Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg

fredag 17 januari 2025

Popbanden gjorde upp i Emmaboda

Som på räls! Checksounds från Ronneby fick 500 kronor att dela på för sin tredjeplats i popbandstävlingen. Längst till höger på dressinen hänger Rolf Olsson, som spelade gitarr och orgel och blev värvad till Roadrunners. De övriga är från vänster: Pierre Chocron (trummor), Jan Melldén (sång), Sven-Åke Eckernäs (bas) och René Chocron (gitarr).
Bild ur Östra Smålands arkiv

På valborgsmässoafton 1967 fick en publik på 800 personer se Roadrunners från Karlskrona vinna Sydsveriges största popbandstävling i Emmaboda Folkets Hus.

Från början var det tänkt att 24 band från Skåne, Blekinge och Småland skulle vara med, men till slut var det ”bara” 19 som kunde ställa upp. 

Man planerade att hålla på från klockan sju på kvällen till klockan ett på natten. Alla band skulle hinna spela två låtar. 

Annons i Östra Småland den 28 april 1967.

Enligt annonsen var det publiken som skulle rösta fram det populäraste bandet, men det fanns också en jury på plats, bestående av ”tre erfarna poparrangörer”: Per Olof Nehler, Lennart Gustavsson och Tommy Andersson, samtliga från Kalmar.

Roadrunners, som redan hade vunnit föregående års tävling, hade en ganska varierad repertoar. De spelade Hollies- och Four Topslåtar till exempel och var kända för sin snygga stämsång.

På väg uppåt. Roadrunners från Karlskrona som man såg ut när man vann den stora popbandstävlingen i Emmaboda 1967. Bandet bestod då av fr v Lars Anders ”Boogie” Lennartsson (bas och sång), Kjell ”Trisse” Andersson (sologitarr), sångaren Göran ”Robin” Andersson, som fick sparken efter tävlingen, Thomas ”Knodden” Johansson (gitarri) och Arne ”Adolf” Adolfsson (trummor).
Bild ur Östra Smålands arkiv

Nu fick de beröm av juryn för att ha utvecklat sig: ”särskilt sångaren Göran ’Robin’ Andersson, som lägger upp musiken bra och det blir ett fint samspel inom bandet”. 

Det var bara det att så fort prisutdelningen var över hade sångaren, som kom från Göteborg och bara sjungit med bandet i ett halvår, fått sparken. 

I stället värvades Rolf Olsson från Ronnebybandet Checksounds, som kommit trea i tävlingen och av juryn fick omdömet ”tävlingens positiva överraskning”.

I januari 1968 fick Roadrunners chansen att vara med i TV:s Tivolivat som skulle spelas in i Malmö.

Men bandet fastnade i snökaos på vägen och blev tillsammans med 250 andra insnöade bilister sittande i ett dygn i matsalen på Hurva gästis. Till slut hade krögaren inget annat än konserverad pannbiff att erbjuda sina gäster.

Roadrunners nådde i alla fall fram till Malmö till slut och mimade till sin förinspelade version av Moody Blues Nights in White Satin. 

När programmet väl sändes kunde Roadrunners konstatera att de blivit bortklippta. Bara bastrumman med bandets namn skymtade förbi i rutan ett par gånger.

På andra plats kom Episode Five från Nybro, som visserligen fick beröm, men uppmanades att försöka få till ett ”säkrare scenuppträdande”. Från vänster Bo Johansson, Sam Ellison, Allan Almqvist, Anders Petersson och Christer ”Putte” Svensson.
Bild ur Östra Smålands arkiv

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 13 oktober 2011

En bild till på södra Sveriges bästa popband 1967, Roadrunners från Karlskrona.
Bild ur Östra Smålands arkiv

fredag 3 januari 2025

Maskerad på fritidsgården

Funkabo fritidsgård i Kalmar den 29 mars 1972. Som vanligt massor av barn och ungdomar på plats. Den här kvällen utklädda. Någon kanske känner igen sig ändå, så här mer än ett halvsekel senare.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När Funkabo fritidsgård öppnades i oktober 1971 fanns det de som var övertygade om att de bruna manchesterfåtöljerna i mysrummet snart skulle vara sönderskurna. Så blev det förstås inte alls.

Östra Smålands reporter Bonny Kilefors besökte gården en maskeradkväll i slutet av mars året därpå och konstaterade att möblerna var lika fina som vid invigningen.

– Detta trots att vi hade 21.000 besök i höstas och haft minst lika många hittills i vår, berättade Bengt ”Bobban” Nilsson som var fritidsgårdens föreståndare.

300 ungdomar fanns på plats när Funkabo fritidsgård invigdes hösten 1971. Originalbildtexten löd: ”Kommunalrådet Ingvar Gustafsson var som nybörjare lite undrande när han trådde invigningsshaken tillsammans med Ann-Helen Franzén, Kerstin Svensson och gårdens föreståndare Bengt Nilsson”. Ordet ”rekordkort” i rubriken syftade på att invigningstalen var över på tio minuter.
Klipp ur Östra Småland för den 20 oktober 1971

Sveriges första kommunala fritidsgård öppnade i Göteborg redan 1936. Fast då hette det ungdomsgård, liksom när Kalmar fick sin första på 1960-talet. Den var inrymd i Gasverksvillan på Södra vägen och kompletterades några år senare med Alabastern i Oxhagen, som låg i samma fastighet där Röda Korsets second hand-butik Kupan sedan hållit till i många år.

Alabasterns lokaler var trånga och bestod bara av två rum och när man 1971 satsade på att bygga en stor barack i anslutning till Funkaboskolan stängde man gården i Oxhagen.

I samma veva blev det ett riktigt arbete att vara fritidsledare. Tidigare hade det setts som en ideell syssla och ersättningen var därefter. Men sedan personalen gått med i facket såg Kommunal till att de anställda i alla fall fick något sånär anständigt betalt.

Funkabo fritidsgård blev en succé direkt och ungdomarna kom i mängder. Gården öppnade redan klockan tio på förmiddagen och på håltimmar och lunchraster sökte sig eleverna dit. Efter skolans slut kom de tillbaka och många var kvar tills man stängde vid tiotiden på kvällen. De yngre fick dock inte stanna längre än till åtta.

– Det finns 10.000 invånare i stadsdelarna häromkring. Cirka 1.000 av dem är ungdomar i ”gårdens ålder”, det vill säga mellan 10 och 17 år, upplyste ungdomskonsulent Allan Gunnarsson om.

Allan Gunnarsson, Kalmar kommuns ungdomskonsulent.
Foto: Östra Småland

De flesta gick dit för att träffa kompisar, spela flipper och pingis, köra racerbilssimulator, testa nymodigheten innebandy, spela sällskapsspel eller hobbypyssla och tillverka grejer i plast och mosaik till gårdens vårmarknad. Man kunde också låna gitarrer och gården fick snart flera egna ”husband”. Lokale gitarrhjälten Bosse Wilson var till exempel en flitigt förekommande gäst.

På fredagskvällarna var det Diskotek Asterix för de äldre, ibland med professionella discjockeys, och på lördagseftermiddagarna var det Diskotek Obelix för de mindre.

För flickorna fanns Evaklubben. Där hade man en nyinköpt symaskin. Men det var inte för att cementera könsrollerna som man ordnat en egen klubb åt tjejerna, tvärtom. Killarna tog plats och bredde ut sig men här fick tjejerna själva vara i centrum.

I mitten av 70-talet kom också en turnéversion av Stockholms Stadsteaters legendariska Jösses flickor till fritidsgården; Suzanne Ostens och Margareta Garpes musikal om kvinnorörelsens historia med klassiska sånger som Befrielsen är nära.

Kända artister dök upp lite då och då. Trubadurerna Ewert Ljusberg, Sid Jansson och Finn Zetterholm kom till exempel på oannonserat besök en dag med påföljd att det blev tomt i lektionssalarna och lärarna fick gå och hämta sina elever på fritidsgården.

Ungdomskonsulent Gunnarsson var mycket nöjd:

– Problemen som fanns härute bland bostadsområdena har flyttats hit, neutraliserats och kanaliserats in på vägar som gynnar både äldre och yngre i längden.

För många ungdomar i Funkabo och Berga blev fritidsgården också en tillflykt undan jobbiga hemförhållanden. Personalen där var ofta de enda vuxna de vågade anförtro sig åt.

Några av maskeradgästerna på Funkabo Fritidsgård i mars 1972.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

När detta skrevs 2014 hade Funkabo fortfarande en fritidsgård. Men inte i samma lokaler som på 1970-talet. En del av det platta taket på baracken höll en vinter inte för snömassorna utan rasade in. Av fritidsgården från 1971 finns inget kvar i dag.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 26 april 2014

torsdag 12 december 2024

När Kalmarborna roade sig på Rostad

En bild från 1840-talet visar den då alldeles nyuppförda huvudbyggnaden på Rostad, en sommarrestaurang med servering, smårum och biljard på nedre botten och stor festsal på övervåningen, där det också förekom konserter, teaterföreställningar och varietéframträdanden av olika artister. Mellan träden skymtar domkyrkan längst bort i bilden.
Litografi av J Pettersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

I dag är det inte många som besöker Rostadsparken. Den ligger lite bortglömd mellan Esplanaden och järnvägen. Annat var det i mitten av 1800-talet. På sommarkvällarna vimlade här av folk, musikkapell spelade, barnen åkte karusell, det åts och dracks och trivdes i största allmänhet i den vackra parken. 

Men säg den lycka som varar beständigt... 

Gustaf Korsseman var apotekare, född 1748 i Örebro. Han fick sin utbildning vid Åbo Akademi och kom till Kalmar 1776, närmast från Ystad. 

Apoteket och sin bostad hade han inne på Kvarnholmen, men liksom många andra Kalmarborgare skaffade han sig också ett ställe utanför murarna, den så kallade Kråklyckan. Då fanns förstås varken järnvägen eller Esplanaden, som i dag avgränsar området. Men Södra vägen fanns och den promenerade gärna Kalmarborna västerut för att komma till Korssemans lantställe. Han hade nämligen förvandlat det till en park – de stora lindarna är från hans tid – och dessutom odlade han blommor, främst rosor och liljor. Trädgårdar var ovanliga på den här tiden, utom vid slott och herrgårdar. 

Korsseman var en vänlig människa och lät folk vandra omkring och njuta av härligheten. ”Men ni får inte plocka av mina porslinrosor”, förmanade han lite skämtsamt besökarna. Själv kallade han stället Marielund efter sin hustru. Gården han var född på utanför Örebro hette dock Rostad och så småningom fick egendomen i Kalmar ärva det namnet.

När Korsseman dog 1837 hade Kalmarborna vant sig vid att betrakta trädgården som  offentlig. Ett bolag bildades för att köpa Korssemanska trädgården, som utvidgades rejält och kom att omfatta även nuvarande Atterbergska trädgården, mellan den då ännu inte anlagda järnvägen och Södra vägen. Apotekarens anspråkslösa hus ersattes av vad som fortfarande är kärnbyggnaden på Rostad.

Fyrverkerier arrangerades ofta och var ett uppskattat nöje i 1800-talets Kalmar. Inte minst på Rostad.

Här fanns restaurang, biljard och festsal, vilket kompletterades med en ”konditorirotunda”, där gästerna serverades kaffe, te, ”glace à la vanille”, ispunsch och annat gott. Förtäringstvång förelåg emellertid inte, utan det var fritt fram att bara strosa omkring i trädgården och njuta av ”harmonimusiken” som brukade exekveras mellan klockan sex och nio om sommarkvällarna. Dessutom var det tillåtet att röka cigarr och pipa i det fria, något som annars var belagt med böter inne på Kvarnholmen.

På Rostad fanns också en samling bersåer som kallades för ”grottan”; enligt ett tidningskåseri ett kärt tillhåll för unga par, vars hjärtan kommit i ”den ömma oron”...

Lusthuset i Rostadsparken på 1860-talet.
Foto: John Dryselius/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Samhällsklass, kön eller ålder spelade ingen roll – alla var välkomna. Rostad var en tidig föregångare till folkparken med underhållning för hela familjen. Samstämmiga uppgifter säger också att ordningen var god, trots det myckna punschdrickande som hörde tiden till. Inte minst när det några gånger arrangerades stora skandinaviska studentmöten.

Men det dracks vatten också. Brunnsdrickning och hälsobad var på modet och på Rostad kunde man inmundiga såväl varma som kalla ”artificiella mineralvatten” samt bada i ”Ronnebygyttja”.

Här fanns även dansbana, kasperteater, målskjutning och karuseller. Den enklaste var gjord av två grova björkstammar, fästa i kors över en påle och med en stol i vardera ändan. Som drivkraft fungerade karlarna ”Kalle Jepp” och ”Danska snapsen”. Den andra karusellen var hästdriven och där satt barnen på hästar och lejon av trä.

Rostad var utarrenderat till den unge Heinrich Witt från Lübeck, som 1849 själv blev ägare till hela härligheten. 

Heinrich Witt (1815–1883) på äldre dagar. I mitten av 1800-talet var han nöjespappa på Rostad. Grundade senare Witts hotell.
Bild ur Östra Smålands arkiv

Kalmarborna tycks verkligen ha älskat sitt Rostad och bestörtningen blev stor när det stod klart att Witt 1857 sålt alltihop för 20.000 riksdaler riksgälds – drygt 1,1 miljoner kronor i 2016 års penningvärde – till järnhandlaren Carl Johan Borell. Judaspengar, ansåg många, för nu omvandlades Rostad till flickpension – alltså ett slags internatskola för flickor – i den allvarliga och strängt religiösa mamsell Cecilia Fryxells regi. 

20 år senare skänkte hon i sin tur Rostad till staten som gjorde om det forna nöjestemplet till folkskollärarinneseminarium. 

Men det är en annan historia.

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 7 maj 2016

Rostad på 1860-talet, när mamsell Fryxell tagit över. Brunnen till höger är ett minne från brunnsdrickningens dagar.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Se även:
• 
Witt – klassiskt hotell som sett bättre dagar

KÄLLOR:
Robert Andersson: ”Från Foglasången till Stadsparken” i Sancte Christophers Gilles CHroenica XII–XIII (Kalmar 1939)
Eli Svänsson: Kalmariter och kalmarliv vid mitten av förra seklet i Sancte Christophers Gilles CHroenica XX–XXI (Kalmar 1947)
Manne Borgwall: Kalmar i minnets skimmer (Kalmar 1954)
Inga Elgqvist-Saltzman: Lärarinna av Guds nåde – Cecilia Fryxell (Carlssons Bokförlag, Tallinn 2010)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (Kalmar 2014)

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum.
Digitalt Museum finns mer än 100.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

Rostads huvudbyggnad som den såg ut 1965.
Foto: Stig Westerlund/Kalmar stads hembygdsförening

onsdag 27 november 2024

Damerna novemberbadade i Långviken medan Olof Palme var på fest i Folkets Hus

De här tuffa damerna i snön nere vid Långviken gjorde sannerligen vad de kunde i när den så kallade Lögarveckan avslutades. Det var en tävling mellan Kalmar, Nybro och Borås om var folk var flitigast att bada bastu och besöka simhallen. I Kalmar var badmästare Tommy Rindsäter besviken att det under de två timmar man hade extra öppet i simhallen bara kom tre personer. Men han var ganska säker på Kalmarseger i tävlingen i alla fall.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

På måndagar har lokaltidningarna av hävd varit fulla med reportage, artiklar och notiser om evenemang av olika slag som tilldragit sig den gångna helgen. Det gäller inte minst i november då det faktiskt fullkomligt sjuder av aktivitet i senhöstmörkret. Men var det likadant förr? I november 2017 gav sig Torgetredaktören ner i tidningsarkivet för att undersöka saken.

15-åriga pryoeleven Inger Antonsson från närbelägna Söderportsskolan visade utställningarna på Konstmuseet för bland andra Marianne Östlihn och hennes man, rådmannen Lars Östlihn. Museichefen Erik Broman höll sig i bakgrunden.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Jodå, det var bra fart på Kalmarbornas helgaktiviteter, åtminstone i november 1971, som råkade bli det slumpvis valda året. Folk gick på julbasar, konstmuseum och konsert. Det hölls föredrag och kurser, motionerades och spelades handboll. 

I sporthallen spelade KFUM Kalmar träningsmatch mot allsvenska Vikingarna från Helsingborg. Jörgen Regin var bäst i KFUM och blev som vanligt sämst behandlad. Matchen slutade 17–20 i gästernas favör.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Just helgen den 21–22 november firade dessutom den lokala arbetarrörelsen trippeljubileum med fest i Folkets Hus på Unionsgatan. Arbetarekommunen fyllde 70, SSU Frihet 50 och Kalmar Socialdemokratiska Kvinnoklubb 40 år.  

Arbetarekommunens ordförande Ingvar Ericsson, Olof Palme och förre fullmäktigeordföranden Axel Kylsten i Folkets Hus. Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Naturligtvis var partiordföranden själv på plats, statsminister Olof Palme. Han berättade om sin farfarsfar som hade bott i Kalmar: 

”I den familjen brukade Hjalmar Branting fira jularna. Vid ett tillfälle överlämnade han som gåva ett par ljusstakar. De står numera hemma på min byrå och det är jag särdeles glad över.”

Olof Palmes farfarsfar hette Christian Adolf Palme (1811–1889) och var Kalmars ledande ämbetsman och affärsman i decennier. Dessutom försökte han sig gärna som skald och var den som organiserade stadens teater- och musikliv.

C A Palme, Olof Palmes farfarsfar, som bodde i Kalmar på 1800-talet.

C A Palme, som han alltid skrev sig, var gift två gånger och far till tio barn. Familjen bodde i det så kallade Kreugerska huset, som då låg på Östra Sjögatan, alldeles innanför stadsporten Kavaljeren. 

I dag återfinns det stora trähuset på Norra Långgatan 51 dit det flyttades 1967 för att ge plats åt Hotell Witts utbyggnad.

Samma kväll som jubileumsfesten i Folkets Hus höll docent Lars Gösta Rignell (1908–81) föredrag just i Kreugerska huset. Han talade om fariséerna på Jesu tid och menade att de hade fått oförtjänt dåligt rykte.

Teologidocenten Lars Gösta Rignell höll föredrag och berättade att fariséerna fått oförtjänt dåligt eftermäle.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Den lärde docenten skulle givetvis fotograferas och komma på bild i tidningen. I kameran höll Joy Lindstrand, legendarisk fotograf som arbetade på Östra Småland i mer än 40 år innan han gick i välförtjänt pension 2003. Inte många, om ens någon, har fotograferat fler Kalmarbor än han genom åren.

Fotografen Joy Lindstrand arbetade nästan hela sitt yrkesliv på Östra Småland. Så även helgen den 21–22 november 1971.
Foto: Östra Småland

Som vanligt när det var helgjobb fick Joy sno runt i raketfart från det ena stället till det andra.

– Oftast var det så bråttom att filmen inte hann torka ordentligt efter att ha framkallats. Man fick lägga den våt på en glasskiva när man gjorde papperskopiorna i mörkrummet, minns han. 

Joy kommer också ihåg festen i Folkets Hus, där det var notoriskt svårfotograferat på grund av det dåliga ljuset.

– Och damerna i snön på Långviken minns jag också, berättar han.

Länets blomsterhandlare ägnade söndagen åt juldekorationer. Konsulent Rolf Efraimsson lärde ut de nya greppen till Rolf Lindeborg, Vimmerby, Ola Jakobsson, Kalmar, Ann-Marie Fransson, Oskarshamn, och Marianne Nilsson, Västervik.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Alla bilderna här i blogginlägget – och många fler – tog Joy den där novemberhelgen för mer än ett halvsekel sedan. 

Utom den på Olof Palmes farfarsfar förstås. Och den på sig själv.

På Kalmartravet tog Tommy Zackrisson sin 40:e seger för säsongen och blev därmed champion för allra första gången, en titel han sedan i många år närmast prenumererade på.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

I gymnastiksalen på Högalids folkhögskola höll Smedby Tennisklubb minitennisskola för 6–12-åringar. Här instruerar Anders Jönsson och Karl-Henrik Wiss nybörjarna Eva Gestrand och Pia Andersson. Totalt deltog ett 30-tal unga tennisspelare. 
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

Chalmers manskör gav konsert i Gröna salen på slottet med Sven-Henrik Vidhall som ledare. De göteborgska teknologerna framträdde också med en kammarkör, som framförde verk från renässansen, och en dubbelkvartett. som sjöng Orlando di Lassos ”Ekovisa”.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland


Kurs i engelska på Högalids Folkhögskola. Rektor Erik Dahlbäck (i mitten) undervisade, från vänster, Birgit Karlsson, Brömsebro, Hilly Nilsson, Torsås, Sven Gustafsson, Emmaboda, och Olle Segerdahl, Bergkvara.
Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i Östra Småland den 18 november 2017

torsdag 12 januari 2023

Violinisten från Wien som hamnade på bio i Kalmar

Efter att ha varit stjärnmusiker i Egypten, svårt sårad soldat i första världskriget och arbetslös i det utfattiga Wien, fick Rudolf Porges en dag se en annons i tidningen om att det behövdes en violinist på en stumfilmsbiograf i en svensk landsortsstad. Det tog sedan inte lång tid för Rudolf Porges att etablera sig som en av de ledande krafterna i Kalmars musikliv. Här sitter han med gratulationstelegram i knät, omgiven av blomsterhyllningar han fått ta emot på sin 50-årsdag 1932.
Foto: Walter Olson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Den österrikiske violinisten Rudolf Porges var konsertmästare vid operan i Kairo när första världskriget bröt ut. Efter att ha överlevt att få en italiensk bajonett i magen satt han, när kriget äntligen tagit slut, arbetslös med en familj att försörja i ett utblottat Wien. Mer än tre år vid en kanon hade lett till en hörselskada som stängde de stora estraderna för honom. I stället hamnade Rudolf Porges som musiker på en stumfilmsbiograf i Kalmar. Här blev han centralgestalt i stans musikliv resten av sitt långa liv.

Rudolf Porges föddes 1882 som ett av nio barn till den judiske läkaren Salomon Porges och hans hustru Johanna. Sju av dem levde till vuxen ålder och den begåvade syskonskaran skulle komma att gå de mest skiftande öden till mötes i tre världsdelar. 

Salomon och Johanna kom från Böhmen men flyttade tidigt till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Där kom de första barnen till världen, bland dem Rudolfs tre storasystrar. I början av 1880-talet flyttade familjen ytterligare några mil söderut, till den lilla staden Spittal an der Drau, där barnen växte upp.

Rudolf Porges fick så småningom plats på konservatoriet i Wien, tidens kanske mest berömda musikerutbildning, och spelade sedan med Wienerfilharmonikerna. 1905 kom han till operan i det ytterst kosmopolitiska Kairo. Han stannade i Egypten ända till krigsutbrottet 1914.

Tre och ett halvt år tillbringade Rudolf Porges i uniform vid Isonzofronten under första världskriget. Där beräknas cirka en halv miljon soldater ha mist livet och ännu fler sårades.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Som soldat i den österrikiska armén fick Rudolf tillbringa tre och ett halvt år vid en grovkalibrig artilleripjäs vid de fruktansvärda slaktningarna på Isonzofronten vid den nuvarande gränsen mellan Italien och Slovenien, inte alls långt från Rudolfs hemstad Spittal.

Rudolf har själv berättat att dånet från kanonen var nästan outhärdligt och ledde till en hörselnedsättning, som i viss mån kom att begränsa hans verksamhetsfält som musiker.

En österrikisk 10 cm fälthaubits i eldställning vid Isonzo. Det kan ha varit vid just en sådan pjäs som Rudolf Porges tjänstgjorde.
Vykort: Rudolf Balogh/Wikimedia Commons

Han blev också inblandad i närstrid. En italiensk soldat gick till attack och stack bajonetten i Rudolfs mage. Rudolf hamnade på rygg vid kanonen. Han hade sinnesnärvaro att ligga blick stilla, varje rörelse kunde leda till att blödningen blev ödesdiger. En kamrat såg till att Rudolf omedelbart togs om hand av sjukvårdare. Han opererades och ingreppet räddade honom till livet. 

Kriget tog äntligen slut 1918 och Rudolf gifte sig samma år med Helene Pillwein från Wien. Dottern Frida – egentligen hette hon Elfriede – kom till världen annandag jul året därpå. 

En tyvärr något suddig bild på den lilla familjen Porges: mamma Helene, pappa Rudolf och dottern Frida.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men nöden var oerhörd och armodet obeskrivligt i Wien. Där rådde brist på precis allting. 

Men inte på arbetslösa musiker. Sådana fanns det förstås hur många som helst i den utfattiga österrikiska huvudstaden. Det hade man tydligen förstått i Kalmar för av en tillfällighet råkade Rudolf Porges, som man får förmoda var i ett närmast desperat läge som nybliven familjefar, 1920 få syn på en annons i en Wientidning om att den nyöppnade biografen Palladium i Kalmar behövde en violinist. Provspelning skulle ske i Wien; uppgifterna går i sär om det var inför en jury eller bara inför en kontaktman vars omdöme biografledningen litade fullt och fast på. 

Biografen Palladium på Larmgatan i Kalmar som den såg ut 1924 när Rudolf Porges arbetade där. Biografen hade invigts 1919 och var Svensk Filmindustris flaggskepp och premiärbiograf i Kalmar fram till nedläggningen 1986.
Foto: Walter Blomberg/Kalmar kommuns bildarkiv

Hur som helst gick uppspelningen bra och Rudolf satte sig ensam på tåget för den långa resan till Sverige och för att bekanta sig med en liten stad vid Östersjön som han knappast hade hört talas om. Däremot måste han förstås ha vetat att Sverige förskonats från kriget och förhållandena där rimligen borde vara gynnsammare än i Österrike. Huruvida den extrema antisemitism som länge brett ut sig i Wien spelade någon roll i sammanhanget känner jag inte till – det var ju i denna stad som Hitler fick sin dimmiga hjärna definitivt och totalt förmörkad under åren som lodis på ungkarlshotellen före första världskriget. 

Snart var hela den lilla familjen installerad i en lägenhet på Stagneliusgatan. Rudolf Porges upptäckte emellertid tämligen omgående att lönen som biografmusiker inte räckte för att livnära en hel familj. Han sökte förgäves arbete på många håll – 1921 rådde en mycket djup lågkonjunktur och arbetslösheten var stor även i Kalmar. 

Inge Sjögren, som var lärare, kulturhistoriker och amatörmusiker samt i flera år ordförande (S) i Kalmar kommuns kulturnämnd, har skrivit om hur hans far Alex, välkänd konstnär men också kamrer i många år på ångkvarnen, berättade att Porges sökt upp honom och förklarat sig villig att ta precis vilket jobb som helst, men inte heller där fanns något att få. Däremot lyckades landsantikvarien Manne Hofrén hjälpa Porges hustru Helene att få en liten tjänst som museivakt.

Manne Hofrén i full färd med kulturhistorisk forskning i sitt tjänsterum på Kalmar slott 1959.
Foto: Karl-Gustav Petersson/Kalmar läns museum

Lösningen blev att spela på begravningar och, inte minst, att ge musikundervisning. Otaliga är de kalmariter som i unga år kämpat med att lära sig hantera en fiol under den snälle och tålmodige österrikarens överinseende. 

När ljudfilmen kom i början av 30-talet behövdes inga biografmusiker mer. Då var Porges sedan länge välbekant och mycket uppskattad i stan och hade inte svårt att få vare sig elever eller andra engagemang som musiker.

Journalisten och författaren Ture Gerdes (1907–2002) berättar i sin bok Det blågula repet om hur han hade Rudolf Porges som fiollärare i ungdomen. Den mångsidige tidningsmannen Gerdes var nog mest känd som kåsören Tidlund i Metallarbetaren, där han medverkade i 30 år.
Foto ur Östra Smålands arkiv

En som kom att ta fiollektioner hos Porges var den blivande journalisten och författaren Ture Gerdes, som i sin mycket läsvärda lilla självbiografiska roman Det blågula repet (1976) berättat om sitt första möte med biografviolinisten, som han visserligen gör till ungrare och inte österrikare, men i övrigt verkar scenen nog så autentisk och är hämtad från början av 1920-talet, när jagpersonen sägs ha varit fjorton år:

”En kväll när jag var på bio hörde jag mitt i en vildvästfilm ett underbart violinstycke från de två musikernas dolda kyffe. Jag väntade utanför biografen en god stund efter sista föreställningen tills den lille ungerske biomusikern kom ut.

– Förlåt, sa jag, men ni spelade ett så tjusigt stycke under filmen! Jag vill gärna veta vad det heter.

Han blev angenämt överraskad av intresset och tänkte igenom sin kvällsrepertoar. Jag lokaliserade närmare.

– Just då indianhövdingens dotter upptäcker den avsvimmade hjälten och lägger läkande örter på hans sår…

Den lille ungraren ljusnade.

– Jaså då. ja, det var Humoresque, ett av Dvořáks mest omtyckta småstycken.

Jag följde honom hem till hans bostad och sög musikvetande ur hans knaggliga svenska.

– Kom och ta lektioner hos mej, uppmanade han då vi skiljdes.”

Så blev det inte den gången men efter några år när jagberättaren fått arbete på oljefabriken – där numera sedan länge Byteatern huserar – togs förnyad kontakt:

”…som välbeställd fabriksarbetare hade jag fått bättre råd och kunde betala 3:50 för en lektionstimme varje söndag hos Porges. Men resultatet blev inte lysande. Mina fingrar var stela av det hårda jobbet och inpluggandet av noterna besvärligt. Min dröm att själv en gång kunna spela La Campanella bleknade bort. I stället blev jag intresserad av ungrarens  upplevelser som soldat i första världskriget. Han berättade gärna och med överraskande vemod om rysligheterna han varit med om och lyckats klara sig igenom. Under ett års lektioner hos honom blev jag mer fredsentusiast än violinvirtuos.”

Rudolf Porges blev snabbt en välkänd profil i Kalmar och mycket omtyckt för sin vänlighet och generositet. Samtidigt höll säkert hans violinspel en klass som Kalmarborna inte var vana vid; det var inte så ofta de fick möjlighet att lyssna på en instrumentalist som fått sin utbildning vid konservatoriet i Wien. 

Domkyrkoorganisten Birger Anrep-Nordin (1888–1946) var en händig man som själv förfärdigade stora delar av sitt möblemang. De notställ han tillverkade åt Nattkvartetten hade både askkopp och plats för punschglas.
Bild ur Sten Bromans Upplevelser av 1900-talet

En som gladdes extra mycket åt den skicklige österrikarens ankomst till stan var Birger Anrep-Nordin, musiklärare på läroverket sedan 1914 och domkyrkoorganist sedan 1915. Tillsammans med Porges, bankkamrern Gustaf Westerlund och gasverkschefen Oscar ”Gas-Jacob” Jacobson bildade han 1921 eller 1922 Calmar-Quartetten, mer känd som Nattkvartetten. Benämningen förklarar Sten Broman – sedermera osannolik TV-personlighet i klassiska musikfrågesporter, lika välkänd för sina otaliga kostymer med ficklösa kavajer som för sina antipatier gentemot dragspelsmusik – i sina memoarer, där ett avsnitt utspelar sig i Kalmar sommaren 1923. Ett kort utdrag:

I unga dagar var Sten Broman (1902–1983) violinvirtuos. Här är han fotograferad utanför Centralstationen i Kalmar 1923. Den exklusiva rocken hade han låtit sy upp när han levt livets glada dagar som valutasvin i Leipzig.
Bild ur Sten Bromans ”Upplevelser av 1900-talet”

”Nattkvartettens primarie var en böhmisk invandrare som hette Porges. Han var förhållandevis skicklig i att spela nya noter ’från bladet’ och hans musikkultur var vårdad. Han spelade emellertid också violin på en biograf som inte slutade förrän klockan elva på natten och då skulle han först ha lite mat och dryck. Nattkvartetten kunde därför inte börja nöjesspela förrän inemot midnatt.

Sekundviolin var en gasverksdirektör och violastämman spelades av en bankkamrer som med tiden blev bankdirektör i Sölvesborg. Han älskade rysk musik och påyrkade ideligen att Porges och de tre dilettanterna skulle spela stråkkvartetter av Tjajkovskij och Borodin men också av tjeckerna Smetana och Dvořák.

Detta blev för svårt för gasverksdirektören som uppgav att han måste resa på semester med sin familj och Nattkvartetten yrkade nu på att jag skulle rycka in som primarie. Jag ville emellertid inte desavouera den snälle Porges utan hjälpte den lilla frustande vitala ensemblen genom att remplacera gasverket.

Två nätter i veckan knäckte vi slaviska stråkkvartetter och trots diverse falskspelningar i viola- och cellostämmorna hade vi ganska roligt och drack punsch mellan kvartetterna. Den mångkunnige och hantverksskicklige Birger hade bland annat förfärdigat notställ med askkopp till vänster och punschglas till höger. Askkoppen hade han själv glädje av för en cellist kan ju till skillnad från de andra tre röka cigarr även medan han spelar.”

Om Porges rökte cigarr när han någon gång släppte fiolen vet jag inte, men han tyckte att svensk punsch var vämjelig och föredrog andra drycker. 

En upplaga av den legendariska Nattkvartetten skålar sig i form inför nattens musikaliska övningar. Från vänster vikarien Bror Holst, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund och Birger Anrep-Nordin. Förmodligen är det punsch i de små bägarna. Fast Porges håller i ett glas av annan fason och säkerligen med annat innehåll än sina medmusikanter; han uppskattade mycket i sitt nya hemland, men definitivt inte punschen…
Foto ur Inge Sjögrens samling

Nattkvartetten kom att bli en bestående institution i Kalmar och på Öland i många decennier, även sedan Anrep-Nordin flyttat från stan. En annan tidig och långvarig medlem i Nattkvartetten var Adolf Johansson, lärare på Rostad. Ständig inhoppare var i många år blivande musikdirektören Sigrid ”Siggan” Holtsberg-Johnsson (1905–1993), en av Anrep-Nordins elever. Hon var bara tonåring når hon började spela långt in på småtimmarna ihop med ”gubbarna”, något som hennes mor inte alls var glad åt. Men hon kom långt in på 1980-talet att utgöra en av ensemblens sammanhållande krafter.

Haydn, Brahms och Dvořák stod på programmet när Kalmar Föreläsningsinstitut bjöd på kammarmusikafton med ”Calmar-Quartetten”, alias Nattkvartetten, den 7 november 1931. Bilden på, från vänster, Rudolf Porges, Gustaf Westerlund, Adolf Johansson och Birger Anrep-Nordin (med cigarr i munnen) är gjord av Folke Rydberg (1900–1969), ölänning från Borgholm som var medlem i den på sin tid välkända vokalgruppen Wiggerskvartetten. Lokalen anges inte, men är med största säkerhet Tullskolans aula, där Föreläsningsinstitutets arrangemang ägde rum redan från starten 1902 ända tills institutet las ner på 60-talet.
Ur Inge Sjögrens samling

Då hade Rudolf Porges lagt ner sin fiol för gott. Han gjorde sina sista spelningar med Nattkvartetten 1957, när han var 75 år. Då hade han sedan 1920-talets början varit navet den seriösa musiken i Kalmar kretsade kring, det gällde allt från engagemanget i Musiksällskapet, vars konsertmästare han förstås var, till välgörenhetskonserter åt exempelvis Föreningen för fattiga barns beklädnad.

Rudolf Porges med sin violin, fotograferad i mitten av 50-talet. Instrumentet bör vara det Erik Carlsson i Kalmar byggde åt honom 1955. Enligt Porges testamente skulle det tillfalla hans gamle elev, lektorn och amatörviolinisten Sam Fritz (1919–2018) i Karlskrona, vars fru Greta var född Wigforss i Kalmar.
Foto ur Inge Sjögrens samling

Men det hände att Porges själv blev föremål för välgörenhet. Sålunda gick behållningen från ett av kvartettens framträdanden till inköp av en ny cykel åt dess primarie.

1950 var det konsert i domkyrkan. När tonerna klingat ut kallades konsertmästare Porges fram av landshövding Ruben Wagnsson och förärades – till sin oförställda överraskning – Sveriges Orkesterförenings Riksförbunds guldmedalj för 30 års insatser för musiklivet i Kalmar. Då hade Porges ändå många år kvar att vara oumbärlig för den kalmaritiska musikkulturen, något han 1972, vid 90 års ålder, fick ta emot kommunens kulturpris för. 

Rudolf Porges avled den 17 mars 1979, på kvällen före sin 97-årsdag. Han är begravd på Norra kyrkogården i Kalmar.


Syskonen Porges i Kalmar, Colombia – och Auschwitz

Som nästan alla judiska familjer i Europa blev även familjen Porges hårt drabbad av nazismens vanvett. Två av Rudolf Porges syskon mördades i koncentrationsläger, ytterligare några familjemedlemmar tvingades till landsflykt.

Det bör vara Rudolf Porges som sitter längst till höger på den här familjebilden från cirka 1890. Bara namnen på de vuxna anges, men de tre stående flickorna är Rudolfs systrar, från vänster Anna, Theresia och längst till höger Paula. Mellan Theresia och Paula står fadern Salomon. Sittande från vänster: Otto, makarna Emma och Sigmund Porges (Sigmund var yngre bror till Salomon) och ett av deras barn, och i svart klänning Johanna Porges, som kom att tillbringa de sista 15 åren av sitt 103-åriga liv i Kalmar.
Bilden hämtad från All about the Porges families

Hur det hänger ihop har jag inte lyckats reda ut, men faktum är att 1941, mitt under brinnande krig, anlände både Rudolfs då 88-åriga mor Johanna och hans storasyster Paula till Sverige. På något vis ska tydligen den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss varit inblandad i att de båda kvinnorna kunde undkomma nazisterna.

• Pappa Salomon Porges (1841–1918) kom ursprungligen från Nyrsko, som på tyska heter Neuern, i vad som i dag är västra Tjeckien, och mamma Johanna (1853–1956), född Sattler, var från Čekanice, inte långt därifrån. Johanna dog i Kalmar 1956, 103 år gammal. 

• Paret hade tidigt flyttat till Gmünd i Kärnten i södra Österrike. Sonen Max kom till världen där 1872, men omkom i en olyckshändelse redan samma år.

• 1874 föddes äldsta dottern Anna Porges. Hon gifte sig med dr Ernst Bloch och makarna bosatte sig i Brno (Brünn) i Mähren (nuvarande Tjeckien), där Anna dog 1936. Ernst levde till 1957.

Theresia Porges (1876–1941) make Josef Bloch gick ur tiden redan 1919. Själv dog hon i ett koncentrationsläger i närheten av Radom, söder om Warszawa. 

Pauline Porges, aldrig kallad annat än Paula, föddes 1877. Hon var gift med Rudolf Bloch som dog i Zagreb 1934. Själv avled hon i Kalmar 1963.

Otto Porges (1880–1964) föddes liksom sina systrar i Gmünd, och gifte sig med Amalia ”Mali” Bloch. Under kriget blev han internerad på Malta, annars levde makarna i Kairo i Egypten, där Otto drev en bilverkstad. På äldre dagar återvände de till Österrike och båda avled i Spittal an der Drau 1964.

• Familjen hade i början av 1880-talet flyttat från Gmünd till Spittal vid floden Drau. Här föddes Rudolf Porges 1882. 

Som det första av syskonen gifte han sig inte med en Bloch utan med Helene Pillwein, född i Wien samma år som han själv. De kom till Kalmar när Rudolf fick arbete som biografmusiker 1920. 

Helene dog i Kalmar 1953, Rudolf 1979. Deras enda barn, dottern Frida (egentligen Elfriede), föddes i Wien 1919 och dog i Jönköping 2014.

Artur Porges var född 1887 men dog redan som liten 1892.

Walter Porges, född i Spittal an der Drau 1887, mördad i Auschwitz 1944.
Bilden hämtad från meinbezirk.at

Walter Porges var också född 1887 och mördades i Auschwitz 1944. Han var läkare liksom sin far och deltog som sådan vid Isonzofronten under första världskriget. Walter Porges blev senare dekorerad för sina insatser i motståndsrörelsen i hemvärnet i Kärnten. 

Han var djupt engagerad som självständig socialdemokrat i lokalpolitiken i Spittal, särskild omsorg ägnade han åt fattigvården och hälsovården. Walter Porges behandlade ofta fattiga patienter utan att ta betalt. 1924 gifte han sig med tyskan Erna Mehlhausen. 

Under nazitiden fick han inte längre arbeta som läkare utan måste flytta till Wien och bli ”sjukvårdare åt judarna”. Han hade inga tankar på flykt, övertygad om att hans utmärkelser skulle skydda honom. 

Men Gestapo arresterade Walter Porges den 20 september 1943. Den 22 juni 1944 transporterades han till Auschwitz. Sista livstecknet är från den 5 november samma år. Frun Erna avled i Spittal an der Drau 1976, där en gata är uppkallad efter honom, Dr.-Walter-Porges-Straße.

Franz Porges (1892–1985) blev svårt sårad under första världskriget vid fronten i Galizien. Han hamnade i rysk fångenskap i Sibirien, men lyckades rymma ur fånglägret och tog sig till fots västerut, en riskfylld vandring som tog honom ett år. 

När han åter nått fronten tog han sig över till de österrikiska linjerna, där han genast misstänktes vara spion och riskerade arkebusering. En enda man fanns kvar vid hans gamla regemente och denne gick i god för honom. 

Efter kriget gifte sig Franz med tyskan Elfriede Lampe och arbetade som väg- och vattenbyggnadsingenjör. 

Samtidigt med det tyska maktövertagandet i Österrike 1938 hade Franz fått arbete i Warszawa. Hans fru lyckades fly till Colombia medan Franz försökte ta sig till Sverige, men vägrades inresetillstånd. På något vis lyckades han komma med en båt till Göteborg samma dag som han skulle utvisats ur Polen till det Tyskland där även Österrike införlivats. 

I Göteborg lyckades Franz få ett transitvisum till Sydamerika. Han återförenades med sin fru och de kom att stanna livet ut i Bogotá. Elfriede dog 1962 medan Franz, som den siste i syskonskaran Porges, gick ur tiden 1985.

© Klas Palmqvist
Bearbetade versioner av texter som var publicerade i nättidningen Hela Östra Småland den 12 mars 2021

Inge Sjögren (1939–2016), kulturprofil i Kalmar och skicklig amatörmusiker, som redan i tioårsåldern fick lektioner av Rudolf Porges. Några år före sin död gav Inge mig allt sitt material om Rudolf Porges samt sin tillåtelse att använda det som jag önskade. Den vänligheten har jag härmed efter bästa förmåga försökt återgälda. 
Foto: Mattias Rubin/Östra Småland

TRYCKTA KÄLLOR
Tre artiklar av Inge Sjögren om Rudolf Porges, Nattkvartetten och Kalmar Musiksällskap som var publicerade i Kalmarposten och gavs ut i särtryck 2012. Inge gav mig samma år generös tillgång till sin materialsamling.
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson: Kalmar Lexikon (2014)
Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet – Första kvartsseklet (1982)
Ture Gerdes: Det blågula repet (1976)
Karl-Erik Strand: ”Kvartetten där Broman fick stå för andrafiolen” (Barometern den 6 juli 1984)
Texter om Rudolf Porges i Barometern den 20 mars 1979 och i Östra Småland den 18 mars 1942 och den 21 mars 1979

LÄNKAR
Klas Palmqvist: När Sten Broman skulle supa ihjäl sig i Kalmar
Publicerad i Östra Småland den 10 november 2011
Klas Palmqvist: Sista rullen på Palladium
Publicerad i Östra Småland den 8 september 2011
Publicerad i Östra Småland den 19 maj 2012
Publicerad i Östra Småland den den 17 december 2016

Digitalt Museum finns nästan 100.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar.
Kalmar kommuns arkiv med fotograferna Blombergs gamla bilder

TACK
till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum, och Jan Magnusson, Kalmar kommun