fredag 24 april 2020

Hippie för mer än hundra år sedan

Världens förste hippie. Gusto Gräser var den som satte den definitiva snitsen på alternativmodet. Det var också han som uppfann pannbandet av läder. Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel

Hippies, flower power, peace, love and understanding – begrepp som brukar förknippas med 1960-talets USA. Men hela konceptet – så när som på rockmusiken och de mest avancerade drogvanorna – förelåg klappat och klart i Centraleuropa för mer än ett århundrade sedan. Och ingen förkroppsligade dessa alternativa idéer bättre än Gusto Gräser.

Vid Lago Maggiores strand i sydligaste Schweiz ligger Ascona. Den lilla staden och dess omgivningar skyddas i norr av Alperna. Trakten är vidunderligt vacker och klimatet närmast subtropiskt. 

1900-talet hade inte mer än börjat när några unga människor ur välbärgade familjer från olika håll i Europa slog sig ner på platsen för att komma bort från samtidens materialism och söka efter andligare sanningar.

Belgaren Henri Oedenkoven köpte berget Monescia  alldeles intill Ascona och döpte om det till Monte Verità, ”Sanningsberget”. Tillsammans med Ida Hofmann från Montenegro lät han lokala hantverkare uppföra små hus på berget, där folk kunde hyra in sig för att njuta av luft och sol. Ett centralhus byggdes med restaurang – givetvis vegetarisk – läsesal, och musikrum. Där spelade pianovirtuosen Ida Wagnermusik om kvällarna.

Slutresultatet blev ett hälsohem som lockade massor med gäster som ville ta paus från den europeiska civilisationens vedermödor. Här kunde man närma sig livets källor med hjälp av fri dans och råkost. För nudister i ämbetsdräkt gick det också bra att hjälpa till med grönsaksodlingen. 

Politiska aktivister och intellektuella var ofta gäster på Monte Verità. Författaren Hermann Hesse vandrade runt på sluttningarna, enbart iförd glasögon, liksom anarkisten Erich Mühsam. Den sistnämnde kunde dock inte övertygas om att enbart vegetarianism räckte för att lösa sociala problem.


Författaren Hermann Hesse som praktiserande nudist på Monte Veritàs branta sluttningar. Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel

De kläder man trots allt bar emellanåt hängde löst på kroppen. Kvinnornas reformklänningar väckte sådan vrede hos urinvånarna att en moralväkterska i byn ständigt hade ett knippe nässlor i beredskap i huset som hon kunde rusa ut och piska förbipasserande damer med.

Den manliga delen av ortsbefolkningen reagerade på motsatt sätt. Byggnadsarbetare ”glömde kvar” stegar vid planken som omgav solbaden. Att spana på utomhusduschar och nakenbaletter  genom hål efter knaggar, var traktens klart populäraste underhållning för män.

Oedenkoven och Hofmann sålde Monte Verità 1920 och flyttade till Brasilien för att förverkliga nya utopier. Efter en tids förfall blev det fart på verksamheten på berget igen. I dag breder lyxvillorna och terasskaféerna ut sig på berget. Utrymmet för civilisationskritik är – som så ofta – begränsat till dem som har råd med det.


Gusto Gräser blev föremål för häpen beskådan vart han kom. Till och med i 1920-talets Berlin, där folk annars var vana vid det mesta, orsakade han smärre folksamlingar.  Bilden är tagen i den tyska huvudstaden 1928. Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel

Mannen som presenterade sig med ett grässtrå

Gusto Gräser höll hårdnackat fast vid den ursprungliga primitiva linjen när Monte Verità  förvandlades till ett allt mondänare hälsohem.

Han hade varit med i projektet från början, genom sin bror Karl, som lärt känna Hugo Oedenkoven och Ida Hofmann på ett sanatorium i Österrike. 

Gusto var född 1879 i Transsylvanien eller – på tyska – Siebenbürgen. Födelsestaden heter Brasov på rumänska och Kronstadt på tyska. Han var konstnärligt begåvad och fick som 17-åring pris vid 1896 års stora världsutställning i Budapest. Gusto blev elev till Karl Diefenbach, som var målare, fredskämpe och nudist i sådan utsträckning att Gräsers mor protesterade.

Gusto avstod från att äta kött; ingen skulle dödas för hans skull. I konsekvensens namn vägrade han också göra militärtjänst och sattes i fängelse – hans bror Karl var för övrigt löjtnant i den  österrikiska armén. Gusto och Karl ingick i det bohemgäng i München som låg bakom den första bosättningen på Monte Verità, ja, det var faktiskt bröderna som föreslagit platsen.

Gustos bostad på berget bestod av ett par bräder på marken mellan några klippblock. Där låg han och spottade fruktkärnor i en balja. Kärnorna planterade han sedan där han tyckte att det behövdes träd. Han var händig och reparerade rörledningar och snickrade i Asconas hus.

Sin långrandiga moralförkunnelse spred han för vem sin ville höra på och kallade sig själv för ”den skrattande siebenbürgaren”. 

Särskilt rolig var han dock inte och folk hade svårt orka med hans propaganda för det naturenliga livet. Gustos visitkort var dock elegant: ett grässtrå, syftande både på hans namn och på hans vegetariska övertygelse.


Gusto och Elisabeth, det första riktiga hippieparet. Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel

Så träffade han fembarnsmamman Elisabeth Dörr, vars make förvunnit under bergsbestigning. Med Gusto fick hon ytterligare tre barn. Hon lanserades som urmoder och fotograferades med barnaskaran kryllande runt om och på sig. 


1911 skaffade sig familjen en hästdragen, grönmålad husvagn. Många unga fascinerades av Gräser och hans livshållning. De samlades till hans föreläsningar som hölls ”med klar stämma och oklart innehåll”, som förläggaren och författaren Daniel Hjorth karakteriserat dem.


”Man ska ha husvagn”. Så här for familjen Gräser-Dörr omkring i 1910-talets Centraleuropa. Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel

När första världskriget började 1914 vägrade Gusto förstås ta på sig uniform. Han hotades med dödsstraff men slapp undan med ett halvår på sinnessjukhus.

1919 var han i München, där det rådde full revolution, men vann inget gehör för sin predikan om ”hjärtats kommunism”. Elisabeth lämnade honom när han föreslog att familjen skulle bosätta sig i ett kostall. Hennes man hade äntligen dödförklarats och hon fick nu tillgång till de pengar han lämnat efter sig.

Otroligt nog överlevde Gräser nazitiden, trots att han vägrade skaffa sig identitetshandlingar och därmed inte fick några ransoneringskort. Efter kriget dök han upp bland Münchens ruiner, 
iförd sin eviga toga och med sina grönsaker i en kasse. Han fick en liten pension och satt sedan mest på stadsbiblioteket och läste. Han umgicks gärna med sina barnbarn och kunde se tillbaka på ett ovanligt konsekvent liv. 

Gusto Gräser avled i München 1958. 


Gustav ”Gusto” Gräser (1879–1958). Bild ur ”Freie Liebe und Anarchie” av Ulrike Voswinckel


© Klas Palmqvist

Texterna publicerades i Östra Småland den 16 juni 2012


Daniel Hjorth: Passanter (Alba 1990)

KÄLLOR
Den ende svensk jag känner till som skrivit lite mer ingående om alternativkulturen på Monte Verità och om Gusto Gräser är Daniel Hjorth i sin essäsamling Passanter, utgiven 1990. Den kan man få antikvariskt för under hundralappen, till exempel på Bokbörsen eller på Antikvariat.net.

Ulrike Voswinckel: Freie Liebe und Anarchie. Schwabing – Monte Verità. Entwürfe gegen das etablierte Leben (Allitera Verlag 2009)

För den som läser tyska rekommenderas
 schweiziskan Ulrike Voswinckels utomordentliga Freie Liebe und Anarchie från 2009. Den finns att köpa direkt från Allitera Verlag i München men går förstås också bra att införskaffa via våra vanligaste nätboklådor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar