Fredriksskans – galgbacke, tobaksplantage, idrottsplats och bostadsområde

Den här vyn över Fredriksskans idrottsplats – som officiellt inte kom att heta så förrän 1943 – bör ha fotograferats cirka 1930. Gymnasten byggdes ursprungligen som tennishall, 1928. De små skjulen till höger är omklädningsrummen.

Avrättningsplats, tobaksodling, sjöbotten och – framför allt – i bortåt ett sekel självklart centrum för Kalmars idrott. Fredriksskansområdet har en brokig bakgrund, och genomgår just nu sin största omvandling sedan större delen av det upphörde att vara öppet vatten.

I slutet av 1800-talet var tanken att Malmfjärden skulle fyllas igen helt och hållet, och den nya gatan Esplanaden skulle fortsätta ända till Ängö. Så blev det tack och lov inte. Vattenblänket mitt i stan fick vara kvar, även om Malmfjärden hann krympa rejält innan man lugnade ner sig med utfyllnaderna. 

Det röda området visar hur mycket av Fredriksskansområdet som består av utfyllnad.

Det var idrotten som tog de nya ”landvinningarna” i besittning. Först på Kvarnholmen, där en skäligen enkel idrottsplats inrättades strax efter sekelskiftet 1900 i öns nordöstra hörn, mellan Fiskaregatan och den än så länge bara påtänkta Södra Kanalgatan, sedan på vad som kallades Fredriksskansområdet. Både Stagneliusskolan, som stod klar 1933, och det område av idrottsplatsen, som när detta skrivs är byggarbetsplats, har byggts på gammal sjöbotten, utfylld med sopor och muddermassor. Det gäller även Rävspelet.

Men inte Fredriksskans A-plan. Den ligger på en naturlig udde som länge kallades för Galgenabben eller Galgudden. Orsaken var förstås att stans avrättningsplats – det har funnits flera under århundradenas lopp – länge var belägen här i närheten. Den låg nära den dåtida stranden och på 1650 års karta ser det ut som den bestod av tre pelare, ställda i triangel.

Det är svårt att föreställa sig i dag, men här någonstans i det fridfulla kvarteret Löjan, där S:ta Gertruds gata mynnar i Erik Dahlbergs väg, fanns länge stans galgbacke.
Foto: Klas Palmqvist

Per Jarlbo berättar i sin bok Kalmars gatunamn (2007) om hur det i stadens räkenskaper för den 29 juli 1651 redovisas en utgift till ”skarprättaren för att han nedhögg [en] missdådares kropp, då galgen skulle bortrivas för den nya malmen”.

Det här skedde i samband med att Kalmar flyttades från Gamla stan vid slottet till Kvarnholmen. Då byggde man hus även på Malmen och man kan väl förmoda att de nya invånarna skulle få slippa bo alltför nära galgbacken.

Alltså flyttades avrättningsplatsen till området där Gröndalsvägen går fram sedan 1972, mellan Hantverkaregatan och Tolvmannagatan, där det också byggts bostäder ganska nyligen.

På 1700-talet var Galgenabben delvis förvandlad till åkermark, bland annat för tobaksodling. Då byggdes också en skans på den ö i Malmfjärden som ska ha hetat Kärringalåret, men nu uppkallades efter kung Fredrik I och fick namnet Fredriksskans. Kärringalåret används i dag för att beteckna den udde som ligger öster om Rävspelet. Överhuvudtaget är namnskicket vid Malmfjärden originellt och mustigt. Här finns ju också ön Gröne Man, för att nu inte tala om Fittekläppen, den holme på vilken Fredriksskansbron vilar. Ibland benämns den lilla ön helt enkelt enbart med det vanligaste ordet för den allra mest kvinnliga delen av den mänskliga anatomin.

På Anders Follings karta från 1761 ser man hur Galgenabben odlats upp. Här växte bland annat tobaksplantor, århundradets stora kommersiella gröda.

Redan i slutet av 1700-talet, ungefär lagom till alla befästningar runt den nya staden på Kvarnholmen äntligen stod klara, var Kalmars militära betydelse totalt överspelad. Befästningarna utdömdes definitivt 1822 och garnisonen hade dragits in redan 30 år tidigare. Vallarna bröts upp, sopor och muddermassor började så smått fylla ut fjärden utanför Malmen och den första Malmbron byggdes, en enkel gångbro som var avsevärt längre än bron av i dag. 1854 tillkom Tullbron som ersatte den gamla infartsleden till Västerport. Den första Malmbron ersattes 1870 av en körbro i trä, som fanns kvar till 1925 då den nuvarande bron byggdes. 

På Gustaf Liunggrens karta från 1854 finns Fredriksskans fortfarande markerad i Malmfjärden.

Utfyllnaderna hade under tiden fortsatt och den sydvästra delen av fjärden klämdes ihop till Fredriksskanskanalen. Även Fredriksskansbron är från 1925, och först efter dess tillkomst började hus byggas vid Fredriksskansgatan, stans nya paradinfart. Då hade befästningen på den forna holmen Kärringalåret försvunnit i utfyllnaderna för länge sedan.

Utsnitt från 1906 års stadsplan där hela det som skulle bli idrottsplatsens område är markerat som parkmark, så när som på ett tiotal villatomter i nordvästra hörnet.

Den nya stadsplanen, fastställd 1906, visade villabebyggelse på en del av det som kom att bli idrottsplats och i övrigt parkmark. Det senare kom bara att genomföras på den del av utfyllnaden som ligger närmast Kvarnholmen, det så kallade Rävspelet. Benämningen kom sig av att träden 1923 planterades på snörräta rader med exakt lika avstånd från varandra och mest såg ut som pinnar i rävspel. Visionen var att trädkronorna med tiden skulle bilda ett grönt tak.

1906 firade man ”Barnens dag” i dagarna tre i Kalmar. Sista dagen, söndagen den 27 maj, hölls stora idrottstävlingar efter olympiskt föredöme på idrottsplatsen på Kvarnholmen. Det hade gått tio år sedan de första moderna spelen i Aten 1896 och 1906 var det dags för jubileumstävlingar i samma stad.
Foto: Emil Blomberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Idrottsplatsen en liten bit längre norrut på den före detta Galgenabben, som under mellantiden kommit att kallas Kraners hägne, var då ett faktum sedan 1919. 

Det här är den äldsta kända bilden från en fotbollsmatch i Kalmar. Året är 1907 och Kalmar FF:s föregångare IFK Kalmar gör upp med IF Örnen, en av Kalmar AIK:s ursprungsföreningar, på Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen. Bortom Malmfjärden kan man skymta epidemisjukhuset på Lindö.
Foto ur Pelle Fribergs samling

Den hade alltså sin föregångare i den mycket primitiva idrottsplatsen på utfyllnaden på nordöstra Kvarnholmen, en belägenhet som inte precis var idealisk. Ett av de största bekymren utgjordes av Ängöborna som av gammal vana tog sig till och från Kvarnholmen genom att gena snett över den tuviga, ojämna fotbollsplanen, oavsett om där pågick match eller inte. Dessutom var det i princip omöjligt att spärra av området för att kunna ta upp entréavgift av åskådarna. Publikintäkterna var snudd på obefintliga även sedan stadens myndigheter 1915 investerat 600 kronor i förbättringar. 

Det kombinerade ”omklädningsrummet” och förrådsskjulet på Gamla idrottsplatsen på Kvarnholmen utgjordes av en uttjänt manskapsbod som skänkts av den idrottsintresserade byggmästaren Jean Johansson. Vad som inte syns på bilden är stenarna som lagts på taket för att det inte skulle blåsa bort.
Bilden hämtad ur boken ”90 år med Kalmar AIK” där det felaktigt påstås att skjulet stod på Fredriksskans

En ny idrottsplats var alltså nödvändig. Men var skulle den ligga?

Idrottarna själva förespråkade först Kalmarsundsparken, där det redan fanns en liten ännu mer primitiv idrottsplats än den på ”Muddern” på Kvarnholmen. Stans styrande menade att platsen låg alldeles för nära Södra kyrkogården. Även ett förslag att förlägga den nya idrottsplatsen till kvarteret Resedan, söder om Margaretaplan, avslogs. Kvar stod huvudalternativen Tallhagen, där Gröndals IP långt senare kom att anläggas, och Fredriksskansområdet.

Den 29 oktober 1917 skulle stadsfullmäktige äntligen fatta beslut. Fredriksskansalternativet var kostnadsberäknat till 16.000 kronor – ungefär en halv miljon i dagens penningvärde – medan en idrottsplats i Tallhagen skulle gå på 18.250 kronor.

Debatten blev lång och bland högerns representanter skiftade åsikterna rejält. Till exempel var bankdirektör Emil Schedin av den bestämda åsikten att idrottsplatsen borde ligga i Tallhagen. Där fanns skydd för vinden på ett helt annat sätt än vid Fredriksskans. Han fick medhåll av fullmäktiges ordförande, ångkvarnsdirektören John Jeansson. Men kamrer Bergh, fullmäktigeveteran invald redan 1881 och även han högerman, menade att det där ”med vindarna vore väl ingen fara för gossar, som är uppfödda i en sjöstad”.

Regementspastorn och högerriksdagsmannen Valerius Olsson, vars son Erik spelade fotboll i IF Gothia och senare blev känd som KFF:s mest entusiastiske supporter. Pappa pastorn kom däremot att spela en allt annat än förtroendegivande roll som högste ansvarig för Norrgård vid tiden för den mest skakande skandalen i Kalmars historia.
Teckning av Ivan Hoflund ur ”Kalmariter och andra med meriter” (1924)

Partibrodern, regementspastor Valerius Olsson, var av samma åsikt och menade enligt referatet i tidningen Kalmar att det en varm sommardag var behagligare att idrotta ”på en öppen fläktig plats än i Tallhagen, där det då är ohyggligt kvavt”. Möjligen kan man tänka sig att pastorns syn på saken påverkats av hans son Erik, vänsterytter i IF Gothia, föreningen som med tiden skulle bli Kalmar FF.

Många socialdemokrater – men långtifrån alla – såg vid den här tiden fortfarande på idrotten som något som stal tid och energi från den politiska och fackliga kampen. Typografen Stenros – som 1915 blivit partiets förste fullmäktigeledamot i Kalmar – yrkade också avslag till hela projektet med motiveringen att det säkert skulle bli mycket dyrare än vad som beräknats. Något han för övrigt kom att få alldeles rätt i.

Fredriksskansförslaget vann till slut en klar seger med 22 röster mot sex.

Ännu längre och hårdare blev debatten om ifall det skulle vara tillåtet att bygga dansbana i anslutning till idrottsplatsen. Högermannen Schedin antydde att dans var osedligt, men fick mothugg av partikamraten häradsskrivare K G Johansson som menade att dans minsann var ”ett uråldrigt folknöje här i Sverige”, den var som ett slags rytmisk gymnastik, besläktad med idrotten”. Dessutom tyckte häradsskrivaren att det redan fanns ”mer än nog med restriktioner nu för tiden”. 

Järnvägsdirektören, majoren och högerpolitikern Viktor Ståhle satte upp flera idrottspriser och var den som fick fart på frågan om en ny idrottsplats i stan.
Teckning av Ivan Hoflund ur ”Kalmariter och andra med meriter” (1924)

Liberalen Karl Ek instämde och menade att det var bättre att arrangera dans på en så öppen plats som denna än på allehanda undanskymda platser”. Selma Svensson, seminarielärarinna och högerrepresentant, slog fast att ”på de offentliga dansbanorna blir dans gärna ett nattnöje som leder till osedlighet”. Pålitlige högermannen rektor Josef Lind ville förbjuda dans medan hans partikollega major Viktor Ståhle – som för övrigt var den som arbetat mest intensivt för att idrottsplatsen på Fredriksskansområdet skulle bli verklighet  –ansåg ”att det vore futtigt av stadsfullmäktige att stipulera förbud mot uppförande av dansbana.”

Debatten pågick länge och till slut segrade dansvännerna med 16–12. 

Att dansbanefrågan alls aktualiserats berodde på att det fanns långt gångna planer på att, utöver fotbollsplan med löparbanor, bygga även tennishall, kägelbanor, krocketplan, lekplatser, restaurang med musikpaviljong och dansbana ned mot Malmfjärden. Förutom tennishallen, som byggdes 1928 – den är sedan länge konverterad till gymnastikhallen Gymnasten – kom aldrig något  av det övriga till stånd.

Eric Blomqvist, flerfaldig Kalmarmästare i terränglöpning, blev vaktmästare på den nya idrottsplatsen redan 1918, året innan den togs i bruk. Han skötte enligt samstämmiga vittnesbörd i stort sett allting själv på Fredriksskans i decennier. Det illa åtgångna fotografiet är förmodligen taget någon gång runt 1950. Blomqvist var född 1888 och gräsklipparen han hanterar på bilden tycks vara obetydligt yngre. Totalt planterade han 350 lövträd som vindskydd runt idrottsplatsen. En del av dem finns fortfarande kvar. Eric Blomqvist avled 1955.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

Arbetena med idrottsplatsen sattes i gång 1918 och bland det första som gjordes var att den nyanställde vaktmästaren Eric Blomqvist planterade björkar som vindskydd öster om det som skulle bli fotbollsplan. I första hand var idrottsplatser vid denna tid tänkta för idrottsmännen – idrottskvinnor var inte vanligt förekommande – och inte för publiken. Men en liten och ganska låg läktare utan tak uppfördes vid södra långsidan. Några små omklädningsrum byggdes ned mot sjökanten – åtminstone lite senare fanns också en badbrygga där, dusch dröjde det flera år innan idrottsplatsen försågs med.

A W Kreigsman (1886–1947), sin tids mest kände expert på att anlägga idrottsplatser och den som svarade för en stor del av utformningen av Fredriksskans. ”Krigarn” (han stavade från början sitt efternamn Krigsman) fick ordning på löparbanorna i Antwerpen inför OS 1928 och han var också med om att anlägga arenor i bland annat Tel Aviv och London.

För att leda anläggningsarbetena anlitades landets störste expert på området, Anders Wilhelm ”Krigarn” Krigsman (senare kallade han sig William Kreigsman). Ett tidningsklipp från mars 1918 bland Kalmar FF:s papper i Folkrörelsearkivet redovisar intrycken av ett besök på byggarbetsplatsen. Nästan allt visar sig vara till full belåtenhet och:

”hr Krigsman ställde sig välvilligt till förfogande och gjorde oss sällskap vid besöket. Han fann planen ur de flesta synpunkter rent idealisk. Läget är det bästa tänkbara, centralt och dock fritt. Den enda olägenheten med planen ansåg hr Krigsman vara, att den låg så öppen. Men det är ju en sak som är lätt afhjälpt genom plantering. I allt ansåg hr Krigsman att Kalmars idrottsmän äro att hjärtligt gratulera till sin nya idrottspark.”

Här är arbetet i full gång med att anlägga A-planen 1918. Mannen till vänster med skottkärra ska vara Axel Karlsson, till höger om honom blivande vaktmästaren Eric Blomqvist, som håller i en slägga.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Östra kurvan håller på att ta form.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Löparbanan på väg att bli verklighet längs planens södra långsida.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

Invigningen var planerad till den 6 juni. Inbjudningar skickades ut, ett program hade också fastställts med högtidstal och en invigningskantat, komponerad av domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin, skulle framföras.

Men pengarna tog slut och invigningen ställdes in. Typografen Stenros fick som sagt alldeles rätt i sin förmodan att idrottsplatsen skull kosta mycket mer än de 16.000 kronor anläggningen beräknats till. Sluträkningen för hela kalaset uppgick till 55.000 kronor. För notan stod Kalmar stad – stadsfullmäktige anslog 10.000 kronor – tillsammans med Sparbanken,  staten – statligt idrottsplatsstöd hade införts redan 1908 – företag och privatpersoner. Det största enskilda privata bidraget stod tändsticksmagnaten Ivar Kreuger för. 

Sture Lagerman (1894–1975) ser belåten ut när han spränger målsnöret vid en terränglöpning på okänd ort, kanske i Kalmar. Året ska ha varit 1915. Han vann 10.000 meter när de första riktiga tävlingarna hölls på Kalmars nya idrottsplats i augusti 1919.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Först den 3 augusti 1919 hölls för första gången riktiga tävlingar på Kalmar Idrottspark, som den nya anläggningen officiellt hette. Det var Smålandsmästerskapen i friidrott som avgjordes ”och det hela gick utmärkt. Anordningarna voro goda, banorna likaledes och resultaten blefvo öfver förväntan. Vädret kunde ha varit bättre, men inverkade dock ej så menligt”, kunde man läsa i Barometern. Sture Lagerman, född i Långemåla 1894, tidigare tävlande för Kalmarklubben Gothia och nu för IFK Oskarshamn, vann 10.000 meter på 35.20. Han hade varit som bäst tre år tidigare när han sprang samma sträcka på 32.03,9 i Stockholm, den snabbaste tiden i världen 1916. Då skulle egentligen olympiska spelen ha hållits i Berlin men första världskriget kom emellan och Lagerman blev aldrig olympier.

Den 10 augusti 1919, äntligen dags för den första fotbollsmatchen. Kalmar IS i mörka dräkter tar emot Nybro IF och vinner med 6–0.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

En vecka senare var det dags för den allra första fotbollsmatchen. Det gällde match i Smålands-DM och Kalmar IS tog emot Nybro IF, som besegrades med 6–0. Tidningen Kalmar-Kalmar Läns Tidning bjöd på ett mycket kort referat:

”Nybrolaget verkade alldeles bortkommet och i synnerhet målvakten syndade svårt.

I Kalmarlaget voro särskilt vänsterbacken och centerhalvbacken till sin fördel. Planen föreföll ännu väl lös och till följd därav tungspelad.

Domaren, hr Elmgren från Jönköping, skötte pipan förtjänstfullt och skilde sig utan anmärkning från uppdraget.

Publiken var ganska talrik.”

På de tre träningsplanernas plats byggs just nu exklusiva bostäder. Men Gymnasten, alltså före detta tennishallen, och A-planen med sina läktare kommer att finnas kvar. Liksom den 300 meter långa muren mot Fredriksskansgatan och Jutegatan. 

Själv började jag besöka Fredriksskans regelbundet vid mitten av 1960-talet. Jag kan inte säga att jag någonsin tyckt att idrottsplatsen varit så där fantastiskt trivsam – men för all del inte otrevlig heller. Läget är förstås magnifikt och utsikten den överlägset mest anslående genom tiderna i svensk elitfotboll.

Annars tycker jag nog att det bara är den vackra muren av Ölandssten som sätter en speciell prägel på Fredriksskans. De båda betongklossarna längs långsidorna kan knappast kallas charmiga och inte deras föregångare av trä heller. De provisoriska läktarna vid kurvorna kommer knappast att saknas av någon.

Undanskymd alldeles intill den norra entrén på Fredriksskans finns en stenplatta på murens insida. "Statens nödhjälpsarbeten 1921" – den kortfattade texten upplyser om att muren byggdes som ett arbetslöshetsprojekt.
 Foto: Klas Palmqvist

Men med muren mot Fredriksskansgatan och den ståtliga portalen vid huvudentrén förhåller det sig annorlunda. Det var Ivar Kreugers pengar som bekostade detta idrottsplatsens kännemärke utåt. Uppförandet av muren gick på 6.000 kronor och den byggdes som ett arbetslöshetsprojekt under den kraftiga ekonomiska nedgång som följde efter första världskriget. Det är ett imponerande verk som för nu mer än 100 år sedan åstadkoms av hantverksskickliga kalmariter som berövats sina arbeten.

Finansmannen Ivar Kreuger (1880–1932) var född i Kalmar och den störste private bidragsgivaren när den nya idorttsplatsen på Fredriksskansområdet blev verklighet. Hans självmord utlöste den så kallade Kreugerkraschen, en av de mest omfattande konkurser som någonsin inträffat.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Kreuger själv blev ju drygt tio år senare ett offer för 30-talskrisen, som hans svindlande affärer i högsta grad bidrog till att förvärra. För hans egen del slutade det med ett pistolskott på ett hotellrum i Paris 1932, varpå hans finansimperium kollapsade, något som fick enormt omfattande följder i stora delar av världen.

Om man så vill kan man på mer än ett sätt se muren längs Fredriksskans- och Jutegatan som ett slags monument över kapitalismens konsekvenser.

Bild från cirka 1924–25. Muren är byggd men Fredriksskansgatan är inte färdig ännu. Man kan möjligen ana de små nyplanterade träden på Rävspelet.
Foto: Herman Sandbergs ateljé/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Något som också gäller byggandet av exklusiva bostäder på de gamla träningsplanerna, där under många decennier så mycket av idrottens folkrörelsevardag i Kalmar ägt rum.

Flygbild över Fredriksskans, tagen en strålande vacker oktoberdag 2010, då ännu fotbollen regerade över större delen av området.
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

Fredriksskans år för år

1917: Stadens myndigheter beslutar att en ny idrottsplats ska anläggas på Fredriksskansområdet.

1918: I samband med beslutet om ny idrottsplats kräver myndigheterna att antalet idrottsföreningar ska minskas. IF Gothia går då samman med IFK Kalmar till Kalmar IS. IF Falken och Kalmar IK blir Kalmar AIK.

1919: Den nya idrottsplatsen tas i bruk på allvar i början av augusti. Den planerade invigningsceremonin anser man sig inte ha råd med.

En bild från premiärmatchen mellan Kalmar IS och Nybro IF 1919. Det verkar som om målställningen inte hunnit förses med nät ännu.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

1921: Muren av Ölandssten mot Fredriksskansgatan byggs av arbetslösa kalmariter. Huvudentrén mittemot Strandgatan hade ritats redan 1918 men fick vänta ett tag till.

En framgångsrik Kalmar AIK-upplaga fotograferad på Fredriksskans cirka 1926. Stående från vänster: Gösta Johansson, Erik Karlsson, Walter Fogelström, Harry Leijonberg, Bertil Carlsson, Emil Juhlin, Nils Henricsson och Arthur Nordmark. Sittande: Gustaf Zidén, Gösta Isberg och Edvin Johansson. Något år senare återfanns Gösta och Edvin Johansson samt Carlsson, Henricsson och Nordmark i Kalmar FF.
Foto ur Axel Karlssons samling/Kalmar läns museums arkiv

1927: Kalmar IS stöps om till Kalmar FF i samband med att sydöstra Sverige infogas i det nationella seriesystemet. I seriepremiären på hemmaplan besegras Malmö FF med 6–0 inför cirka 1.700 åskådare.

Cirka 1930: Läktaren byggs om, blir större och förses med tak. Senare på 30-talet byggs den ut med omklädningsrum och toaletter. På 40- och 50-talet kompletteras den med taklösa sidoläktare.

Cirka 1933: Portalen till huvudentrén kommer på plats. B-planen anläggs i samma veva.

1933: Kalmar Roddklubb bygger nytt båthus för att ersätta det gamla från mitten av 1920-talet, som man inte vet exakt var det var beläget.

Den här bilden är tagen några år in på 30-talet. B-planen är på plats – och redan ganska sliten. Inskärningen för den bassäng, som fylldes igen på 40-talet, syns tydligt nere till vänster.
Vykort ur Olle Vallerheds samling

1943: På förslag av IFK Kalmars gamle målvakt Eric Brütte döps anläggningen officiellt om till Fredriksskans IP, vilket den kallats i folkmun hela tiden.

Göte Kolberg, med utsträckta armar, hemmamatchen mot Nybro IF när han petar in 3–1 för Kalmar FF i 86:e minuten av matchen i näst högsta serien den 19 maj 1946. KFF hann med ytterligare ett mål och vann med 4–1 inför 4.548 åskådare, nytt publikrekord för Fredriksskans.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

1946: En första ståplatsläktare norr om planen står klar i april. Den får mycket kritik eftersom höjdskillnaden mellan avsatserna bara är 11–12 centimeter. Derbyt mot Nybro maj samma år lockar rekordpublik, 4.548 åskådare. KFF vinner med 4–1.

Till vänster Rune Björk, lagledare för KFF:s B-lag och i många år föreståndare för bowlinghallen i sporthallens källare, och till höger Stig ”Fnutten” Nilsson, typograf på Östra Småland – som totalt gjorde 340 matcher och 123 mål för KFF 1939–1960, men aldrig spelade i Allsvenskan – eldar på publiken. Bilden är från 40-talet och ståplatsläktaren på norra sidan fungerade bättre som sittplatsläktare.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

1948: KFF vinner toppmötet i näst högsta serien hemma mot Örgryte med 2–1 inför 8.638 åskådare, nästan dubbelt så många som förra publikrekordet. Grusplanen anläggs. C-planen närmast Rävspelet kommer också till på 40-talet.

1949: KFF går för första gången upp i Allsvenskan efter att ha besegrat Halmstads BK med 1–0 på Fredriksskans. Då Malmö FF kommer till Kalmar räknas 15.243 åskådare in, den största publik som någonsin varit på fotboll i Kalmar. Hur många som verkligen såg något av matchen är en öppen fråga. MFF vinner med 2–1.

Kalmar FF spelar en glest besökt träningsmatch sommaren 1951, när det var uppehåll i seriespelet. Fredriksskansgatan och Fredriksskansbron stod klar 1925. Husen på bilden är från samma tid, liksom pyramidalmarna längs med gatan.
Foto: Oscar Bladh/Nordiska museet

1954: Den norra läktaren får ökad kapacitet och en höjdskillnad på 22 centimeter mellan avsatserna. Den förses med sittplatser på de nedersta raderna. Gradängerna i östra kurvan anläggs. Den 24 augusti spelas den enda A-landskampen någonsin för herrar på Fredriksskans när Sverige besegrar Island med 3–2.

1969: Fredriksskans får elljusbelysning.

1971: De första reklamskyltarna sätts upp i september.

Egentligen var det betydligt fler än 13.023 åskådare på Fredriksskans när Kalmar FF besegrade IFK Göteborg med 3–1 i Södertvåans seriefinal en torsdagskväll i augusti 1975. Den gamla kalkstensmuren från 1921 hade ännu inte krönts med taggtråd.
Foto: Östra Småland

1975: KFF besegrar IFK Göteborg med 3–1 inför 13 023 ögonvittnen – ingen match i Kalmar har haft mer publik sedan dess – och går efter 20 års frånvaro upp i Allsvenskan igen.

Åttondelsfinal Kalmar FF–Malmö FF i cupen 1975 och sista matchen på Fredriksskans innan den gamla huvudläktaren revs. KFF:s Bosse Nilmert har fått en passning från Börje Axelsson och först skjutit rakt på den utrusande MFF-målvakten Janne Möller, till höger, men fått tillbaka returen och slår in 1–1 just innan Krister Kristensson når fram. Kjell Nyberg skymtar i bakgrunden till vänster. MFF vann till slut en av de hätskaste matcher som spelats i Kalmar med 3–2 efter förlängning.
Foto: Östra Småland

1976: Den gamla huvudläktaren och dess båda sidoläktare rivs på vintern och ersätts med den nuvarande södra läktaren inför den allsvenska comebacken. I mitten av 80-talet förses läktaren med uppvärmningsbara sittplatser.

1977: KFF:s klubblokal byggs intill huvudentrén. Den byggs till 1994 och får biljettluckor ut mot gatan 2004.

1984: Den manuella resultattavlan ersätts av en elektrisk.

1987: Konstgräs läggs för första gången på den gamla grusplanen. När det är mer än utslitet efter ett antal år tas det bort och underlaget blir grus igen.

1988: Tennishallen byggs om och Kalmar Gymnastikförening tar över den.

1993: En 300 kvadratmeter stor barack byggs som klubbhus åt Kalmar AIK. 

Norra läktaren revs i februari 1995 efter att ha gjort tjänst i drygt 40 år.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

1994: KFF kvalar om en allsvensk plats mot Hammarby. Efter förlust 1–4 rivs den 40 år gamla norra läktaren.

En liten tillvaratagen rest av norra läktaren.
Foto: Klas Palmqvist

1996: Den nya norra läktaren färdigställs.

1998: KFF tar sig tillbaka till allsvenskan genom att spela 0–0 mot Åtvidaberg inför – officiellt – 9.908 åskådare. Det kan nog ha varit fler än så på plats...

1999: Efter 80 års försening blir, aningen plojbetonat, äntligen Fredriksskans idrottsplats officiellt invigd i samband med matchen mot IFK Norrköping den 20 juni.

2002: Provisoriska läktare byggs i östra och västra kurvan.

2003: Den 18 april vinner Sverige över Schweiz med 6–0 i den enda A-landskamp för damer som spelats på Fredriksskans. En modern konstgräsmatta börjar läggas på grusplanen i november. 

2006: Ösregn gör planen ospelbar under en cupmatch mellan KFF och AIK och domaren tvingas blåsa av redan i halvtid. Enda gången något sådant inträffat under alla år på Fredriksskans.

2008: KFF möter holländska Feyenoord i Uefacupen och vinner med 1–0 i Rotterdam, men förlorar returen som måste spelas i Borås eftersom Fredriksskans inte godkänns för internationellt spel på så hög nivå.

2009: Första spadtagen till den nya fotbollsarenan tas gemensamt av cirka 700 rödvita supportrar den 12 december.

Efter säsongen 2010 tog Kalmar FF avsked av Fredriksskans med att förlora med 1–3 mot Häcken. Därefter brände man av ett stort fyrverkeri.
Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

2010: Kalmar FF spelar sin sista match på Fredriksskans och flyttar till nya Guldfågeln Arena. Tio år senare var man tillbaka och slog i den pandemiförsenade allsvenska hemmapremiären i juni 2020 Helsingborg med 4–0 på sin gamla hemmaplan, eftersom man just lagt in nytt hybridgräs på Guldfågeln Arena och det mådde bäst av att inte utsättas för slitage på ytterligare någon vecka.

2019: Kalmar AIK lämnar klubbhuset på Fredriksskans. Senare rivs det.

Slutspelat. Byggnadsarbetena i full gång på de forna träningsplanerna. Bilden togs i februari 2021.
Foto: Klas Palmqvist

2021: Träningsplanerna börjar förvandlas till bostadsområde. A-planen, södra och norra läktaren berörs inte.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 26 februari 2021. Den är en bearbetad, sammanslagen och kraftigt utökad version av tre andra texter jag publicerade i Östra Småland: "Dags för den allra sista föreställningen" (30 oktober 2010), "Politiskt spel om dans på Fredriksskans" (27 augusti 2016) och "Ett helt sekel med idrott på Fredriksskans (16 februari 2019)

LÄNKAR:
• En oanständighet mitt i Kalmar
• När Barnens dag skulle lindra misären
• En brinnande KFF-supporter
• Tillbaka till helvetet på Norrgård
• Nästan fullkomligt bortglömda kändisar
• Bäst i långa loppet
• Bildskatt upphittad i övergivet klubbhus
• Ironman var långt ifrån först på plan
• Enögde Oscar såg hela Sverige från ovan
• Den finaste festen på Fredriksskans
• Gnälliga MFF fick choklad, blommor – och blåmärken

Digitalt Museum har mer än 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar
Kalmar kommuns bildarkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

KÄLLOR: 
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)
Manne Borgwall: Från flydda tiders Kalmar (1944)
Ulf Carlsson: ”Ja till plan för Fredriksskans” (Östra Smålands webbplats den 9 juni 2016)
Walter Fogelström: ”Från gamla plan till nya” – Föredragsmanuskript (1951)
Pelle Friberg, Mats Lindqvist Billmark och Klas Palmqvist: Kalmar FF – En resa i bilder genom hundra år (2010, ny upplaga 2024)
Kalmar Allmänna Idrottsklubb 1907–1937 – Jubileumsskrift (1937)
Kalmar Allmänna Idrottsklubb 50 år 1907–1957 – Minnesskrift (1957)
Lotta Lamke och Veronica Olofsson: Fredriksskansområdet – Bebyggelsehistorisk utredning (2011)
Osvald Rydström m fl: 90 år med Kalmar AIK (1993)
Sigvard Sterner: Min barndoms stad (1981)
Göran Willis, Ronald Åman och Mats Tallkvist: Idrottsplatsen i våra hjärtan – En k-spaning på genuina idrottsplatser från söder till norr (2016)
Signaturen ”X”: ”Den nya idrottsplatsen – Platsen nära nog idealisk enligt tränaren Krigsman” (Kalmar-Kalmar Läns Tidning den 19 mars 1918)
Osignerat: ”Distriktsmästerskapstäflingarna i allmän idrott” (Kalmar-Kalmar Läns Tidning den 4 augusti 1919)
Osignerat: ”Fotbollsmatchen i går” (Kalmar-Kalmar Läns Tidning den 11 augusti 1919)
Osignerat: ”Kalmarlagen måste ha grusplan för vårträning” (Östra Småland, troligen mars 1947, ur Gunnar Svenssons klippbok)
Osignerat: ”Skansenkläktare för 50.000 kr byggs i vinter” (Kalmar Läns Tidning den 10 november 1953)
Signaturen –m: ”Fredriksskans får totalt 4.000 sittplatser i vår” (Östra Småland den 31 mars 1954)

STORT TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum; Jan Magnusson, Kalmar kommun; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Richard Ohlsson, Kalmar; Pelle Friberg, Kalmar; Olof Vallerhed, Färjestaden; och Henrik Bruun Williams, Uppsala.

Lördagsnöje att tigga och titta på lik

Hos Bröderna Berggren kunde man få sig en femöring på lördagarna. Huset i hörnet av Storgatan och Kaggensgatan var ett av flera som revs när Domus – senare benämnt Kvastenhuset – byggdes på 1960-talet.
Foto: Herman Sandberg/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Folklivsforskaren Walter Welin intervjuade 1941 ett antal Kalmarbor, som fick svara på frågor om allt från till tiggare till spöken. En del av de tillfrågade var välkända profiler i stan, andra var alldeles ”vanliga” Kalmarbor.

Konsul Gunnar E Berggren, född 1882, och innehavare av konfektionsfirman Bröderna Berggren, berättade om sin barndoms lördagar:

– Något som var ganska karakteristiskt och egendomligt för Kalmar var lördagstiggeriet. Varje lördag gick de fattiga omkring i butikerna och fick en slant, fem eller tio öre, som var betydligt mera på den tiden än nu. Vi hade ju en stor affär på den tiden redan, och jag minns mycket väl hur jag en gång i slutet av 1880-talet fick gå ned i affären med en stor påse femöringar, som jag skulle dela ut till alla som kom. Det kom gubbe på gubbe, och rätt vad det var kom det en, som jag tyckte också såg ut att behöva en slant. Jag gav honom en femöring, men just i detsamma kom far springande fram till mig, men då var karln redan utanför dörren.

– År du tokig, pojke, sa far. Det var ju lantbrukare Pettersson, en av de rikaste i trakten.

Berggren höll sig inte för god för att tigga själv:

– Fabrikör Sundberg brukade alltid dela ut snus. De fick ett ”lördagspaket” alla som kom. Han delade även ut tioöringar. Det kom även barn av bättre familjer, som fick sig en tioöring, vilken genast omsattes i bakelser hos Wilmas konditori.

– Jag köper alltid mina cigarrer hos dig, brukar jag i dag säga till fabrikör Sundberg, ty jag glömmer inte hur många tioöringar jag fått av dig när jag var liten pojke!

En tioöring i slutet av 1880-talet motsvarar i 2015 års penningvärde ungefär 6,50 kronor.

Konsul Berggren med cigarr, säkerligen införskaffad hos tobaksfabrikör Sundberg.
Foto ur "Kalmar län – Porträttgalleri" (1926)

Berggren hade också mer makabra minnen:

– Någonting som förr var mycket vanligt och uppskattat var att gå omkring och titta på lik. Det var ett mycket gouterat ”nöje”. När en person var död, ställdes han eller hon ut i en likbod, och då kläddes boden med vita lakan och grönt, och så skulle det tittas på liket. Skolpojkar tyckte alltid att det var ett stort nöje att gå på sådana evenemang. Vi pojkar tyckte faktiskt att det var roligt att titta på lik.

Kyrkogårdsförvaltare Andersson, född 1877, bekräftade Gunnar Berggrens uppgifter om Kalmarbornas sedvänja att beskåda lik när han berättar om hur sjömän begravdes i Kalmar:

– De brukade ställa ut liken på gårdarna, och folk gick alltid och besåg dem. När sjöfolk ställdes ut, stod alltid två svenska flaggor bredvid. På kistan var ett bårkläde med två silverskepp på. Det var när sjöfolk begrovs. De fick låna det på Sjömanshuset. Det bårklädet skulle enligt vad som sades vara skänkt redan på 1770-talet av någon dam, som intresserade sig för sjöfolket. Så småningom försvann seden att gå och se på lik.

Fattighusgården i Kalmar på 1880-talet, som John Sjöstrand tecknade den i sin bok ”Gamla Kalmarbilder 3” (1937). Fattighuset var inrymt i en gammal kasern – till vänster på bilden – och Sjöstrand skriver att ”gårdsinteriören var lika ruskig och smutsig som förfallen”. I stugan mitt i bilden bodde kokerskan.

Andersson berättade också om hur det gick till när de avlidna från fattighuset fördes till Södra kyrkogården:

– Nu skall jag tala om hur trist det var när de begrov fattigliken. Där nu Riksbanken ligger [det stora bruna huset som ligger först på höger hand om man går Södra Långgatan österut från Centralstationen] låg förr fattighuset. Därifrån skulle sex av hjonen bära likkistan till Södra kyrkogården. De utgick från fattighuset, och sträckan var ju rätt så lång. Första vilopunkten var vid Höga Vallen vid stationen, andra var vid Rotundan vid fängelset och den tredje anhalten mitt för Stiftelsen Hemmet [nuvarande Slottshotellet]. Där satte sig gubbarna tre vid vardera sidan om kistan. Kistan satte de på gatan. Sedan fick de vila ett par gånger till innan de nådde fram till graven. Så småningom fick de vagn genom prosten Warholm, men den vagnen saknade fjädrar, så det hördes lång väg när den skraltade fram på gatorna.

Framåt sekelskiftet ersattes fattighuset av Falkenbergshemmet. Men begravningsbekymren var inte över med det, konstaterade kyrkogårdsförvaltaren:

– Det hände en gång för många år sedan att gubbarna från Falkenberg en söndag kom med ett lik. Gubbarna hade av någon anledning blivit oense. och de kom ihop och slogs vid likvagnen, och jag måste skilja dem åt. Sedan var det givetvis att anmäla dem för Fattigvårdsförvaltningen. 

– Det var sista gången de fick bära något lik. Efter den historien blev det kyrkogårdspersonalen, som fick hand om bärningen.

Nyttorp är ett av få Skälbytorp som ännu finns kvar. Här bodde för länge sedan en gumma som kunde så många konster att folk var rädda att hon skulle spöka efter sin död. Huset ligger vid Timmermansgatan, alldeles söder om Ölandsleden.
Foto: Klas Palmqvist

En annan begravning gällde en så kallad klok gumma, bosatt på Nyttorp, ett av torpen som lydde under Skälby gård:

– Gumman, som bodde där kunde litet av varje, och när hon begrovs, var de allmänt ute och kastade eld efter henne, så att hon inte skulle gå igen.

Ytterligare ett drygt 30-tal av Welins Kalmarintervjuer finns att ta del av på Folklivsarkivet i Lund. Även om det inte är alldeles enkelt att klicka sig fram till dem är det absolut värt besväret att ge sig in i manuskriptarkivet. Welins Kalmarintervjuer har beteckningarna M8081 till och med M8114. Det går också bra att logga in som gäst och sedan göra sökningar.

© Klas Palmqvist
Bearbetad version av en text som var publicerad i Östra Småland den 2 maj 2015

TACK

till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur Länsmuseets samlingar.

Mutade poliser söp på Kalmars lönnkrogar

Kalmarpolisens förste fackbas J V Strandberg, fotograferad ungefär vid tiden för polisföreningens bildande 1904. Han bär den reglementsenliga kasken, införd 1887 och ersatt av skärmmössa 1925. Den på sommaren olidligt varma långrocken, syrtuten, hängde med ända till 1941. Strandberg är beväpnad med sabel, ett impopulärt vapen som mest var i vägen när man till exempel skulle springa efter en misstänkt. Dessutom slet gehäng och fäste på uniformstyget. Sabeln fanns ändå kvar till 1955. Annars var batong obligatorisk. Den var antingen hemmagjord eller inköpt på postorder.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Första gången ordet ”polis” noteras i Kalmar är 1834. Då hade staden ”fyra poliskarlar och fyra nattväktare att stäfwja det mykna nattbuller, som här förefinnes”. Men eftersom de hade otroligt dåligt betalt – myndigheterna gjorde sannerligen vad de kunde för att hålla igen på de offentliga utgifterna – var det i decennier svårt att få tag i pålitlig personal. Antingen ägnade sig de anställda åt mer inbringande extraknäck, vilket förstås innebar det inte blev mycket tid över till de polisiära uppgifterna, eller så lät de sig helt enkelt mutas. 

Mutorna kom främst från lönnkrögare. Brännvin var inte dyrt. En kanna – det vill säga 2,6 liter – kostade en riksdaler, vilket i mitten av 1800-talet kanske motsvarade en hundralapp i dagens penningvärde. Men saken var den att man inte kunde köpa mindre än en kanna brännvin i butikerna. Det var den tidens alkoholpolitik.

För många fattiga var denna enda riksdaler ett oöverkomligt belopp. Men på lönnkrogarna såldes brännvinet sup för sup, visserligen med prispåslag som innebar rejäl vinst för lönnkrögaren, men ändå till ett pris som gjorde att även en fattiglapp kunde beskänka sig. Och en hel del av den tidens polismän såg gärna genom fingrarna med verksamheten – mot lämplig ersättning, inte sällan just i form av brännvin som intogs på lönnkrogen.

Sommaren 1852 slog lönnkrögaren Johan Bank ihjäl sin hustru Catarina Maria Öman för att hon råkat tappa ett krus innehållande just en kanna brännvin så att det gick sönder. Polisen vågade inte ingripa trots hennes förtvivlade rop på hjälp under misshandeln som pågick en hel natt. Bank greps först påföljande dag.

Upprördheten över mordet innebar att stadens styrande insåg att polisväsendet i stan måste reformeras och förstärkas. 

Det tog sin tid. Den nykterhetsvänliga tidningen Kalmar-Posten berättade till exempel fem år senare om hur en stupfull polisman ”grötmyndigt och stojande” på Stortorget, just utanför det poliskontor som inrättats i rådhuset efter mordet, ingripit mot en beskedlig och ”blott föga ankommen person”, som – om han bara vågat – lätt skulle kunnat befria sig ur den avsevärt mer berusade polismannens grepp. Efter stor palaver blev dramats upplösning att ”tvenne aktade personer” befriade den arresterade och sa till polisen att gå hem sova ruset av sig för att inte ställa till ännu större skandal. 

Sakta men säkert blev det trots allt mer och mer ordning även på ordningens upprätthållare, även om deras arbetsförhållanden och arbetstider länge förblev olidliga och lönen avsevärt lägre än vad en vanlig arbetare tjänade.  Anställningstryggheten var obefintlig. Stadsfiskalen – polischefen – kunde när som helst ge sina anställda sparken, utan att behöva motivera varför.

På den här bilden från Skvallertorget, där Nybrogatan – nuvarande Malmbrogatan – mynnade i Norra vägen, står polismannen ”Mönsterås-Jocke” längst till vänster. Han hette egentligen Johansson och att det ser ut som om han har en vit tropikhjälm på huvudet beror på att han är reglementsenligt klädd i sommaruniform med ljus huvudbonad.
Kolorerat vykort, beskuret, från något av 1900-talets första år ur Ingrid Bruuns samling

Poliserna insåg att de måste organisera sig. Kalmar Polisförening grundades vid ett hemligt möte på Kafé Kalmar på Södra Vallgatan den 22 november 1904. Stadsfiskalen hade fått nys om det hela och posterat en spion utanför lokalen, för att kontrollera att mötet inte pågick efter klockan 21 då kaféet skulle stänga. Men polismännen hade hyrt ett privatrum och sammanträdet fortsatte tills de skulle ut på pass. Då tog de vägen över gården och gick ut på Ölandsgatan i stället, utom synhåll för stadsfiskalens utsände.

Även om arbetsförhållandena efter hand förbättrades blev de inte riktigt acceptabla och likartade över hela landet förrän 1965, då polisen äntligen förstatligades och de anställda slapp vara utlämnade till snålande kommunalpampar. Kravet på att staten skulle ta över hade Kalmar Polisförening ställt sig bakom redan 60 år tidigare.

Här på Södra Långgatan, på rådhusets baksida, låg polisstationen från 1906 till 1974, då det stora polishuset vid Trädgårdsgatan invigdes. Egentligen ville kommunen att det skulle byggas vid Erik Dahlbergs väg, framför Rifas fabrik, alltså på samma ställe där det nuvarande polishuset uppfördes 2009. Men på 70-talet sa Rikspolisstyrelsen absolut nej till den placeringen och krävde att huset skulle byggas vid Skvallertorget på östra Malmen där den gamla småskaliga bebyggelsen till största delen redan var utplånad. Så fick det bli, men huset drabbades av ständiga problem med bland annat mögel och det var med lättnad polisen flyttade därifrån efter 35 år. Den stora röda lyktan, som syns ovanför porten på den gamla bilden från Södra Långgatan, finns i dag på det nyaste polishusets innergård.
Foto ur Östra Smålands arkiv

Bötestaxa 1858

• Avhuggen näsa: 40 riksdaler

• Avhugget öra: 40 riksdaler

• Avhuggen hand: 40 riksdaler

• Utslaget öga: 40 riksdaler (Att slå ut ett emaljöga var något dyrare, däremot var det billigare att slå sönder ett par glasögon)

• Avhuggen tumme: 25 riksdaler

• Avhugget pekfinger: 17 riksdaler och 24 skilling

• Avhugget annat finger: 12 riksdaler och 24 skilling

• Avhuggen fot, framom vristen: 25 riksdaler

• Avhuggen häl: 25 riksdaler

• Avhuggen tå: 8 riksdaler och 36 skilling

• Bräckt ben i huvud, arm, lår eller ben: 10 riksdaler

• Utslagen tand: 6 riksdaler

• Mindre sår, blånad, eller blodvite, per styck: 1 riksdaler

Polis för 90 kronor i månaden

När Julius Hillskog anställdes som extra poliskonstapel i Kalmar 1914 arbetade han 60–70 timmar i veckan och tjänade 90 kronor i månaden – i dagens penningvärde lite drygt 4.000 kronor. Då förutsattes också att Julius och hans kollegor stod gratis på parad vid landgången när kungen behagade ta färjan till Öland. 

Julius Hillskog som nybakad extra poliskonstapel i Kalmar 1914, iförd kask, sabel och vapenrock.
Foto ur Julius Hillskogs samling

Även när det handlade om delgivning av brottsmålsstämningar, vakt vid livsmedelsköer eller vid strejker förutsattes det att polismännen skulle ställa upp utan ett öre i ersättning. 

Fast det allra värsta var ändå de ordinarie arbetstiderna. Delade turer är ett gammalt påfund:

– Tjänstgöringen för konstaplarna var indelad i fyra timmars vakt och åtta timmars fritid. Dygnet runt.

Ordinarie konstaplar – som tjänade en tia mer i månaden – hade fridag var tolfte dag, extrakonstaplarna var 24:e. Semestern uppgick till åtta dagar om året – om tjänstgöringen tillät det. 1929 blev Julius Hillskog polisföreningens ordförande. Polisledningen hade inte mycket till övers för fackföreningar.  

– Det hände att man motarbetade oss. Först 1930 lyckades vi driva igenom att få lägga om arbetstiden till åtta timmars sammanhängande tjänstgöring per dygn. Så förblev det ända till min avgång 1948.

Då var Julius Hillskog 60 år gammal. Han var född 1888 i Böle, norr om Kalmar. Utbildningen fick han hos polismästare Schultz i Stockholm, som drev privat polisskola.

– Några bilar hade vi förstås inte när jag anställdes i Kalmar 1914. De kom först långt senare, berättade Julius Hillskog 1979 för Östra Smålands reporter Alf Olsson.

– Fylleristerna hämtades till stationen med ”fyllekärran”. Den drogs av hästar och var stationerad på brandstationen.

Kalmar stads första polisfordon, den grönmålade fyllekärra som kallades ”Grönsiskan”. När den inte transporterade överförfriskade Kalmarbor stod den parkerad på brandstationen och lär fortfarande befinna sig i brandkårens vård.
Bild ur "Kalmar Polisförening" (1981)

– Man hörde på långt håll när fyllekärran var i antågande. Den skramlade något alldeles förskräckligt mot gatstenen. En tur i den kärran borde varit nog för att passageraren skulle bli spik nykter. Sedan kom ”Svarta Maja”. Fylleristerna fick byta ut hästkärran mot bil.

Fylleriet och inte minst hembränningen gav Kalmarpolisen stora problem.

– Vi överraskade många på bar gärning när de kokade brännvin. Och det var bråkigare förr, särskilt borta i Gamla stan. På stationen fick fyllehundarna böta 10 till 100 kronor, beroende på hur många gånger tidigare vi fått fatt i dom när dom var fulla.

Öl fick inte säljas i vanliga butiker och det var ett evigt sjå för polisen att hålla efter att ölförbudslagen efterlevdes av butiksföreståndarna. Överhuvudtaget var det mycket tillsyn:

– Nere vid järnvägen fanns det spärrar på den tiden. Man var tvungen att köpa en särskild biljett för att gå ut på perrongen. 

Ibland samlades mycket folk därnere, att se på tåget var ett folknöje. Då kommenderades vi dit för att skingra folkmassan.

På Julius Hillskogs tid var polismännen kommunalt anställda. 

– De slängde på oss en massa arbetsuppgifter. Vi skulle konstatera att gatorna var rensopade varje morgon. Och gatlyktorna, som på den tiden brann med gas, skulle vi se till att lykttändarna tände på rätt tid.

Det var ett evigt patrullerande. Men Julius Hillskog var övertygad om att nattpromenaderna förhindrade många stölder och inbrott. 

– Men så var folk också ärligare förr, menade han.

Julius Hillskog avled 1984, 96 år gammal.

Julius Hillskog, fotograferad 1979, bläddrande i sitt fotoalbum. ”Se här står ju Nordström och jag. Nordström, ja, han var förman. Bilden måste vara tagen 1924 eller 1925 tror jag”. 
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland

En vanlig dag i rådhusrätten i Kalmar anno 1854

Rättens ordförande: Nå, fiskalen här påstår att du var drucken i lördags.

Svaranden J H: Nehej, nådig lagman, inte full! Ja var bara så sjuk, så sjuk; dä kommer på mej ibland – ja liasom faller, ja, dä gör ja. I lördags satt ja på trappan hos den långe slaktarn – va heter han nu igen? – kan inte minnas dä! Å då föll ja omkull – å sen visste ja inte te mej. (Går och sätter sig igen men tillsäges av en polisbetjänt att stå upp).

Ordf: Vi får väl höra vittnena då.

J H: Ja vill sitta (hickar), ja tyar inte stå längre – ja blir sjuk.

Ordf: Jag tror karlen är drucken?

J H: Nehej – ja svimlar – dä gjor’e ja i lördass också men brännvin hade ja fått då, ja bevars. 

(Vräker sig ned på bänken; skratt från åhörarna).

Ordf: Stå, karl, inför rätten!

Vittnen hörs och intygar att svaranden angivna tiden varit i hög grad överlastad av starka drycker men ingalunda sjuk.

Ordf: Du pliktar för fylleri 3 riksdaler och 16 skilling banco. (Till polisbetjäningen): För ut honom!

J H: Håll! Han sa ju att ja skulle betala pengar. (Tar upp plånboken men raglar åter ned på bänken).

Ordf: (strängt till polisbetjäningen): Gör er skyldighet och befria rätten från den oregerlige gubben!

Svaranden utförs slutligen. 

Då framträder J H:s hustru (nigande): Nådig lagman, gubben min är tocken därhemma också – ja dä ä han.

En röst från åhörarna: Hon super, käringen med!

Ordf: Tyst! Gå din väg, min gumma, målet är slut.

Oscar Löf var ordförande i Kalmar Polisförening i flera omgångar från 1908 till 1928 och tampades med hårdföra busar som ”Lillingen”, ”Knaxen” och ”Knapen”.
Bild ur "Kalmarpolisen under 100 år – Kalmar Polisförening 1904–1954" (1954)

Råttsvansar och stulna krusbär

Ingripanden mot fylleri och andra vardagsbrott har förstås i alla tider hört till polisens vanligaste arbetsuppgifter. Men Kalmarkonstaplarna har emellanåt också haft mer ovanliga åtaganden. 

I mitten av 1800-talet hade magistraten – stadens högsta styrande organ – retat upp sig på ”den här inrotade oseden att minderåriga barn å allmänna gator och platser röka cigarr”. Alltså återupplivades en förordning från 1770 där det det stadgades att ”var och en av vad stånd han vara må, som ej fyllt 21 år, förbjuds att röka tobak vid tre daler silvermynts vite”. 

”Han” står det – att kvinnor skulle röka cigarr offentligt kunde ingen överhuvudtaget föreställa sig. Och det händer ju faktiskt inte särskilt ofta nuförtiden heller (se även "Inte många damer med i pipsvängen").

1908 beslutade stadsfullmäktige att varje råttsvans som lämnades in på polisstationen skulle belönas med fem öre, under förutsättning att en trovärdig person skriftligen intygade att råttan dödats inom staden.

En tid fick poliskåren varje år en extra dusör på 50 kronor från skolstyrelsen för att hämta skolkande barn till skolan. 

Kalmar beskrevs som ”supigt och småbråkigt” och ska ha varit lite stökigare än de flesta städer av motsvarande storlek. Delvis skylldes detta på sjöfarten och ”hamnbusarna”. 

De vildaste kämparna i Kalmar vid förra sekelskiftet gick under öknamnen ”Lillingen”, ”Knaxen” och ”Knapen”.

– När de var i farten så behöver man inte skämmas för att säga att hela polisstyrkan behövdes.”Knaxen” var den svåraste och här krävdes sex man innan man kunde få bukt med honom, mindes veteranen Oscar Löf när han blev intervjuad av Harald Lignell inför Kalmar Polisförenings 50-årsjubileum 1954.

– Senare försvann han från staden och det berättades att han som sjöman seglat på Nordsjön, varit med om myteri och blivit hängd i England.

”Lillingen” gick och dränkte sig sedan han levt rövare några år. ”Knapen” däremot friade till en dam som kallades ”Basaba”. Hon bodde i ett litet hus vid Norra vägen.

– En kväll skulle ”Knapen” gå dit för att hälsa på men blev inte insläppt eftersom hon troligen redan hade tillräckligt med sällskap. Han gick då helt sonika och hämtade verktyg samt började riva ned huset för att kunna komma in.

– Tyvärr kom själve husägaren och fick se ”Knapen” i farten med rivningsarbetet. Denne blev så förgrymmad att han tog en ”längda” och klämde till den idoge arbetsvillige med den, så att skallen spräcktes. ”Knapen” fördes till lasarettet och kom sedan till Falkenbergshemmet, där han avled och så var de tre kumpanerna borta, konstaterade Löf.

Redan 1844 härjade en liga med pojkar i åldrarna 10–14 år i stan. De bestal statsrådet Heurlins kammartjänare på 30 riksdaler – närmare 4.000 kronor i 2016 års penningvärde – när denne, trött efter ångbåtsfärden från Stockholm, tagit sig en tupplur uppe på stadsmuren. Polisen hittade en del av pengarna nedgrävda i en håla på vallen och resten gömda ”uti en nattoffel hos modern till en av dessa små tjuvar”.

I början av 1860-talet fälldes slaktaren Schütz för att ha bitit kollegan Rundgren i näsan ”så att trenne mindre hål uppkommit”. Schütz fick böta 75 riksdaler (betydligt mer än vad som föreskrevs i bötestaxan från 1858 en bit längre upp i blogginlägget).

Skrädderiarbetare Nystedt ställdes till ansvar för att ha misshandlat en sjöman på Ängö samt för att ha okvädat en poliskonstapel genom att fråga denne ”huruvida konstapeln vore indian”.

Minderårige Carl Johan Olsson stod för andra gången inför rätta för stöld. Han dömdes att ”agas av målsman”. Modern fanns på plats och förklarade att hon ”icke väntade annat än att sonen skulle bli en fästningsfånge. Hon lovade likväl att den ådömda agan skulle bli allvarlig”.

En fru Fröberg på Ängö dömdes, efter vittnens hörande, att böta fem riksdaler för att hon låtit sin ”lilla gris” gå och beta på Ängöbackarna.

Den 18 augusti 1899 anmälde fröken Julia Nilsson ”att hon i dag blivit frånstulen tio st tombuteljer”. Dagen efter häktades tjuven. Han dömdes till ett års straffarbete!

Året därpå anmälde fiskaren Oscar Andersson från Torhamn i Blekinge att han bestulits på två baljor sill och en fjärding torsk på det länge laglösa Ängö.

Den 19 mars 1903 antecknades i polisens orderbok att handlanden Ernst Petersson anmält att ”en kagge innehållande tio liter bränt vin” som förvarades i en säck hade stulits på gården No 1 på Kaggensgatan. En senare anteckning visar att Petersson inte vågat berätta för sin hustru om brännvinskaggen. Hon hade emellertid hittat säcken och hällt ut brännvinet i en avloppsbrunn...

Samma år tycks den allra första cykelstölden ha inträffat i Kalmar. Hittelön utlystes, vilket fick till följd att det släpades i väg massor av cyklar till rådhusets gård av förhoppningsfulla hittelönsaspiranter. Varpå anmälningar om nya cykelstölder vällde in de närmaste veckorna...

Den 2 juli 1925 antecknades att ”en dam på Spikgatan anmälde, att hon frånstulits tio liter krusbär till ett värde av fyra kronor”. Dagen därpå antecknades att tjuven faktiskt gripits!

Samma månad uppdagades också hembränning i stor skala på en pråm vid Barlastholmen.

Några år tidigare finns också noterat att konstaplarna Lundkvist och Karlsson anmält ingenjören Martin T ”för det han klockan 1.10 natten mellan den 22 och 23 april å Frejagatan spelat dragspel”.

Att man aldrig får vara riktigt glad...

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som var publicerade i Östra Småland den 2 april respektive den 31 december 2016

KÄLLOR

Harald Lignell: Kalmarpolisen under 100 år – Kalmar Polisförening 1904–1954 (1954)

Ingvar Särne: Kalmar Polisförening (1981)

Intervjuer i Östra Småland med Julius Hillskog av Alf Olsson den 8 februari 1979 och av Annie Björck den 17 januari 1981

TACK

till Hans Egeskog som kartlagt Julius Hillskogs levnadsdata samt till Ingrid Bruun för vykortet på Skvallertorget