Greve Hamilton – helt rökt

Tobaksgreven Gilbert Hamilton (1869–1947), en magnifikt tjockskallig representant för den stora, dumma stilen. Och inte blev han klokare med åren, tvärtom.

I sin essäsamling Generaler och likställda från 1970 slår Jan Olof Olsson – signaturen Jolo alltså – fast att det finns böcker som hör till de dummaste människan kan läsa men som ändå är djupt underhållande.

Greve Gilbert Hamilton är inte bara upphovsman till Sveriges vanligaste piptobak. Han är också författaren till boken I fält, en demonstration av fullkomlig militär tjockskallighet, utbredd över 400 sidor, utgiven 1919. 
Jolo konstaterar att boken är en pärla i denna ytterst speciella genre. Den handlar om överste Hamiltons deltagande som frivillig på – självfallet – tysk sida i det första världskriget: 

”Han skålar för kejsare och kungar på deras högtidsdagar, tillbringar alla permissioner hos änkehertiginnan av Schleswig-Holstein och ger från sin krigstjänst små diskreta personuppgifter: ’Stabschefen överste von Dommes levde i ett mycket lyckligt äktenskap med sin hustru, född grevinna X’.
Efter ett hundratal sidor vinner emellertid överste Hamilton ett sakta medhåll också hos den mest motspänstige läsare. 
Han har en utomordentlig fördragsamhet med alla olyckor han råkar in i, en föredömlig fattning i de mest omöjliga situationer: att ramla ned i en gödselbrunn på ett lantbruk i Volynien, att sprängas ur sängen av en förlupen granat, att under flerårig förläggning i träskterrängen i töckenlandet mellan Polen och Ryssland varje år anordna Hubertusjakt, med lojalt telegram till Stockholms fältrittklubb och under full livsfara, att varje jul få en flaska Ödåkra till förläggningen i kärret, att råka ta kvarter i en stor säng i en bondgård, i Podolien för omväxlings skull, och bli utkastad därför att den är reserverad för brudpar, att vårda en fläcktyfus till häst en vecka i sadeln, utan klädbyte och i 25 graders köld; och att aldrig under några omständigheter röra en min.
Det är dumt och oemotståndligt.”

Hamilton blev inte precis mindre korkad med åren. Adolf Hitler ska till den obotfärdige gamle knektens förtjusning ha utnämnt honom till hedersgeneral i Wehrmacht någon vecka före anfallet mot Polen 1939, den ende utlänning som vederfors en sådan hedersbetygelse. I december 1940 beklagade sig greven i tysk press över att han var för gammal för fronttjänst...

Jolo – alias Jan Olof Olsson (1920–1974), journalist med osvikligt väderkorn för stilistiska haverier, var själv en av de finaste skribenterna i den svenska pressens historia.

Jolo hävdar att den här genren är dåligt företrädd på svenska. Visst, det finns gott om dumma böcker av svenska författare, men inte på just detta speciella sätt. 
Han nämner kammarherre Magnus Lagerbergs Stormän jag mött som bara utkom med del 1 (1915), men den har jag inte vågat mig på efter Jolos beskrivning av kammarherrens besvärliga besök hos prinsregenten Luitpold av Bayern då han icke kunde sitta ned eller böja benen till följd av en reva i byxorna...
Sven Hedin får också beröm för sin förmåga att träffa den stora lyckliga, dumma stilen: ”... inför en fyndig replik eller lustig anekdot skrattar kejsar Wilhelm II så hjärtligt att till och med axlarna komma i rörelse” osv.

Journalisten Paul Meijer-Granqvist (1867–1940) skrev under en mängd pseudonymer, bland annat Lazarus von Rothschild. Han ansågs på sin tid vara "Skandinaviens störste nidskrivare". Bilden är tagen 1907 och hämtad ur Stockholmspolisens signalementsfotografier, varav ett stort antal från åren 1869–1920 publicerats av Stockholms Stadsarkiv.

Utan hjälp från Jolo har jag hittat ett par exempel till som åtminstone på sätt och vis tangerar denna speciella litteraturart. Pseudonymen Lazarus von Rothschilds Svenska grevar och baroner – blad ur ett antal adliga familjekrönikor som kom ut i tre delar 1931–1933 är en favorit. Än så länge har jag bara orkat med del 1 som jag köpte på loppis för den hisnande summan av två kronor för ganska många år sedan. Att mitt exemplar av denna fascinerande stockkonservativa och kompakt ointressanta skvallerkrönika har den första ägarinnans adelsvapen och namn i guldsnitt på pärmen – ”Anna Ankarcrona”, står det – tycker jag på något sätt fullbordar verket.

Det praktfullaste exemplet med lokalt kalmaritisk betoning torde nog vara Ur minnenas sekretär i två omfångsrika delar av Waldemar Swahn. Men den ska jag kanske försöka återkomma till en annan gång.

Texten publicerades i Östra Småland 2010, här i bearbetad version.

© Klas Palmqvist