Börje – räddaren i nöden

Sedan 2014 finns Börje Axelssons porträtt uppsatt på Kalmar FF:s Wall of Fame på Guldfågeln Arena. Bilden är gjord av Pelle Friberg. Om någon tycker sig känna igen ordvändningarna kan det bero på att textförfattaren är densamme som på den här bloggen. 

Kondition, hjärta och lungor – det hade Börje Axelsson hur mycket som helst av. Och, som bilden här nedanför vittnar om, det ville han att hans spelare också skulle ha. Ingen KFF-spelare – utom möjligen Fábio Augusto – har kunnat visa upp en bröstkorg som matchat Börjes. 

Börje Axelsson, längst fram till vänster på den här bilden från 1989, leder sina spelare över den gamla träbron mellan Jutnabben och Svinö. Till höger lufsar Jens Nilsson och i leden bakom skymtar bland andra Magnus ”Gus” Gustavsson och Peter Östlind.
Foto: Östra Småland

Börje Axelsson kom till Kalmar FF 1974 och placerades som ytterback. Han var inte precis född bolltrollare och den första tiden undrade både vi på läktarna och den högljutt irriterade backkollegan Mats Örn om nyförvärvet från Fliseryd någonsin skulle kunna slå en anständig passning.

Men visst lärde han sig det, även om han så att säga hade en mer naturlig fallenhet för kroppstacklingar än för smörpassningar. Utan att jag närmare känner till saken föreställer jag mig att Börje måste varit en fantastisk träningsprodukt, försedd med en oerhörd ambition att ständigt förbättra sig.

Och visst blev han bara bättre och bättre och starkare och starkare. Han tog så småningom över mittbacksjobbet men förekom även som defensivt inriktad mittfältare.

Någon passningsvirtuos blev han väl aldrig men han var stenhård i kroppen och bra på skallen och faktiskt en av de första svenska spelarna som lärde sig att kasta riktigt långa inkast. Det blev ett farligt anfallsvapen som KFF kunde utnyttja mer än en gång. Börje Axelsson var kort sagt en stenhårt arbetande trygghetsfaktor. De som påmint mest om honom i senare årgångar är spelare som Tobias Carlsson och Mikael Eklund.

Börje Axelsson var ingen van målskytt, det blev fyra mål på 126 allsvenska matcher. Här gratulerar Roland Sandberg honom till det sista som fastställde slutresultatet till 1–1 mot Landskrona den 21 september 1980.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Börje försvann från KFF efter 1980 års säsong. Det blev i stället några års spel med Kalmar AIK som han med sin obestridliga pondus var med om att föra upp till näst högsta serien. 1983 besegrade hans nya klubb hans gamla förening i det första Kalmarderbyt på 25 år. Kanske kändes det som en liten revansch för Börje, vars försvinnande ur KFF ska ha haft en del bittra inslag.

Men Börje skulle dyka upp i rödtröjade sammanhang igen. Den kaotiska våren 1988 var det han som till slut åtog sig och gick i land med den kanske tuffaste uppgiften i KFF:s historia: att få ihop ett fungerande lag igen i en förening som sedan ett par år befunnit sig i fritt fall genom seriesystemet, mist de flesta av sina etablerade spelare, blivit totalt utfattig och dessutom skakats av interna strider, avhopp och avskedanden.

Inför säsongen 1988, den första på 45 år som Kalmar FF inte återfanns i någon av landets två högsta serier, hade Börje lovat att fungera som lagledare i KFF samtidigt som han var spelande tränare i Lindås BK i division 5.

Efter två inledande 0–0-matcher mot Jönköpings Södra och IF Trion, de sistnämnda för övrigt med Uffe Nordenhems bror Mats Ohlsson i laget, följde en knapp 3–2-seger mot BK Olympic från Malmö innan det den 15 maj blev smörj med 0–1 borta mot IFK Värnamo.

Det blev droppen.

Två dagar senare fick tränaren Göran Andersson kicken och ett tag var förvirringen total. Man försökte övertala spelarna Billy Lansdowne och Johny Erlandsson att åta sig tränarjobbet, men det blev nobben.

Nu var goda råd dyra. Redan om tre dagar var det match mot Helsingborgs IF, tänkt som en tidig seriefinal, men en förlust nu kunde innebära fortsatt störtdykning ned i bottenträsket av serien.

Då bearbetades i stället Börje. Men han var ju som sagt redan tränare i Lindås och det tänkte han fortsätta med. Ett handslag från Börje Axelsson var minsann något man kunde lita på.

Men med Lindås BK:s välsignelse åtog han sig ändå att temporärt ta över KFF de närmast kommande matcherna. Billy Lansdowne var nöjd:

– En människa med lite pondus och krav, det behövs för att väcka oss till liv. Dags också att anpassa oss till den nivå vi spelar på och sluta drömma om allsvenskan.

Ett vilt kämpande KFF fick 1–1 mot HIF (gästernas målskytt hette Per-Ola Ljung, senare tränare i HIF), forsatte med bortaseger mot serieledande Waggeryd och tvålade så till Kirsebergs IF – med Tom Prahl som tränare – med 3–0.

– Hade fordrats ett benbrott för att jag skulle gått av planen idag! Kämpen P-O Johansson spelade med kramp sista 20 minuterna mot Helsingborg 1988. Här har han buklandat medan Stefan Landberg tar hand om bollen.
Foto: Tomas Königsson/Östra Småland

Börje gjorde kort sagt succé. Och inför det första länsderbyt på evigheter mot Oskarshamns AIK var det bestämt att Börje skulle träna både KFF och Lindås säsongen ut. Han svek inte någon.

Bortamatchen mot OAIK kryddades av den pikanta detaljen att den dömdes av Karl-Erik Nilsson, sedermera internationell toppdomare och ordförande i Svenska Fotbollförbundet.

Men vid den här tiden var han även ordförande i – just det – Lindås BK! Han hade haft intensiva förhandlingar om Börje med Kalmar FF de senaste veckorna och fick nu alltså leda en match där hans egen förenings tränare var inblandad.

Det ska Karl-Erik som vanligt ha gjort till allas belåtenhet, även om slutresultatet 1–1 var en missräkning för KFF.

Till slut vann KFF ändå serien. Börje fortsatte som tränare och året därpå slutade hans unga orutinerade lag överraskande femma i Söderettan.

Börje Axelssons fighting face som tränare.
Foto: Östra Småland

1990 blev tuffare. Efter åtta omgångar låg KFF sist med bara en seger. Men så småningom gick det bättre och till slut landade man på en, med tanke på omständigheterna, fullt godkänd åttondeplats.

Då hade Börje redan aviserat att han skulle lämna Kalmar. Inga övertalningsförsök hjälpte. Han hade för länge sedan lovat sin fru att de skulle flytta till hennes hemtrakter i Mälardalen och Börje är som sagt en karl vars löften man kan lita på.

Så han bosatte sig i Köping och blev tränare där. Efterträdare i KFF blev hans assistent Alf Westerberg. Det gick skapligt det också.

I och med flytten försvann Börje ur synfältet för många av oss i Kalmar. Han omtalas alltid med respekt de gånger hans namn kommer på tal, men det är kanske inte så ofta som det borde. Det var inga glansfulla KFF-säsonger som han var tränare, lika lite som han var en glansfull spelare. Men det var alltid rejäla tag som gällde för Börje både på och utanför planen. Att han inte alls var glömd blev hans inval på KFF:s Wall of Fame 2014 ett lika tydligt som populärt kvitto på.

Och utan Börjes insats hade de där åren i slutet av 80-talet mycket väl kunnat bli helt förödande för Kalmar FF och kanske rent av inneburit det definitiva slutet för föreningen på elitnivå.

Börje Axelsson fotograferad på besök i Arboga sommaren 2024. Annars är han numera bosatt i Sundbyberg.
Foto: Per Gustafson (Stort tack för bilden, Per!)

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som först publicerades på bloggen KFF-snack den 9 april 2006 och i Östra Småland den 22 april 2008

MATCHFAKTA 
Fredriksskans, fredagen den 20 maj 1988
Division II Södra, omgång 5 
Kalmar FF – Helsingborgs IF 1–1 (1–0) 
1–0 Stefan Landberg (15) 
1–1 Per-Ola Ljung (67) 
Domare: Kjell Petersson, Ronneby 
Publik: 578 
KFF: Kjell Johansson – Magnus Arvidsson, Billy Lansdowne, Torbjörn Arvidsson, Dennis Nilsson (Peter Östlind 65), Per-Ola Johansson, Leif Persson, Stefan Landberg (Niklas Friman 62), Johny Erlandsson, Stefan Alexandersson 
Tränare: Börje Axelsson