![]() |
Jan Olof Olsson, signaturen Jolo (1920–1974), skulle fyllt 100 år den 30 mars 2020. Foto ur Östra Smålands arkiv |
Jan Olof Olsson, mer känd som Jolo, är en av de journalister och författare jag håller allra högst, suverän i sin raffinerade enkelhet, oavsett om han går på bandy i Nässjö, intervjuar Igor Stravinskij eller berättar första världskrigets historia.
Skojade desto mer, fast inte i en lika positiv bemärkelse, gjorde bokens författare, Joseph Roth (1894–1939).
Daniel Hjorth berättar i sin fina essäsamling Bifigurer och några andra om germanistikprofessorn David Bronsen från St Louis, som på 50-talet blev djupt intresserad av Roths författarskap. Det fanns då inget skrivet om Roth utan Bronsen tog kontakt med folk som känt honom. Efter 20 intervjuer trodde professorn att han visste allt om Roth. Efter 30 började han bli tveksam. Efter 50 var han förtvivlad. Till slut hade han gjort 160...
Man kan naturligtvis också kalla honom för mytoman.
Han var dessutom kvalificerad alkoholist och söp slutligen ihjäl sig i Paris 1939, ett par månader före krigsutbrottet.
Joseph Roth växte upp som faderlös judepojke i den galiziska staden Brody, i dag belägen i västra Ukraina, men då tillhörande Österrike. På 20-talet hade han avancerat till det tyska språkområdets högst betalde journalist; i Berlin, en stad som han tyckte oerhört illa om, och i Paris, som han var desto mer förtjust i. Någon reporter var han inte, hans rätta uttrycksform var feuilletonen, denna den tyskspråkiga journalistikens specialitet, som kan handla om ungefär vad som helst, men som måste vara resonerande och åtminstone hyfsat kvick (och som alltså inte har ett skvatt att göra med vad vi i Sverige benämner följetong).
![]() |
Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst – En idébiografi över Joseph Roth (Dialogos, 2014) |
Roth gjorde sig alltså ett namn även som författare, men – trots Jolos förtjusning i Radetzkymarschen – är det lätt att instämma med Anders Björnsson när han utnämner Roth till ”mellanformens mästare”. Björnsson gav 2012 ut en volym med Roths novellistik, Kejsarbysten och andra noveller, och två år senare Svindleriets ädla konst med undertiteln En idébiografi över Joseph Roth. Där bibringas läsaren bland mycket annat insikten att även om Roth ljög om sig själv kunde han vara desto sannare när han skrev om annat.
Och han var och förblev österrikare; det gamla Österrike, som för Roth inte så mycket var ett geografiskt territorium, som en idé, ett sätt att leva. Sorgesången över denna livshållning är Radetzkymarschen, som Jolo, tristessens främste finsmakare, tyckte så mycket om. Just för att berättelsens ”magnifika ledsnad” ingav honom en så oförfalskad läsglädje.
© Klas Palmqvist
Bearbetad och utökad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 20 november 2014
PS: En annan utmärkt bok där Joseph Roth figurerar är Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll av Volker Weidermann. Gavs ut på svenska 2018 ab Lind & Co, kom som pocketbok året därpå. Översättningen är gjord av Per Lennart Månsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar