Turist med mögliga ambitioner

Santa Cecilia in Trastevere. Fasaden är från 1725 och hypermodern jämfört med vad som finns innanför den.
Foto: Sailko/Wikimedia Commons

Rom är förstås staden för den som vill besöka så många kyrkor som möjligt; där lär finnas mer än 900, om man räknar in förstäderna. Även om man inskränker sig till gudshus med tresiffrigt byggnadsår blir antalet ändå så pass ansenligt att det räcker för att hålla igång en besökare i åtskilliga dagar. Dessutom får man då se delar av stan som inte nödvändigtvis ligger vid de allra vanligaste turiststråken.

Denna något mögelartade ambition, att i första hand besöka kyrkor med minst 1000 års historia, ledde till att jag för drygt 30 år sedan hamnade i Santa Cecilia in Trastevere, som har anor ända ner i 200-talet. Det är kanske inte något av de allra mest intagande templen och fasaden, som inte ens är 300 år gammal, är på tok för modern. Fast kryptan med Cecilias reliker är inte så dum.

Största intrycket gjorde dock uppgiften att kyrkan restaurerats grundligt första gången redan på 820-talet. Det är inte varje dag man befinner sig i en byggnad som rustats upp ordentligt för nästan 1200 år sedan!

Orsaken till restaureringen ska ha varit att påven själv – han hette Paschalis I – ska ha råkat slumra till under en mässa och drömt att han hittat Cecilias grav. När han vaknat satte man igång att gräva på platsen han sett i drömmen. Mycket riktigt hittades resterna av helgonet – vad annat var att vänta? – varpå Paschalis såg till att kyrkan, som var byggd på ruinerna av hennes hus, blev iståndsatt.

Även i långt senare tider har restaureringar minst lika mycket att berätta om den tid i vilken de utförts, som om den tid de mer eller mindre ruinerade byggnaderna minner om. Historiska minnesmärken manipuleras alltid av makthavarna, oavsett om dessas egen historia är lång eller kort. Och i dag, när inget mäktigare finns än kommersen och profiten, blir resultatet gärna ett slags historisk ”turismarkitektur”.

Fredric Bedoire: Restaureringskonstens historia (Norstedts)

Vid olika tider har olika ideal varit gällande. Det visar arkitekturhistorikern Fredric Bedoire med all tydlighet i sin bok Restaureringskonstens historia, en engagerad genomgång av ett ämne som debatterats i flera hundra år. Här finns massor av exempel, såväl svenska som utländska (dock inte Santa Cecilia in Trastevere). Faktum är ju att Sverige redan 1666 fick världens första fornminnes- och byggnadsminneslag: Kongl: Mayst:tz Placat och Påbudh Om Gamble Monumenter och Antiquiteter, som återges som faksimil i Bedoires bok.

Om en byggnad är tillräckligt gammal uppstår ju alltid frågan om exakt vad den ska återställas till. Hur blir den mest autentisk? Som den såg ut från början? Eller ska spåren av århundradens om- och tillbyggnader finnas kvar? Ska moderna tillägg göras tydliga? Eller ska man satsa på ett stilhistoriskt idealtillstånd av någon epok, och skapa en byggnad med ett utseende som den egentligen aldrig haft i verkligheten?

Det har hänt en del med Kalmar slott sedan den här bilden togs 1862. 
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Tänk bara på Kalmar slott, som givetvis ägnas en hel del utrymme i Bedoires bok. Hur mycket är medeltid, hur mycket är Vasakungarnas renässans, hur mycket är 1800- och 1900-tal i det slott vi ser i dag? Hur har 200 års restaurerande utifrån skilda ideal satt sina spår i det vi ser i dag? Vad är ”autentiskt”?

Förresten luktade Santa Cecilia in Trastevere som en gammal potatiskällare när jag var där. Kanske dags att restaurera igen, om det nu inte redan är gjort?

© Klas Palmqvist

Bearbetad version av en text som publicerades i Östra Småland den 5 november 2013