 |
| Valborgsmässoafton 1970 revs ett av de sista återstående gamla husen i kvarteret Gesällen i Kalmar. Sedan var här parkeringsplats i decennier. Epas hus i bakgrunden (i dag Åhléns) byggdes 1967. Foto: Östra Småland |
”Man kan inte spara varenda gammal kåk”, brukar de säga, de som vill riva hus och bygga nya som de kan tjäna mera pengar på. Men i själva verket förhåller det sig så att man faktiskt måste spara hus, eftersom det är så obegripligt många som redan rivits.
I Kalmar berömmer man sig gärna av att man har en så fantastiskt välbevarad stadskärna. Det är på sätt och vis en myt, som bygger på att rivningsraseriet härjat ännu värre i många andra svenska städer.
Se på kartan över Kvarnholmen här nedanför. De svarta områdena markerar hus som revs under perioden 1937–1976. Under dessa 40 år försvann 186 av totalt 445 gatuhus och inte mindre än 270 gårdshus.
 |
| De svarta markeringarna visar de byggnader som revs på Kvarnholmen i Kalmar mellan 1937 och 1976. Några hus har flyttats, de är markerade med, skraffering – skuggning med diagonala linjer. I dag skulle bilden vara väldigt mycket svartare. Kartan är hämtad ur "Stadsbilden i Kalmar – Förändringar i innerstaden 1945–1972" av Christina Thunwall (KKH Arkitekturskolan 1977) |
Nu har det gått ytterligare drygt 40 år och det skulle vara synnerligen intressant att få veta hur många fler hus som gått förlorade under den tiden. Bara de senaste veckorna [dvs i januari 2015 när texten ursprungligen publicerades, anm. 2020] har IOGT-huset på Strömgatan och ett bostadshus på Proviantgatan med originell gårdsmiljö försvunnit för evigt ur stadsbilden.
På Malmen, landets första stadsplanelagda förstad från 1600-talet, rev man 1937–1976 inte mindre än 158 av 302 gatuhus – alltså mer än hälften av alla som fanns – samt ungefär 135 gårdshus.
Östra Malmen blev därmed i princip utplånad. Den småskaliga bebyggelsen ersattes på 1970-talet av de tre tröstlösa jättekolosserna polishuset, skattehuset och länsstyrelsen. De gömdes bakom en ridå av äldre hus på Strandgatan, ungefär som om de skyldiga till förödelsen ändå skämdes över vad de ställt till med.
Nu har såväl poliser som skatte- och länsstyrelsebyråkrater flyttat vidare. Så nu står vi där med husschabrak som man inte riktigt vet vad man ska ta sig till med. När man i stället varsamt kunde tagit vara på och vidareutvecklat en unikt levande vardagsmiljö.
Men det där har avhandlats flera gånger tidigare här på Torget i Östra Småland. Det förtjänar ändå att påpekas att också stora delar av Malmen i övrigt – och även Sandås – förvandlats till oigenkännlighet under efterkrigstiden.
Pampiga 1600-talshus och officiella byggnader som rådhuset, teatern och domkyrkan sätter givetvis sin prägel på Kalmar. Men de riskerar ju knappast att demoleras av profithungriga exploatörer. De har skydd som byggnadsminnen och får därmed inte rumsteras med hur som helst.
Nej, nästan alltid är det de enkla husen för vanligt folk som försvinner, de som inte alls är storslagna eller märkvärdiga, men som tillsammans betyder så oerhört mycket för att ge liv, atmosfär och självklar förankring i historien för stans invånare i deras vardag.
I dag skyfflar man inte bort hela stadsdelar på en gång. I stället försvinner ett hus här och ett annat där. På så vis naggas stadsbilden hela tiden i kanten. Och utarmas beståndet av den sortens hus, blir också tillvaron torftigare för oss som bor i stan.
Givetvis ska man bygga nytt i en stad. Men det måste göras övertänkt och med överblick. En helhetssyn på stadsrummet är absolut nödvändig; vi måste veta vad vi har, vi måste veta vad som måste sparas. Annars står vi där med nya byggnader som blir mer eller mindre obrukbara efter bara några decennier, samtidigt som oersättliga värden försvunnit. Den enda förtjänsten är den som inbringats av dem som såg till att bygga dem. Så kortsiktigt kan man inte utveckla en levande stad.
Här nedan visas några Kalmarmiljöer som inte finns kvar längre. De flesta bilderna är uppfiskade mer eller mindre slumpartat ur arkivet – där finns många av det här slaget. Några har varit med i tidningen förut, andra har aldrig tidigare publicerats. En del av husen har vi kanske glömt och andra visste vi inte att vi kom ihåg – eller tvärtom...
 |
| Efter en lång, lång tvist började huset där Wilmas Konditori legat på Storgatan att rivas 1978. Tomten stod sedan tom i många år innan Gallerian byggdes. Striden ledde till att byggnadslagen försågs med tillägget Lex Wilma, som under vissa förutsättningar gjorde det möjligt att neka rivningslov. Något som långtifrån satt stopp för fortsatta rivningar. Foto: Östra Småland. |
 |
| IOGT-huset på Strömgatan revs i januari 2015. Här hade konserter, kurser, fester, föredrag och olika slags möten hållits sedan 1880-talet. Foto: Klas Palmqvist |
 |
| Ingången från gården på Proviantgatan 18, fotograferad dagen före julafton 2014. Dörromfattningen var av en typ som är ovanlig i Kalmar, men visar tydliga influenser från Öland. Ett par veckor senare fanns inte ett spår kvar av huset. Foto: Klas Palmqvist |
 |
| Solen sken och tjejerna gick i kortkort den 15 juni 1970, Storgatans allra första dag som gågata. I huset till höger låg 1929–1969 Severin Nilssons Möbelaffär. Där fanns också Sidenhuset, som öppnade 1923, och en trappa upp fanns ett kafé. I dag ligger huset med SEB:s kontor här. Det invigdes 1973. Foto: Östra Småland. |
 |
| De här tre små husen på Södra vägen, mellan Tullslätten och Smålandsgatan, ville myndigheterna bevara. Men fastighetsägaren tog till det beprövade knepet med eftersatt underhåll. När inte ens det hjälpte plockade man bort tegelpannorna och la dit några presenningar som givetvis genast blåste bort i den eviga Kalmarblåsten. Sedan gjorde vädrets makter resten och till slut föll de ihop mer eller mindre av sig själva. 1990 byggdes den så kallade Gräddhyllan här. Bilden är från 1970-talet. Foto: Östra Småland |
 |
| Östra delen av Sandåsbacken vid Södra vägen 1963. Vägen är i dag rejält breddad och inget av det som syns på bilden finns kvar i dag. Sandås Bryggeri till vänster revs 1969. Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening |
 |
| Södra vägen, kvarteret Jasminen, just väster om korsningen med Stensövägen. De här husen försvann när vägen breddades. I dag försöker man tvärtom göra gatorna smalare för att dämpa trafiken. Bilden togs 1980, just före rivningen. Foto: Östra Småland |
 |
| Mitt emot entrén till Folkets Hus på Unionsgatan – sedermera nattklubben Palace – låg den här gamla byggnaden som inrymde en snusfabrik runt förra sekelskiftet och var betydligt äldre än så. Här är huset fotograferat strax före rivningen på 1970-talet. Foto: Östra Småland |
 |
| Kvarteret Kopparslagaren var det första på Kvarnholmen som ”sanerades” helt och hållet. Så här såg det ut längs Kaggensgatan på 1960-talet. Foto ur ”Trehundra år med Kopparslagaren” av Ingvar Särne (utgiven 1976). |
 |
| Den här gamla villan i hörnet Esplanaden–Norra vägen fick stå och förfalla i många år. Bilden är från 1979. Fem år senare byggde Sydkraft – i dag Eon – sitt hus här. Foto: Östra Småland |
 |
| Kvarteret Gesällen längs Fiskaregatan 1965. Inte så mycket som en molekyl av husen i kvarteret finns kvar i dag. Foto: Stig Westerlund/ Kalmar stads hembygdsförening |
Se även:
• Hemma hos farbror Ludvig på Nybrogatan
• 1600-talsgatan som försvann i betongen
• Sista huset i en förintad stadsdel
• Vi går en sväng på Trädgårdsgatan
• Här fanns bordellen på Södra Malmgatan
Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 24 januari 2015
© Klas Palmqvist
Visst är det sorgligt att Kalmarstad inte kan bevara en säregen stil och inte kopiera andra städer.
SvaraRaderaDet är faktiskt så att man kan bygga moderna hus med särprägel för det är väl meningen att staden ska bli sevärd för turister och kalmarbor.