Hundraåringen och världens bästa bok

Jan Olof Olsson, signaturen Jolo (1920–1974), skulle fyllt 100 år den 30 mars. Foto ur Östra Smålands arkiv

Den 30 mars är det 100 år sedan Jolo föddes. Han är en av de journalister och författare jag håller allra högst, suverän i sin raffinerade enkelhet, oavsett om han går på bandy i Nässjö, intervjuar Igor Stravinskij eller berättar första världskrigets historia.

”Världens bästa bok – jag lovar, fast jag skojar lite”. Så skrev Jolo om Joseph Roths roman Radetzkymarschen.
Skojade desto mer, fast inte i en lika positiv bemärkelse, gjorde bokens författare, Joseph Roth  (1894–1939).

Mitt eget exemplar av ”världens bästa bok” – Joseph Roths Radetzkymarschen – är en enkel Delfinpocket från 1966 i översättning av Hugo Hultenberg. Den första svenska utgåvan av boken kom 1933, den senaste i fjol (Lind & Co).

Daniel Hjorth berättar i sin fina essäsamling Bifigurer och några andra om germanistikprofessorn David Bronsen från St Louis, som på 50-talet blev djupt intresserad av Roths författarskap. Det fanns då inget skrivet om Roth utan Bronsen tog kontakt med folk som känt honom. Efter 20 intervjuer trodde professorn att han visste allt om Roth. Efter 30 började han bli tveksam. Efter 50 var han förtvivlad. Till slut hade han gjort 160...

Den smått underbara essäsamlingen Bifigurer och några andra av Daniel Hjorth, utgiven av Atlantis 1980. Inte särskilt svår att uppbringa antikvariskt för ungefär 50–100 kronor. Fast just det här exemplaret vill jag minnas att jag köpte på rea 1985 i Dillbergs Bokhandel i Kalmar.

Roth hade nämligen gett väldigt många av sina bekanta intrycket att just denne var hans närmaste vän. Men det han sa till en person, berättade han på ett helt annat sätt för en annan. Man kan säga att han oavbrutet omgestaltade sitt liv – liksom han kom att bryta med sin mogna ungdoms vänsterradikalism för att i stället gå in i en alltför tidig ålderdoms konservativa förvillelser.
Man kan naturligtvis också kalla honom för mytoman.
Han var dessutom kvalificerad alkoholist och söp slutligen ihjäl sig i Paris 1939, ett par månader före krigsutbrottet.

Joseph Roth växte upp som faderlös judepojke i den galiziska staden Brody, i dag belägen i västra Ukraina, men då tillhörande Österrike. På 20-talet hade han avancerat till det tyska språkområdets högst betalde journalist; i Berlin, en stad som han tyckte oerhört illa om, och i Paris, som han var desto mer förtjust i. Någon reporter var han inte, hans rätta uttrycksform var feuilletonen, denna den tyskspråkiga journalistikens specialitet, som kan handla om ungefär vad som helst, men som måste vara resonerande och åtminstone hyfsat kvick.

Anders Björnssons Svindleriets ädla konst – En idébiografi över Joseph Roth, utgiven av Dialogos 2014, går fortfarande att få tag i.

Roth gjorde sig alltså ett namn även som författare, men – trots Jolos förtjusning i Radetzkymarschen – är det lätt att instämma med Anders Björnsson när han utnämner Roth till ”mellanformens mästare”. Björnsson gav 2012 ut en volym med Roths novellistik, Kejsarbysten och andra noveller (Atlantis bokförlag, slutsåld och svår att hitta antikvariskt), och två år senare Svindleriets ädla konst med undertiteln En idébiografi över Joseph Roth. Där bibringas läsaren bland mycket annat insikten att även om Roth ljög om sig själv kunde han vara desto sannare när han skrev om annat.

Och han var och förblev österrikare; det gamla Österrike, som för Roth inte så mycket var ett geografiskt territorium, som en idé, ett sätt att leva. Sorgesången över denna livshållning är Radetzkymarschen, som Jolo, tristessens främste finsmakare, tyckte så mycket om. Just för att berättelsens ”magnifika ledsnad” ingav honom en så oförfalskad läsglädje.


Bearbetad och utökad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 november 2014

© Klas Palmqvist

PS: En annan utmärkt bok där Joseph Roth figurerar är Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Volker Weidermann. Gavs ut på svenska 2018, kom som pocketbok i fjol.