Vajkert – en sliten man med dragspel

”Vad det är härligt med sommaren”, tyckte Vajkert Fransson. ”Då kan man vara ute och spela för folket och det är det bästa jag vet”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

En dag i mitten av 80-talet gick larmet på Östra Smålands redaktion. Vajkert Franssons dragspel var stulet!

Reportern Rolf Ljung ryckte genast ut till Vajkerts bostad på Smålands Lejons väg i Kalmar för att ta reda på hur den bestulne gatumusikanten och livsfilosofen hanterade förlusten. 

Men Rolf kom tillbaka ganska omgående. Det hela hade löst sig utan större dramatik: Vajkert hade helt enkelt råkat sätta dragspelet på en buss och sig själv på en annan. Snälla medmänniskor hade inte haft några problem att identifiera väskan med instrumentet och snart fanns det slitna bälgaspelet i Vajkerts nävar igen. 

Fast Rolf var ändå lite skakad och upprörd efter besöket hos Vajkert.
– Han har inga möbler! Bara tidningshögar. Och han sitter på golvet och äter. Så kan han ju inte ha det!

Vajkert Fransson var förtidspensionerad efter en rastlös tillvaro där han fått ta emot hel del hårda törnar. Han hade jobbat som vattenrallare och grovarbetare i Norrland och på olika industrier i Mellansverige. Ja, han beräknade att han flyttat åtminstone 23 gånger i sitt liv, alltifrån Kiruna i norr till Malmö i söder.

Vajkert var född i Sävsjö, några kilometer från Påryd, men växte upp i mycket små omständigheter i Ödevata utanför Emmaboda.
I slutet av 70-talet, när han var i 50-årsåldern, kom han till Kalmar. Här blev Vajkert snart en av stans mer markanta profiler. Han satt med sitt dragspel på Storgatan, i Norrliden eller i Berga Centrum och hade en förvånansvärt rik repertoar som han behärskade ganska bra. Detta trots att instrumentet  fått sina smällar och var slitet, ungefär som han själv. 

Favoritlåten var den argentinska 40-tals-tangon Uno av Mariano Mores, berättade han i en fin intervju Ia Sellerberg gjorde med honom i Östra Småland (publicerad den 4 augusti 1984). Fast ibland lät han dragspelet ligga i sin väska och halade i stället fram ett munspel ur bröstfickan.

Två Kalmarprofiler, slottet till vänster och Vajkert Fransson till höger. Han tänder en fimp och har en folköl i beredskap i gröngräset denna vackra augustidag 1984 i Sylvanderparken. Dragspelet ligger förstås i väskan.
Foto: Peter Tinnert/Östra Småland

Vajkert var diktare också. Och politiskt intresserad. Ibland på en gång. Tonen var melankolisk men oftast fanns där en skymt av ett ljus eller i alla fall ett hopp om försoning. 
Men det hände också att svartsynen var total. Jag minns ett tillfälle när han ringde till redaktionen och som vanligt undrade om det fanns plats för ”en blänkare”. 
”Ja, kanske det”, svarade jag. 
Just den dagen hade han tappat tron på tillvaron så till den milda grad att han nu frankt deklarerade för omvärlden att han blivit medlem i terroristgruppen Svarta September...

I valet till kommunfullmäktige i Kalmar 1985 fick Vajkert Fransson-partiet för övrigt tre röster. Kalmar FF och Ölandska
Republikanska Armén fick bara en röst vardera.

Vajkert hade sinne för en poet som Gunnar Ekelöf, men som för många andra amatörskalder var förstås Nils Ferlin den stora förebilden. Så här kunde det låta när Vajkert diktade:

I dag har jag alls icke just
kunnat spela med glädje och lust
och då kan man ej fånga publiken
men i morgon min själ
om allting går väl 
skall det åter bli liv i musiken

1996 kom Vajkert till servicehemmet Dressinen i Ljungbyholm. Han verkade ha kommit till ro och trivdes med sina grannar och med personalen. Dragspelet kom ofta fram och han spelade in i det sista. 

Vajkert Fransson avled i Ljungbyholm den 4 december 1997. Han blev 70 år.

Fick brev från Olof Palme

Olof Palme hörde av sig när Vajkert bekymrade sig för en katt i Dalarna. Foto: Claus Kempe/Östra Småland

I februari 1983 pep det till i en villa i Stora Skedvi  i Dalarna. 

Det lät som jamanden från en katt i nöd. Hela Sverige fick i TV och tidningar följa jakten på katten, som man trodde satt instängd nånstans i konstruktionen.

En av alla som engagerade sig var Vajkert Fransson. Han tyckte att familjen som ägde villan borde få bidrag till rivning och återuppbyggnad och skrev om saken till statsminister Olof Palme. 

Det var inte första gången Palme fick brev från Vajkert. Han svarade, vänligt som alltid, att det tyvärr knappast gick att ordna några pengar. Palme underströk också att han var djurvän och inte så säker på att man skulle kunna riva huset utan att den stackars katten blev skadad.

Nu blev det ingen rivning. Det visade sig till slut att ljuden inte kom från någon katt utan härrörde från en cirkulationspump i huset.

Olof Palmes svar på Vajkerts brev.

Gjorde konst av Vajkert

Gunilla Pantzar, vars bild av Vajkert Fransson visades upp på Liljevalchs. Foto: Karin Asmundsson/Östra Småland

En gång på 80-talet blev Vajkert Fransson hängd. 
På Liljevalchs vårsalong i Stockholm alltså.

Det var konstnären Gunilla Pantzar som förevigat Vajkert, hon som gjort så många fantastiska masker och dockor på Byteatern.

Vajkert hade ett särskilt önskemål, om han nu skulle bli såld:
– Då vill jag gärna spela in en kassett så att köparen också får reda på att jag kan musicera. Både bild och ljud ska det vara!

Hur det till slut blev med multimediakonsten har tyvärr inte gått att reda ut.

Fina fisken får heta sardiner igen

Det gick inte att missa Vajkert Fransson om han råkade befinna sig i närheten. Foto: Peter Tinnert/Östra Småland 

Man  behövde inte vända sig om för att upptäcka att man hamnat i samma kassakö på Domus som Vajkert Fransson.

Hans närvaro blev genast ytterst påtaglig genom alla pustanden, suckanden och andra mer eller mindre osorterade ljud han utstötte. Och, sanningen att säga, även om han skulle varit knäpptyst hade man lätt kunnat identifiera honom i alla fall. Han använde inte så mycket herrparfym eller kemtvättade sin kavaj varje vecka, om man säger så.

Vajkerts kundkorg innehöll nästan alltid några Pripps Blå folköl och ett matchande antal burkar med Kung Gustafs sardiner. På sätt och vis ett ganska klokt kosthåll. Sardiner – eller skarpsill (Sprattus sprattus) som är det egentliga namnet på fisken i fråga – är näringsrik kost. De innehåller protein, A- och D-vitamin, diverse mineraler och nyttigt fleromättat fett. En macka med en burk sardiner lär ge hela dagsbehovet av omega-3 från fisk.
Just de här egenskaperna gör att man ofta rekommenderar sardiner till äldre människor, som ibland kan ha besvärligt att få i sig tillräckligt med näring.

Pilsner är kanske inte lika nyttigt, men öl är ju egentligen inget annat än flytande bröd. Och tomatsåsen som sardinerna ligger i borde väl innehållit tillräckligt många vitaminer för att Vajkert skulle kunna täcka in en hyggligt stor del av kostcirkeln.

Norrmannen Lars Goksøyr var den som såg till att Gustaf V hamnade på burken. Goksøyr startade 1930 en fabrik i Strömstad och for till Stockholm för att prata med kungen om hur hans bild på burkarna skulle kunna minska arbetslösheten i Bohuslän. Gustaf gav sitt nådiga tillstånd och sardinerna gjorde genast succé, inte minst i USA. 

Den svartvita bilden visar den klassiska sardinburken. Mittburken är från början av 2000-talet då EU förbjudit ordet ”sardiner”, vilket fick ersättas med ”brissling”. Streckkoden dolde ganska mycket av majestätet, men återfinns numera på burkens undersida och Gustaf syns lite bättre igen.

Bilden på burken är en målning av Bernhard Österman (1870–1938). Den fick användas på villkor att konstnärens namn angavs.
Så förblev det också ända tills streckkoden gjorde sitt intåg på 80-talet. För att få plats med den togs en bra bit av kungen bort.

På grund av EU-regler fick man en tid använda den norska beteckningen brisling i stället för sardiner. I Medelhavsländerna äter man nämligen en fisk med det latinska namnet Sardina pilchardus och det var den enda art EU tillät att man kallade sardin. 

Efter några år fick dock skarpsillen heta sardin igen, bara det latinska namnet angavs på burken. Därför står det i dag även Sprattus sprattus på etiketten. 

Så många jobb i Bohuslän ger dock inte de kungliga sardinerna längre. De kommer numera från Polen.


© Klas Palmqvist

Bearbetad version av text som publicerades första gången i Östra Småland den 10 oktober 2011

Vajkert på sängkanten hemma i Norrliden.
Foto: Peter Lidengren/Östra Småland