Tillbaka till helvetet på Norrgård

Bengt Möller bodde sedan länge i Nybro och hade inte besökt Norrgård på över 60 år när den här bilden togs i november 1997. Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Det har gått 85 år sedan den mest skakande skandalen någonsin i Kalmar avslöjades. Omhändertagna pojkar som placerats på skyddshemmet Norrgård hade i åratal utsatts för sadistisk misshandel och övergrepp av personalen. 

Strax före sin 14-årsdag i juni 1930 skulle Bengt Möller gå med några brödkanter till hästarna i stallet på Norrgård. En av lärarna såg hur Bengt tog en tugga av brödet och bestämde att pojken skulle tvångsmatas.
– Han tog in mig i köket och beordrade fram en bunke med ungefär tre liter sillpudding. Och mjölk. Flickorna i köket grät och bad honom låta bli, men icke. Alltihop fick jag sätta i mig.

– Klart jag blev sjuk, hade fruktansvärda smärtor. Fyra dagar senare skulle jag lasta gödsel på en vagn. Då ramlade jag ihop och svimmade. En grannfru fick se mig och larmade ambulans. Jag hamnade på lasarettet och opererades för tarmvred.
Det blev många komplikationer med varbildning i buken och annat.
– Egentligen skulle jag väl inte ha överlevt det där, men jag gjorde det. Och efter två månader – knappt – var jag tillbaka på Norrgård.

Som liten hade Bengt Möller misshandlats regelbundet av sin styvfar. Livet blev inte lättare när han som nioåring skickades till Norrgård. Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Just den här tvångsmatningen var en av anklagelsepunkterna vid den i hela landet enormt uppmärksammade rättegång mot två av lärarna samt husmor på Norrgård som hölls i Kalmar sommaren 1935. 

Journalisten Else Kleen hade en längre tid intresserat sig för missförhållanden på skyddshem runt om i landet. Men hennes anklagelser om att barn misshandlades och for illa avfärdades av såväl hemmens föreståndare som av deras styrelser och stora delar av pressen. I stället sattes hennes egen trovärdighet i fråga.

Journalisten Else Kleen (1882–1968), även känd som signaturen Gwen.

Men när Else Kleen i april 1935 slog larm om det även i dessa sammanhang exceptionella skräckregemente som sedan många år rått på Norrgård, tillsattes dock en utredning under ledning av Alvar Zetterquist, chef för kriminalpolisen i Stockholm. 

Kriminalpolisintendent Alvar Zetterquist (1895–1959) gjorde en både snabb och grundlig utredning av de ohyggliga förhållandena på Norrgård i Kalmar. 

Zetterquist arbetade snabbt och effektivt, tog pojkarna på allvar och hans rapport var så skräckinjagande läsning att man på TT – Tidningarnas Telegrambyrå – fick begränsa sig till att återge utdrag av sådant som man ansåg tryckbart. ”Kvar blev trots det så upprörande avslöjanden att tidningarna den här gången glömde Else Kleen för själva sakfrågan”, konstaterar Nine Christine Jönsson och Paul Lindblom i sin bok Politik och kärlek om Else Kleen och hennes man, socialminister Gustav Möller.

Nine Christine Jönsson och Paul Lindblom: Politik och kärlek – En bok om Gustav Möller och Else Kleen 
(Tiden 1987)

I Stockholms-Tidningen kunde man läsa om hur pojkar, en del så små som 7–8 år dagligen fått stryk: ”Icke sällan har dessa prygel fortsatt intill pojkarnas medvetslöshet och icke sällan har de utförts med gummibatonger. En döende pojke som ådragit sig stelkramp genom anstaltens direkta ansvar, pryglas i sin säng därför att han inte stiger upp”. 

Aftonbladet skrev: ”Här har barn misshandlats och förföljts för bagateller, pryglats med batong för ett fel i en rättstavning och slagits med piskor och högafflar för småfel under arbetet. Barnen har inte vårdats vid sjukdomsfall och inte haft möjlighet att vända sig till någon för att få rättelse”. 

Även fallet med tvångsmatningen som så när kostat Bengt Möller livet ägnades stort utrymme, liksom de långa isoleringsstraffen, ibland i mörker. Pojkarna tvingades dessutom ”att tacka och taga i hand efter varje bestraffning”.

En av Östra Smålands många förstasidor från tiden för Norrgårdsskandalen. Just den här är från den 6 juli 1935. 

Självfallet var upprördheten stor även i Östra Smålands spalter. Inte minst utsattes stiftelsens styrelse för skoningslös kritik. Där satt ett representativt urval av Kalmars överklass och ”fina” familjer under ledning av regementspastor Valerius Olsson, tillika riksdagsman för högern. De sa sig naturligtvis inte ha haft en aning om sakernas tillstånd i den inrättning de var satta att ha kontroll över. 

Regementspastor Valerius Olsson (1862–1954), riksdagsman för högern, var högste ansvarig för verksamheten vid Norrgård. Men han förklarade sig naturligtvis helt ovetande om några missförhållanden... I stället var det förstås pojkarna som ljugit för polisen om att de misshandlats.

Else Kleen hade inget till övers för det: 
– I fråga om Norrgård har det upprepade gånger skett, att styrelsemedlemmarna har fått både höra och se resultatet av att misshandel har pågått, men de har icke ”trott” vad de hört och har ”glömt” vad de sett”.

”Bort med privata stiftelser. De är oåtkomliga”, skrev Else Kleen också och påpekade att man med privat styre aldrig kunde få den insyn i verksamheten som garanterade minskat godtycke hos de styrande och att statliga regler följdes. 

Styrelsen för Norrgård underkände Alvar Zetterquists utredning: 
”De inhämtade upplysningarna har till en del avgivits av sådana pojkar, vilka själva uppges ha varit föremål för lärarnas bestraffningar. De är därför icke vittnesgilla. Deras inställning till den ordning och disciplin, som anstalten måste fordra, är ofta mer eller mindre fientlig”. 

Alltså, om en pojke fått stryk så kunde man inte tro på honom när han berättade om det stryk han fått...

J V Milton klarade sig undan med att betala skadestånd på mellan 15 och 40 kronor till 15 av pojkarna som han misshandlat.

I Barometern beskrevs också en av de åtalade lärarna som ”den levande barnavän han är och som visat det mest levande intresse för eleverna och deras bästa”.

Bengt Möllers helvete var långtifrån över i och med tvångsmatningen. Vid ett tillfälle räknade en av hans kamrater till 54 slag mot honom med gummibatong.
– När jag ramlade ihop fick jag bara ett spann vatten över mig och sen fortsatte läraren slå.

Efter att ha fått ryggen sargad vid ett annat tillfälle var Bengt tvungen att uppsöka husmor, som hade hand om sjukvården.
– Hon smorde in mig på ryggen – och sen vände hon på mig, men då handlade det om helt andra saker. Jag blev utnyttjad sexuellt och det fortsatte hon med så länge ryggen skulle ha behandling.
Hon låste dörren men en av lärarna förstod ändå vad det handlade om. 
– Men inte var det husmor som råkade illa ut. Ånej, det var jag som anklagades för våldtäkt och skickades iväg till Hall.

Husmor Tyra Andersson blev inte straffad.

Men tvångsförflyttningen till anstalten utanför Södertälje visade sig vara början till något bättre för Bengt.
– Det var rena himmelriket jämfört med Norrgård. Där var det aldrig tal om stryk. Vi fick jobba och göra rätt för oss, men det förekom aldrig något våld.

Henning Elman dömdes att betala dagsböter.

De båda åtalade lärarna Elman och Milton dömdes att mista sina tjänster i tre månader samt att betala böter. Elman fick dagsböter på 60 kronor (mindre än 2.000 kronor i dagens penningvärde), Milton fick betala mellan 15 och 40 kronor till 15 pojkar som han misshandlat. Husmor Tyra Andersson slapp straff.

Bengt Möller avled 2002 i Nybro. Foto: PeO Larsson/Östra Småland

Samhällsdebattör och modeskribent

Else Kleen på en bild från 1900-talets början. Foto: Herman Hamnqvist/Bild ur Kristina Lundgrens bok ”Alltför mycket kvinna”.

Else Kleen skrev från början mest om mode i Stockholms dagstidningar. Hon gav också ut romaner som ”Släktens kvinnor” (1914).

På 1910-talet engagerade hon sig alltmer i sociala frågor.
Sin största framgång hade hon, trots hårt motstånd, just i kampen mot missförhållandena på skyddshemmen. Det var hon som slog larm om Norrgård, det värsta av dem alla. 

Else Kleen var i sitt fjärde äktenskap från 1926 gift med den socialminister Gustav Möller (S). Förändringarna av straffvården och straffrätten på 1940-talet var till stor del Else Kleens förtjänst.

Flygbild tagen i mitten av 30-talet, just vid den tid då Kalmar skakades av avslöjandena om vad som pågått på Norrgård. Norrgård är den stora byggnaden mitt i bildens nedersta del. Huvudbyggnaden finns kvar i dag, men ekonomibyggnaderna och det mesta av parken är borta. Tack till Olof Vallerhed för vykortet som kommer ur hans far Olles samling.

Fröbergska stiftelsen och Norrgård

Magnus Gudmundsson Fröberg (1774–1842) lärde sig läsa av sin mor men rymde vid 13 års ålder från sitt hem i Urshult sedan hans far nekat honom vidare utbildning. 

Så småningom kom han till Kalmar, ägnade sig åt handel och sjöfart och skapade en stor förmögenhet. Större delen testamenterades till Fröbergska stiftelsen som byggde Norrgård i början av 1850-talet, som ”en inrättning för erwärderliga tider till vanvårdade och vanartige barns försörgning och uppfostran till sedlige, nyttige och arbetsamma Människor”. 

Det dröjde till 1875 innan Norrgård togs i bruk fullt ut. 60–70 pojkar undervisades där och fick lära sig hantverksyrken. När barnavårdslagstiftningen gjordes om blev Norrgård ett så kallat skyddshem för ”vanartiga” pojkar. 

De ”vanartiga” pojkarna uppställda framför Norrgård någon gång i början av 1900-talet. Foto ur Östra Smålands arkiv

Sedan missförhållandena avslöjats 1935 stängdes Norrgård året därpå. Militären tog över 1942. En tid var huset fångläger för tyska soldater. 1979 flyttade Högskolan i Kalmar – sedermera Linnéuniversitetet – in i lokalerna. I december 2019 rapporterades att fastighetsbolaget Glebes köpt Norrgård för 50 miljoner kronor och planerar att göra om den gamla anstalten till bostadshus.

© Klas Palmqvist

Bearbetade versioner av texter som publicerades första gången i Östra Småland den 9 maj 2015.


KÄLLOR
Artiklar av Håge Mattisson om Bengt Möller och Norrgård i Östra Småland den 3 och 18 december 1997
Nine Christine Jönsson och Paul Lindblom: Politik och kärlek – En bok om Gustav Möller och Else Kleen (1987)
Kristina Lundgren: Alltför mycket kvinna – En biografi om Else Kleen och den Nya Kvinnan som samhällsförbättrande journalist (2010)
Kalmar Lexikon, huvudredaktörer Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson (2014)  
Artiklar i Östra Småland 1935

Kristina Lundgren: Alltför mycket kvinna (Carlssons Bokförlag 2010)