Bussen till Kalmar skakade så att tänderna höll på att ramla ur...

Kalmar FF:s Evert Ericsson rusar till för att stoppa Dan Ekners skott i mötet med IFK Göteborg på Fredriksskans våren 1950. I bakgrunden Ivan Jonasson, som gjorde matchens enda mål.
Foto ur Gunnar Svenssons samling

När Kalmar FF och IFK Göteborg sprang ut på Fredriksskans tuviga matta på valborgsmässoafton 1950, kikade de drygt 7.000 åskådarna säkert lite extra på den blåvitrandige högerinnern Dan Ekner. Han var nyligen hemkommen från Portsmouth, där han under vintern varvat studier i engelska och speditörspraktik med att som förste svensk någonsin spela fotboll i engelska ligan. Laget var inte heller vilket som helst: Portsmouth FC var regerande mästare och skulle komma att vinna ligan igen 1950.

Ekner deltog allt som allt i fyra matcher i den serie som i andra länder fortfarande omgavs med ett mytiskt skimmer och betraktades som ouppnåelig såväl i tradition som kvalitet. Särskilt nöjd var han med den första matchen, där han spelade center mot Sunderland den 27 november 1949. Han hade anlänt bara ett par dagar tidigare, dåligt tränad och fortfarande tagen av sviterna efter en stormig resa över Nordsjön. 

”Jag lyckades med allt den gången, jag förlorade egentligen inte en enda dribbling” berättade han flera år senare för Aftonbladets fotbollskrönikör Arne ”O’kay” Lidström. Matchen slutade 2–2.

Dan Ekner drar i väg ett skott från straffområdeslinjen i sin debut för Portsmouth mot Sunderland den 27 november 1949. Totalt hann göteborgaren med fem matcher för ”Pompey”. Matchen slutade 2–2 och Ekner stod för en formidabel insats. Sunderlandspelaren till vänster heter för övrigt Tom McLain. Han kom från den lilla oansenliga kolgruvestaden Ashington i Northumberland, födelseplats även för 1966 års världsmästarbröder Bobby och Jackie Charlton samt för Jackie Milburn, legendarisk center i Newcastle på 40- och 50-talet.
Bild ur boken ”Svenska proffs” (1989)

När den engelska sejouren var över blev Ekner särskilt avtackad av klubbens hedersordförande, fältmarskalken Bernard Montgomery, den legendariske ”Monty” från andra världskrigets pansarstrider i Nordafrikas öknar.

General Bernard Montgomery (1887–1976) på en bild från 1943. Krigshjälte och Portsmouthsupporter.
Foto: Imperial War Museum

Dan Ekners karriär hade annars börjat på Heden i Göteborg i den lilla innerstadsklubben IF Ifo, där för övrigt Arne Hegerfors också lär ha spelat fotboll en gång i tidernas begynnelse (föreningen existerar fortfarande, men ägnar sig numera enbart åt bordtennis). 

Precis som Gunnar Gren före honom blev Ekner kändis i stan som purung bolljonglerare. Han engagerades som pausattraktion i de allsvenska matcherna på Ullevi (nuvarande Gamla Ullevi, alltså) och slog alla Grens gamla rekord. Ofta fick han avbryta trixandet i förtid eftersom andra halvlek skulle börja. 

Men Ekner var inte bara teknisk, han hade ett utpräglat spelsinne också. Han var självklar i rollen som ”offensiv strateg”, vilket var denna fortfarande krigsmärkta tids vanligaste benämning på vad som kom att kallas ”playmaker” eller ”spelfördelare”. 

Som 16-åring spelade Dan Ekner i Örgrytes A-lag i division II, och redan som 18-åring gick han till Halmia för att få spela i Allsvenskan. Det hade varit betydligt kontroversiellare om han lämnat ÖIS för att gå direkt till IFK Göteborg.

Där hamnade han ändå efter några år. IFK lockade med en turné i USA och den alltid äventyrslystne Ekner slog förstås till och flyttade tillbaka till hemstaden. Efter mellanåren i Halmstad var det acceptabelt att en före detta ÖIS:are blev blåvit. Han efterträdde åter Gunnar Gren – men nu som spelare och inte som pausunderhållning. Gren hade just avflyttat till Milan för att med känt resultat ansluta sig till Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Men IFK Göteborg av modell 1949/50 var inte någon av klubbens bästa årgångar. När Dan Ekner återvände hem från de engelska ligamästarna var han den som skulle försöka rädda IFK kvar i högsta serien, gärna på Kalmar FF:s bekostnad. Det var förstås valborgsmässoaftonens hemmalag inte ett skvatt intresserat av, även om man också låg lite skrynkligt till efter vinteruppehållet och vårens inledande omgångar (man spelade fortfarande höst/vår). 

Läget i allsvenskan inför matchen Kalmar FF–IFK Göteborg den 30 april 1950 (och jodå, Helsingborg stavades med ä 1912–1970).

KFF tog kommandot ganska omgående. Efter en kvart avslutade gotlänningen Ivan Jonasson ett snyggt Kalmaranfall som dragits upp av Rolf Holmström och Gunnar Södergren med att skjuta rakt på IFK-målvakten Henry Andersson. Returen lyckades han själv skalla i nät.

Målskytten Ivan Jonasson som Alfabild.

KFF såg ut att gå mot en bekväm seger, men bara fem minuter efter
målet blev vänsterbacken Stig ”Litzen” Lundström svårt knäskadad. Eftersom man inte fick sätta in avbytare på den här tiden måste KFF fortsätta med bara tio man. Efter en heroisk kämpainsats lyckades man hålla sin 1–0-ledning matchen ut och hade därmed i praktiken räddat det allsvenska kontraktet.

Matchen mot IFK Göteborg blev Stig "Litzen" Lundströms sista i Allsvenskan. Han försökte göra comeback, men knät höll inte.
Teckning ur Östra Småland av Gunnar Bongberg, signaturen "Bong".

Den göteborgare som spridit mest oro i KFF:s decimerade försvarsled var förstås Dan Ekner. Han klagade efteråt i GT över den jobbiga resan till Kalmar:

– Bert Fagerman [center från Jonsered, KP:s anm] hade sannerligen ingen rolig debut, ty sluggern och centerhalven Gunnar Svensson i Kalmar tog knäcken både på honom och flera av de våra. 

Resan från väst- till östkusten hade också satt sina spår, menade Ekner:

– Uppslaget med en bussresa ner till kvaststaden var rätt misslyckat, tycker jag. Vi hade lovats en flott och modern buss, men så fick vi en, som skakade så att tänderna höll på att ramla ur munnen. Klockan 15.30 for vi från Göteborg och över Halmstad hade vi sedan att forcera de småländska backarna, och först vid 23-tiden var vi framme i Kalmar, där det vart mat och så direkt i säng. Och sedan en lika tröttande hemresa.

IFK trillade mycket riktigt ner i tvåan. Och där fick man klara sig utan Dan Ekner. Han hade skrivit på för Olympique Marseille genom förmedling av den mystiske Gaistränaren Willy Wolf. Wolf sålde flera svenskar till Frankrike, som den legendariske Gunnar ”Säffle” Andersson och gaisaren Gunnar Johansson. Han hävdade gärna att han var schweizare, andra påstod dock att han var tysk och Wolf, om han nu egentligen hette så, ska också ha haft påfallande svårt att riktigt redogöra för vad han egentligen ägnat sig åt under krigsåren.

Dan Ekners vistelse vid Medelhavet började synnerligen angenämt med att han gick och badade. Den blonde, vältränade unge mannen blev upptäckt av ett gäng strandflickor som drog med honom till ett jippo där han utsågs till ”Monsieur Apollo”. 

Dan Ekner, till vänster, drar en spader med Olympique Marseilles superstjärna Gunnar ”Säffle” Andersson. När de inte spelade kort lär de bland annat ha hjälpt en dansk att fly ur Främlingslegionens förläggning i stan.
Bild ur ”Svenska proffs”

Rent fotbollsmässigt blev tiden i Marseille inte fullt lika lyckad. Det kom att handla mycket om skador, kontraktsstrider och bråk om pengar. Ekner tröttnade på alltihop var betänkt på att helt sluta spela fotboll. Reglerna var fortfarande sådana att hade man varit proffs utomlands fick man inte komma tillbaka och börja spela på nytt i Sverige. Den så kallade ”proffsamnestin” kom inte förrän flera år senare.

I det läget dök Fiorentina upp med ett kontraktsförslag. Och det blev i Florens som Dan Ekner kom att få sina framgångsrikaste år. Han stannade i klubben två hela säsonger, något mycket ovanligt i denne ytterligt rastlöse mans karriär. Första året blev det bästa. Laget slutade fyra i ligan, Ekner spelade 31 matcher och gjorde tio mål.

Sommaren 1951 värvade Fiorentina Lefter Küçükandonyadis från Fenerbahçe – förste turk att bli proffs utomlands – och Dan Ekner från Olympique Marseille.
Bild ur ”Svenska proffs”.

När han lämnade Fiorentina för SPAL (förkortning för ”Società Polisportiva Ars et Labor”) i Ferrara blev han för ovanlighetens skull själv efterträdd av Gunnar Gren, som lämnat Milan. Gren konstaterade senare:

– När jag avlöste Dan Ekner i Fiorentina började jag undra om han inte var en av de mest underskattade svenska spelarna i hela ligan.

Dan Ekners karriär kom att ha många beröringspunkter med Gunnar Grens. Här står Ekner och läser Grens bok ”Med Grenoli i Italien”.
Bild ur ”Svenska proffs”

Underskattad i Sverige, säkert, men ändå inte i Italien. Vid tiden för övergången till SPAL rankade Gazzetta dello Sport honom som tvåa bland ligans vänsterinrar. 

Ekner tjänade en bra slant på att byta klubb, men men väl i Ferrara kom han snart ihop sig med klubbledningen, som ville sälja honom vidare till Roma eller Lazio, utan att han själv skulle tjäna på affären. Då tröttnade han på alltihop och stack under stort rabalder så långt bort från Italien han kunde komma, till svenskklubben Viking AA i Chicago. Klubben sköttes av Nels A Dahlquist, som utvandrat från Alingsås. Ekner spelade inomhusfotboll och försörjde sig i övrigt med att jobba i en bar.

Fotbollen förde visserligen en tynande tillvaro i USA, men Ekner knöt kontakter som han hade god nytta av i slutet av 60-talet när han engagerades som tränare och talangscout i ett av alla dessa försök som gjorts att blåsa liv i sporten i USA.

Men snart var han tillbaka i Europa och sommaren 1955 återfanns han i Atletico Madrid. Av någon anledning jag inte lyckats utröna fick han aldrig speltillstånd i Spanien, trots att klubben till och med ska ha gjort propåer hos fascistdiktatorn Franco. Man kan möjligen tänka sig att det kanske hade något med hans italienska affärer att göra.

Förmodligen började Ekner nu också se slutet på karriären som fotbollsspelare närma sig. Han bestämde sig för att skaffa sig en ordentlig utbildning och kom in på sporthögskolan i Köln, redan på den tiden ett av världens mest kvalificerade lärosäten för idrottsinstruktörer. Samtidigt forsatte han förstås spela fotboll: först i tyska Rot-Weiss Essen, sedan i PSV Eindhoven. Därmed blev han förste svensk också i den holländska ligan.

PSV Eindhoven har haft många svenska spelare genom åren. Först i raden var Dan Ekner säsongen 1958/59, här i främre raden, näst längst till höger.
Bild ur ”Svenska proffs”

1960 kom Dan Ekner som nyutexaminerad gymnastiklärare tillbaka till Sverige och sin gamla klubb Örgryte, där han än en gång skulle efterträda Gunnar Gren. Veteranen Gren hade tillsammans med de unga talangerna Agne Simonsson och Rune Börjesson fört upp ÖIS i Allsvenskan igen och nu skulle Ekner ta över hans roll i laget.

Men ingenting fungerade som det var tänkt. Det blev bara sju matcher för Örgryte. Efter ett par år på sparlåga i tvåan med Sifhälla och Västra Frölunda slocknade karriären ut för gott.

Och livsgnistan också, verkar det som. Poeten och fotbollsexperten
Ragnar Strömberg har berättat om en nästan spöklik upplevelse då han själv var tio år och bodde i det hemflyttade proffsets grannskap:

”En kväll repade jag mod till mig och ringde på dörren med autografblock och penna i fickan. Ingen kom och öppnade, men när jag vände mig om vid grinden skymtade jag honom i fönstret bredvid ytterdörren. Dörren öppnades på glänt, jag gick tillbaka och när jag kom fram sträcktes en hand ut, tog pennan och skrev autografen. Jag kikade fram för att säga tack och i dunklet skymtade jag ett ögonblick en liksom upplöst mansgestalt i vit skjorta, innan dörren stängdes.”

Efter några försök att engagera sig i den nordamerikanska fotbollen orkade Dan Ekner inte längre. Han tog sitt liv 1975, 47 år gammal.


MATCHFAKTA
Fredriksskans, söndagen den 30 april 1950
Allsvenskan, omgång 17
Kalmar FF–IFK Göteborg 1–0 (1–0)
1–0 Ivan Jonasson (14)
Domare: Olof Gylén, Västerås
Publik: 7 206
Kalmar FF: Ingemar Haraldsson (mv), Lennart Johansson [senare Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Evert Ericsson, Ivan Jonasson, Gunnar Södergren, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Mats Johansson
Tränare: Olle Eriksson
IFK Göteborg: Henry Andersson (mv), Gunnar Lindahl, Rune Emanuelsson, Holger Hansson, Henry Larsson, Lennart Flink, Åke Ludvigsson, Dan Ekner, Bert Fagerman, Sven Sjöblom, Stig Segerdahl 
Tränare: John Mahon

Det här blev Åke Ludvigssons enda allsvenska match för IFK Göteborg. Det var i en sammanstötning med honom som ”Litzen” Lundström fick sin knäskada. Ludvigsson provspelade på hösten samma år för Kalmar FF i en reservlagsmatch mot Djurgården.

FAKTA/Dan Ekner
Född i Göteborg den 5 juli 1927, död den 17 april 1975.
Moderklubb: IF Ifo
1943–45 Örgryte IS (division II)
1945–49 IS Halmia (allsvenskan)
1949–50 IFK Göteborg (allsvenskan)
1949–50 Portsmouth FC (England) (spelade formellt som amatör, utlånad från IFK Göteborg)
1950–51 Olympique Marseille (Frankrike)
1951–53 AC Fiorentina (Italien)
1953–54 SPAL (Italien)
1954–55 Viking Chicago (USA)
1955–56 Atletico Madrid (Spanien)
1956–58 Rot-Weiss Essen (Västtyskland)
1958–59 PSV Eindhoven (Holland)
1960 Örgryte IS (allsvenskan)
1962 SK Sifhälla (division II)
1963 Västra Frölunda IF (division II)
1965 Henåns IF (division VI)
1967 Baltimore Bays (USA, tränare)
101 allsvenska matcher – 29 mål
En B-landskamp 1949

Dan Ekner (1927–1975)

KÄLLOR
Uppgifterna om Dan Ekner är hämtade ur bland annat Lennart ”Duke” Crusners artikel om honom i boken Svenska proffs (Strömbergs/Brunnhages förlag 1989), Kulan i luften – Svenska fotbollsambassadörer av Arne ”O’Kay” Lidström (Parnass förlag 1957) och Bäst på plan – Svenska fotbollsproffs 1949–1999 av Gunnar Persson (Bonnier Carlsen 1999) samt ur diverse dagspressartiklar från 50-talet. 
Ragnar Strömbergs minnesbild fanns att läsa i Aftonbladet den 4 juni 1999 i en text som handlade om Brian Glanvilles bok Football memories.

© Klas Palmqvist
Bearbetad och utvidgad version av en text som första gången publicerades den 3 augusti 2006 på bloggen KFF-snack och i en kortare variant i Östra Småland samma dag