med styrelsen, lyckades han ändå genomföra många projekt. Under Erik Bromans tid blev museets verksamhet en angelägenhet för hela länet. 1978 tog han initiativet till Arkiv för Svensk Formgivning, i dag känt som Designarkivet.
Erik Broman är född 1934 i Sten Bromans äktenskap med den danska dansösen Esther Rung (1909–2008). 
Efter tiden i Kalmar bor han i Helsingborg och har fortsatt vara i full verksamhet som föreläsare och kritiker.

Texterna om Sten Broman publicerades första gången i Östra Småland den 10 november 2011.

© Klas Palmqvist