 |
| Peter Handke 1983. Foto: Wikimedia Commons |
I ett som alltid inspirerande samtal häromveckan med min gamle arbetskamrat på Östra Småland, ledarskribenten, sportreportern, kåsören och lokalredaktören mm Joakim Carlsson, råkade vi komma in på nobelpristagaren Peter Handke.
Jag läste flera av hans böcker på 70- och 80-talet och hade inga oöverstigliga svårigheter att hålla min eufori inom rimliga gränser. Definitivt tröttnade jag på karln efter att vintern 1984–85 ha läst Barnberättelse, översättningen av hans Kindergeschichte från 1981.
På 80-talet recenserade jag hundratals böcker. De flesta har jag glömt, såväl böckerna som recensionerna, men samtalet med Joakim fick mig att komma ihåg både att jag skrev om Handke den gången och faktiskt ungefär vad.
Så jag plockade fram det gamla klippet för att kolla om jag mindes något sånär rätt. Det gjorde jag, även om jag också måste konstatera att jag skriver nästan lika jävla högtravande som jag kritiserar Handke för att göra.
Eftersom jag ändå råkar ha texten till hands kan jag lika gärna slänga ut den här i min egen digitala slasktratt, även om mina förnumstiga funderingar från för längesen är av ytterst begränsat intresse. Men recensionen är i alla fall ärlig, om än ansträngt ambitiös. Här följer den:
Peter Handke: Barnberättelse Översättning: Margaretha Holmqvist
(Bonniers)
Den österrikiske författaren Peter Handke är sedan några år sysselsatt med en fyrdelad svit, som inleddes med Långsam hemkomst och fortsattes med Vägen till Sainte-Victoire. Nu har också den tredje delen, Barnberättelse, översatts till svenska. Handkes svit har karakteriserats som ”en hemkomst i tillvaron”.
När jag anmälde den förra i boken i sviten (Östra Småland den 10 november 1982) uttryckte jag mina farhågor för att Handke skulle komma att ”hamna i en politiskt, socialt och mänskligt ofruktbar och därmed ofarlig och desarmerad esteticism som inte tar egentligt ansvar för någonting”.
Barnberättelse både bekräftar och i någon mån dementerar dessa farhågor. Den handlar om en frånskild förälders, kallad ”den vuxne”, liv tillsammans med sin dotter, ”barnet”. De båda flyttar runt i olika länder, lever tillsammans, i kollektiv och till slut åtskilda. Den vuxne tar fullt ansvar för barnet och drömmer om ett liv ”i ordlös gemenskap” med det det; väljer faktiskt barnet som ”sin verklighet”.
Detta renderar den vuxne kritik från dem han kallar ”realitetsrumlarna”. med bitande sarkasmer bemöter han deras tomma och bedrägliga fraser om nödvändigheten av olika slags engagemang i världen.
Den viktigaste frågan – om vad barnet kan ha för glädje av att agera förlossare åt sin far – ställs dock aldrig i klartext. Man erinras om Simone de Beauvoirs kritik av André Bretons ”feminism”: hon säger att Breton gör kvinnan till ett instrument för mannens frälsning, utan något större intresse för vad mannen kan ge henne tillbaka.
För övrigt karakteriserade surrealisthövdingen Breton sin ideala kvinnotyp som ”la femme-enfant”, kvinnobarnet. Hon äger den för mannen gåtfulla, intuitiva omedelbarheten, hon är nyckfull och i besittning av en magisk närhet till naturens krafter: ”I henne och bara i henne tycks mig finnas, i ett tillstånd av absolut genomskinlighet, det andra perspektivets prisma som man envist vägrar att räkna med, eftersom det lyder helt andra lagar, och vars spridning den manliga despotismen till varje pris vill förhindra”, skriver Breton.
I Handkes beskrivning av den vuxnes syn på barnet i Barnberättelse, tycker jag mig finna klarar paralleller till detta, som jag ser det inte helt och hållet odiskutabla betraktelsesätt.
Jämfört med den invecklade prosan i de båda närmast föregående böckerna skriver Handke nu mycket enklare, dock lika torrt, precist och anspråksfullt som tidigare. Men det är en utstuderat konstlös stil Handke begagnar, abstrakt och avståndsskapande – ibland helt enkelt urtråkig och livlös.
Men kanske finner författaren denna distanserade stil nödvändig som ett medel att kunna berätta om den desillusionens väg mot en hemhörighet i tillvaron han bestämt sig för att vandra.
För även om huvudpersonens förhoppningar om enhet med barnet raseras gång på gång försöker han se det fruktbara i desillusioneringen. Handkes hjälte har medvetet ” valt bort historien”, som det så högtravande uttrycks, och håller envist fast vid barnet som sin verklighet.
Det sätt han gör det på tycks mig besanna mina farhågor om vad Handkes hemkomst kommer att innebära.
Texten publicerades i Östra Småland den 29 januari 1985
© Klas Palmqvist
PS 2020: Har för mig att jag försökte läsa fjärde delen i sviten också, men gav upp. Tror att jag bar iväg böckerna till Brage Olofssons antikvariat, de står i alla fall inte kvar i min bokhylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar