Boxaren Beppes memoarer

Förlaget Modernista samlade Beppe Wolgers tre memoardelar från 70- och 80-talet i nummerordning i en volym som trycktes 2003 och som alldeles nyligen kommit i pocketutgåva. 

När den mångsidigt begåvade underhållaren Beppe Wolgers skulle skriva ner sina minnen började han 1972 med del 3, fortsatte med del 2 tretton år senare och avslutade med del 5 1986, samma år som han gick bort. Del 1 och 4 sågs aldrig till.

I del 3 berättar Beppe om hur han 1946 – samma år som han fyllde 18 – började på konstnären Otte Skölds målarskola. Där fanns även en 16-årig amerikansk elev som han blev god vän med och Beppe sammanfattar sin tid på målarskolan med att han framför allt lärde sig två saker: att tala amerikanska och att läsa The New Yorker.

Måleriet gick det väl så där med. Beppe hade bestämt sig för att bli landskapsmålare i naivistisk stil ”för naivister behövde inte kunna teckna”.
Två gånger i veckan kom Otte Sköld och tittade till sina 30 elever. Beppe berättar om hur läraren vid ett av besöken levererade en av de mer dräpande recensionerna i konsthistorien:

Otte Sköld kom och tittade och pratade och instinktivt gjorde jag mig ärende ut till toaletten när turen var kommen till mig.
Men så tyckte jag att jag gjort en ganska bra sak, ett stilleben, det var två apelsiner, en banan, en emaljmugg på en blå duk och jag hade chansat att jobba lite med palettkniven, det hade jag sett att bland annat X:et gjorde ibland.
Otte, och hela klassen, kom fram till mig. Det var nästan första gången han såg på mig. Jag hade mitt stilleben på staffliet. Han tittade på det en stund. Sedan tittade han på mig. Otte var lite kortare än jag. Han tittade på målningen igen. Sedan såg han snett uppåt på mig och sade:
– Jag tycker Wolgers ska bli boxare.

Beppe fortsätter med att berätta att han faktiskt långsamt ändå lärde sig att tycka om Sköld:

Han ville mig någonting. Han menade allvar. Han skulle vara min lärare och han var ärlig. Han hade bara sagt till mig att jag inte var ärlig. Det ska man tåla.

Konstnären hade själv boxats, visade det sig. 

Beppe tänkte sluta men stannade ändå kvar i skolan. Han försökte sig på croquis men tyckte att han hade misslyckats. De sämsta teckningarna lade han under målarskrinet och överst några han tyckte var ganska bra. Sköld tittade på dem och konstaterade att det var snitsigt men att ”du är för snabb – du har för bråttom...”.
Så upptäckte han bladen Beppe försökt gömma undan:

– Ge mej dom där är du snäll.
Jävlar, tänkte jag, och gav honom dem och han granskade mina sämsta teckningar.
Han lyste upp och det här glömmer jag aldrig:
– Det här är bra. Här har du jobbat – du har slitit – du har suddat, ändrat, du har sett när du har gjort fel – framför allt har du sett, du har studerat, du har observerat. Dom här som du gömt för mej, som du skäms över, är dom bästa du har gjort.
Sedan gick han till nästa elev.

Resten av kapitlet är en hyllning till den gode läraren Sköld och utmynnar i denna vackra passage:

Otte Sköld lärde mig inte så mycket om att måla. Han lärde mig om människor, och hur det kan kännas när man inte är alltför osäker och rädd.
Mer än så minns jag inte – men det räcker.

Texten publicerad första gången i Östra Småland i februari 2010.

© Klas Palmqvist