Böcker jag skulle sågat på 80-talet

B-G Roos, legendarisk sportchef på Östra Småland i många herrans år, skulle antagligen dömt ut mig som ”lalligt mjäkig i min framtoning”, men faktum är att jag numera helst låter bli att skriva om böcker jag inte tycker om.

Annat var det på 1980-talet när jag ansåg att det var min förbannade – bokstavligen – skyldighet att delge läsekretsen kategoriska åsikter om varenda stackars recensionsbok som haft oturen att hamna i mina händer.

Jonas Gardell: Livet suger och sen dansar man disco! (Norstedts)

Kanske har jag bara blivit gammal, gaggig och gråtmild men hur som helst har läsarna sluppit ta del av gallsprängda utgjutelser över exempelvis Jonas Gardells pappersutgåva av vad han skriver på Twitter: Livet suger och sen dansar man disco. Den är annars lika komplett överflödig som hans Jesus sista ord på korset var inte ”Härifrån ser man hela Mariannelund!”, som jag också läst – undrar fortfarande varför – och faktiskt nog skrev något smått elakt om när den kom ut 2012. 

Alex Ferguson: Min självbiografi.
Översättning: Olov Hyllienmark (Forum)

Inte heller har jag meddelat omvärlden att Alex Fergusons Min självbiografi är så gott som helt ointressant för andra än djupt bekännande Manchester Unitedfans eller folk vars fotbollshorisont inte sträcker sig en millimeter utanför det brittiska öriket.

Hermann Schmidt: Linksaussen – Die besten Flügelflitzer der Fußballgeschichte (Verlag die Werkstatt)

Jag skulle mycket hellre skrivit några rader om Hermann Schmidts informativa och personliga betraktelse över fotbollshistoriens bästa vänsteryttrar, Linksaussen – Die besten Flügelflitzer der Fußballgeschichte, men eftersom den är utgiven på tyska och knappast lär översättas struntar jag väl i det också. 

Álvaro Enrigue: Tiebreak
Översättning: Annakarin Thorburn (Natur & Kultur)

Det finns böcker av helt annat slag som det också kan ta emot att skriva om. Till exempel den internationellt hyllade romanen Tiebreak av mexikanen Álvaro Enrigue, vilken tar sin början i en tennismatch i Rom 1599 mellan den präktigt bakfulle konstnären Caravaggio och den spanske poeten Quevedo. Matchreferatet blandas upp med skildringar av spanjorernas erövring av Mexiko, lite bögsex, droger förstås, och diverse annat som hör till i en postmodern roman från 2000-talet.
Kanske kunde det blivit bra, men berättelsens olika skikt hänger dåligt samman och dessutom är de skrivna närmast som filmscener, något som nästan aldrig fungerar i skönlitteratur med stora anspråk. Nedstörtandet i de allegoriska bråddjupen förvandlas till ett ytligt och mekaniskt plaskande i vattenpölar. ”Medan jag skriver på den här boken kan jag inte förklara vad den handlar om”, står det på sidan 237. Nej, kunde just tro det.

Andrei Codrescu: Bibliograv
Översättning: Ulrika Junker Miranda (Förlaget 2244)

Sedan har vi Bibliograv av rumän-amerikanen Andrei Codrescu, en av samtidens pladdrigaste författare, något som var tydligt redan i hans Tzara och Lenin spelar schack (2009, på svenska 2012). Den här gången handlar det – givetvis – om bokens och bibliotekens död i den digitaliserade världen. Bäst är faktiskt de fruktansvärt många och långa noterna, åtminstone när de berättar om Codrescus uppväxt i den rumänska provinsen.

Alla dessa böcker hade jag säkert sågat om jag skrivit om dem på 80-talet. Så därför låter jag bli nu.

Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 18 februari 2015

© Klas Palmqvist