 |
| Arvid ”Sjörövaren” Malkar och Ivan Hoflund porträtterade 50 lokala profiler i Kalmariter och andra med meriter 1924. De fortsatte att producera nya karikatyrer och verser i Kalmar/Kalmar Läns Tidning året därpå, men de gavs aldrig ut i någon specialtryckt praktupplaga. |
Vilka var de lokala kändisarna för hundra år sedan ? Tja, ungefär samma folk som nu. Fast helt andra personer, förstås.Kalmariter och andra med meriter är titeln på en samling karikatyrer av 50 på sin tid välkända gestalter i Kalmar med omnejd. De presenteras med bild och på rimmad vers i en volym med det generösa måttet 39,5x29,5 centimeter, nästan exakt lika stort som en modern dagstidningssida. Samlingen salubjöds lagom till julhandeln 1924 och betingade ett pris av fem kronor, i 2024 års penningvärde motsvarande cirka 170 kronor.
I ritstiftet höll ingen mindre än konstnären Ivan Hoflund, vars verk fortfarande är uppskattade och populära, både när det gäller måleri – gärna öländska landskap – och teckningar.
 |
Ivan Hoflund (1887–1948), född i Bäckebo. Förmodligen ett mer känt namn i dag än någon av de kändisar han ritade karikatyrer av 1924. Självporträtt är från 1947.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv |
Kalmariterna och de övriga som meriterat sig framträder i mörkbrun tryckfärg på blekgult papper av god kvalitet, även om omslaget ibland kan vara illa medfaret på de exemplar som överlevt fram till våra dagar. Om man har tur kan ett sådant antikvariskt gå att uppbringa för mindre än hundralappen; är skicket bättre blir förstås priset högre.
 |
| ”Häst-August” Andersson var född i Algutsboda, växte upp i Madesjö, lärde sig spela dragspel och utvecklades till en fruktad slagskämpe som Nybros poliskår stod maktlös inför. Så mötte han Gud i en hage vid Pukebergs glasbruk, blev predikant och drog massor med folk till sina möten runt om i Sydsverige. På äldre dagar storbyggmästare i Kalmar. |
De mer eller mindre skruvade texterna är signerade ”Sjörövaren”, det vill säga den lika färgstarke som praktfullt helskäggige revypappan, jultidningsredaktören, postexpeditören med mera Arvid Malkar, som nog själv vid den här tiden redan var mer välbekant för allmänheten än de flesta han skrev om. Tillnamnet ”Sjörövaren” kom sig av att han kommit försent till jobbet på posten en måndag efter att ha drabbats av stiltje under en helgseglats.
I förordet skriver ”Sjörövaren” att han och Hoflund under det gångna året ”under gemensamma ansträngningar i tidningen Kalmar nedsvärtat kända och aktade medborgare i vår goda stad med underlydande domäner”.
Tidningen Kalmar hade 1918 slagits samman med Kalmar Läns Tidning och utkom vid denna tid under den otympliga titeln Kalmar/Kalmar Läns Tidning. Den finns fortfarande kvar men har sedan länge tappat första ledet av dubbelnamnet och utkommer sedan 1962 bara en dag i veckan.
 |
| Hjalmar Appeltofft öppnade sin bokhandel vid Stortorget i Kalmar 1885. 1924 flyttades den till Storgatan 12, medan pappershandeln blev kvar vid torget. Han avled 1936, men bokhandeln överlevde till 2003. Appeltofft var i nästan 15 år drätselkammarens ordförande, vilket i dag motsvaras av att vara kommunstyrelsens ordförande. Sin tids Johan Persson, fast högerman förstås. |
De, som det uttrycks, ”utgivna skändligheterna” är i själva verket av synnerligen godmodig natur. Att det är mer krut och kvalitet i teckningarna än i de ofta vådligt snubblande verserna står snabbt klart för den som bläddrar en stund bland kalmariterna och alla de övriga.
Ja, kändisskapets förgänglighet blir nästan övertydlig. Många av gestalterna var på sin tid så välbekanta att ”Sjörövaren” uppenbarligen ansåg det överflödigt att ens nämna dem vid namn. Även när namnet finns med gör det inte nödvändigtvis den nutida läsaren så värst mycket klokare på vilka de karikerade personerna egentligen var. Och anspelningarna i verserna på 1920-talets förhållanden och händelser är förstås ännu svårare att få grepp om.
 |
| Oda Berg var en av pionjärerna inom den svenska hemslöjdsrörelsen och den som la grunden till dess starka ställning i Kalmar län ända från 1899. Hennes son Bengt blev legendarisk naturskildrare, god vän med nazikoryfén Göring och den som såg till att inplantera kanadagåsen i Sverige, vilket inte heller bidragit till hans popularitet. |
Man kan ju faktiskt också fundera över hur lätt det egentligen var ens för den dåtida läsekretsen att identifiera de icke namngivna personerna. Bilder var fortfarande ovanliga i pressen, inte minst för att det var dyrt att framställa de klichéer som krävdes för att kunna trycka fotografier. I kombination med tidens usla tidningstryck och det slitage som de gång på gång återanvända klichéerna utsattes för, var det ofta svårt, för att inte säga helt omöjligt, att urskilja anletsdragen på de avbildade.
 |
| Karl Ek var i många år ägare till tidningen Kalmar, som han dock sålt när Hoflund och ”Sjörövaren” publicerade sina porträtt. Han var också stins, finländsk konsul och chef för Systembolaget. I versen kallas han anmärkningsvärt nog för ”Kalle Anka”, detta åtta år innan Donald Duck debuterade och elva år innan Disneys fjäderfä fick sitt svenska namn. |
Å andra sidan var 1920-talets lilla stad i ännu högre grad överskådlig än dagens Kalmar och det var knappast märkvärdigt om man i det tämligen överblickbara vimlet på gator och torg fick syn på eller stötte samman med medmänniskor som befann sig i offentlighetens ljus. Och det är ju inte särskilt sensationellt om man gör det i dag heller, för den delen.
 |
| Ellen Fransén från Kalmar debuterade på Stockholmsoperan 1896 under flicknamnet Ahlstedt. Flitigt engagerad som sångerska i enklare sammanhang sedan hon gift sig med polismaktens högste företrädare i Torsås, ett äktenskap som föranledde ”Sjörövaren” att rimma ”landsfiskal” på ”näktergal”. Hon var mor till Olle Carle (1909–1998), känd som kåsören ”Cello” i Expressen. |
Vilka var det då som Hoflund och ”Sjörövaren” ansåg förtjäna utrymme i ”Kalmariter och andra med meriter”? Jo, efter en del mer eller mindre komplicerade efterforskningar har även de som inte nämnts vid namn till slut kunnat identifieras. Här finns förstås landshövdingen och borgmästaren, företagsledare och affärsidkare, en och annan präst, både doktorer och rektorer, en uppsjö av politiker av olika schatteringar samt några författare, redaktörer, artister och krögare. Och liksom i dag var männen i förödande majoritet: bara tre av de totalt femtio avporträtterade är kvinnor.
 |
| Carl August Gustafsson kallas för ”Fagerhultskungen från näset i Välen” av ”Sjörövaren”. Han var vice landstingsordförande och underlät aldrig att värna sin hembygds intressen. Från sin gård vid sjön Välen styrde och ställde han i många år mer eller mindre oinskränkt i Fagerhults landskommun. Den ingår sedan 1969 i nuvarande Högsby kommun. |
Det handlar alltså om ungefär samma klientel som befolkar lokaltidningarnas sidor än i dag. Fast några undantag finns förstås. Till exempel torde det väl svårligen kunna uppletas någon allmänt känd hönskonsulent numera, även om det förstås inte går att säga emot ”Sjörövarens” inledningsrader om William Sjöstedt på Bo gård i Smedby:
I livet en yngling väl sämre har hänt,
än det att få sprätta som hönskonsulent
 |
På södra Öland finns Långe Jan
en fyr för fartyg på havets ban
men där finns också den långe Janzon
fyrdubbel chefdirektör och van så’n
Så fick "Sjörövaren" till det om Herman Janzon i Kastlösa. Han var bank- och mejeridirektör, chef för Ölands Järnvägar och för sockerbruket i Mörbylånga.
Kastlösa känt var för sina prostar
nu är det känt ock för lyckans ostar |
 |
Byggmästaren Jean Johansson hade själv varit framstående kraftsportare och var en av Kalmaridrottens tidigaste gynnare, som det hette då. Sponsorer kallas det numera. Skänkte en uttjänt manskapsbod som blev gamla idrottsplatsens kombinerade omklädningsrum och förvaringsskjul. Rullade gärna omkring i stan på cykel, omvärvd av ett moln av tobaksrök.
|
 |
| Den musikaliske clownen och bondkomikern Schwente i Flena, alias Ernst Dahllöf, var länge en av Nordens högst betalda artister, men ställde ofta upp för en billig penning eller rent av gratis på hemmaplan i Kalmar, särskilt i Folkets Park. På 20-talet var karriären på väg att ta slut, men självfallet finns han med i Kalmariter och andra med meriter. |
 |
Karl Magnusson var fackbas på Kalmar Ångkvarn. Efter en strejk 1905 lovades han nytt jobb och 3.000 kronor av ångkvarnens ägare, konsul John Jeansson, på villkor att aldrig mer knysta om fackföreningar. Men ”Kalle Masse” gick inte att köpa utan blev i stället vaktmästare i Folkets Park och länets förste socialdemokratiske riksdagsman. Far till konstnären Gillis Magnusson.
|
 |
Kalmar var en av de städer i Sverige som redan i början av 1600-talet tillsatte en stadsfysikus, sedermera kallad stadsläkare. Hjalmar Ringberg innehade på 1920-talet sedan länge tjänsten som förste stadsläkare:
Han emot farsoter strängt står på lur
utrotar genast vart pestsmittat djur
och såg även till att
ej osund odör
skämmer vår grundvattenledningslikör.
|
 |
Rådman August Strümpel är nog den som beståtts det allra värsta av ”Sjörövarens” många nödrim:
ty alls ingen blodtörstig grym pel-
ikan är herr rådmannen Strümpel
Han var far till den sedermera minst lika välkände advokaten och högerpolitikern Kristoffer Strümpel, som bodde hela sitt liv i det sedan åratal så omstridda Strümpelska huset som står och förfaller i Gamla stan i Kalmar. |
 |
| Ingenjören, majoren, järnvägsivraren och kommunalpolitikern Viktor Ståhle föreslog Fredriksskansområdet som lämpligt för Kalmars nya idrottsplats och lyckades genomdriva att den verkligen anlades där. ”Sjörövaren” lyfter i stället fram hans lika engagerade insats bakom uppförandet av ”Stadsparkens luftiga WC”. Trafikchef för Kalmar Järnväg 1910–1932. |
 |
| Waldemar Swahn från Kalmar arbetade på flera tidningar i Stockholm, gav ut böcker och var också en flyhänt karikatyrtecknare. Hans författarskap är stendött i dag, men de två digra memoarvolymerna Ur minnenas sekretär kan delvis vara värda ett studium för den som är intresserad Kalmarförhållanden i slutet av 1800-talet. |
 |
Den gotländska lärarinnan Augusta Westerberg blev anställd vid Rostads folkskoleseminarium i Kalmar 1895, förordnades till rektor 1912 och utsågs till ordinarie 1917 – den första kvinnan i landet som blev seminarierektor.
Hon sträng är i skolan men annars timid
och dragen ä’ milda och blicken är blid,
skaldade ”Sjörövaren”. |
LÄNKAR
STORT TACK
till Gunnar Magnusson och Bengt Bengtsson, Kalmar stads hembygdsförening, Eva-Lena Holmgren och Claes Ågren, Kalmar läns museum, och Pelle Friberg, Kalmar.
© Klas Palmqvist
Texten var publicerad i nättidningen Hela Östra Småland den 27 november 2020
