Stora kalabaliken på kyrkogården

Rickard Almskoug trampar på det brutna svärdet. Hans värnpliktsvägran var en högst överlagd och politiskt medveten handling. Ateljéfotot av honom fick stor spridning som vykort. Just detta exemplar hänger inramat på väggen i rummet där blogginlägget kommit till.

Rickard Almskoug var en av Sveriges första värnpliktsvägrare. Han föddes på fattighuset i Kalmar och dog i fängelset i Västervik. Tusentals människor kom till hans begravning som blev den mest tumultartade någonsin i Kalmar. Kristna reaktionärer gick till angrepp mot anarkister på Södra kyrkogården. Almskougs gode vän C-J Björklund, som höll minnestalet, attackerades och föll flera gånger ner i graven. 

Rickard Almskoug föddes bokstavligen rakt in i nöden. Han kom till världen 1887 på fattighuset i hörnet av Södra Långgatan och Larmgatan. Föräldrarna var inte i stånd att ta hand om honom utan han hamnade på pojkhemmet Norrgård på Norra vägen. Där fick han lära till skomakare – hans fars yrke – och arbetade sedan hos skomakarmästare Möller i Läckeby.

När Rickard Almskoug var 18 år flyttade han in till stan igen, arbetade i skomakarmästare J A Waldéns verkstad och kom i kontakt med socialistiska och anarkistiska idéer. Han blev en hängiven ungsocialist och glödande antimilitarist. Almskoug var en blyg och stillsam men samtidigt ytterst idealistisk ung man, som avskydde krig och militarism. Han visste att det skulle innebära fängelsestraff, men var ändå helt inställd på att vägra mönstra och göra värnplikt.

En senvinterdag 1909 kom överkonstapel Arnberg till Waldéns skomakeri och gjorde klart för Almskoug att han med tvång skulle föras till regementet. Arnberg var själv gammal skomakare och hade varit arbetskamrat med Almskougs far. Polismannen och vapenvägraren resonerade i vänlig ton om hur resan till exercisplatsen i Hultsfred skulle genomföras. 

Vid ankomsten dit den 13 april 1909 deklarerade Almskoug att han stod fast vid sitt beslut. Ett befäl gav honom order att ta på sig uniform. ”Jag tar aldrig på mig mördarkappan”, ska han ha svarat. Han dömdes till tre månaders straffarbete. 

Efter en månad i fängelset i Västervik var Almskoug svårt sjuk och dog den 30 maj. Dödsorsaken angavs officiellt till primär binjurebarkssvikt. Den 1 juni fick Rickards bror Knut dödsbeskedet via posten. Han fick också veta att begravningen skulle äga rum redan dagen därpå. Förmodligen ville myndigheterna väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. 

Men på ett blixtinkallat möte beslutade ungsocialisterna att genast skicka upp Almskougs gode vän, agitatorn och kakelugnsmakaren Carl Johan Björklund till Västervik. Björklund försökte snabbt reda ut omständigheterna kring Almskougs död och menade sig kunna konstatera att hans vän inte fått riktig vård och hamnat på sjukhus för sent. 

Kistan fördes med ångaren Hyperion till Kalmar, där den placerades på Folkets hus på Unionsgatan, kläddes i rött och höljdes med kransar och blommor. Pingstdagen den 6 juni 1909 avgick begravningsprocessionen ”hvari syntes flera fruntimmer”, som lokaltidningen Kalmar uttryckte sig. Främst bars ett stort svart standar där det i rött stod ”Samhället mördade honom. Vi kräver hämnd”. Den medföljande musikkåren spelade med förstämda trummor. 

Enligt lokaltidningarna deltog 2500–3000 personer, enligt ungsocialisterna var antalet minst det dubbla. Ännu fler var församlade på kyrkogården.  Och där fanns inte bara vänner och meningsfränder till den avlidne.

Ungsocialisterna ville begrava sin kamrat utan inblandning av kyrkan, men det var inte tillåtet (borgerlig begravning infördes först 1926). Björklund hade försökt prata med pastor Ossian Wahlmark om saken, men utan framgång. Wahlmark stod beredd på kyrkogården för att ge den ateistiske vapenvägraren den kristliga begravning han aldrig bett om.

Först spelade musikkåren Arbetets söner och Internationalen. Så steg Björklund upp på den uppskottade jordhögen intill graven och började tala innan Wahlmark hann ta kommandot. Men det dröjde inte länge förrän Björklund attackerades av kyrkliga reaktionärer och anhängare till så kallade gula fackföreningar som organiserade strejkbrytare. 

”Det uppstod en brottning” berättar Björklund i sina memoarer: ”Jag var flera gånger långt nere i graven, men drogs varje gång upp igen av starka kamraters händer”.

Läget blev så småningom någorlunda lugnt och Björklund kunde åter börja tala. Då stämde kantor Sjögren upp psalmen Jag går mot döden vart jag går. ”För all del”, skriver Björklund, ”psalmen kunde ju passa in på en värnpliktsvägrares ensamma kamp mot döden i en fängelsecell”.

Hymnen dränktes emellertid snabbt av Internationalen som på nytt stämdes upp av de övriga begravningsgästerna. Provokatörerna insåg sitt underläge och försvann. Begravningen fullföljdes i lugn och ro. 

Det hela slutade med att C J Björklund dömdes till fyra månaders fängelse för att ha sagt att staten mördat Almskoug. Sex av hans kamrater fick 200 kronor vardera i böter. Det hade de inte råd med utan fick i stället sitta av böterna med 21 dagar var på fängelset i Kalmar.

Eftersom C J Björklund i många år bodde och arbetade utomlands fick de svenska myndigheterna inte fatt på honom förrän i februari 1917. Då greps han under dramatiska omständigheter under ett anförande i Borås. De fyra månaders fängelse han dömts till efter talet på Almskougs begravning 1909 satt han av i fängelset i Kalmar på våren 1917. Bilden är tagen just vid frisläppandet och han har fått ta emot en blomsterhyllning av sina kamrater. Bilden hämtad ur C J Björklunds bok.

Den 22 maj 1917, samma dag som C J Björklund avtjänat sitt straff för talet vid Almskougs grav, höll han ett offentligt föredrag över ämnet ”Det hungrande Sverige” inför 500 personer.  Då tog han också initiativet till den insamling som resulterade i det stora granitmonument  som är rest på värnpliktsvägrarens grav. Dödsdatumet har dock blivit fel, Almskoug dog den 30 maj 1909 och begravdes den 6 juni. © Foto: Karl Nilsson/Östra Småland

Sällskapet ”Rickard Almskougs vänner” högtidlighöll hundraårsminnet av hans död 2009. © Foto: Ulrika Bergström/Östra Småland

Publiksuccé i Folkets park

”Jag vägrar” hette ett skådespel som framfördes inför en publik på 1100 personer i Folkets park i Kalmar 1934, till 25-årsminnet av Rickard Almskougs död.

Det hade skrivits av C J Björklund och hans fru Annika hade komponerat musiken.

För framförandet stod amatörteatergruppen Regi, som fått profesionell hjälp med iscensättningen av Hilding Gavle (1901–1969), född i Kalmar som Hilding Svensson. 

Hilding Gavle. Foto ur Östra Smålands arkiv

Gavle var redan vid den här tiden en etablerad och ovanligt mångsidig skådespelare. Han var med i Kar de Mummas revyer, blev uppburen aktör på Dramaten och folkkär som den kalmaritisktalande krumeluren Rundqvist i TV-versionen av Strindbergs Hemsöborna 1966.  

Mer om Hilding Gavle och inte minst hans förhållande till kalmaritiskan finns att läsa i blogginlägget Kalmaritiskan – där språket föds.

– Jag har hört att Karlsson ska vara antimilitaristiskt sinnad. Vill verkligen inte Karlsson försvara sitt land. 
– Nej! 
– Jaså! Men tänk om alla skulle resonera på det viset! 
– Ja, då antar jag att det inte skulle bli några krig heller. 

Teckning av Gustaf Lannmark ur skämttidningen Naggen som gavs ut 1912–1922

Carl Johan Björklund (1884–1971) berättar om Almskoug i sin bok ”Anarkist och agitator” som gavs ut 1969. Många av uppgifterna i texten har hämtats ur den samt ur artikeln ”Almskougsminnet” av Vilhelm Mauritz i Östra Småland den 7 juni 1934.

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som var publicerad i Östra Småland den 1 september 2011