onsdag 1 april 2020

Här fanns bordellen på Södra Malmgatan

För drygt 45 år sedan såg det ut så här vid Södra Malmgatans västra ände. Husen till vänster är i dag rivna. Det gamla ”Lushotellet” bör ha legat strax till höger om dem. I början av 1970-talet användes tomten där Skattehuset skulle byggas som parkeringsplats. Men precis hur som helst fick man tydligen inte parkera där heller att döma av parkeringsvaktens förehavanden. 
Foto: Östra Småland

Prostitution har funnits – och finns förstås fortfarande – i alla svenska städer. Kalmar är inget undantag. 

I slutet av 1800-talet låg en av stans bordeller på Södra Malmgatan, som ju aldrig varit någon direkt fashionabel adress. 

I dag är den en bortglömd återvändsgata, inklämd bakom det mest monstruösa av de tre enorma tegelbyggena på Malmen från 1970-talet. På gatans södra sida ligger några äldre hus kvar. Dock inte det gamla ”Lushotellet” eller ”Hotel de Luz” som man skämtsamt sa ibland. Det förvandlades till en grushög redan för mer än 100 år sedan.

Enligt Kalmarskildraren Manne Borgwall, som ägnat huset några rader i sin bok Kalmar i minnets skimmer från 1954, ska det ha byggts någon gång i början 1800-talet. På 1880-talet fanns här ett kafé och ”rum för resande”.

Exakt när huset blev bordell har jag inte lyckats utröna. På Institutet för språk och folkminnen i Uppsala finns antecknat att ”utom flickorna bodde även några privatpersoner i huset”. Borgwall beskriver dem som ”personer, som av en eller annan anledning kommit på sned här i livet”; ”dryckesorgier och diverse uppträden [hörde nästan] till ordningen för dagen”.  

Så småningom förföll kåken mer och mer. Den siste ägaren kallades ”Ryssla-Pelle”. Egentligen var han handelsman och hette Andreas Petersson. Han hade det inte så lätt när han försökte driva in hyrorna. När han dök upp vid månadsskiftena brukade han ”bombarderas med grytor och pannor och annat löst och tillgängligt lösöre”. Hyresgästerna ansåg väl inte att det fanns någon anledning att alls betala hyra för sina undermåliga bostäder. Och hyresvärden var inte intresserad av att försöka underhålla fastigheten när han aldrig fick betalt.

Till slut var nästan varenda fönsterruta utslagen. Hälsovårdsnämnden dömde ut huset som obeboeligt och ”lushotellets” sista hyresgäster vräktes.

Detta måste ha inträffat en bit in på 1900-talet. ”Ryssla-Pelle” vägrade dock riva rucklet och ärendet gick ända upp till regeringen, som bestämde att huset måste jämnas med marken.

Men då fanns det inte mycket kvar att riva. John Sjöstrand noterar i en av sina böcker med Kalmarteckningar att ”pojkarna övade med förtjusning stenkastning mot kåken tills den bokstavligen sjönk ihop i en stor grushög”.

John Sjöstrands teckning – hämtad ur "Gamla Kalmarbilder del 3” från 1937 – visar västra änden av Södra Malmgatan som den såg ut på 1880-talet. Det smala tvåvåningshuset till vänster på teckningen är det beryktade ”Lushotellet”, som det till slut inte återstod mer än en grushög av. Inget av de andra husen på bilden existerar heller längre. De båda närmast till höger är ”Gasolles” och ”Lundströmagården”, som båda ännu stod på sin plats när Sjöstrand ritade bilden någon gång på 1930-talet och också fanns kvar flera decennier framåt.


Samma parti av Södra Malmgatan, fotograferat 2012. Sedan 1978 ligger det enorma gula tegelmassiv, som åtminstone tidigare när Skattemyndigheten höll till här kallades för ”Skattehuset”, längs hela norra sidan av det som återstår av Södra Malmgatan. Något man tydligen inte ska sörja alltför mycket är dock att kullerstenen är borta: ”Södra Malmgatans på sin tid sällsynt usla stenläggning är också numera ett minne blott. Nu är det asfaltgata och enkelriktad trafik”, skriver John Sjöstrand i "Gamla Kalmarbilder del 3". Enkelriktad är gatan inte numera, men i gengäld har den blivit avsnörpt mot Norra vägen och trafikbelastningen är ytterst måttlig. 
Foto: Klas Palmqvist

Mer om östra Malmen:
• Hemma hos farbror Ludvig på Nybrogatan
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Sista huset i en förintad stadsdel
• Vi går en sväng på Trädgårdsgatan
• Stadsbilden naggas hela tiden i kanten


”Förnäma herrar” tog fönstervägen till flickorna på Ängö

Dubbelmoralen kring sexualitet och prostitution var enorm i slutet av 1800-talet.

Prostitutionen var reglementerad i de större städerna, vilket innebar att polis och läkare övervakade kvinnorna. De ”besiktigades” regelbundet så att de inte bar på någon könssjukdom. Detta knappast i första hand av omsorg om flickorna utan för att männen – ofta ur samhällets högre skikt – inte skulle få syfilis.

Alternativen för en ung kvinna på klassamhällets botten var sällan fler än två: Antingen att bli piga – vilket inte precis innebar något skydd mot övergrepp – eller att prostituera sig. 


Det lilla huset strax till höger om mitten av bilden ligger så långt norrut på Sparregatan som det går att komma. På grund av sin form har det kallats för ”Bläckhornet”, och är även beryktat för att ha varit bordell. 
Foto från 1965 av Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening – Tack till Gunnar Magnusson

Bordellerna var belägna i de allra fattigaste kvarteren. I Kalmar fanns förutom ”Lushotellet” på Malmen minst en bordell till på Ängö.  Enligt Göran P D Adolfsons Öar kring fästningsstaden (1998) anlände i början av 1920-talet ”förnäma herrar i landå” till det lilla huset vid yttersta änden av Sparregatan ”och hämtade Ängötöser eller besökte dem för att ha en ’herdestund’. De som var mindre modiga eller inte ville synas officiellt, kom från sjösidan och tog sig in fönstervägen”.


Ola Larsmo
Jag vill inte tjäna 
(Albert Bonniers Förlag, 2009)

Författaren Ola Larsmo har med stor insikt skrivit om just den här tidens institutionaliserade kvinno- och klassförtryck i romanen Jag vill inte tjäna från 2009, som handlar om 1800-talsprostitutionen i Uppsala. I en intervju i Upsala Nya Tidning (den 11 april 2009) påpekar Larsmo att nutiden inte nödvändigtvis är så avlägsen 1800-talet som man kanske kan tro:

– Också i dagens svartvita abortdebatt glömmer man gärna gråzonerna, man glömmer vilket enormt elände en gammaldags sexualmoral kan ställa till med, konstaterar han.



Bearbetad version av text som först publicerades i Östra Småland den 22 september 2012

© Klas Palmqvist

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar