Obegripligt roligt – och därför sant!

Teddy Hultberg: Erik Beckman i etern (Gidlunds, 2014)

Författaren Erik Beckman konstaterade en gång i ett radioprogram att ”det är inte riktigt sant om det inte samtidigt är roligt”. Själv hade han ett gediget rykte för att vara rolig. Och samtidigt obegriplig. Vilket ju är ganska obegripligt. Fast kanske ändå ganska roligt. Men knappast sant. Eller?

Teddy Hultberg har skrivit en härligt entusiastisk bok om Beckmans hörspel och dramatik och det är både sant och faktiskt obegripligt roligt att en sådan bok getts ut. Mer än 500 sidor om denne ”modernistiske barockdiktare”, som Beckman kallats av Jacques Werup, själv en författare utrustad med ett osvikligt gehör för vad som är bra hos andra poeter. 

Teddy Hultberg har sniffat upp Werups inkännande ord om Beckman i radioprogrammet Bokfönstret 1973, något som ger ett fint exempel på vilket oerhört gediget researcharbete han lagt ned i olika ljud- och textarkiv.

Erik Beckman är mest känd som poet. Men som poet har ingen människa kunnat leva i detta land, utom möjligen Bo Setterlind. Så Beckman skrev även prosa, texter av skilda slag i tidningar och – inte minst – dramatik. 

När jag i december 2013 listade mina tio svenska favoritförfattare i en kolumn i Östra Småland skrev jag så här om Erik Beckman (1935–1995): 

”Böcker som Kommunalrådet cyklar förbi (1982), Kameler dricker vatten (1971), Katt och sten (1984) och Pyjamasöverdelarna med Utvecklingen i Östeuropa (1990) och hela hans övriga författarskap är – för att tala beckmanska – pissträngt nödvändig litteratur. Lysande radiodramatiker.”

Och det var just som radiodramatiker Erik Beckman verkligen nådde en stor publik, mycket större än han gjorde som poet. Hans böcker sålde trots god kritik inte i särskilt många exemplar. Men en radiopjäs kunde ha mer än 100.000 lyssnare. Dessutom fick upphovsmannen hyggligt betalt och Beckman själv påpekade i ett brev till en vän på radion att ”Sveriges Radio är författarsveriges bästa penningkossa”. 

Teddy Hultberg frågar sig följdriktigt varför radiodramat är så styvmoderligt behandlat i litteraturvetenskapen: ”Hur kan det förklaras? Att den teater som flertalet människor i vårt land regelbundet tar del av, också är den mest osynliga i litteraturen/kritiken”.

Han ger själv en del av förklaringen, erfaren radiomedarbetare som han är, att radion förstås är ett flyktigt medium: ”Men egentligen är det just flyktigheten som är det förträffliga med mediet, att inget ljud försvinner i etern innan det har nått 10.000–100.000-tals par öron dessförinnan”.

Hultberg önskar att den kulturskatt som utgörs av Radioteaterns pjäser sedan mer än 70 år tillbaka skulle läggas ut på nätet. Alltsammans är redan digitaliserat; ”det finns ett arkiv men skulle det kunna bli ett bibliotek?”. 

Visst finns det upphovsrättsliga och andra frågor att lösa, men Hultbergs förslag att den intresserade kunde betala några hundralappar och i gengäld få fri avlyssning under ett år borde väl ändå vara genomförbart.

Hultberg själv drar sitt strå till stacken genom att hans bok också har en medföljande cd-skiva med Erik Beckmans debut som radiodramatiker, Vem-du-är-och-vad-vi kan tillsammans från 1969. 

Och det är riktigt sant – eftersom det samtidigt är roligt!

© Klas Palmqvist

Texten publicerad i Östra Småland den 13 november 2014