När Vilhelm Moberg skulle slå ihjäl Dramatenchefen, köpte lingon i Växjö och pinkade på Stockholms Central

Författaren Vilhelm Moberg (1898–1973) var arg, snäll och folkkär.

Foto ur Östra Smålands arkiv

Erland Josephson ärvde ett problem av sin företrädare Ingmar Bergman när han blev chef för Dramaten 1966. Teatern hade köpt in Vilhelm Mobergs Kvinnas man – som inte ska förväxlas med romanen Mans kvinna från 1933 – men Bergman meddelade att pjäsen inte skulle spelas. Moberg blev förstås tvärförbannad. 

Då föreslog Bergman att författaren i stället skulle dramatisera sin roman Din stund på jorden. 
”Moberg blev förtjust, skred till verket, levererade ett underbart manus”, berättar Erland Josephson i Sanningslekar från 1990, en av de där kloka och underhållande minnesböckerna han skrivit om sitt långa liv som skådespelare och författare (se även blogginlägget Kalmaritiskan – där språket föds).

Men så drog sig Moberg till minnes Kvinnas man. Hur skulle det bli med den? 
Josephson skrev till författaren svarade att den inte var inplanerad. Moberg gav sig inte och till slut telegraferade Josephson till Schweiz, där Moberg befann sig, att Dramaten absolut inte skulle sätta upp pjäsen.

Några dagar senare dök plötsligt en rasande Moberg upp i teaterchefens rum: 

”Han hade mitt telegram i näven och viftade hotfullt med det under näsan på mig. Vad i helvete var detta! Vilhelm Moberg refuserad av Dramaten och utan motivering! Hur i helvete trodde jag att han, Dramatikerförbundet, Sveriges Författarförbund, samtiden och eftervärlden kunde godta en sån nonchalant lymmelaktighet! Motivering, skrek han. Dramaten och Dramatenchefen var skyldiga honom och Historien en motivering!

Jag hade sjunkit ihop ihop i min stol. Han stod där lutad över mig, han gungade, han svängde med armarna, jag trodde han skulle slå ihjäl mig. Jag var dörädd.

– Jag tycker ju pjäsen är så djävla dålig, viskade jag.

Allting i rummet stannade upp, Moberg och tiden stod plötsligt stilla. Han tittade på mig. Jaha, sa han med ens mycket stillsam, det är ju ett skäl. Det är en godtagbar motivering. Han tryckte min hand, såg vänligt och hövligt på mig. Tack skall du ha, sa han.” 

Jan Olof Olsson (1920–1974), signaturen Jolo i DN, har berättat om andra slags möten med ”storstarken med folkviseögonen”, som Nils Ferlin kallade den kraftfulle men samtidigt så sårbart känslige smålänningen. Skildringen finns med i samlingsvolymen Människor från 1993 och det hela utspelas en sensommardag 1968 på torget i Växjö. 

”Där gick en ung mamma och handlade. Hon sköt en sittvagn med ett litet barn, kanske ett och ett halvt år. Hon köpte och stoppade i kassar och var fullt upptagen av hushåll. Så fick hon se författaren mellan stånden. Då tittade hon länge på honom, och så – detta är dagsens sanning – lyfte hon upp sitt barn ur sittvagnen och sade högt och klart:

– Du ska se Vilhelm Moberg!

Moberg blev lika rörd som besvärad. Han köpte en påse lingon från närmaste stånd och räckte den fram till barnet och sade:

– Du ska få krösen av mig.

Barnet kan aldrig minnas att det såg Vilhelm Moberg en gång, ej heller kunde det vid tillfället med sin lilla mage tillgodogöra sig krösen. Det var bara en söt liten stund på jorden.”

Jolo tog tillfället i akt och pressade Moberg om han var medveten om hur oerhört folkkär han var. 

Författaren förmåddes att berätta följande:

”Han hade före en resa gått in på Centralstationens toalett. Bredvid honom hade stått en ostadig man som doftade brännvin och som under förrättningen sneglat upp mot honom från sidan och till sist frågat:

– Är det du som skrivit Din stund på jorden?

– Ja.

Mannen hade då dragit fram en halvliter ur innerfickan och sagt:

– Då ska du få en jävel.”

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 1 februari 2010

LÄNKAR

Klas Palmqvist: Barnhuspojken som blev legendarisk redaktör på Östra Småland
Klas Palmqvist: Kalmaritiskan – där språket föds