En liten lärarinna i en liten, liten skola

Med katten i famnen är fröken Ingeborg Jonsson fotograferad utanför sin stuga på Västerlånggatan 17A där hon drev privatskola i nästan 40 år. Bilden är tagen 1938, samma år som hon firade sin 75-årsdag. ”I den forna skolsalen har hon nu rett sig en trevlig  rogivande tillflyktsort på ålderns dagar” stod det att läsa i födelsedagsnotisen på Östra Smålands familjesida.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

På Västerlånggatan i Kalmar, nära korsningen med Vegagatan, ligger en liten röd stuga som ser ut ungefär som alla andra små röda stugor. Men ända tills för lite drygt 100 år sedan trängdes uppåt 30 barn därinne varje dag.

Här hade fröken Ingeborg Jonsson sitt hem och sin arbetsplats. Från 1879 till 1917 drev hon en liten privatskola för barn i första, andra och tredje klass. 

Ingeborg Jonsson var född i Stockholm den 24 november 1863. Hon hamnade som fosterbarn i Kalmar och bodde i stugan från det att hon var tre–fyra år gammal. 

Fosterföräldrarna ska ha avlidit tidigt. Redan 1879, samma år som hon fyllde 16, började mamsell Jonsson undervisa både pojkar och flickor. För det fick hon en krona i månaden per barn. Avgiften höjdes så småningom till två kronor och när hennes undervisning upphörde i samband med att Vasaskolan togs i bruk 1917 var den uppe i tre kronor.

Det är fullkomligt ofattbart hur så många barn och deras träbänkar kunde få plats i den  trånga stugan. Dessutom fanns både orgel och kakelugn i skolsalen. 

Rast i skolan? Det ser så ut i alla fall. Barnen i Ingeborg Jonssons skola – till höger på bilden – kom från olika samhällsklasser. Många var förstås från Gamla stan som var en av Kalmars allra fattigaste stadsdelar på den tiden. Men även barnen från fyr- och lotsplatsen Grimskär gick i den lilla skolan på Västerlånggatan. Bilden saknar tidsangivelse men är förmodligen tagen några år efter förra sekelskiftet.
Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Jag bodde själv i huset några år i början av 80-talet. Då hade rummet som varit skolsal naggats i kanten i och med att stugan försetts med  en minimal vattenklosett. Å andra sidan var kakelugnen borta så golvytan kan totalt knappast ha minskats med mer än ett par ynka kvadratmeter. 

Faktum är att om fler än fyra-fem vuxna personer befann sig i rummet började det te sig klart överbefolkat, särskilt som det var väldigt lågt i tak.

Den enda detalj som indirekt skvallrade om stugans förflutna var ett litet hål med en glasskiva i dörren in till den forna skolsalen. Genom hålet kunde fröken Ingeborg hålla ett öga på barnen om hon av någon anledning var tvungen att lämna skolrummet en stund. Som tämligen normalvuxen svensk man – 183 cm – fick jag böja mig rejält för att själv kunna spana genom lärarinnans gamla titthål. Jag skulle tro att hon knappast kan ha varit längre än 150 centimeter om ens det.

Ingeborg Jonsson i den minimala lilla trädgård som hör till Västerlånggatan 17A. På andra sidan muren ligger gamla kyrkogården.
Foto: Robert Andersson/Bild ur Kalmar läns museums arkiv

Redaktör Sigvard Malmberg, som gick i tredje klass 1916, har beskrivit skolinteriören i sin bok Det började vid Kalmarsund (1981):

”Det låga skolrummet, den späda, allvarliga lärarinnan, med håret åtstramat från mittbenan, med svarta tavlan bakom sig och katten vid fötterna, den vita kakel-ugnen, där björkvedsbrasan flammade, och den lilla Mariabilden i porslin på frisen. Och den lilla orgeln till vilken vi lärde oss sjunga våra första psalmer.”

Ingeborg Jonsson var naturligtvis tvungen att dryga ut sina inkomster. En krona 1880 motsvarade ungefär en 50-lapp i dag. Hon sydde och virkade och tjänade en del på att sälja sina handarbeten. 

Emellanåt delade hon också hushåll med sjötullvaktmästare Malmbergs familj som bodde i den så kallade Rossanderska gården på Västerlånggatan 17B. Sedan hon slutat med undervisningen 1917 beslutade stadsfullmäktige att Ingeborg Jonsson skulle få en särskild pension. Hon avled 1942. 

Stugan är sig lik. Inte mycket har ändrats sedan Ingeborg Jonssons dagar. Men bilarna på gatan verkar nästan lika stora som det lilla 1700-talshuset.
Foto: Klas Palmqvist

Barnen blev yra och kräktes i det trånga klassrummet

Skolinspektör Elieser Svänsson mötte hårt motstånd från snåla och konservativa politiker i sin kamp för modernare skolor i Kalmar med omnejd. 
Bild ur Kalmar folkskolors minnesskrift (1942)

För drygt hundra år sedan fanns det en hel del små privata skolor i Kalmar.  De låg  i Gamla stan, på Malmen, Kvarnholmen och Ängö. 

Tullskolan från 1878 var stor men räckte ändå inte till. Först med Vasaskolans tillkomst fick de flesta av Kalmars skolbarn ändamålsenliga undervisningslokaler.

Ingeborg Jonsson ska ha varit en mycket uppskattad lärarinna men den gamla stugan var definitivt ingen lämplig skollokal, även om den användes i 38 år.

Elieser Svänsson blev lärare i Kalmar 1894. Han var en driftig och modern skolman som blev skolinspektör 1915. På 20-talet satt han också i riksdagen för socialdemokraterna under några år.

I en skrivelse från 1916 berättar han om de miserabla förhållandena i en skola i Gamla stan i Kalmar. Jag vet inte om det gällde Ingeborg Jonssons eller någon av de tre andra småskolorna i stadsdelen, men hans rapport är hur som helst ett talande tidsdokument:

”I ett litet rumskyffe äro inpackade 29 barn. Rummets små dimensioner samt avsaknaden av all ventilation och av avklädningsrum göra, när fönster ej kan under lektionen stå öppna, atmosfären därinne outhärdlig. Också ha föräldrar omtalat för mig, att de av deras barn, vilka besökt skolan, ej sällan besvärats av yrsel och kräkningar, vilka symptom försvunnit när barnen överflyttats till folkskolan, allt tydande på förekomst av den så kallade Peterkoferska skolluftsförgiftningen.”

Den sistnämnda åkomman har jag gått bet på att hitta några närmare uppgifter om, men symptomen framgår ju med all tänkbar tydlighet.

Bygget av Vasaskolan var en lång och krånglig process. Redan 1911 hade några arkitekter ombetts komma med ritningar, men inga dög för stadsfullmäktige. Man begärde in ännu fler förslag. En tävling med hela 60 deltagare redovisades 1913. Men de bästa förslagen kostade för mycket, tyckte politikerna. 

Det slutade med att stadsarkitekt J Fredrik Olson, som fått ett av sina tidigare förslag förkastat, till slut ritade den skola som kom att byggas. 

Vasaskolan invigdes i november 1917 – att det står 1915 med stora siffror på annexets gavel syftar på året för byggstarten – och då stängdes äntligen de små privatskolorna.

För dyrt. Karl Åkerblad vann arkitekttävlingen men hans förslag blev aldrig verklighet.
Teckning i Teknisk tidskrift, arkitektur (1913)

Också för dyrt. Även Erik G Asplunds förslag stannade på ritbordet.
Teckning i Teknisk tidskrift, arkitektur (1913)

Fick nej. Sigurd Lewerentz förslag.
Teckning i Teknisk tidskrift, arkitektur (1913)

Så blev det. J Fredrik Olsons ljusa nationalromantik.
Foto: Helen Edvall/Östra Småland

STORT TACK till Eva-Lena Holmgren, Kalmar läns museum. På Digitalt Museum finns nästan 90.000 bilder och föremål ur länsmuseets samlingar.

© Klas Palmqvist

Texten var publicerad i Östra Småland den 19 december 2011