Gula Faran och vampyrernas kung

Kalmartidningen Gula Faran skrämde slag på det svenska etablissemanget. På förstasidan kröntes fyra kungar: ”tjuvarnes kung” Oscar II, ”lönnmördarnes kung” AB Separators fackföreningshatande direktör John Bernström, ”förrädarnes kung” strejkbrytarorganisatören Josef Nilsson, samt ”vampyrernas kung” Kalmar Ångkvarns ägare John Jeansson.

Sveriges mest utskällda tidning någonsin gavs ut av ungsocialisterna i Kalmar i december 1905. Den hette Gula Faran och männen bakom den åtalades för majestätsbrott och uppmaning till uppror. Folk från landsbygden for rent av in till Kalmar för att ta sig en titt på hur de förfärliga människor kunde se ut som kallade sig för ungsocialister.

På den fyrsidiga publikationens förstasida löd rubriken ”Fyra kungar eller Fyra stråtröfvare i tjufsamhället”. En av de fyra var ”vampyrernas kung”, konsul John Jeansson på Kalmar Ångkvarn, där en mycket hätsk och långdragen kamp för fackföreningsrätten pågått större delen av året. Det är ingen tvekan om att denna bittra strid bidrog till att göra Jeansson uppriktigt avskydd av många i stan. I Gula Faran utnämndes han till ”en skam för Kalmar samhälle, en vanära för Sverige och en niding i hvarje hederlig arbetares ögon”.

Men det i tidningen som på allvar vållade rabalder, protestmöten runt om i landet och upprörda debatter i riksdagen, var formuleringar som: ”Vårt mål är arbetets frukter åt dem som arbeta och vår lösen, som betyder död åt det nuvarande samhällssytemet och dess försvarare, är dolken i köttet”.

En travesti på en psalm och en parodisk annons som drev med nattvarden rörde också upp känslorna på kyrkligt håll. I annonsen stod det bland annat så här: ”Frälsningsoblat – ett slags mycket omtyckta likdelar, särskilt begärliga för andliga krymplingar, finnas alltid på lager.”

Inget tryckeri i Kalmar vågade befatta sig med Gula Faran och den trycktes i stället på Blekinge Folkblad i Karlskrona av faktorn August Andersson. Ansvarig utgivare var Johan Nilsson från Kalmar. Han kallades ”Den glade bagaren” men lär i mer tungsinta stunder ha övat prickskytte med sin Browning på bilder av kungar och andra potentater.

Givetvis beslagtogs tidningen, men merparten av de 4.000 exemplaren hann man ändå distribuera.  

Johan Nilsson försvann ganska omgående till Boston i USA. August Andersson stannade i Sverige till 1912, då han gav sig av med Titanic. Han överlevde katastrofen och bosatte sig i Indiana, där han avled 1950. 

Barnens dag i Kalmar i maj 1906. En del av kortegen passerar utanför Centralstationen. Först rullar en lövprydd Oldsmobile, därefter följer en häst som drar en kärra med en jättestor flaska med ”Gula Faran” på etiketten. Att den har att göra med den beryktade ungsocialistiska publikationen är uppenbart och förmodligen också med champagnemärket Gula änkan. Men exakt hur anspelningarna var tänkta är inte lätt att veta 114 år senare. Tack till Mats Larsson för bilden.

Namnet låg i tiden

Namnet Gula Faran anspelade på ett par olika företeelser som var aktuella i samtiden. 

Främst syftade det på strejkbrytarorganisationerna. De kallades också för ”gula fackföreningar” efter den färg de använde sig av i Frankrike, där de stod katolska kyrkan nära. 

Men just 1905 hade för första gången ett europeiskt land förlorat en väpnad konflikt mot en utomeuropeisk stat, när Japan stod som segrare i det rysk-japanska kriget. Inte minst i USA var det många ”experter” som nu förutsåg hur japaner och kineser skulle översvämma världen. 

Denna ”gula fara” hotade givetvis också Europa på ungefär samma sätt som grumliga tänkare i dag påstår att världsdelen står på randen till undergång på grund av ”islamisering”.

Fakta / Ungsocialisterna

Ungsocialisterna bildades 1897 som socialdemokraternas ungdomsförbund. Under ledning av bland andra Hinke Bergegren utvecklades organisationen i anarkistisk riktning och fick stor anslutning på många håll. I Kalmar lär man ha haft cirka 100 medlemmar vid tiden för Gula Farans utgivning. Tidningen kom att ha stor betydelse för att Socialdemokraterna 1908 kastade ut revolutionärer och anarkister ur partiet.

Missnöjd präst i Mörlunda

Anders Petter Risberg (1852–1926)
Teckning av Albert Engström

En som inte var nöjd med att Gula Faran ”bara” åtalades för uppvigling  och förtal av kungen var prästen och riksdagsmannen Anders Petter Risberg i Mörlunda.

Han ville absolut att de ansvariga för publikationen också skulle ställas inför rätta för hädelse. Han gick hårt åt den liberale statsministern Karl Staaff för denna underlåtenhet.

Staaff tyckte att det gott kunde räcka med att tidningen konfiskerats och åtalats för tryckfrihetsbrott.  Dessutom ansåg statsministern att det inte var så vidare välbetänkt av komminister Risberg att från riksdagens talarstol återge ”Gula Farans råa utgjutelser och att han velat bereda dem plats i kammarens protokoll”.

Förgiftningshot mot nationen

Hugo Hammarskjöld (1845–1937)
Teckning av Albert Engström

Många höll med statsminister Staaff om att ett hädelseåtal mot Gula Faran kändes både överflödigt och otidsenligt. Men det fanns en stark stockkonservativ fraktion i riksdagen som var av helt annan mening. Dessutom försökte man utnyttja Gula Faran för att indirekt angripa Staaffs regering. 

Särskilt högljudd var arkitekten och godsägaren Hugo Hammarskjöld i Tuna i norra Kalmar län. Han ryckte ut till komminister Risbergs undsättning och varnade för det ”undermineringsarbete” som hotade ”att förgifta nationen, att sprida en förruttnelseprocess uti den genom att beröfva den tron på allt som hittills har hållits för heligt”.

Löss i den röda fanans veck

Bengt Lidforss (1868–1913) Foto: Wikimedia Commons/Akademiska Föreningens Arkiv & Studentmuseum i Lund

En av de socialdemokrater som gick allra hårdast åt Gula Faran var naturvetenskapsmannen, litteraturkritikern och polemikern Bengt Lidforss i Lund. 

Han skrev i tidningen Arbetet om ”sinnessjuk utgjutelse”, ”vidrig publikation”, ”nätt och jämnt skrivkunnigt förbrytarslödder” och mer i samma stil.

Avslutningsvis konstaterade han: ”Det är mycket bra att vara renhjärtad och storsint, men detta är ingen anledning att tolerera lus i kläderna och ännu mindre i vecken av den röda fanan”.

I början av 1980-talet återanvände den socialdemokratiska veteranen Nancy Eriksson formuleringen om löss i den röda fanans veck. Då handlade det om justitieminister Ove Rainers skatteaffärer.

Fackbasen gick inte att köpa

Året är 1899 och ännu en etapp av Kalmar Ångkvarn är fullbordad, det är taklagsfest och arbetsstyrkan vid bygget har ställt upp sig för fotografering. Några år senare var kvarnen Skandinaviens största med cirka 120 anställda.
Foto: Herman Sandberg
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Den långa strejken vid Kalmar Ångkvarn 1905 och dess bittra efterspel hade stor betydelse för tillkomsten av Gula Faran.
Socialdemokraten Karl Magnusson – känd som ”Kalle Masse” – var ordförande för kvarnarbetarna när konflikten bröt ut. Totalt strejkade 86 anställda vid de jeanssonska kvarnarna i mer än åtta månader. 

Det började med att 14 arbetare vid grynkvarnen Svea, som vägrat  lämna sin fackförening, fick sparken dagen före julafton 1904. I protest utbröt strejk vid ångkvarnen den 11 januari 1905. Bara 35 av de drygt 120 arbetarna vid ångkvarnen stannade kvar i arbete och de övriga ersattes med strejkbrytare som tillhörde ”Gule Josefs” organisation Svenska Arbetareförbundet.

Handlare och bagare som använde produkter från Jeanssonkvarnarna bojkottades. Transportarbetare, främst i Stockholm, vägrade befatta sig med mjölsäckar från Kalmar.
Förbundsstyrelsen och LO ville få slut på konflikten innan den var helt förlorad. Men kvarnarbetarna fortsatte säga nej.

Den 26 september 1905 träffades ändå en överenskommelse som innebar att 20 av arbetarna skull återanställas och föreningsrätten tryggas. Många av de strejkande stod nu utan jobb och kände sig svikna av facket. Något som säkert spädde på hatkänslorna som kom till uttryck i Gula Faran.

Konsul John Jeansson (1865–1953) 

Karl Magnusson erbjöds ett förmansjobb och 3.000 kronor av konsul Jeansson mot att han aldrig mer sa ett knyst om fackföreningar. Annars skulle Jeansson se till att Magnusson aldrig mer fick ett jobb i Kalmar.

Magnusson vände på klacken och gick därifrån. Något nytt jobb fick han heller inte förrän han blev anställd som vaktmästare i Folkets park i juli 1906.

Karl Magnusson, ”Kalle Masse” (1873–1943)
Foto: Herman Sandberg
Bild ur Kalmar Läns Museums arkiv

1911 blev Karl Magnusson länets förste socialdemokratiske riksdagsman. Intill honom på Kalmarbänken i andra kammaren satt – konsul Jeansson! Magnusson satt också i stadsfullmäktige och i drätselkammaren, den dåtida motsvarigheten till kommunstyrelsen. Där blev han ordförande 1937. Två år senare blev han ordförande i Kalmar läns södra landsting, där han efterträdde – just det, konsul Jeansson.

1937 hade det gått 60 år sedan Stadsparken i Kalmar kom till på initiativ av konsulns far, Johan Jeansson. En byst skulle avtäckas till hans minne. Högtidstalet hölls förstås av drätselkammarens ordförande Karl Magnusson inför John Jeansson och hans bröder.
Såväl Kalmar som Sverige hade onekligen hunnit förändras en hel del på de 32 år som förflutit sedan strejken på ångkvarnen.

Johan Jeanssonbysten avtäcks i Stadsparken 1937. Till vänster står högtidstalaren Karl ”Kalle Masse” Magnusson. På första parkett satt konsul Jeansson som förgäves försökt köpa hans tystnad och i stället gett honom sparken drygt 30 år tidigare.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

© Klas Palmqvist

Texten publicerades första gången i Östra Småland den 25 februari 2012

KÄLLOR 
Gerhard Magnusson: Socialdemokratin i Sverige, andra delen (1921)
Karl Fernström: Ungsocialismen – en krönika (1950)
Knut Bäckström: Arbetarrörelsen i Sverige, bok 2 (1971)
C J Björklund: Anarkist och agitator (1969)
Petter Åkerman: Gula Faran (i Tjustbygden 1986, årsbok utgiven av Tjustbygdens kulturhistoriska förening)
Lars Engwall: Gula Faran på Titanic (i tidskriften Arbetarhistoria nr 48/1988)
Göran P D Adolfson: Jeanssondynastin (1993)
Göran P D Adolfson: Öar kring fästningsstaden (1998)
Lennart Johansson: Gula Faran och mörka Småland (i Tid och tillit 2002)
Henrik Lång: Drömmen om det ouppnåeliga (2007)

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren på Kalmar Läns Museum för fotografierna som är hämtade ur museets enorma samling. Tiotusentals historiska bilder och föremål från hela länet finns digitaliserade och tillgängliga för vem som vill på Digitalt Museum.